kennelskogstassen

att jag nog skulle få anledning att blogga igen, när vi skulle åka till Norge på EDS, European Dog Show. Jag och dottern. Jorå, nog blir det minnesvärda stunder med två, nej, snarare tre, lätt förvirrade personer i en lillvolvo. Den tredje personen utgjordes av dotterdotter Elvira. Alltså tre i rakt nedstigande led, lätt förvirrade..... Fast det är väl så, att det bara är en som öppet, med ålderns rätt, vill vidkännas den lätta förvirringen. Och så har vi dessutom en till, stort förvirrad aktör i sammanhanget. Nämligen GPS-damen!! Om hennes eskapader och lurande har jag bloggat flera gånger tidigare. Som när hon lurade skjortan av oss totalt i Stockholms förorter, när vi skulle på hundutställning i en mässhall. Jorå, hon, GPS-damen,  tog oss till mässhallarna, fast i fel förort. Detta bara för att jag bestämde mig för att blanda GPS-instruktioner med skyltning p g a vägarbete. Kaos maximal. En andra gång var vid en minnesvärd resa, utställning förstås, till Malmö då vi helt plötsligt fann oss stående mitt i en galleria! Suck, suck. Förresten så var det kaos maximal med GPS-instruktioner när vi skulle till Bjerke travbana (utställning, vad trodde ni) i Oslo oxå. Då fick vi ta taxilots till slut. Nåja, men till Lilleström skulle vi minsann hitta, med Eniro.se och GPS-lots, plus att vi ju faktiskt varit där tidigare, flera gånger. Men så fort man kommer till landet utomlands, så blir man lite osäker. Kroppen och själen kommer lite i darrning, liksom. Men det gick jättebra, för vi visste ju att vi skulle svänga av E18 i Mysen, vid "vår" mack, där vi brukar tanka morgonfika med bulle och uppsöka dörren med hjärta på. Stopp och belägg, där stod vägnummer 21!  - Vi ska ju svänga redan här!  - Ärru säker? Här är ingen mack i ödemarken! - Jamen, jag har skrivit ner det från eniro, vi ska ta 21:an upp! - Känner inte igen mig! - Inte jag heller.

Nu är Nina van sedan barnsben att rida omhoppningar, snabbt och elegant genom omöjliga vägar, så lillvolvon vändes snabbt, när den inte alls smått förvirrade mormodern kollat den handskrivna lappen. Det stod förvisso inte alls 21, utan 22! Försinkning 4 min. Friden lägrade sig, vi såg fortfarande fram mot kaffe vid Mysenmacken. Men så helst plötsligt, varning för bomstation. - Det brukar aldrig vara några bomstationer på den här vägen!!!!!!! Åsså helt plötsligt högersväng, väg 22, och en HELT NY VÄG. Dax att uppdatera GPS:en! Åsså var den kafferasten och pinkarasten som bortblåsta. Därefter gick det faktiskt bra nästan hela vägen........ Men det sista jag hörde av Nina under den trippen var  - nu svänger jag faktiskt vänster HÄR, om du inte har något emot det???  Gapskratt. Man åker förmodligen alldeles för tidigt hemifrån på sådana här äventyr!

 

 

Ett sällan skådat parkeringselände mötte oss utanför mässhallarna, trots att vi var i god tid. Trodde vi, när vi anlände strax efter åtta. Eftersom vi hade Rajjan som nummer sex i sin ring, så var det inte läge att krångla något länge och nerverna blir lite lätt upptriggade. Men när Nina formligen knuffat in sig bredvid en utslängd husbil (över två platser) och därefter med hjälp av osthyvel lyckats ta sig ut ur bilen, så återstod bara resten. Betala för sig! Och automatjäveln (f´låt) hade gått i strejk. Men det fanns mins sextioelva andra automater, men ibland tar man en chansning........ i a f  när klockan obönhörligen tickar i racerfart. Såååå, ut med väskor, stolar, hundburar och till sist hundar och iväg mot den emotsedda entrén. Som dessbättre var inom 50 m! Helt otroligt. Och säga vad man vill om norska kennelklubben, men de är en bra fenor på incheckning! Snabbt och enkelt och incheckning för tre hundar med en scanner. Såååå smidigt! Och vi hann nästan dra andan innan Rara Rajjan skulle göra sin formidabla show  -   näää, jag är inte ironisk! Hon var SÅ duktig och uppträdde som en gammal ringräv i ringen. Så lätt att ställa, så härlig att springa med och så vänlig mot alla som ska trycka, känna, klappa, prata. Vår galna piraja, som så helt accepterat att emellanåt visa världen vad en trevlig barak är för filur.

