Jag fick ett mejl en dag - från en jobbarkompissa - och det mejlet passade ganska bra på vårt kennelliv, men jag tyckte bättre om mina egna bilder till..........
Ta till ditt hjärta! 


Om du vill ha någon som äter all mat du lagar till honom och aldrig säger att det inte är gott...

.......skaffa dig en hund!

Om du vill ha någon som går ut med dig när du vill, när som helst och så länge du önskar ...

.......skaffa dig en hund.

Om du vill ha någon som aldrig rör fjärrkontrollen, inte bryr sig om engelsk fotboll och gärna vill sitta hos dig och se romantiska filmer ...

.......skaffa dig en hund.

Om du vill ha någon som kan tänka sig stanna i sängen för att värma dina fötter, och som du kan putta ner på golvet om han snarkar ....

.......skaffa dig en hund.

Om du vill ha någon som aldrig kritiserar dej, inte bryr sig om hur du ser ut, hur fet du är, om du är gammal eller ung, och lyssnar med full uppmärksamhet och intresse på vartenda ord du säger; och älskar dig utan förbehåll ...

.......skaffa dig en hund.



Däremot!!! Om du vill ha någon som aldrig lyssnar, knappt lägger märke till dig när du kommer hem, lämnar efter sig skräp och skit överalllt,
 
är ute tills långt fram på natten, kommer hem mest för att äta och sova, och är helt överbevisad om att du bara finns för att göra honom tillfreds ...







....... DÅ ska du skaffa dig en katt!

Jag vet att du trodde jag skulle skriva en ÄKTA MAN/FRU? Jag vet att det skulle passa, men....

Skicka detta till alla vänner för ett gott skratt!

Skicka detta till alla män/kvinnor för att reta dem!

 
Tjingalong, ha en bra dag!  
 

 De kommer smygande, så förrädiska men ändå så säkra, lurande som gäddor i Vänervassen. Vad jag skriver om? De jäkla månatliga besvären förstås,  och nu snackar vi inte PMS och dess följder. Närå, det är MÅNF-N jag gnäller om. Jag och månen har haft ett hatkärleksförhållande i många år (njaaa, i alla fall jag). Det är stört lögn in i helsicke svårt att sova när månen är full! Avundsjuk på att den är full? Närå, inte det minsta. Men snart börjar jag att anta, att jag också måste vara i det fulla tillståndet för att få sova, när månen roar sig på min bekostnad.

 Ibland har jag ansetts som lite lagom nojig i detta med att jag får sömnproblem vid fullmåne, för att inte tala om alla i bekantskapskretsen som tycker det är jätteskojigt att raljera om vampyrer och fråga om det hjälper med vitlök etc etc. Jag tog mig därför för med att googla om detta med sömnproblem + fullmåne. Skööön känsla när jag fick napp, 206 000 träffar just idag, på denna kombination. JAG ÄR INTE ENSAM!!! Bara så ni vet det och sluta nu att driva med mig, när jag ”nattvandrar”, tittar på dumburken hela nätter och när jag bakar småkakor klockan 06.oo för jag har gett upp sömnen just det dygnet. Men alla träffar på Google styrker inte min teori, att fullmåne = dålig sömn. Närå, men jag läser faktiskt bara de artiklar, som ger mig vatten på kvarn, så det så! För jag VET ju att jag inte sover vid fullmåne. Oftast vet jag inte heller om att det ska till att bli fullmåne – så det är ingen självuppfyllande profetia, vilket många tror. Jag märker oftast efteråt att det varit något skumt i görningen!  Just den här månaden blev jag dessvärre påmind om att eländet var i antågande, eftersom jag har en svärson, som inte kunde låta bli att ”skvallra”. Han lider av samma, enligt vissa, inbillade åkomma – sängsnurr vid fullmåne.

Många är nätterna när jag till slut stigit upp, hittat min ”kamrat” som en lysande gigantisk lampa på himlen. Och det är ju så förunderligt vackert! För att inte tala om de sena kvällar när jag ”tvingats” rida någon av våra hästar i månsken. Fullmåne + inga moln + snö. Det är ett under av tystnad och skönhet att ta en ridtur sådana kvällar. Snön dämpar hästens hovslag och det enda som hörs är knakandet av en och annan gren som ger upp i kölden eller bryts av med hjälp av en klumpig skata, som ryckt till i drömmarnas värld och haft sönder sittpinnen. Vad vet jag – men vackert är det och förunderligt stillsamt och vederkvickande. Dessa gånger har jag förlåtit måneländet, men NU, när jag inte har en endaste häst hemma att rida ut med och definitivt inte har någon snö att glädjas åt, då blir jag bara irriterad!  Man skulle kunna göra som katten – lojt lägga sig på en soffkarm, titta lite förunderligt på sina egna vackra fötter, sträcka ut benen, spänna tårna och klösa lite lätt på underlaget och spinna och låtsas att man filosoferar. Men jag är ingen katt. Det blir en promenad till tv-soffan - trista tv-program brukar alltid fungera bra som sömndrog. Soffan är förstås upptagen, vem kunde tro något annat.

Med hot om inställd mat en vecka kan man möjligtvis muta sig till en plats bredvid någon av stövarna i tv-soffan. Inte ens nattens dassiga tv-utbud kan lura hjärnan – det är FULLMÅNE och det hjälper inte med trista tv-serier! Och vad blir följden? Jorå, på förmiddagen därpå, när månen gått in i sitt eget garage på andra sidan jorden, så infinner sig den STORA SÖMNEN. Så efterlängtad, men att sova mellan klockan nio till kvart-i-tre på ljusan dag, ger naturligtvis konsekvenser påföljande natt! Need I say more? Skulle inte tro det! 

 Åsså åker jag till jobbet i morse efter en fullmånehelg och vem gör mig sällskap – MÅNEN förstås. Den blinkar bakom mig mellan tallarna hela ”lillvägen” ut till ”stora vägen”. Snett bakifrån retas den och upp skrämmer jag traktens stora hök, som vaknar när han hör ”missibischin” och på nymornade vingslag nästan flyger han  rakt in i framrutan bara för att sedan försvinna ut över gärdena på andra sidan vägen. Vi har träffats många gånger förut, jag och höken.

Bra, nu svänger vägen, nu måste månf-n försvinna! Nix, nu dyker han/hon upp snett framför bilen i stället. Puuuhh, life sucks.

Nu är klockan 12.00  mitt på dagen – solen öser ner. Och jag är ”baskat” trött – får ta på mig ytterkläderna och ta en promenad för att förhindra att jag somnar i skrivande ställning och slår huvudet i tangentbordet och får hjärnskakning!

Tjingalong månskenssäsong

"tänkerier", hade jag tänkt att det skulle bli idag. Men hur det nu var, så hade jag glömt vad jag hade tänkt......... Åldern? Tankemängden? Inte vet jag, men plötsligt var hjärnan urblåst och skramlade som en hasselnöt med en alldeles för liten nöt inuti. Hmmmm.

Nåja, lekkamraten och jag har  i alla fall varit på en "nästan-utflykt". Vi tog bilen, men vi hade ingen rygga med fika med oss, så jag vet inte riktigt om det kan räknas som utflykt. Och inte var det några fyrbeningar med heller.

Vi åkte till Kristinehamn.  Höstmarknad på torget och på en gågata. Eftersom det inte har blivit ett enda "martensbesök" i år, så var det sista chansen för nu tar tydligen knallarna vintersemester.  Och det kändes. Inte så många "knallar " och inte så där alldeles väldigt mycket folk heller. Men tillräckligt många för att ljudet av div vuvuzelor (vem i hela fridens dagar kom på att sälja tockna öronmiljöförstörare på marknader - den personen borde få ett omvänt nobelpris?!) skulle göra miljön mindre trevlig. Det tog en lång stund innan vi kunde förstå varför det lät så konstigt i stam. Det gissades på allt från en osmord karusell till någon häftig raggarbil med plojjig tutsignal. Vuvuzelorna försvann ur vårt medvetande ungefär samtidigt som fotbolls-VM avslutades. Men snart nog insåg vi att pojkarna i de nedre tonåren hade fått strutliknande näbbar i allsköns färger. Näbbar som inte direkt snattrade.....

En osmord karusell? Nejdå, den skramlade alldeles normalt men någon större kö av barn fanns inte tillstädes för att åka runt





Enda stället där det var lite kö, var hos ballongförsäljaren



 

 Fru Andersson köpte INTE någon borste (och inte skogstassarnas matte heller)

 inte heller föll någon av damerna för korgmakarens produkter

Inte heller föll vi för grannfru Elses hemkokta karameller......  (vi var rejält svårflirtade, faktiskt)

 

 Jaha, nu har jag skrivit en lång stund och detta till trots, så har jag fortfarande inte kommit på vad det var  jag hade tänkt skriva om......... Jag kommer att vakna kl 02 i natt och veta det. Om på nätterna får man diverse snilleblixtar, det vet jag. Men jag har aldrig gjort något större väsen av de nattliga idéerna, men jag har en mycket nogrann och ordningssam väninna och f d arbetskamrat, som faktiskt sover med ett anteckningsblock och penna på nattygsbordet, IFALL den STORA idén skulle komma!

