kennelskogstassen

Vi har gjort det igen - jag och lekkamraten. Fast den här gången irrade vi inte iväg från E 18. Det är ju annars en specialitet vi är riktigt, riktigt bra på.
Vi har varit till Karlskoga! Låter väl inte speciellt upphetsande, men vi lyckades bli - om inte upphetsade - så i alla fall lite kulturuppfyllda och lite oimponerade av en icke-kunnig turistinformatör.

Ofta görs det upp någon form av plan inför våra utflykter. Så ock denna gång. Huvudmålet - om man nu kan säga så utan att mena mat - var Alfred Nobels Björkborns Herrgård, som var hans sista hem. Vi skulle bese hans herrgård med boksamlingarna bestående av såväl sköntlitterära som vetenskapliga verk, och hans laboratorium från 1890-talet.

Fast nu går jag visst händelserna i förväg, för när vi väl startade vår resa, en timme senare än vi brukar, så hann vi ungefär bara till Väse Rasta, 7 km från startpunkten, innan vi halvt hysteriskt konstaterade av vi var kaffesugna de luxe. Men vi kan väl för höge farao inte dricka kaffe redan efter 7 km?? Nä, som vuxna personer borde vi väl kunna hålla oss fram till resmålet, där vi var övertygade om att det fanns ett café. Men väl anlända fram till Karlskoga, var kaffetörsten så stor att vi chansade på att fika på ett annat ställe, FÖRE Björkborn. Svänger så av E 18 och kör till Grönfeltsgården. Men det såg så oöppet och obesökt ut, att vi blev som lite oinspirerade. Sen lyckades vi nästan virra bort oss - så fort det finns en E 18, E 20, E 4 eller E-whatever så går det lätt att köra två varv i en rondell och komma tillbaka till utgångsläget. Men det är JUST SÅ som vi får se en massa som inga andra sett, ja, turister alltså. Fina hus, blommande trädgårdar och återvändsgränder.
Men nu var kaffesuget AKUT, ilfart mot Björkborn, för där finns det i alla fall ett café.....




Tar ena långa benet före det andra

bara för att konstatera att cafét visserligen var öppet, MEN att en ensam macka och en gammal bulle inte direkt frestade smaklökarna. Suck!  Kontrakurs tillbaka till sta´n och nu fick det bli en tur till centrum. Nåja, centrum å centrum........ Jämfört med t ex Kungsör, så är det ju stort, eller inte......

Men vi hittade i alla fall räddaren i kaffenöden - ett bageri med MASSOR av goda wienerbröd, kakor, bakelser, nyttiga limpor, onyttiga limpor och en sällsamt gott doftande kaffekanna i ett hörn!

Jag är inte så förtjust i grodor, så detta var lekkamratens val - och eftersom jag syndade värre än en munk på en bordell, så tog jag inget kort av mitt överlastade fat. Men jag nöjde mig inte med en liten groda, om man säger så......

Efter intag av kaffe och underbara onyttigheter fick det bli shopping! Konstigt det där - man bor i en relativt stor stad med ett otal  affärer, men så hittar man det man sökt en tid i en liten stad mitt i ingenstans.

En sedan en tid tillbaka "efterletad" pion - åsså råkade det finnas en vit vas oxå. Najs, najs

Men NU blev det i alla fall Björkborn IGEN (and I went to see the president again, Nina)

Men först besiktades (förstås!!) div shopping inom museiområdet. Å nu blev det en hemvävd duk till köksbordet, varken" efterletad" eller speciellt nödvändig, men...

SEN blev det i alla fall besök på själva museet!
 

I laboratoriet satt herr Nobel själv - spöklik......

 Och just det kan förklara varför vi blev lite skrämda en stund senare.....

Men först betittar vi en busslast kineser, som låter fotografera sig själva och sin busschaufför tillsammans med Alfred Nobels byst utanför herrgården.