 

 

 

 

 

 

Så var det bara resten kvar! Två goa hammiesar, som skulle ut i den s k  hetluften. Och de ville inte på något sätt vara sämre än den lurviga baraken. Och där blev Lillebror, efter att ha fått sin Europavinnare Veteran-rosett, pensionerad! Till Stockholm i december åker bara Jonta och Rajjan..... 

 

 

Och nu var klockan fortfarande tidigt. Gott om tid att kolla alla utställare av hundrelaterade produkter. Allt från hundtäcken till burar, praktiska kläder för hussar och mattar, smycken med hundar, you name it!

Men det kan bli lite långtråkigt och det kan bli direkt livsfarligt, om Nina inte hittar något ställe som har latte! Vi kan säga som så, latte är inte en norsk favorit! Det fanns nog minst tio olika mat- och kaffeställen, och till sist uppenbarade sig ett ställe med latte. Det var nog tur det, annars vet jag inte hur det gått att visa Rajjan i finalringen.

Kolla bara minen på en som inte fått sin koffeindos

 

Nåja, till saken. Jag har inte bloggat på evigheters evigheter, och det har nu flera personer i min omedelbara närhet och även i närhetens utkanter påpekat i sociala medier.  Dags att skrida till verket alltså. Så jag börjar med att konstatera, att jag har gjort annat än att blogga ända sedan den 14 februari 2014. Och jag vet precis, vems fel det är!

Det är dotter Ninas fel! Visst är det underbart, att kunna skylla ifrån sig? Och om man då läser bloggen från hösten 2013 och vintern 2014 så förstår man varför. Nämnda dotter formligen tvingade sin intet ont anande mamma, att köpa häst! Joråsåatt!  Och därefter tog tiden slut, eller i vart fall blev den väldigt snålt tilltagen.

Jag får väl försöka rekapitulera vad som hänt sedan februari för 1,5 år sedan. Jisses – det blir för övermäktigt! Meeeen, det finns några ord som jag envist vägrar att ta i min mun och det är pangsjon och pangsjonist. Ja, bara stavningen visar mitt förhållande till fenomenet. Och så pratar vi inte så mycket mer om det! Hur som helst, jag slutade att gå till socialförvaltningen för mitt dagliga uppehälle och det kan man ju tolka som man vill. Nu får staten stå för försörjningen och det är ju som bekant inte så fett ställt med den försörjningen, så det är tur att maken är arbetsför och inte är kommunalt anställd! Han försörjer sin lyxhustru,  som han säger. Det gör han rätt i, tycker lyxhustrun.

Vi kan ju bara lite snabbt säga som så, att i april 2014 ”gick jag hem” med buller och bång och fest på jobbet. Endera var de glada att bli av med mig, eller så var de jätteledsna, för det var ett storstilat festande med tal, tårar, blommor, presenter och tårta och kaffe och kramar. 

 

 Fika och tal och blommor på eftermiddagen och på kvällen buffé med nya tal, "Gamle Svarten" med ny text och mycket, mycket annat - ett STORT tack till alla inblandade!