Med hjälp av en kusin i förskingringen har jag nu lyckats knäcka varför husse Skogstass ska ha en stor badtunna på vår altan (jag trodde i min inbilska själviskhet, att det var för min skull, men den tanken är borta nu)

 Tjingalong älgjaktssäsong

göra utflykter på lördagar oxå! Jorå minsann. Man kan ju naturligtvis diskutera kriterierna för "utflykt". Om man måste sätta sig i bilen först och köra x antal kilometer, så kan man inte kalla en promenad med rygga + fika + kamera + div fyrbeningar för "utflykt". Nix, då är det bara en vanlig simpel långpromenad. Men om man sätter sig i bilen, kör två kilometer och sedan har med rygga + fika + kamera + div fyrbeningar, så har det blivit "utlykt". Men om man sätter sig i bilen, kör två kilometer och inte har med rygga + fika + kamera  men div fyrbeningar, då blir det bara en vanlig hundpromenad. Om man sätter sig i bilen och kör mer än 2 km har med rygga + fika + kamera men inga fyrbeningar då blir det helt plötsligt "utflykt" igen. Så är det! Sen finns det något sorts mellanting, när man ska göra något annat (typ hälsa på sonen) och sedan helt plötsligt ser en skylt med "GETOST" och så hux flux så har resan förvandlats till "utflykt". Så är det!
Men nu kör det ihop sig. Om man sätter sig i bilen, kör några kilometer och sedan sätter sig i motorbåten och kör några distans och har med rygga + fika + kamera + EN fyrbening, så blir det oxå "utflykt". Gränserna luckras alltså upp för vad som kan kallas utflykt.

Vänern är aldrig så vacker som på hösten - stilla höstdagar är en lisa för själen

Inga minuter är så långa som distansminuter, så man kan leka godisleken under resan




Husse sätter iland matte bland svampställena och drar själv vidare.....
Hej då, Kaisabåten




När vattnet är blankt som en spegel är oxå skogen stor, mäktig och tyst. Inte ett löv rör sig och det enda som hörs är i stort sett de egna stegen. Plockar svamp, gula kantareller lyser på några ställen, trattisarna sitter tätt som tonåringar på rock-koncert och lyssnar på de ljud som nästan inte finns. Det rasslar till lite i en gren och en liten försenad rödhake visar sig. Blivit ifrånflugen? Måste väl vara dax att uppsöka varmare trakter? En vildsint hackspett sätter igång att hacka i ett halvmurket träd. Redan börjat tulla på vinterförråden eller samlar och gömmer och glömmer? Hack, hack, hack. Det är dova knackningar som hörs och en vackert rödhövdad hacke visar sig. Det brakar till alldeles intill och vad var det? Inte en skymt av något, men ensam var jag inte! Ett rådjur, en älg? Definitivt inte fyrbeningen, för den är med husse på andra sidan ön. Skit samma, svampsamlandet tar över intresset. Att få några timmar alldeles för sig själv en vacker höstdag i skogen hjälper till att rensa det övre kontoret från allt skräp som samlats under kontorsdagarna i veckan. Den mentala papperskorgen töms och rensas. Det är så SKÖNT.
Några timmar senare möts vi, skogstassehusse och jag och fikar (grundbulten för "utflykt" alltså), te/kaffe, stekt-ägg-macka med lite barr på, mmmmmmm, smakar bättre än oxfilé med bernaisesås! I alla fall just då. En liten hund är med och tigger och tycker oxå att äggmacka i skogen är bättre än Frolic. Ett rådjur passerar ett hundratal meter ifrån oss, ställer sig i solstrimman och tittar några sekunder innan det försvinner, tyst, tyst.

Vi drar oss tillbaka tilll båten, svampkassen fylld, hunden motionerad, själen helad och renad. Bättre än så blir nog inte livet


Är det vackert, eller är det vackert? Vänern lugn, vassar och björkar guldgula och det är TYST, bara vi ute i hela norra Vänern känns det som! Tur att ingen förstår hur fint det är på sjön den här årstiden! Nåja, man behöver ju inte ge sig ut när stormarna piskar upp vattnet till ett inferno - då ska man trycka i tv-soffan, hundarna runt sig och lite mysljus tända. Det är inte fel det heller!




Tjingalong, idag städsäsong!

Jag trodde nästan att utflyktssäsongen var över för i år. Men det visade sig, att så var inte riktigt fallet. Nu beror det förstås på hur man definierar ordet "utflykt". Det är ju några utställningsresor kvar med skogstassehundarna och en och annan utflykt till skogen lär det bli oxå. Men nu menar jag alltså en sån där "utflykt" ni vet, när jag besöker något extra rooooligt, intressant, vackert eller storslaget o s v. Nu var det inte planerat någon "utflykt" alls igår utan "bara" ett besök hos sonen, som sedan tre veckor tillbaka vistas på Frykcenter i Torsby. Men när solen öser ner och Värmland visar sig från sin allra som vackraste höstsida, så blir det svårt att bara låta 20 körda mil "bara" bli "ett besök". Det blir per automatik "en utflykt", i synnerhet som man möts upp av dotter Nina med sambo, vilka oxå ska besöka Andreas, när solen skiiiiiiner och höstlöven glöder och Lövens Långa Sjö glittrar sensommarvackert.

                                                      Bensträckarpaus norr om Stöpafors

Selma Lagerlöf-land




Entrén till Frykcenter i Torsby






Vi  hälsas välkomna av en pigg och glad Andreas




som visar oss runt på anläggningen

Dator kopplad till "pistol" för prickskytte inomhus




och någon som vill spela bordtennis?



En "bamsekram" till Alexandra - nu ska Ante visa sina nyvunna fysiska färdigheter, nämligen att komma ur rullstolen, sitta på en brits och slutligen TA SIG UPP i stående ställning









Det blir hemfärd - och DÅ infinner sig utflyktsspöket på allvar. En skylt vid vägrenen strax norr om Sunne -

"GETOST säljes"

och denna lilla oansenliga skylt triggade igång "utflyktsnerverna". Lite extra kultur måste insupas! Och den stackars dottern, som alltsedan sin barndom påtvingats  kultur på nästan varenda tävlingsresa med ponnyhästarna, suckade inte högljutt, vilket ingen skulle ha kunnat klandra henne för, utan var faktiskt i stället den pådrivande. Om det beror på att hon och sambo Jan älskar getost i salladen, eller för att nämnda dotter har en mycket stark utvecklad kärlek för getter, det vet jag inte. Spelar heller ingen roll. "Getutflykt" blev det!

Vägen förvandlades till något i stil med "lite mindre än byaväg" och slingrade någon kilometer uppför höjden intill den västra Frykenstranden. Åååhhhh, vad det kittlar i utflyktshågen, när man inte riktigt vet vart man kommer fram! Det enda man vet, är att det är något spännande vid regnbågens slut.

Och vi kom fram till slut,  efter att den lilla byavägen förvandlats till en 200 meter lång gårdsuppfart med små klövars avtryck i gruset.

Precis som på dotter Ninas arbetsplats bland nassarna i Nysäter, så fanns det även på getfarmen en kompis som hade lösdrift på riktigt! Vi hälsades välkomna av den här damen






Och nu var vi långt, mycket LÅÅÅÅÅNGT, från storstaden. Här litar man på både grannar och "o-grannar"



"Ostdisken"



Åsså gör man som man blivit ombedd, man skär sin önskade ost i lagoma storiga bitar...........



och man skriver upp i kassaboken vad man gjort!

Tänk så okomplicerat livet kan vara ibland!!




Och sen drabbar oss jätteturen Allan! När vi kommer ut från den underbara lilla butiken är plötsligt hela luften full av trippandet av små underbara getfossingar!



Överallt GETTER och sen ännu fler GETTER!! Och modern började nästan bli rädd att mellanbarnet skulle förlora allt sans och vett, när hon plötsligt omgavs av så många av sina drömmars djur....




Det bidde ett "pösskalas" av sällan skådat slag. Och alla getingar tycktes inse, att här fanns det någon som hade ungefär all tid i världen att pussa på bara dom. Och när nu modern fick reda på att det på getfarmen fanns drygt 200 mjölkande getdamer, så började hon bli lite lätt frustrerad. Hur i hela friden skulle vi hinna med att bepussa över 200 getdamer och sedan alla deras UNDERBARA små getungar och ändå hinna hem medan fortfarande någon hemmavid kunde minnas att vi rest hemifrån? Herregud - här behövdes någon form av strategi! Skulle man kunna lura dottern med att "du får en get på din födelsedag, om du är snäll och följer med hemöver nu......"?  Men ack, damen i fråga har alldeles nyssens fyllt år, så hon skulle aldrig gå på den luringen. Hon vet nämligen, att ett löfte om en viss födelsedagspresent, givet sent i september ett år, alldeles BOMBSÄKERT, skulle vara bortglömt till i början av september året därpå..... Hon känner sin mors minneskapacitet. Suckelisuck! Life sucks!



Lite orolig över att inte få hem "barnet" (hahaha, 31 år gammal, men ändå...)



Kan någon förstå min rädsla? 
Hur söt på en skala??????????

Och herregud, vi hade ju en kombi att åka i - inte skulle väl gården sakna bara en endaste liten, väldigt liten, sötnos? När man som undertecknad, dessutom har en svärson som lite i stillhet dessutom hejar på dottern/sambon, så får man passa sig! Jag slog en extra titt i bakre delen av  Volvon, innan vi åkte ifrån gården!

http://www.lillangensgetost.se/


Tjingalong getsäsong!

eller? Jag är inte så helt inne på den linjen - att det blir långa veckor alltså. Jag tycker inte jag hinner klara av måndagen (den kan vara lite låååång) så är det fredag igen. Som idag. Åsså blir det "hälja" åsså pang bom är det ny helg igen efter div arbetande dessemellan. Det kanske går så fort därför att jag fortande är nyfiken varje dag jag går till jobbet. Nyfiken på eventulla små eller stora katastrofer, nyfiken på tjatter/skvallret runt kaffebordet - vem som gjort nya slingor i håret och vem som träffat "Lassie" i helgen eller helt enkelt haft snoriga ungar. Inte låter det väl så häftigt, men det håller hela Skogstassematte igång  -  tydligen.

Bara för att rekapitulera lite - i lördags var husse och matte Skogstass till harhägnet i Edsleskog med lilla Jonta-Ponta-Ridgenose. Och det är inte bara "ridge" på den nosen - det är ordning på sniffet oxå och haren fick sig en runda och en liten runda till. Bra för honom att få motionera lite....... Jag blir lika förundrad varje gång jag är med till harskogen och/eller harhägnet.  Förundrad över hur lättlurad hunden i regel är. Och hur väl harens instinkter fungerar, när det gäller att lura skjortan av en förföljande hund.

