Det lider mot
Det lider mot höst. Eller är det redan höst? Nä, inte riktigt om man får tro metereologerna. De har en egen definition på vad höst är, nämligen; Ordet höst kommer från ett gammalt germanskt ord för avplockning. Den meteorologiska hösten börjar då dygnets medeltemperatur pendlar mellan plus tio och noll grader. I Malmö börjar hösten 12 oktober, i Stockholm 29 september, i Östersund 5 september och i Kiruna redan 16 augusti.
Så det är nog inte riktigt höst ännu och det är förbaske mig inte riktigt sommar heller. Så vad är det då? Jag vet - regnigt och blåsigt är det - just idag i alla fall. Sen kan man kalla det vad man vill!
Jag njuter av hösten och jag njuter av att ha min s k sommarsemester så sent att den tangerar det vi brukar kalla höst. Det är inte längre så varmt att man bara vill sitta i skuggan med en paraplydrink (hugaligen, DET var verkligen längesedan! Inte den här sommaren och inte förra heller - jag menar detta med paraplydrinken. Någon sådan tror jag inte att jag lyckats komma i närheten av de senaste åren - tragiskt)
Men suckat och pustat p g a värmen det har jag gjort.
Men hösten betyder så mycket mer - stillheten och det rofyllda i naturen efter en hektiskt sommar med fågelkvitter, djurbäbisar, utflykter åt alla håll, div hundutställningar, "båterier" och grundstötningar m m, m m. Och sen kommer den kravlösa hösten. Jobbet börjar lunka på igen, naturen "somnar" in i någon sorts rofylld "inte-tillvaro" och jag njuter av att kunna gå i skogen, plocka svamp, sitta still vid älgtornet och bara VARA och titta på någon av vovvarna som jobbar på med näsan i backen. Oftast Super Diva Fisförnäma förstås. Och hennes sökande är så där lagom pretentiöst att det passar bra ihop med min nervarvade status oxå. Vi klär nog varandra bra - Super D och jag. Fast hon är vackrare, förstås................... Men på hösten behöver man inte vara vacker (jo, Super D förstås, hon MÅSTE alltid vara på topp), man kan få gå ut utan mascara (för den rinner ändå bara och lämnar ränder under ögonen i höstrusket), man får ta på sig säckiga gamla brallor, helst såna där förskräckliga som är gjorda för att motstå arktisk kyla, och man kan ha kennelklubbens jacka i alla väder och därtill hörande keps från hamiltonföreningen. Visst blir man tjusig!? Kravlös, mår bra. Och man kan tillåta sig att låta kläderna lukta lite lagom tufft av doften efter att ha grillat korv över öppen eld i harskogen. Mmmmm, det är höst.... Och det luktar så gott om den fortfarande varma marken som bönderna vänder upp under plogen. Mylla, gamla löv, mmmmm. 
En dag ute på ön - man behöver inte längre klä sig ståndsmässigt för att möte eventuella andra människor ute på sjön! Ohhh, kolla mina UNDERBARA brallor. Fryser aldrig i dom!
Men alla höstar är inte lika roliga att möta. Livets höst är en tid man så gärna vill skjuta framåt och framåt och framåt. Livets höst råkar för vår underbara Dolly Polly Supermmma sammanfalla med den meteorologiska hösten detta år. 
Här ligger vår älskade Dolly på "sin" ö, på "sitt" berg och håller ordning på resten av flocken. Dolly, vårt packs odiskutabla "grand old lady" kommer att lämna oss i höst. Hon får nu vara med oss så länge vi ser att hon inte mår alltför dåligt. Att hon fortfarande leker en stund varje dag, äter med sin enormt goda aptit, viftar svansen sönder och samman mot kylskåpet, kryper upp under armen på husse och slickar det sista på tallriken vid måltiderna och fortfarande inte förlorar sin rang i packet, är vår mätare (och jag hoppas att den mätaren, för Dollys skull, är riktig) på att hon fortfarande har livskvalitet. Vi fasar för den där dagen i höst då vi måste ta farväl. Ett farväl som är vår skyldighet att fatta beslut om - men som är så tuuungt.
Men hösten är inte bara avsked till sommaren och något vackert. Det är skördetid likaväl. Inte bara böndernas skördetröskor bullrar fram på åkrarna, utan oxå våra svampkorgar kommer fram ur garderoberna
Den här "färskpotatisen" som vi skördade för någon vecka sedan vägde 1,06 kilo! Den räckte till mer än en måltid för Skogstassefamiljen! Man skulle ju ha kunnat tänka sig att den skulle vara träig, eller t o m ihålig. Men icke så - den var kanonfin rakt igenom och det sista koket av den avnjöts igår kväll med fläskfilé till, med sås dessutom gjord av delar av årets kantarellskörd.
Påminner lite om en simmande anka - den har väl växt för nära vår hönsgård/ankdamm!
Tjingalong - solen tittar fram