 Och det var därefter som den stora tidsbristen satte in! Tidigare hann jag jobba, sköta hem och hushåll inkl. maken, sköta hundar, hästar,  åka på utflykter, BLOGGA m m. Efter den 15 april blev det alltså tidsbrist. Och en del i bekantskapskretsen, tycker att jag borde ha tid att blogga, uppenbarligen, och maken tycker jag borde ha tid med honom, uppenbarligen,  och själv tycker jag att det är fullt tillräckligt att dammsuga ibland, tvätta om det skulle råka bli tid över och för övrigt kan man vara med hästar och hundar dagen lång. Och, inte att förglömma – dricka mängder av koppar med kaffe och äta äppelmuffins med alla goda vänner, f d arbetskamrater m m, som förgyller vardagen i en aldrig sinande ström. Jiiiihaaaaa

 

 

Häst ja! Att bli med islandshäst innebär väldigt lätt att man blir med minst två av samma sort. Jag är full av beundran inför väninna Marita, som i flera år lyckats hålla sig med EN islandshäst.  De säljs gärna i knippen, eller så kommer de in i ens liv ändå.  Piff-och-Puff-hästen Garpur har numera en kompis i hagen, som heter Bleikur. Och det är käre makens häst. Säger han. Fast jag vet inte jag! Men Bleikur, eller Lille Gul(d), som han kallas till vardags, har sin egen fan-club. Så honom går det minsann ingen nöd på!

 

 

Piff-och-Puff-Garpur fortsätter att förtjusa sin matte med att understundom ha åtta ben och minst nio gångarter. Och jag ringer och beklagar mig förstås för henne, hon som ”lurade” på mig den stora svarte niogångaren. Varje gång får jag något svar i ganska blasé ton i stil med, ”jajaja, han är femgångare, dom är lite sådana”. Och det godaste rådet jag fått, är nog att bara gilla läget! För så en dag, när man minst anar det, så är det fem klockrena gångarter på plats igen och jag undrar lite förvirrat  - ”vad var det som hände???”.  

Och  för några dagar sedan, fick jag mig en ”åktur” av nämnde gentleman, en åktur jag sent kommer att glömma.  En galoppfattning (på en kilometerlång stubbåker) – trodde jag – en inbjudan till något liknande flygande pass, trodde Piff-och Puffen. Det gick F O R T !!! Jag lovar, blixten stod stilla och Sproti, du må vara världsmästare i flygande pass, men du kunde fått dig en match……..

Och nu har jag inte tid mer för något mer bloggande denna dag. Tycker i alla fall jag gjort mig lite oskyldig till anklagelserna om icke-bloggande. Jag kryper till korset – lovar att bättra mig! Ska snart på nya äventyr, så det kan bli uppdatering snart! Dotter Nina, dotterdotter Elvira och jag ska till Norge med ett gäng bångstyriga stövare. Det kan nog bli lattjolajban. Bara detta med att åka bil i Norge med Nina brukar vara en upplevelse. För vi är svenskar, och för oss gäller bara svenska skyltar. Och dom är det inte så gott om efter att  man passerat gränsövergången.

 

En som bryr sig noll om huruvida jag bloggar eller inte!

 

 

Tjolahopp i galopp (ibland)

 

 

 

 

Känns som jag inte uppdaterat bloggen på väldigt, väldigt, väldigt länge! Men jisses, långt före jul! Och det har varit advent, det har varit mörka december och lite ljusare januari och det enda jag haft tid med är Piff-o-Puff-hästen! Shoppa grejor, borsta päls, shoppa mer grejor - "visst behöver han väl ett täcke, Lena?" " Visst behöver han väl reflexer, Lena"........ och lite fler täcken, och lite fler sadlar. Jag kommer med förslag på vad en liten Piff-o-Puff-häst behöver och en snart alldeles utsliten Lena är lika övertygande åt andra hållet " HAN BEHÖVER FAKTISKT INGET MER NU". F-n trott, sa Rellingen! Klart han behöver en röd borste, en rosa borste, en grön borste, ett brunt täcke, ett snyggt blått täcke, ett pyjamastäcke, ett regntäcke...... you name it! Lena, för er som inte vet det, är Piff-o-Puff-hästens stand-by-matte, innan jag klarat av det här med att jobba färdigt och övergått till statlig tjänst på heltid. Jag kan inte påstå, att ens Skogstassehussen, är helt opåverkad av hästerierna. Har man världens snällaste man, så har man. "Du husse, jag har shoppat en häst". "Jahapp, och var ska han bo då?" "Nja, det finns ju så mycket stallar häromkring, så det är väl inget större problem." "Så han ska inte bo här hemma då, vi fixar väl en ligghall till honom..........." Jisses - slå det den som kan!!