Lite trevligt med korvgrillningsbrasa, när man väntar på upptag

Jag tog mig en liten promenad - länsade hägnet på trattkantareller - och ställde mig en stund uppe på ängen i harhägnet, eftersom jag hörde att drevet närmade sig och jag hoppades kunna få se haren. Å se, där kom han uthoppande ur skogen och satt sig 20 m framför mig och tittade sig omkring. Och tittade på mig. Men han bestämde sig nog för att det inte var jag som utgjorde någon som helst fara för ögonblicket. Däremot tog det inte mer än knappt en minut förrän Jonta-Ponta dök upp ur skogen på samma ställe som haren. Nu blev goda råd dyra - öronen spelade på haren som bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta o s v. Han tog fyra - fem jättelånga  hopp rakt över ängen och in i en grantätning. Häck väck putz weg. Efter kommer alltså Jonta, gällt skrikande. Springer förbi platsen för avhoppet och känner att hon tappat bort Jösse. Hon ringar några vändor och kommer så åter till mig, nosen i backen och nu känner hon vart det burit av. Herreminje - jag trodde ju nästan hon SÅG vart haren tog vägen. Men icke. Nu bar det iväg, på rätt ställe och borta var dom. Båda två.

Solen bröt fram efter en något blöt morgon och det glittrade i vattnet nere i bäcken



Jag plockar mina trattisar och återvänder till grillplatsen där husse Skogstass står och ler i mjugg, för att inte säga t o m skrattar. Han har följt drevet och såg haren komma förbi i full fart för att helt plötsligt byta riktning och komma rakt emot honom och stanna bara någon meter ifrån hans fötter. Och efter kom Jonta-Ponta flåsande igen. Haren satt still tills Jontan var bara någon meter ifrån henne och husse var rädd att harens dagar var räknade. Då hade Jösse strategin klar - han gjorde ett rejält hopp och försvann rakt upp i branten framför sig. Nu snackar vi inte en vanlig lite backe utan en alldeles jäkla brant ättestupa. Haren var som bortblåst på två röda och uppför branten kämpade en stackars liten hammie...... med en jättelång tunga....... Snacka om retsam Jösse!

Nåja, efter fyra timmar kopplades Jonta och vi bestämde oss för lite "sittesajing" i Fengersfors. Har du varit i Fengersfors? Det var en positiv injektion - ett nedlagt bruk brukar inte ge några positiva vibbar. Undantaget som bekräftar regeln

http://www.bruket.se/default.asp?start=1001&ChapterID=1005

Och vi besökte en bekant som bor i en stor gammal herrgård utanför själva tätorten. En gammal herrgård, 190 år gammal, med en jättestor underbar park med ett rejält arboretum. Har aldrig sett en hängbok tidigare. Maffigt!


Skogstassematte har ledsnat på att väckas av kissnödiga hundar mitt i natten. D v s att det är ju egentligen bara Dolly-Polly-Supermamma som p g a ålder och sjukdom inte håller tätt på nätterna. Men för att bringa lite ordning i mattes sovvanor, så fixade husse Skogstass, efter lite övertalning och funderande, en egen port för nämnda hund - och hennes kompisar. Och se - det fungerar alldeles utmärkt. Men inte helt problemfritt. Att det är en tipplucka i hundgården är HELT i sin ordning, men en tipplucka i altandörren måste väl ändå vara något spökigt??
Jag måste tillstå att jag fick knuffa ut varje hund flera gånger innan 25-öringen ramlade ned i myntinkastet! Man FÅR inte gå ut utan tillstånd från tv-rummet. Åsså ändras reglerna helt plötsligt och jag måste säga, till husses förargelse, att det var lilla Tasselina Bråkstake som ljuset gick upp först för! Endera för att hon är smartare än övriga gänget eller oxå för att hon är mindre lydig.......... jag struntar egentligen i vilket! Hon hann springa en hel dag ut och in som hon ville innan de andra fattade vad hon hade för sig.


Inte är den vacker (men väldigt provisorisk - det ska fixas en annan "riktig" lucka inför vintern, annars blir det nog lite kallt i tv-rummet!) men den är synnerligen välfungerande!



Kolla så skämsigt det verkar vara! Dolly är synnerligen skeptisk inför att trycka igenom kroppen oxå och komma in i gemenskapen igen




Dotter Super D tycker det är ganska OK att använda luckan, men lite "låg" är hon!





Åsså innan man hinner dra andan så är det redan onsdag och vovvepromenaddax igen. 


Lilla Majken-Bajken-Solstråle med matte och taxkompisar var med och fikade i höstvädret nere vid Vänern


 

Lill Jontan, sötast i världen




Och igår var det redan torsdag och lilla Tasselina Bråkstake passade på att ta sig en liten "walk-around" innan hon kom hem och käkade kvällsmat. Slarviga matte daskade inte igen hundgårdsgrinden, när hon hämtade två stövare (obs, här pratas det om undertecknad i tredje person......... "det var i alla fall inte jag" - hihihi)
"Walk arounden" varade inte mer än 45 min - sen skötte hungern om resten. Att missa kvällsmaten är en styggelse, även för en liten taxfröken. 

Och nu är det fredag lunch och frihet igen. En rejäl promenad ner till sjön väntar.
Och sen är det lördag och harskogsdax igen! Jippeeeee!


Tjingalong röda-löv-säsong

inlägget när jag ironiserade lite över min omgivnings (och för all även min egen) förmåga att ständigt bemöta påstående med att "det var i alla fall inte jag"?

Härmed vill jag bara meddela, med anledning av nedanstående bild, att det var i alla fall inte jag!

"

(med särskild hälsning till Boysens matte)

Hare bra, tjingalong höstsäsong

Det lider mot höst. Eller är det redan höst? Nä, inte riktigt om man får tro metereologerna. De har en egen definition på vad höst är, nämligen;   Ordet höst kommer från ett gammalt germanskt ord för avplockning. Den meteorologiska hösten börjar då dygnets medeltemperatur pendlar mellan plus tio och noll grader. I Malmö börjar hösten 12 oktober, i Stockholm 29 september, i Östersund 5 september och i Kiruna redan 16 augusti. 
Så det är nog inte riktigt höst ännu och det är förbaske mig inte riktigt sommar heller. Så vad är det då? Jag vet - regnigt och blåsigt är det - just idag i alla fall. Sen kan man kalla det vad man vill!

Jag njuter av hösten och jag njuter av att ha min s k sommarsemester så sent att den tangerar det vi brukar kalla höst. Det är inte längre så varmt att man bara vill sitta i skuggan med en paraplydrink (hugaligen, DET var verkligen längesedan! Inte den här sommaren och inte förra heller - jag menar detta med paraplydrinken. Någon sådan tror jag inte att jag lyckats komma i närheten av de senaste åren - tragiskt)



Men suckat och pustat p g a värmen det har jag gjort.

Men hösten betyder så mycket mer - stillheten och det rofyllda i naturen efter en hektiskt sommar med fågelkvitter, djurbäbisar, utflykter åt alla håll, div hundutställningar, "båterier" och grundstötningar m m, m m. Och sen kommer den kravlösa hösten. Jobbet börjar lunka på igen, naturen "somnar" in i någon sorts rofylld "inte-tillvaro" och jag njuter av att kunna gå i skogen, plocka svamp, sitta still vid älgtornet och bara VARA och titta på någon av vovvarna som jobbar på med näsan i backen. Oftast  Super Diva Fisförnäma förstås. Och hennes sökande är så där lagom pretentiöst att det passar bra ihop med min nervarvade status oxå. Vi klär nog varandra bra  - Super D och jag. Fast hon är vackrare, förstås................... Men på hösten behöver man inte vara vacker (jo, Super D förstås, hon MÅSTE alltid vara på topp), man kan få gå ut utan mascara (för den rinner ändå bara och lämnar ränder under ögonen i höstrusket), man får ta på sig säckiga gamla brallor, helst såna där förskräckliga som är gjorda för att motstå arktisk kyla, och man kan ha kennelklubbens jacka i alla väder och därtill hörande keps från hamiltonföreningen. Visst blir man tjusig!? Kravlös, mår bra.  Och man kan tillåta sig att låta kläderna lukta lite lagom tufft av doften efter att ha grillat korv över öppen eld i harskogen. Mmmmm, det är höst.... Och det luktar så gott om den fortfarande varma marken som bönderna vänder upp under plogen. Mylla, gamla löv, mmmmm.




En dag ute på ön - man behöver inte längre klä sig ståndsmässigt för att möte eventuella andra människor ute på sjön! Ohhh, kolla mina UNDERBARA brallor. Fryser aldrig i dom!


Men alla höstar är inte lika roliga att möta. Livets höst är en tid man så gärna vill skjuta framåt och framåt och framåt. Livets höst råkar för vår underbara Dolly Polly Supermmma sammanfalla med den meteorologiska hösten detta år.



Här ligger vår älskade Dolly på "sin" ö, på "sitt" berg och håller ordning på resten av flocken. Dolly, vårt packs odiskutabla "grand old lady" kommer att lämna oss i höst. Hon får nu vara med oss så länge vi ser att hon inte mår alltför dåligt. Att hon fortfarande leker en stund varje dag, äter med sin enormt goda aptit, viftar svansen sönder och samman mot kylskåpet, kryper upp under armen på husse och slickar det sista på tallriken vid måltiderna och fortfarande inte förlorar sin rang i packet, är vår mätare (och jag hoppas att den mätaren, för Dollys skull, är riktig) på att hon fortfarande har livskvalitet.  Vi fasar för den där dagen i höst då vi måste ta farväl. Ett farväl som är vår skyldighet att fatta beslut om - men som är så tuuungt.


Men hösten är inte bara avsked till sommaren och något vackert. Det är skördetid likaväl. Inte bara böndernas skördetröskor bullrar fram på åkrarna, utan oxå våra svampkorgar kommer fram ur garderoberna

 

Den här "färskpotatisen" som vi skördade för någon vecka sedan vägde 1,06 kilo! Den räckte till mer än en måltid för Skogstassefamiljen! Man skulle ju ha kunnat tänka sig att den skulle vara träig, eller t o m ihålig. Men icke så - den var kanonfin rakt igenom och det sista koket av den avnjöts igår kväll med fläskfilé till, med sås dessutom gjord av delar av årets kantarellskörd.



Påminner lite om en simmande anka - den har väl växt för nära vår hönsgård/ankdamm!


Tjingalong - solen tittar fram

sa Ingrid. Och egentligen var det väl inte bara vädret vi hade tur med. Vi körde inte heller på några luriga grund. Med andra ord - det var perfekt. En alldeles perfekt båttur för ett par perfekta tanter i sin allra bästa ålder. Bättre än så blir det inte!
Vi bytte alltså ut Hyundai:en mot en Bosjö 25 idag och for på egen tripp - igen.


Här kastas det loss från landfästet





Åsså var det detta med minnesgoda läsare. Kommes det ihåg en proppijeller som blev skrynklig vid en viss utflykt i somras? Inte lite skrynklig heller - ihoptvinnad av en illasinnad stenkista på Vänerns botten. Sedan dess har Kaisa-båten släpat sig fram i väldigt makliga 5 knop med hjälp av reservpropeller (javisst - man har sig en reservpropeller likväl som man har ett reservdäck till bilen) och husbondfolket har knorrat och klagat och ibland har det känts som om strömmen i vattnet fört båten fortare bakåt än propellern har kämpat framåt, om ni förstår vad jag menar. Men nu skulle ordinarie propeller på plats igen. Och detta skulle ske på marinan i Skattkärr. Alltså - båtfärd. En lååååångsam till Skattkärr och en i raketfart från Skattkärr och hem igen. Jiiippeeee!

Ingrid skötte styrinrättningen till Skattkärr, för undertecknad hängde mest på däck med kameran



Tänk att det är nästan nu, i september, som det är som allra allra skönast på sjön! Ingen trängsel om man säger så! Frisk klar luft och LUGNET. Nåja, så lugnt blir det väl inte i båten med två snattrande tanter, men ändå....... Vi får det lugn vi förtjänar



Och vilken sida om pinnen ska jag köra då - gäller det samma om det sitter en mås på toppen?
"Stolpe in" mot marinan - än har vi inte skymtat bebodda trakter



Men nu dyker Skattkärr upp i fjärran dis - tänk att GPS:en fick oss rätt den här gången oxå!




Här snackar vi sjötomt!




Efter en eeeevigheeet på sjön så körde vi i alla fall upp på båtvagnen i Skattkärrs marina, drogs upp av husse Skogstass Misssibisshhhii och den nygamla renoverade proppijellern kom på plats igen. Nerbackade i sjön, lossgjorda från båtvagnen och så vrålade vi iväg i hela 7,5 knop i stället! Det ni! Vet ni hur stor skillnad det är på 5 knop och 7,5 knop? Jorrå, självklart kan alla räkna till 2,5 knops skillnad. Men det är MYCKET när man har hemlängtan. Det är ingen större skillnad mellan 20 och 22,5 knop, men mellan 5 och 7,5 öppnar sig en avgrund av hastighetsskillnad. Så det så.





Och någon stans efter vägen, när solen bröt sig fram och värmde så gott att kapellet plockades ned, så kunde vi konstatera att "vi hade i alla fall tur med vädret".


Tjingalong full båtsäsong

till Norge. Men med erfarenheten av besöket för sisådär 14 dagar sen så undvek vi sorgfälligt gränsen till broderlandet i väster. Dessutom är nog 50 % av oss inte välkomna förrän lagstadgade bomavgifter betalts.....hihihihi. Vi, ja det vill säga undertecknad Skogstassematte och Åsbackengängets matte bestämde oss för att nu fick det vara nog med gnäll om dåligt väder och så gav vi oss iväg! Västerut som värsta cowboyerna. A propos cowboys - vi åt lunch på Gate Värdshus i Arvika (fint ska det vara!) och på nämnda värdshus serverades i torsdags cowboyssoppa.
------------------------

Utdrag från värdshusets hemsida


Det charmiga Gate Gästgiveri i Arvika är till det yttre kanske inte märkvärdigt men döljer i annalerna och inom väggarna en rik kulturhistoria, som kan spåras tillbaka till 1400-talet.

Den tidigaste historien är höljd i dunkel men vi möter så småningom Jon i Gatha 1540, då gården första gången befanns vara skattepliktig och uppfördes i Gustav Vasas jordebok. Har vi inte hört det förut? Jovisst, beskattningen är en grundläggande del av vår historia och forskningen kring densamma. Och inte sällan i förening med historiska personer. Jon i Gatha skattskrevs som sagts 1540.


---------------------------------

Vad i hela friden är cowboysoppa? Det serverades med tillbehör i form av pudding och sylt. Hmmm, är det någon sorts amerikanisering av ärtsoppa med fläsk och pannkaka? För det är ju trots allt den stående torsdagsrätten i mellanmjölkens land. Vi funderade länge, glatt fnittrande (eftersom vi började vara både trötta och lite uppspelta p g a brist på balanserad kost tidigare under dagen) men kunde inte bestämma oss för om det är soppa kokad AV cowboys,
d v s cowboys i köket som lagar maten, eller är om det är bönsoppa med plumpudding eller ve och fasa, KAN DET VARA SOPPA KOKAD AV COWBOYS? Vi uteslöt det sistnämnda - det är inte så gott om cowboys i Arvikatrakten. Räcker definitivt inte att koka soppa av dom....... och i varje fall inte varje torsdag. Fantasin får fortsätta flöda.
Men nu gås handlingen i förväg rätt rejält. Mycke´ sköj skulle ske före matuppehållet på Gate.

Å du boysforyoumatte - det fick bli Nysätt en dag senare i stället, när medicinmannen ytterligare ställt till det med min semesterplanering. Men vi har ju en trevlig stund framför oss!

När man inte planerat något och är lite tom på idéer, men ändå vill rymma från spisen en stund, så ställer man bara in fronten på bilen åt något håll och så kör man. Rakt fram. Ända tills man alltså stöter på norska gränsen, för då är det läge att svänga igen.
Sen har vi den där magiska överenskommelsen om att i största möjliga mån undvika E 18 och alla andra vägar med någon form av E framför vägnumret. Igår lyckades vi ganska bra. Många mil blev det och förvisso även en del tillsammans med turisterna och långtradarna på europavägen, men inte sååå många. I skogarna finns en hel del mindre vägar som oxå, gubevars, kommer fram i byarna.

Tråcklade oss fram genom skogarna ända till Värmlands Nysäter. Det bor folk lite överallt. Alltså inte bara längs med allfarvägarna. Några som bor riktigt kulturellt naturskönt är de som bor i Borgvik. En underbar plats i Guds hage.

Åsså några mil till och det slår lock i öronen lite då och då, å sen är man framme i en annan Värmlandspärla. Nysäter.
Men först ett besök hos "dotter Ninas nassar". Om man ledsnar på att tjoa på ridskolehästar som går åt fel håll, så kan man ägna sig åt att jobba med grisar en period. Grisar är definitivt intelligentare än hästar - men inte fullt lika vackra kanske.....


Riktigt, riktigt jähkliiigt griiiiisigt är det

Smånassar i parti och minut




Här vare lösdrift på riktigt. Rymlingar......




Efter griseribesöket var vi rejält kaffesugna så det blev besök på hantverkscafé i Nysäter.
Men en del ger aldrig upp - Ingrid kollade tombolainnehållet. Så nu kan alla andra ta lotter där,  tombolan är tömd på ytterligare 10 nitlotter, så passa på!




Hantverk



och cafémiljö av lite ovanligare slag





De underbara urgamla (från 1600-talet) marknadsbodarna i Nysäter




Vederkvickta till kropp och själ efter ett besök på Hem och Antikt i Nysäter, ger vi oss ut på och i kast med E 18, västerut. Mot Årjäng och farligt nära norska gränsen......





Hästar gjorda av bohusgranit av konstnären Christina Monti 

Den här skenar inte så fort om man vill ta sig en liten tur



Jahapp, vart nu då? Norrut! Det finns något som heter Koppom. Där har vi inte varit - i alla fall inte i modern tid.
Och nu, så här i efterhand, så vet vi precis varför. Koppom är en plats på kartan, men knappast i verkligheten. Några hus, en affär och så en parkeringsplats med en skylt som orsakade s k  psykbryt hos lekkamraten. Hon skrattade länge innan jag  fattade vad som var så skoj (åsså var det ju det där med fnittrig p g a utebliven lunch vid rätt tidpunkt). Knäcker du psykbrytsanfallet?



Som hunduppfödare vet vi vad svans är och som spring-i-skogare vet vi vad svamp är, men SVAMS? Nåja, i Koppom köper de i alla fall upp det, så passa på om du har några över!

Något som de har i Koppom är i alla fall ett ROSARIUM
Det låter mer prententiöst än det är, men det kan nog BLI något om några år, när rosorna tagit sig och vuxit till sig.
MEN vem i hela friden har dött här, mitt i rosariet?




Är det  kanske greven själv, Comte de Chambord, som lämnat in......




För att undvika fler psykbryt efter "svamsen" så fick det bli Arvika nästa och ovannämnda värdshusbesök för att försöka få rätt nivå på alla kroppsvätskor och sockernivåer.