 

 Här är det ligghall på gång att placeras utanför tomten

 

 

Åsså blir det ju lite projekt på gång - bara för att Lena ska veta att hon lever, lixom,  Hihihihihi,

 

är ett sedan några år nytt inlärt begrepp i skogstassemattens värld. Liksom en hel mängd andra specifika uttryck, i stil med" femgångare, fyrgångare, vindòtt" m m. Och det kommer alldeles säkert att dyka upp fler förvirrande ord, oftast med isländska inslag, i min värld. Detta p g a  en enda anledning, nämligen den, att en av halvblodsmänniskorna i familjen "förföll" till islandshästarnas värld för ett antal år sedan. Och då blev hästar inte längre "tregångare" (skritt, trav och galopp). Och som "förfallen" fick nämnda barn betraktas i något år, ända tills hon lurade upp sin mor på "tocken där ponny" och någon stans vid den tidpunkten slutade "förfallet". Och sen börjar alltså alla inlärda ord och uttryck att få en ny mening,  plus att man trots ett helt liv bland ponnyer och hästar helt plötsligt ska börja om från början ................. för när man sätter sig på en islandshäst, så är  invanda hjälper till att få en häst att trava inte alls nödvändigtvis riktigt desamma som de  ALLTID varit. Nix, här ska läras att rida på nytt! Det man lärde sig på en kvart som tioåring, tar nu dessutom inte nödvändigtvis en kvart att lära sig. Multiplicera 15 minuter  med något lämpligt tvåsiffrigt tal, så kanske sanningen kan skönjas. Men skam den som ger sig!

Jag har i alla fall kommit så långt att jag lärt mig skritta utan större besvär. Sitter jag på underbare Gimsteinn, Hugmynd, Saeta, Kolgrima m fl  då kan jag faktiskt rida fyra gångarter utan större besvär. MEN, så köper jag mig en alldeles egen underbar pålle, OCH DÅ minsann, får jag inse, att jag måste lära mig mer än att bara skritta och tölta, i synnerhet som nämnde egne häst dessutom är begåvad med tre gångarter till, i alla fall enligt dotter Nina, och bevis finns på foton jag tagit själv.  Och så kan jag lätt inse, att man kanske borde provrida samtliga gångarter INNAN man förälskar sig och shoppar sig  en Garpur! Eller inte............ För nu är det ju riktigt spännande! Idag har jag faktiskt använt mig av hela hans femgångarregister - fast inte nödvändigtvis i den ordning jag själv hade tänkt, eller trott. Eller som Lena trott heller.

 

 

 

Och för er som händelsevis inte vet; Tölt är en gångart, där rörelsemönstret  egentligen är en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak - vänster fram - höger bak - höger fram osv. (enl allas vårt Wikepedia)

Garpur och matte är HELT överens om töltens bekvämhet för båda parter. Liksom att vi är överens om, att en bra vägvinnande skritt är ett förträffligt sätt att ta sig fram. Men sen börjar det knasa till sig, i alla fall för matte.

 

 

Förra sommaren, alltså för 1,5 år sedan lurade jag ut bästaste Marita på galna äventyr - rida islandshäst! Med en MYCKET stor tvekan från hennes sida fixades hon upp på den häst som skulle komma att påverka hennes hästtänk i nya banor. Därefter började förstås "Det stora letandet", att hitta en alldeles egen sån där "ponny" -fast häst. Och efter jul var det "Stora letandet" över, Marita hittade sin fine fux, Teitur - alias Töltur.

 

 

 

Och sedan dess har skogstassematten varit utsatt för påtryckningar, från Maritas håll och från dotter Ninas håll." Du måste ju också ha en töltur". Nåja, hur det gick till, när det blev en "töltur", fast Garpur, i skogstassefamiljen, har ni ju redan delgivits. Nu är "affären" helt avklarad, vackraste, finaste, goaste lille Piff-o-Puff-hästen har blivit MIN, bara MIN. Veterinärbesiktad, köpehandlingar skrivna, försäkring tecknad och nytt hem med fästmö fixat. Och på det sättet var Det stora letandet över igen (fast jag inte alls engagerat mig i detta, det fanns det åtminstone tre-fyra andra människor som gjorde). Och nu kommer det här med "fjortisköret" igång. Fast jag har ju smygstartat, eftersom jag har haft glädjen av att äga en liten "Kvart" också i lilla fina Skima, barnbarnet Carls egen islänning. Eller 3/4:s egen islänning, för att vara petig. Till Kvarten införskaffades RÖD grimma med RÖTT grimskaft, ett eget huvudlag med "bling-bling" och Marita och undertecknad har tillbringat en hel del tid i hästsportaffärer -  mycké skoj finns det att botanisera i för två unga damer med alldeles för mycket fjortisdrömmar kvar........... Och dotter Nina påstod att det var värsta dagiset, när Marita och jag var på besök för lite ridning och umgåsning. Fnitter och jämförande av olika bling-bling-huvudlag. JAMENÄNSENDÅ!!!

 

Och nu har jag varit så där härligt fjortis igen - shoppade loss på ridsportbutiken idag igen. Efter att ha köpt sadel och ett par täcken så upptäckte jag till min förskräckelse, att jag ju faktiskt inte hade det mest elementära - nämligen borstar, hovkratsar, sadelvårdsattiraljer etc etc etc. Jäklar så skoj att shoppa ROSA hovkrats och ROSA väska till ryktsakerna. Jamen, lillsnöret Elvira kan ju alltid överta det rosa hopkoket, när jag besinnat mig och blivit lite mognare och införskaffar mer ståndsmässigt mörka färger på tillbehören. Tänkte nästan köpa en rosa gelped till sadeln, men där någonstans gick min gräns - tro´t den som vill.

 

vad är det som gör att en olycka sällan kommer ensam? Talesättet lär oss att så är fallet, och det är dessvärre ofta sant. Men just nu är det "tjo för livet" - Lilla Jonta-Ponta-Ridgenose är hemma efter en sejour på Djursjukhuset i Karlstad. Tack för att ni finns, för att ni har jouröppet (för det är ju alltid då det händer!) och för att ni har underbar personal som möter upp, när man är som mest bekymrad! Hunden är hemma, och försäkringsbolaget (och vi) har fått betala nästan 20 000 kr för två dygns vård! Ja, jag vet, det är MER än sanslöst, men det finns saker som kostar och en snart femårig hund ska vifta svans i förhoppningsvis många, många år ännu!

 

 

 

Nån av er, som läser här som begripit, att jag inte direkt har sett fram emot pangschislivet? Tror nog att jag på något sätt har fått det att framgå det senaste året. Vaddå j-a pangschis? När det är så trevligt att jobba, träffa alla härliga jobbarkompisar, skratta, må gott....... o s v. Nåja - på något sätt måste man ju inse att man kan göra annat än att jobba också. Typ jobba hemma, tycker maken. VAAAA??????????? Köra dammsugare, baka bullar, stryka gardiner, plocka gula blad på de förbaskade orkidéerna som bara blommar hos folk som begriper att inte sköta om dom! SÅÅÅ otacksamt! 

 

Men i förra veckan ringde dotter Nina och kvittrade (ja, faktiskt "kvittrade") " Jag har hittat den perfekta mormorshästen!"  JAG SKA INTE HA EGEN HÄST (igen), JAG SKA DEFINITIVT INTE HA EGEN HÄST I VINTER, JAG SKA INTE...................... o s v.  "Men du kan väl i alla fall komma och prova honom? Och rida lite, du har ju inte ridit på en tid" Okej då, ska väl testa om den förbaskade tummen och armen håller för lite ridning på en "mormorshäst".