Söderut - vid sjön Ränken insåg vi vad en ättestupa var för något och med tanke på våra aktningsvärda åldrar skyndade vi iväg




Söderut bär det - längs med Värmelns vackra stränder åsså träffar jag det ljuvligaste ljuvliga i koväg
Kan det vara en mohairko, kanske? Kossan Mura i Barna Hedenhös?







Hornformationer av olika slag

Sen avslutas dagen på en gård som inte alls höll vad den  lovade

TRANHEM
och inte en endaste trana! Men två såna här små fåglar traskade omkring bland hundratals hjortar



Häftig pippi!

Kommer ni ihåg alpackan i Ekshärad, som hade huvudet på skaft? Tror det gäller även för den här strutsen




Tjingalong utflyktssäsong snart slut!

Tocken vecka! Förra veckan slutade ju lite rörigt  med "rymning" ut ur broderlandet och den här veckan började just inget bättre. Inga rymningar dock, men nästan varje dag uppbokad. När jag har semester vill jag INTE ha några som helst måsten utan jag vill kunna bestämma mig från minut till minut vad som är roligt att göra. Hade velat åka till "Nysätt" och hälsa på boysens och petitternas mattar, men icke. TRE läkarbesök på en vecka. Det är nästan mer än jag gör ett helt normalt år om man nu räknar bort avslitna senfästen i rumpan å så, och lite spring till medicinmannen för att få ordning på krånglande axlar. Lite kortison här och där verkar höra till åldern. Men nu blev det liasom lite mer än vanligt. OCH PÅ SEMESTERN. Då ska man ligga i hängmattan, cykla med Super D och den fanatiska strumpbärerskan  m m och lyssna på böcker i hörlurarna och stänga av yttervärlden.
Shit, inte avstängd ett jäkla dugg den här veckan. Röntgen plus ultraljud, hem igen, sen ultraljud på en annan kroppsdel och så avslutades veckan med akutoperation i en krånglande reservdel. Nu vill jag inte mer!
Hur kommer det sig att läkarna blir yngre och yngre??? För ve och fasa, det kan väl inte vara jag som blivit äldre? Eller hur?
Den sista i raden av doktorer med bekymrade miner förra veckan var en ung dam, som till utseendet mer skulle ha platsat på djursjukhuset. Hon såg definitivt ut att kunna bota en huggande kobra eller hålla fast en vrenskande häst. Nu var det bara ett stycke darrande Nilsson att hålla reda på, så det kan inte ha varit svårt. - Hur tycker du vi gör? Nu eller meddetsamma?  Och var fanns valet? Nu eller meddetsamma. - Ja tack, då tar vi det nu..... eller kanske meddetsamma.
Till slut hade hon snurrat till tillvaron för mig så jag var inte säker på vad jag svarade på. Men sprutor stacks in och doktorskan säger helt frankt, att "mina barn anser att den enda anledningen till att bli doktor måste vara att man får sticka i folk och plåga dom så det gör ont. Nu har du förstört min dag genom att inte tycka att det gjorde ont!
Hahahaha. Men SEN gjorde det ont, eftersom bedövningen inte riktigt tagit. Men eftersom jag vägrade "to make her day", så knep jag ihop. Haha, hämnden är ljuv. Om nu hennes barn har rätt, så fick hon plåga någon annan i fredags.
Det enda mysiga med att bli lite plågad, är att man i några dagar därefter med gott samvete kan låta bli att dammsuga, lyfta karotter högt upp i skåpen, hänga tung tvätt m m. Och be att få lite saft vid sängkanten, uppvaktas med att någon bär fram datorn och t o m gosar lite extra och duttiliduttar. Mmmmm, myspys! Idag mår jag lite för bra för att kunna vidmakthålla servicegraden. Håhåjaja, på snabeldraken igen! Och svampplockningen, och rensningen, och tvättmaskinen.

I övrigt är det mer än vanligt dårhus här. Det har flyttat in en ny medborgare i det Lindholmska hushållet. Ja, jag skriver medvetet det "Lindholmska hushållet". Den här medborgaren ingår inte i den sfär, som omskötes av skogstassarnas matte. Fast det är med införlivandet av lilla Lisa, som med införlivandet av diverse undulater, kaniner och dvärghöns i hushållet under den tid hushållet bestod av tre ungar, det blir ändå "mamma/matte/sambo" som får sköta om det hela i slutändan. I alla fall efter en vecka eller så. Och det  visste jag väl! Det kvittar om det är barn eller skogstassehussar som drar hem nya medlemmar i hushållet. Så numera är kattungesköteri införlivat i arbetsbeskrivningen. Om jag säger såsom så - tre stövare och en tax gillar att göra livet synnerligen surt för kattungen Lisa! Så surt att  det numera är stängda dörrar som gäller. EN tax, eller EN stövare åt gången är helt OK, men när packet gaddar ihop sig alla fem är det inte lätt att vara katt!




Åsså har PMS-Super D slutat att vara PMS och har varit mera MS, hela veckan. Till Lillebrors stora förtvivlan. Inte lätt att vara kille, när syrran doftar kanelbullar hela tiden. Men inte vet jag vad Super D hållit på med, för redan i morse verkade "anfallet" ha gått över. Sju dagars löpning är inte speciellt normalt för henne. Men jag har något dimmigt minne av att hon gjort så här någon gång tidigare oxå - varit PMS-grinig och sedan nästan slutat löpa innan hon kommit igång. Börjar så smått fundera på om det inte ska bli små Super D till våren................... Tänk små rultiga gosiga smådivor som tultar omkring i nästa års gröngräs. Mmmm, marabou vad det skulle vara mysigt.

Nixum, solen skiner och det är lika bra att gå ut och njuta lite

Tjingalong en vecka semester kvar!

Om Norge inte var laglöst land innan vi kom igår morse så blev det ett laglöst land innan vi åkte därifrån igår kväll - VÄLFÖRTJÄNT - enligt dotter Ninas och mitt sätt att se på saker och ting. Och hämnden är ljuv. Men jag är lite skakig i knäna i vetskapen om att  broderlandet ändå kommer att avgå med segern till sist, genom att skicka en icke-önskad räkning på vägtoll/bomavgifter. I rena frustrationen ignorerades vägbommarna konsekvent på hemvägen. Näsorna i vädret och låtsades att vi inte begrep bättre.......Jaja, jag vet - det kommer efter som Arbogaölet. Men just idag känns det skönt att ha blåst broderlandet på några fattiga kronor. Många hundutställningar har det blivit genom åren. Men inte så ofta utomlands. Förrän i år. Om man nu anser att Danmark och Norge är utomlands. En gång, för flera år sedan, bevistade jag i sällskap med lekkamraten, dessutom en utställning på Åland. Det är ju faktiskt oxå utomlands. Det är härligt att kunna konstatera, att man inte tycker att det är speciellt "utomlands" att fara över gränsen till ett av våra grannländer! MEN nu ligger faktiskt det västra broderlandet lite på kant med mig, och min kära dotter.Något så fruktansvärt rörigt, stökigt, oorganiserat och hopplöst virrigt som helgens Oslo Double har väl aldrig bevistats.







Och det är ingen åsikt vi på något sätt är ensamma om. Alla ni som inte var där,  Grattis, till att ha valt bort denna "fest". Fast riktigt alla malörer kan inte arrangörerna lastas för. Som t ex att vi, trots Garmin-Greta insats, lyckades köra fel i Oslo. Känner mig i regel ganska trygg med Gretas insatser, men när kommuner gräver upp hela stadsdelar så står man sig slätt. Kan nog inte lasta broderlandet för felkörningsfadäsen, MEN.....När vi konstaterade att vi nog inte var i den geografi som hör ihop med Bjerke travbana (alldeles för många höghus runt omkring oss), trots att vi står på rätt gata (enligt Eniro.se och enligt Garmin-Greta), så uppsöker kloka damer ett stycke Shell-mack. För på mackar finns det folk som hittar i sin omgivning?!  Men icke sa Nicke, i Oslo stod en 17 årig tjej, som jag inte kunde bedöma huruvida hon verkligen visste om hon var i Oslo över huvud taget. - Bjerke Travbana? - VA??? Aldrig hört talas verkade det som. Nähä, alla gillar ju inte travhästar. - Men du kanske har en karta så vi kan titta i den? Fram kommer en världsatlas - över Oslo - på sisådär 350 sidor. HJÄLP? Nu började Nilsson bli lätt irriterad. Och det var en sjujäkla tur att inte Karlsson ute i bilen följt med in på bensinbekvämlighetsinrättningen för det samtal som sedan utspann sig hade fått henne att explodera och då vete fåglarna om Oslo stått kvar idag. Nähä, ingen lite lagom karta över Oslo. - Men du, då får jag numret till Taxi Oslo, så fixar jag det här ändå! - Taxi?????????????? - Jajust, taxi. Du har väl ett telefonnummer till taxi? - Nääää. - Men du kanske kan slå upp det i telefonkatalogen? - Telefonkatalogen? - Men sök upp det på datorn som står bredvid dig.  - Hur då??  Nu började goda råd att bli lite dyra och det kändes som om det kokade någonstans i hårbotten. Horn var på väg genom pannan. Man får inte var dum, eller tappad bakom en vagn o s v. 118 118 vet ALLT. Säger de i reklamen. "Fråga vad du vill". Och det gjorde jag. Taxi Oslo, vill jag komma till. Visst, jag kopplar...... Plättlätt. Efter ca 5 minuter stod det en trevlig Oslotaxi med trevlig vidhängande chaffis framför oss. - Hur långt från Bjerke är vi? - Nja, ca fem minuter, det är rätt gata men den är uppgrävd på så många ställen så det funkar nog inte så bra med GPS:en..... Nähä, säger du det! Vi hann fram i tid och de bilköper vi förvarnats om var på söndagen obefintliga, då arrangörerna under lördagskvällen helt fått tänka om hur många bilar det kommer på en utställning av den här digniteten. Och parkeringskaoset från lördagen var i alla fall löst. Tjosan, tur som tokar, fick parkering UNDER tak under travläktaren. Sval och skön bil hela dagen! Så tacksamt. Nu började vi bli lite mer positiva till hela bygget. Och hux flux var vi genom entrén med vagn och fyra stretande jakthundar och en MYCKET SMIDIG "insläppare" vid grinden såg snabbt tidsförlusten i att organisera om dessa vildsinta jakthundar för att slita fram veterinärintyg, stamtavlor m m i trängseln. Nu var vi riktigt mycket positiva! Tills vi kom in i leran på travbanans innerplan. Lera, och TRÅNGT, TRÅNGT, TRÅNGT. Men efter att med burvagnen ha kört hälarna av några norrmän, någon stackars ryss och femton svenska damer i trängseln, så lyckades vi i alla fall hitta lilla Majken Bajken Solstråles ring. Nämen så praktiskt, det står preliminära starttider vid ringen. Bra! "Starttid basset fauve 11.15." Bra, då hinner vi leta rätt på stövarnas ring, och sedan gå tillbaka. Som väl var infann sig handler-Nina före utsatt tid vid fauve-ringen bara för att konstatera att det var dax att dra andan och springa in, plötsligt hade det bytts plats med hundar. OCH TID. Hugaligen. Det passade lilla Majken perfekt.... Svansen upp och in i ringen. Hopp lek, kul kul. Hon slutade sedan som trea bästa tik med CK. Åter stövarringen. Lugna puckar, ska inte starta förrän 13.15. Tid för lite mat, lite dricka kanske. Kanske borde kolla ringen lite i alla fall.... Här var det STORA omkast, helt plötsligt var listan med starttider nertagen och i stället meddelande ringsekreteraren att nu gällde startordning enligt program i stället......... Kära nån! Bara att tänka om - IGEN. Fram med putstrasor, väckning av coola sovande stövare som efter att ha trängts på hela innerplan var helt utpumpade och jäkla trötta på att bli trampade på sina vackra vita tassar. Bra att vara basset - då kan man bäras! Nåja, operation väckning inleddes och allt flöt NÄSTAN på, förutom att programmet helt plötsligt inte gällde längre..... Håhåjaja, 27 gr varmt och ständiga omkast. Det kan få en mindre tålmodig person att explodera! Och hundar att ledsna. Och den PMS-lidande Fatou vägrade resa sig för att gå in i ringen! Hon bevisade dock att hon är den underbara hund hon är. När hon väl vaknat och fått vatten på huvudet så gjorde hon det vi förväntat oss - plockade åt sig ett CACIB-BIR-Norsk Vinnare. Lill-Jonta-Ponta-Ridgenose fick RCACIB medan Lillebror denna dag verkligen var LILLEbror, för domaren tyckte han var för liten och gav honom en slät etta. Stackars Lillebror - om honom är de aldrig eniga i domarkåren! Ena gången "den vackraste hamiltonhanne jag sett" och nästa gång utan förbröst, en annan gång "för feminin" och dessutom en tredje gång alltså för liten........ Dessemellan ett otal BIM mot syster-yster Super Diva. Tur att handler-Nina ALLTID tycker han är världsbäst!!




Trångt trångt!




PMS - jättejobbigt jättejobbigt och SÅ ledsamt  (Det gäller HUNDEN!!!)


Det blev en MYCKET jobbig dag innan allt var klart för en vän av ordning som dessutom sedan ett tidigare liv i "hästvärlden" är bortskämd med att ca-tider alltid ska gälla. I varje fall ska aldrig någon STARTA TIDIGARE, än given ca-tid, eftersom man ska ha rätt att ha en "tidigast-tid" och kunna räkna med den. Sen kan det bli senare - men ALDRIG tidigare.  Jajaja, man lär så länge man lever. Efter att ha krånglat oss ut ur Oslo (vilket var lättare än att krångla sig in) var vi jäkla trötta på trängsel och värme och oproffsiga arrangemang.
Ja, så kom då hämnden! Hihihihi, vaddå jävla bomstasjon! Här körs inte in i några fler köer! Nähä, nu ska
vi till Sverige, och det FORT! 
Och nu får vi väl konstatera, att vi nog inte är är välkomna tillbaka igen.......... de vill nog ha sina bompengar. För att få köra 5 km på motorväg........... Jajaja, allt kan ju inte vara så bra som i Kallsta!

Tjingalong tjurkärring har skrivit!

och det finns all anledning att tro på det. Det finns faktiskt folk till allt, och man borde väl egentligen vara gammal nog att inse sanningen av detta och inte låta sig förvånas längre.
Jag har en "last" här i livet - jag röker inte, jag dricker synnerligen sparsamt med alkohol och jag är inte begiven på spel och dobbel. Däremot har jag några tics, enligt dotter Nina, men mer om det senare. Men, det var det här med "lasten". Jag ÄLSKAR hundar (och hästar, och kor, och getter, och marsvin, och älgar, och kaniner och inte så mycket kattor - sorry) och så är jag tävlingsbenägen (något som i kombination med mina barns far har smittat av sig till mina avkommor, eftersom de haft dubbel belastning därvidlag). Kombinationen HUNDAR och TÄVLINGSBENÄGEN har resulterat i att jag gärna tävlar just med hundarna. Gjort två flugor på smällen, om man säger så. Och det har blivit utställning, som är "tävlingsgrenen", eftersom jag är för lat  för agility.






Nåja, i lördags var det dax att få lite utlopp för lasterna. Och i söndags var det dax igen och det är nu det visar sig att "det finns folk till allt". Någon som vet vad en hundUTSTÄLLNING är???? De flesta människor torde omedelbart klura ut att det är ett  tillfälle där man "ställer ut" sin hund. Och nu är det inte fråga om att "ställa ut" hjärtegrynet i trädgården som någon annan trädgårdstomte, utan det handlar om SKÖNHETS-utställning. Eller hur?

I lördags var det så dag för utställning - kanonkul. I söndags var det dax IGEN - fortfarande kul! Nu var det specialutställning för enbart stövare. Kul, kul, eftersom Skogstassefamiljen till 4/7 består av just stövare, varav tre dessutom är i sin fägring (hihihi). Alltså packades bilen med skogstassehusse, skogstassematte och tre halvsovande stövare. Åsså bar det av, nolaskogs. För SKÖNHETSUTSTÄLLNING.

Och det tävlas i skönhet,  av en rysk stövare, en gotländsk stövare och av en luzernstövare o s v. Eftersom skogstassematte har ett opålitligt hjärta och en mortons-neurom-fot, så har det här med springningen i ringen fått utlånas till döttrar m fl, som vänligen bistått undertecknad, när det "kört ihop" sig. Nu var det dotter Nina, som var handler i dagarna två. Hon känner hundarna och hundarna känner henne och hon har en sjujäkla pli på dom, så det är verkligen en win-win-situation, därför att nämnda dotter nämligen själv oxå tycker om att tävla (det där dubbla arvet/belastningen från två tävlingsföräldrar) och att visa Super Diva Fisförnäma är inte tråkigt!

Nu kunde ju allt ha varit fröjd, eftersom hundarna skötte sig fint och var precis så vackra som Skogstassematte vill att de ska vara.
Dotter Nina tog sig nu en promenad till bilen och fick  höra en "skojig" konversation mellan en dam och herre i bilen bredvid. Damen var fruktansvärt upprörd och tjoade högt om att "så kommer dom med sina j-a utställningshundar och har med sig folk som visar oxå! Och klär sig i kavaj och byxor........."
Någonstans där blev tanten varse "hon som visar hundarna oxå" i bilen bredvid och fick hakan någonstans vid knäna. Nu är inte min kära dotter någon långsint typ, så hon log vänligt men bestämt åt paret och gick därifrån med näsan högt medan paret själva fick i växeln och drog ifrån parkeringen illa fort.
(Åsså en förklaring till det där med de påstådda ticsen. Dotter Nina påstår att det är tics, när skogstassematte putsar hundarna trettioelva gånger med polervante precis innan de ska in i ringen. Inte är väl det tics? Det KAN ha kommit ett mjäll eller löst strå och fastnat de sista 15 sekunderna. Så det så.)

Snälla damen  i bilen - jag ska inte komma på något jaktprov och skälla om att du kommer med dina "j-a jaktchampions" och tävlar! Och inte ska jag kommentera din klädsel heller!
Nästa gång är du  välkommen att komma direkt fram till mig och prata och framföra dina åsikter. Eller så kanske vi möts på något jaktprov någon gång?! Du ska inte för ett ögonblick tro att dessa "utställningshundar" är befriade från sin "jaktplikt", men så länge vi har den vargsituation som vi har i länet, så kommer våra hundar inte att tävla frekvent på jaktprov i vargmarker. De är en del av vår familj och behandlas som sådana.

Tjingalong snart jaktsäsong

Och så kom då den 29 juli! Det ÖSTE ner vatten uppifrån någonstans. Och skatorna satt sig i sitt jäkla bo där uppe i björken och tittade ned på eländes eländes vattenmängder!
Bilden tagen vid halvniotiden på kvällen och det fortsatte att ösa ner och vid elvatiden började det kännas som om det där med att bygga en ark nog vore tillrådligt! Men varför gå ut och bygga en ark mitt i natten - sussatajm minsann. Och abrakadabra - i morse var vattenpölen borta - putz weg!



Skatorna sitter förvisso fortfarande och tjurar i björken och har inte riktigt bestämt sig för huruvida de ska gå ut och reta hönsen idag, eller inte. Å andra sidan har inte hönsen heller bestämt sig för om de ska gå ut eller inte. Jag har full koll på dem från fönstret där jag nu sitter, och inte en höna är ute och promenerar. Däremot ser jag att skocken med vita myskankor har någon sorts konferens på andra sidan dammen.
Åsså ser jag, långt bort på vägen över skogen, hur det står en liten lastbil parkerad på mötesplatsen uppe på kullen. Håhåjaja, nu är det "såna" tider igen. Skogen full med thailändare och polacker som jagar blåbär och lingon. Jaga på ni - där ni nu är blir ni inte gamla. Alla bärblommor frös i våras medan skatorna byggde bo för regnväder. Men en och annan kantarell kan ni ju alltid plocka.