Och där var han!  Garpur - Mästare

 

 

 

 Jag har varit på rockkoncert! Yes, All right mama - det va´grejor det! När Elvis, the one and only, Jerry Lee Lewis, den oförliknelige pianospelande rocklegenden och Roy Orbison, världens bäste sångare enligt Elvis, rockade loss trodde jag nog att taket på Scalateatern skulle lyfta över Karlstad och leva sitt eget liv över staden! Ljudet från salongen, fylld av 40-talister och några andra lite yngre förmågor, måste ha hörts över hela stan.

Trumhinnorna börjar lugna ner sig nu, efter nattens sömn. Eller inte...... för det har varit ett fortsatt gungande i kroppen - lite svårt att varva ner! Fantastiskt show och de av mina vänner, som läser detta och bor på andra ställen i landet - MISSA INTE SHOWEN om den landar i denna hemtrakter. Grabbarna är on tour.

 

 

Det finns ilandsproblem och ilandsproblem, mer eller mindre viktiga. Men i min lilla 2 ha Solbergsvärld så finns det ilandsproblem som jag tycker så himla illa om, och det är när en hund gör sig illa. Javisst, det är inte skoj när husse eller jag gör oss illa heller, men vi kan åtminstone klaga och gnälla och ta bilen till akuten, men när någon av vovvarna gör sig illa så skär det genom märg och ben och mattehjärtat blöder ymnigt. Hysteriskt ymnigt! Tack och lov så har vi varit ganska förskonade från skador på vovvarna. Ett otäckt ormbett på Jonta Ponta i juli 2011 höll på att fullständigt skrämma livet ur de tvåbenta skogstassarna, eftersom svullnaden blev värre och värre trots veterinärbehandling och droppbehandling. Men tack snälla Djursjukhuset i Karlstad - vi fick hem vår hund igen, när vi nästan gett upp hoppet

 

 

 

Det är helt osant, men det känns som sommaren inte riktigt har försvunnit ännu, varför det har blivit så förbaskat svårt att försöka göra en sammanfattning av sommaren. Den är ju inte färdig, ju.....  Och vilken sommar det varit! En kall vår, men med mycket solsken, följdes av en i mina ögon alldeles lagom varm sommar, d v s inte alltför många dagar med + 25 gr men med många dagar mellan + 20 - 25. Härligt. Och aktiviteterna har varit många, det blev jag varse, när jag skulle försöka välja lite kort till mitt "sommarmemento". Har jag över huvud taget varit stilla någon dag? Ligger jag i hårdträning för att bli pangschis?

 

MASSOR av utflykter, massor av aktiviteter - en ljuvlig sommar att lägga på minnet! Hoppas du njutit av bilderna!

 

Äntligen fick jag hjälp med min totalt olydiga tumme i måndags - d v s jag hamnade under kirurgens kniv igen. Börjar kännas vant att ha gips någonstans. Det är ju inte alltför länge sedan jag fick bort gipset på högerfoten. Men nu var det äntligen dags att fixa senan på vänsterhandens tumme, en sena som rymde iväg någonstans den minnes(o)värda morgon den 28 december förra året, när jag åkte rutschkana utför vår bedrägligt hala yttertrappa. Att jag gick ut med foppatofflor i snöbuset, har vi väl alla förträngt, eller?? Jag behöver i alla fall ingen som helst minnesuppdatering därvidlag........

Och gissa om jag är trött på alla lustiga kommentarer om att "tur att det är vänsternäven"  HALLÅ - JAG ÄR VÄNSTERHÄNT !!!!!!!!!!!!!! Man skulle kunna tro, att jag är den enda vänsterhänta i hela världen, när t o m sjukvården utgår från att ALLA människor använder högern mest och gör sig lite smålustiga över samma faktum - "tur det är vänstern....."