Skogstassehusse fick bråttom igår förmiddag att "rädda" mina surfiner. De hängdes in i växthuset under värsta ovädret och är nu idag lika fina som alltid. Tack husse!

Tjingalong skatsäsong

är det någon som hört den frasen tidigare? Jorå, alldeles säkert ni som har ett barn eller två eller tre. Under någon period av barnens uppväxt hör man den frasen till leda....... det är tomt i fruktskålen, en prydnadssak ligger sönderslagen i vardagsrummet, i kylskåpet är den färdigbredda ostmackan putz weg, gungan hänger fast i bara ena snöret och cykeln har helt plötsligt punktering. Man tittar ut över barnaskocken med förmanande ögon och allt man får till svar är "det var i alla fall inte jag......"  Samma sak gäller för mig just nu - det var i alla fall inte jag! Minnesgoda bloggläsare torde komma ihåg att det något i förbifarten nämndes om ett "båtbyte" vid utflykt med förväntansfulla barnbarn. Typ så här:  "Här sitter skogstassehusse på Majas badbrygga, eftersom Kaisabåten låg för ankare - och då menar jag bokstavligen "låg för ankare" och inte i någon överförd bemärkelse för att vara på fyllan."  Ja, så skrev jag då och sedan dess har inte Kaisabåten legat i sjön över huvud taget. Hon bogserades in till land, togs upp och har fått sig en ordentig genomgång, men det "var i alla fall inte jag" som ställde till det!

Det SMALL och pangade och skramlade och lille kloke Carl spände blicken i mormor och sa att "det här känns inte säkert"! Så liten, och så klok! Storasyster Elvira tyckte inte det var så mycket att bli upprörd över utan såg framtiden an med tillförsikt. Även om framtiden kunde innebära en längre simtur till Kärrholmen. Närå, så farligt var det nu inte, så länge det inte är plast som trasas sönder i kölen så är det LUGNT. Nu har visserligen även detta skett för några år sedan, och jag är glad att kunna skriva att "det var i alla fall inte jag" (den gången heller)! Det finns en definitiv skilllnad när jag påstår, att det i alla fall inte var jag och när barnaskaran med troskyldiga ögon och munnar påstod det samma. Jag är OSKYLDIG medan det av tre barn alltid fanns EN som var skyldig.

Nåja, båtbyte skedde efter en halvtimme. Det var utlovat bad vid stranden och till stranden skulles det! Och Maja-båtens ägare var på landbacken, så allt var enkelt fixat. Och badning blev det, även om lille kloke Carl noga förhörde sig om Maja-båtens säkerhet. Han var helt nöjd med att Maja-båten, till skillnad från Kaisabåten, är en stålbåt. Han förväntade sig väl att vid nästa grundstötning skulle det krascha i plasten. Då är det förvisso mycket säkrare med stål. Det ska till en sjudjäkla grundstötning i hög fart för att stålet ska trasas sönder. Och Maja-båten går inte tillräckligt fort för att kunna dundra på någon sten i tillräckligt hög hastighet för att göra hål i skrovet. Lille Carl tyckte det var alldeles utomordentligt säkert. Klokt barn - klokheten ärvd efter mormor, förstås!





Propeller, som ett garnnystan


Nåja, igår var det sjösättning - IGEN - för Kaisa detta år. Prydlig och fin efter" någons" stenpåkörning. Säger inte vems........ men det var i alla fall inte jag!

Det är vackert på Vänern



Det går nämligen inte att köra med en propeller som ser ut som ett garnnystan. Och definitivt inte om man dessutom har krökt roderaxeln, så det inte finns plats för propellern, skrynklig eller ej. Byte av propeller, tillbockning av roderaxeln och sen var det dax att köra BÅT igen, igår. Den kapten, som (säger inte vem) skrynklat till propellern fick inte förtroendet att köra mellan marinan i Skattkärr och hemmahamnen på Sollaren. Det finns nämligen ett par stenkistor längs med rutten.  Ack nej - dotter Nina kan hälsa sin kloke lille son att mormor körde själv. Då är i alla fall propellern intakt till nästa tur. Hahaha. Det finns vissa listor man inte vill toppa. Och  på "köra-på-grund/sten"-listan vill  inte skogstassarnas matte förekomma i alls! Åsså var det förstås tänkt, att det skulle bli sovning ute på sjön, men REGNET DET BARA ÖSER NER, så jag tror nog vi hoppar det för den här gången. Inte ens jyckarna vill ut på sjön. Det sovs och snarkas och muttras lite överallt i huset just nu. Vid mina fötter, i Biabädden under skrivbordet, ligger Dollly-Polly-Super-mamma och drömmer förmodligen om harjakt, för benen springer och nosen jobbar febrilt. I buren bredvid har Tasselina Bråkstake och Super Diva Fisförnäma ankrat tillsammans. Tasselina snarkar så jag flera gånger tittat om husse kommit in......... Super Diva Fisförnäma sover naturligtvis utan olater. I tv-rummet, ihoprullade som nystan, sover Lille-Pille-Bror och den fanatiska Strumpbäraren, Jonta.  Det är regnväder - surväder - sovaväder!



Tjingalong båtsovasäsong igen 

Jag har hört talas om fotbollsänkor, hockeyänkor o s v. Men altanänkor - finns dom???
Jorå, nu vet jag att  så är fallet. Det började för två år sen - fast då var inte altanänkeståndet ingånget ännu. Det kom alltså först nu i juni-juli, när den för två år sedan inhandlade brädhögen skulle omsättas tilll något gångbart - en altan. Skogstassehusse KAN ha lite lång framkörning ibland. Men jag säger bara IBLAND. Det ska funderas färdigt, lixom. Andra gånger är tanke och handling samma sak och det går undan utan att jag ens hinner reagera. Men den här altanen, den har liasom värkt fram...............

Och nu börjar det se ut som om det händer grejor......







Börjar likna nåt som man kan lägga golv på, kanske




Och golv har det "blitt"
och matte har burit ut hundarnas campingstolar, bara för att få prova lite



Och  sen blev det räcke oxå - husse är rädd jag ska "ramla av"



Jaha ja, så nu väntar jag på att energin ska ta slut för idag, så det  eventuellt skulle kunna tänkas vankas mat på den här byggarbetsplatsen! Sen den här bilden togs är i stort sett hela räcket klart men det återstår mycket funderande inför nästa års etapp - det ska bli stenplattor runt om, trappor från flera håll och en BADTUNNA och tak över densamma. JIIIIPPEEEEE

Tjingalong längre badsäsong

så rädd jag blev!!

Det började så smått med, trodde jag, en helt vanlig svensk lagom förarglig fästing. Mitt i knoppen - mitt i bläsen - på Lille-Pille-Bror. Den alltid påpassliga (ähhummmm) matten, med hökögon (när det gäller kryp), nöp om den rackarns fästingen för att avlägsna den från den vackra bläsen, i den vackra pannan på den vackra hunden. Shit oxå - fästingen och skogstassematte hade helt olika åsikt om parkeringen därstädes. Fästingen fick en fyra fem extra sugfötter och nöp sig fast av bara den och bara för att göra  kampen kort, så gick den= fästingen av på mitten. Och!?? Hur många jäkla fästingar har man inte delat på mitten i sina ibland fruktlösa försök att ta död på dom. Och vad händer i 99,99 % av fallen? Jo, efter en dag eller två så ramlar fästingtrynet ut och allt är frid och fröjd. Men icke sa Nicke, denna gången blev det ett KULHÅL i pannan, mitt i den vackra bläsen, i den vackra pannan på den vackra hunden. Och!??
Efter ytterligare någon dag så var det inte ett KULHÅL längre. Det var ett hål som efter ett kanonskott.

Stackars Lille-Pille-Bror.







Han började se lite ynklig ut och började dessvärre oxå tycka lite lagom synd om sig själv. Det KLIADE. Och det uppstod dessutom både blodvite och "pipplor" i hela skallen. Hmmmm. Soleksem? Yes, klart det är soleksem, han ser precis ut som fuxiga hästar med bläs, som har fått för mycket sol i nyllet på betet. Med ett litet undantag - det där kulhålet.......... f´låt, kanonskottet.  Goda råd är alltid dyra, så därför gäller det att fundera lite själv innan man kastar sig iväg till fabror doktorn. Bara för att hos fabror doktorn bli utskrattad för att man inte känner igen symtomen på, typ, soleksem. På med mössa på hunden! Nä, Lille-Pille-Bror är inte en chiahuahua och han tillåter definitivt ingen att skratta åt sig, bara för att han tvingas bära keps. Men ett tjockt, jättekladdigt lager med solkräm, skulle lösa problemet. Trodde matte. Så enkelt var det nu inte.






Nu var det dax för husse att engagera sig i problemlöseriet. Hmmmm, RÄVSKABB!! Vaddå j-a rävskabb?? Voffor då då?
En spruta mot noskvalster/rävskabb och se - efter två-tre dagar slutade spridningen av kulhålet och det såg ut att börja läkas lite smått.

I en veckas tid har köksgolvet sett ut som en malplacerad ryamatta. NÅGON av hundarna fäller, för att inte säga allihop. Och!?? Huset har varit fullt av stövare i många år, men aldrig har det blivit någon ryamatta tidigare i köket. Vem är den skyldiga? Inte Lille-Pille-Bror, hans hår sitter fastborrade i huden (förutom i kanonskottet då), Tasselina Bråkstake rycks i pälsen. Den pälsen är nytrimmad och inte ett hårstrå faller av egen kraft. Dolly-Polly-Supermamma då? Nähä, hon släpper ifrån sig tre strån under magen. Inget att direkt gå i taket för. Den fanatiska strumbäraren och tillika Ridgenosen har en päls som ett putsat mahognybord och inte ett enda hårstrå ramlar vid beröring. Återstår så bara en.............................Super Diva Fisförnäma! Den skyldiga! Nu pratar vi inte om hårfällning i vanlig bemärkelse - nix - här ramlar pälsen av vid minsta beröring. (Fråga mig inte hur jag kunnat undgå att märka det vid alla pussningar och kramningar - hökögonen hade väl inte riktigt gjort tjänst som de ska) En smekning längs med ryggen och hela handen blir full av hundhår. Nu blev jag väl inte så upprörd över detta. Det har hänt en gång tidigare, att hon höll på att få visas i ringen med kinesiska nakenhundar. Och det var på världsutställningen i Stockholm. Det gick åt mycket putsa för att få den pälsen i trim för att gå in i ringen. Vännen Suss putsade och putsade och matte Skogstass pustade och pustade och tyckte det var själve den lede att hårfällningen skulle komma just den dagen. Nåja, resten är historia. Suss blankade upp pälsen så den såg ut som den skulle och Super D blev då just Super D, med sin världsvinnartitel. Men, men, det här såg allt lite värre ut.
Och se på den lede Fi, satt det inte en rackar´ns fästing på bogbladet. En liten förarglig jäkel. Började pilla och pilla, och vad händer? Super D beter sig om matte ska till och mörda henne. Här är det något som inte står rätt till! Håren rasar och hon tål inte att man börjar rota lite i hårbotten. Ähhmmmm, RÄVSKABB??!! Ner med hunden i duschen, shamponerar och sköljer och pälsen ligger i duschsilen i st f  att sitta på hunden. Kinesisk nakenhund,
kanske powder puff, för på huvudet sitter allt kvar!
Åsså blev det förstås behandling av hela packet.

På natten vaknade jag av att Ridgenosen hade parkerat rakt över mina ben, och rakt över hunden låg så husse Skogstass´ ena ben. Och hunden rörde sig inte. Herreminje. Märker hon inget! Flyttade på skogstassehussen och väckte honom. Som bekant är inte väckning av skogstassehusse en enkel procedur. Men när jag vrålade i örat på honom, att jag trodde något var fel med Ridgenosen, så vaknade han. Vi vände hunden - ingen reaktion. Jag drog henne i benen och la henne på kudden. Ingen reaktion. Vi rullade runt henne - ingen reaktion. Jag skrek i örat att det är MAT - ingen reaktion. Men hon andades - det lyckades vi vara ense om. Herreminje, hade hon reagerat på rävskabbsmedicinen och hamnat i koma??? Vi fick bara inte liv i hunden!!! Jag var nog halvvägs till telefon och djursjukhuset i mina tankar, när jag bad husse att dra henne ur sängen, för att se om hon kunde stå på benen. När Ridgenosens bakben nådde golvet och resten av kroppen var på väg att glida över sängkanten så TVÄRVAKNADE sömntutan och fortare än en iller var hon på benen och hoppade vigt upp i sängen. Och PANG rasade hon ihop i en behaglig hög nere vid fotändan. Blicken hon gav oss var inte nådig! STÖRA I SKÖNHETSSÖMNEN.
Riktigt vad som hände och varför hon inte vaknade, vet jag inte. Hon kommer att vara utsatt för div väckningsövningar hädanefter på kvällarna! I morse var hon i full gång som vanligt och brottade omkull Tasselina Bråkstake i matkön. Suck. Samma rutiner - alla dagar!

Nu blir det lite spännande att se hur många hundar som har pälsen i behåll, eller utvuxen, till Ransätershelgen!


Tjingalong pälsbytessäsong

Jag har klappat en ÄLG! Yes, yes, du såg rätt. En älg! Och den var högst levande! Döda älgar har beklappats tidigare, men den här befann sig vid högönsklig välmåga. Och så nuttigt söt!

Om du inte tror mig - kolla då!

Hon heter Lotta – eller kanske Annika. Husse visste inte riktigt själv vilken tjej som var vilken, om han inte riktigt såg båda precis bredvid varandra. Den ena hade fält vinterpälsen mer än den andra. Suck, tur man inte har såna problem med sina husdjur. Jag menar, att man måste skilja dem åt på hårfällningen. Men två ettåriga älgkor ser faktiskt helt lika ut.

Jorå, det var onsdag igår och det var utflyktsdax igen. Och det var de lite nordligare delarna av Värmland som skulle besiktas. Så bilen packades med utflyktskorg och två lekkamrater och så bar det iväg. Första stoppet (av NÖDEN tvunget) var i Ekshärad, där vi passade på att besöka kyrkogården för att se de unika ”gravstenarna” på kyrkogården där. Så vackra – så unika





Nu var vi förstås kaffesugna och suckade högljutt över att det inte fanns en enda trevlig rastplats längs med vägen. Och med trevlig, menas då en rastplats med bord och stolar och älvutsikt.

Inte en rastplats så långt ögat såg, varför vi körde ner på Aleviks Camping intill "Klaran". Inte många som tyckte det är roligt att campa i Ekshärad, tre tält och en motorcykel. Inte mycket att titta på, men kaffe med dopp är inte fel.

Vidare ut på vägen – och vad var det första vi såg?? Naturligtvis – rastplatser uppradade som på ett pärlband. Med bord och stolar, toaletter, vackra vyer……….Bahhh. Men det gick bra att fika på campingen också, även om de få tältmänniskorna nog tyckte vi bar oss knepigt åt, som bara slog upp en baklucka och inget tält.

Det är vackert – sagolikt vackert – i hela Klarälvdalen, som vi följde norröver. Förtjusta utrop i bilen mest hela tiden – ooohhh så vackert, tror jag blir religiöser……..

 Ransby – Utmarksmuseet. Vi måste besikta den så omtalade Pilgrimstapeten. Tänk att det finns så många flitiga damhänder (ursäkta gubbar, men det är bara damer som förfärdigat underverket), som inte har något annat att göra än att sy en massa kedjestygn på en 40 m lång ”löpare”. Ja, jag vägrar att kalla det ”tapet”, för någon ”tapet” i vanlig bemärkelse är det inte. Och eftersom  det inte finns så många 40 m långa bord här i världen, så har man hängt upp den i vinklar och vrår i ett helt hus. Mäktigt!  Du som inte är värmlänning eller värmlänning och ändå inte känner till "tapeten" och vill veta mer om den , bonaden, löparen kan läsa här   http://utmark.se/php/show.php?doc=tapet&lang=se

Lite detaljer oxå












Åsså var det dags att dra lite mer norröver, och framför allt, högre upp i luften. Vi skull upp 450 m ö h. Och utsikten blev bara vackrare och vackrare, men så fort man skulle ut och ta kort så stod det någon rackarns gran- eller talltopp i vägen för kameran. Men någon liten glugg mellan växtligheten hittades i alla fall.

Uppåt, uppåt. Små tjärnar med simmande svanar. Hur underbart är inte det på en skala. Och hur kul är det, att de simmande vackra fåglarna naturligtvis fort som fasiken förpassade sig in i vassen, när man skulle fotografera dem. Det var inte direkt några tama stadssvanar som simmade omkring med små gulliga ulltussar bakom sig.

Så vi fotograferade getter, ett par kor som inte alls var så benägna att låna ut sig till klappning och ett par hundar som var betydligt mer klappvänliga och fotogeniska.









Majros - eller något sånt. Statistiskt sett så är sannolikheten stor, att det är en Majros





Åsså käkade vi kolbullar! Det är gott. På en skala ca 10 av 10 möjliga. Fast allra, allra godaste var de kolbullar lekkamraten och jag serverades i samband med ett spårprov uppe i Acksjön för flera år sedan. Efter att alla gått sina prov (tävling) samlades hela gänget med domare och tävlande hussar/mattar och vovvar och åt kolbullar, stekta över öppen eld. Den gången hade undertecknad inte långt till ”äta-tills-jag-spricker-”gränsen. Nära ögat den gången. Och inte blev det sämre av att min lilla taxfröken, då bara dryga året gammal, lyckades placera sig i tävlingen (tror hon var fyra), med lekkamraten i spårsnöret. Själv hade jag inte riktigt ”tänt” på det här med viltspår. Det blev bättre sedan……… Och taxfröken blev sedermera viltspårchamion. Något husse skogstass har glädje av, när det krävs eftersökshund vid jakt. DÅ duger taxen. I övrigt tycker husse, att taxar mest är till för att värma fötterna på - i sängen.

Kolbullefixning uppe på Sätern

Jaha, vad gör vi nu då? Jo, vi leker turister på riktigt! Vi uppsöker  en ÄLGFARM. Löjligt – störtlöjligt. Hela skogen är full med älg. Alldeles för många dessutom. Men det kittlar lite med tanken att få klappa en livs levande älg.Sagt och gjort. Destination Holeberg utanför Ekshärad. Moose- och alpackafarm. Du kan se mer på  http://www.moose-world.com/index.html  Då den film togs som ligger på hemsidan  var älgkorna  bara kalvar och tjuren ett år. Nu är de lite större och kaxigare men har lika goa och varma pussvänliga mular som alla goa hästar har.

Åsså har man alltså alpackor. Det höll på att sluta med upplivningsförsök på grund av en envis skrattattack, när lekkompisen fick se de ganska nyligen klippta alpackorna. Hon kunde inte riktigt  bestämma sig om de var kycklingar, strutsar eller kameler………

Och lite rätt  i sina tveksamheter har hon kanske........eller???



Är det där här som kallas att ha huvudet på skaft????

Det blev hemfärd även denna dag. Med en näve som luktade jättegott av nyklappad älg……

Tjingalong sommarutflykter