 

Tjusigt, eller hur? Fingrarna är mer lika små löjliga prinskorvar, än en prinskorv själv. Och lille tummetott har försvunnit helt in i en egen hydda!

Att dammsuga - helt ok, behövs tydligen bara ungefär 1,5 hand, att stryka - njaaaa, klumpigt med fel hand, att bre´ en macka  -skrattretande fel, stora smörklumpar på fel ställe, att borsta tänder - en UTMANING de luxe, att gå på ett visst ställe - hmmm, man lär sig, att plocka i-och-ur diskmaskinen, tar tiiiiid, att sitta vid datorn och blogga - pekfingervalsen med ena handen, en utmaning som heter duga, att prata  i telefonen - svårare än någon kan fatta, eftersom jag tydligen är "vänsterörad" också och tycker det är skitjobbigt att hålla telefonen med högern och lyssna med högerörat, att sköta stekpannan - tjaaaa, finns tillfällen man kan utnyttja maken.

Jaa, listan skulle kunna bli hur lång som helst - en sak vet jag - att KLIPPA finns inte chans med högern, inte heller  att sy och inte att skära bröd, så tack alla bagerier som säljer färdigskivade brödskalkar! Jag har alltid berömt mig av att vara tämligen ambidexter, eftersom jag är en fena att skriva med båda händerna, t o m  samtidigt och åt två håll, men nu har jag insett att min ambidexterhet nog egentligen enbart hänför sig just och enbart till den färdigheten. Att skriva! I övrigt är jag tämligen "enhänt" - en ny upplevelse så här i ungdomsåren.

 

Jag har EN unge av tre, Nina, som mer än de andra gått i mors fotspår i mångt och mycket. Så igår kom det ett SMS och ett samtal från nämnda dotter - "sitter på sjukhuset i Mellerud, har fått en flygtur av en häst och remitterats till Karlstad. Kan du möta upp med lämpligare kläder?"

Jahapp, en till i familjen med armen i gips! En fuling till rejält brott i handleden med åtföljande kompression i leden. AJAJ, flera timmar på akuten blev det med spring emellan akuten och röntgenavdelningen. Men nu är det fixat och klart - omgång 1. Man var från doktorhåll inte helt på det klara med om utdragningen av leden lyckats, eller om det kan krävas en operation om någon vecka för att rätta till avståndet mellan handbenen. Men först hägrar Tysklandsresan med Ninas egna lilla underbara Freisting och ett par andra hästar som tränats hela sommaren för visningen i Tyskland nästa vecka. Nu får Daniel Jonsson rida Freisting - hoppas han uppskattar det! Och Nina får sitta på läktarplats. Det kunde ha gått så mycket värre! Med facit i hand, bättre att landa på airbagen därbak, men trettioelva gånger bättre att mosa en handled än ett huvud!

 

 

Ninas snygga "paket" - hon har en fri tumme och känner jag unga damen rätt så sitter hon snart på hästryggen igen - typ efter Tysklandsresan nästa vecka.

                                                                  

 

Fyraåringar är kul små typer med en helt underbar logik och en enorm nyfikenhet. Tänk så mycket man glömmer, sen de egna barnen var i "vafför-då-åldern"! Igår tillbringade jag några av dagens timmar tillsammans med dotter Anna och hennes familj vid sommarstugan i Horrsjön, 16 km norr om Filipstad. Mitt i vildmarken, upplysning för er som inte kan placera denna lilla by på ett kartblad. För att umgås med fyraåringar en dag, borde man läsa på allt från evolutionsteorin till raketvetenskap, Astrid Lindgren till Bröderna Grimm. Alltså fullt upp! Vafför då, vafför då, vafför då. Vafför växer det svampar där, mormor? Vafför ligger det en tjärn där? Vafför har korna horn? VAFFÖR??? Jaaa, vafför då då? Inte fanken vet väl jag, men jag är gammal nog att ha förlikat mig med att man inte har svar på allt här i världen. Men visst är det retligt, att som vuxen inte kunna leverera de svar en fyraåring borde få!? På en så enkel sak, som varför korna har horn? Det vet väl alla, eller???

Horrsjön borde vara värd en alldeles egen blogg - där har mina egna tre småttingar tillbringat åtskilliga härliga sommardagar. Ett paradis på sommaren med en sommarstuga, en jättelik äng, en liten sjö som fort blir varm och natur i form av skog i obegränsad omfattning, med kossor som går med koskälla på naturbete, med skogsvägar där man kan köra ut på kvällen på älgsafari. Horrsjön i mitt hjärta! Ängen som mina ungar lekte på, där jag tog ett underbart foto av dotter Anna hennes första sommar, sittande bland ängsblommor iförd en liten solhatt. Där vi hörde ungarnas glada tjut, när de doppade fötterna i sjön, där pappa Gunnar testade flytvästen på Anna genom att slänga henne i sjön....... jäklar så ilsken hon blev........

 

 

 

 

 

på loppis, tycker jag nog att jag är. Idag har jag fyndat, mest hela dagen! Och haft trevligt, förstås. Precis som alla andra dagar. Jag börjar nog att bli världsmästare på att ha semtesteee.....mesester......SEMESTER också!

 

Många aktiviteter blir det - och i torsdags var jag iväg med "mammas lilla hjärtegull, smölongen, gullhjärtat, Rara Rajjan, till harhägnet långt bort i oävla. Najs aktivitet för matte och hund, men på tok för varmt för Rara Rajjan framåt dagen! Hennes stövarpäls är anpassad till de bosniska bergen. Och haren lyckades hon resa, men tappade bort den fort för att sedan komma och sätta sig hos mamma och lukta på blommorna...... jajaja, på´t igen!

 

bra - såååå bra. Det gör ont här och där, men jag mår såååå bra! Ibland måste man  skilja på "mår bra" och "mår bra", om ni förstår vad jag menar!  Man kan faktiskt må så bra i själen, att kroppen följer med av bara farten! Skröplig eller inte!

 

Upp tidigt i morse, cyklade med de älskade vovvarna och tittade sedan mot himlen. Njaaaa, SMHI sa "skitväder", fast i kanske lite finare ordalag, och jag sa; det blir fint väder, för jag ska på utflykt........ En något nymornad Marita ringde och undrade hur det skulle bli med utflykten - himlen såg ju så mörkt ut............  Kryp ur nattsärken, jag kommer om en stund - det blir bra väder! Eller så åker vi hem efter att ha klappat på hästarna.

Lite stöddig är jag, vad det gäller väder, för jag har inte misslyckats med vädret på hela sommaren. Det har regnat tisdagar och torsdagar, men aldrig på en onsdag (mer än en gång, och då skulle jag vara hemma!) och det har varit fint väder resten.  Vaddå, fin sommar?! Klart det har varit! Jag har ju haft utflyktsprogram var och varannan dag! OCH DÅ ÄR DET BRA VÄDER!

Nåja, Marita hämtades upp och på hela vägen till Nysäter klarnade himlen mer och mer och när hästarna var sadlade sken hela himlen.

 

För sisådär fyra-fem år sedan bestämde jag mig för att nu är det färdigridet, efter att ha haft ett andra liv på hästryggen sedan barnsben. Marita bestämde sig något år efter mig - färdigridet! Trött på  att bli trampad av klumpiga, fevaggade, halvblodshästar och trött på att klättra på en stege för att ta sig upp på desamma.

Sen kom "Kvarten" in i mitt liv, och efter Kvarten kom "Larven", "Prinsen", underbart vackra Spóla,  med flera, med flera. En lååååång rad av underbara islandshästar. Och ridningen var igång - igen. Tack min envisa dotter, som tjatade upp mig på hästryggen igen!

 

Skima, alias "Kvarten", som idag blivit mamma till Thor från Väsby Gård  Min första lilla bekant i islandshästvärlden