 Sen är det dax att få en liten föreläsning av vår guide på trappen och i hallen till herrgården. Intressant. Men alldeles extra intressant var de kinesiska turisternas absoluta disrespekt för situationen, varför guiden vid flera tillfällen helt enkelt bad dem "shut your mouth". Vilken verkan det nu hade, när endast ett litet fåtal av dem förstod engelska. Men till slut var det så pass tyst att vi släpptes in i herrgårdens matsal, där en "ny" Alfred Nobel satt vid sitt bord, i ordning för att ta emot kung Oskar II, som skulle gästa honom på Björkborn efter hans hemkomst tillbaka till Sverige. "Och herreminje så fina vaxdockor de kan göra". "Javisst är de duktiga", svarar vår guide varvid Alfred Nobel själv reser sig och tar hand om berättelsen om sitt liv och om den stora roll som just herrgården Björkborn med sitt stall bestående av tre vagnshästar kom att spela i den svenska historieskrivningen vad gäller de kommande nobelprisen. Mycket intressant historia, och vill ni höra den får ni åka till Björkborn, för mer än så skriver jag inte! Men gissa om vi fick s k hjärtsnörp, när vaxdockan helt plötsligt reser sig och tar över föreställningen!

Lekkamraten, som uppenbarligen inte tror på gengångare från 1800-talet, frågade försiktigt vem Alfred Nobel var, och fick svaret "Alfred Nobel",  "Jamen på riktigt!?"  Samma svar; Alfred Nobel.

Och numera är jag inte bara "du" med kungen, utan även med självaste Alfred Nobel!

Eller hans gengångare......

"Du å ja´, Alfred"

Och tänk så underbart bra uppfinning det s k nätet är! För där avslöjas det mesta, typ;

"På museet berättar Alfred Nobel (livs levande i skådespelaren Peter Sunds skepnad) vilken central roll Björkborns Herrgård och Karlskoga kom att spela vid Nobelprisens tillkomst för mer än hundra år sedan."

Efter skrämselhicka och intressant föreläsning och titelbortläggande var det dax att fortsätta att synda, Mc Donalds, minsann! Och vi tittade på de vackra, stegrande hästarna i rondellen i Karlskoga

Tidigare under dagen, vid besök i museishoppen på Björkborn fick vi veta, att dessa hästars förlaga ligger begravda strax utanför en av kyrkogårdarna i Karlskoga, och deras husse, cirkusdirektören, ligger begravd strax intill, men på insidan av kyrkogårdsmuren. Så kan det gå för kända cirkushästar, i alla fall kunde det gå så för länge, länge sedan.

Även roliga dagar tar slut - och sa jag förresten, att vi hade fint väder?

Tjingalong - bloggsäsong!

Måste ju prova på att använda nyheter som kommer på webplatsen - typ som att göra ett bildkollage. Najs!

Tjingalong - nyhetssäsong!

Att man aldrig lär sig! Detta konstaterande har jag gjort många gånger, men idag tror jag att jag slog mitt eget amatörmässighetsrekord.  Hur amatörmässigt är det inte att gå till skogs utan
1. att ta på sig antimyggmedel?? Absolut urkorkat! Varför skulle myggorna sova just idag?
2. att ta med sig gps:en, när man vet att skogen totalt ändrat utseende p g a avverkning m m?
3. att ta med sig något att plocka alla gula svampar ?

AMATÖRMÄSSIGT DE LUXE!!!!

Nåja,  både jag, Super Diva Fisförnäma och Adorable Dolly Piraja överlevde skogsvandringen, trots avsaknaden av ovannämnda ting, myggbetten för väl klia, ingen gick "till vilse" och svamparna får väl glädja någon annan.

Det är blött i skogen! Överdrivet mycket vatten, trots att solen sken och fortfarande skiner i skrivande stund. Det har varit uppehåll i flera timmar minsann! Den lilla ettriga "Rajjan" var egentligen anledningen till den rejäla skogspromenaden. Det är dax att börja skogsträningen! Springa och nosa, leka, hoppa i, över och igenom vatten, komma på inkallning m m. En liten oförvägen skogshund är hon och rör sig tufft och kavat bland ris, stubbar, träd och diken. Orädd och kaxig och ännu så länge följsam. En följsamhet som väl snart "går över", när signalerna i nosen blir starkare än lusten att kolla vad matte har för sig.


Och hur tänkte jag, när jag fick för mig att skaffa en stövare med lång päls??? Vått blir det!








Tjingalong OS-säsong

Som väl ingen undgått - vi har blivit med valp - igen. Det är en viss förundran över egen brist på insikt och förmåga till glömska, som är lite skrämmande i detta. Man VET ju fuller väl att det är en himla massa jobb med en ny valp och ändå........... Man VET att det blir knackigt med nattsömn en period, när valpen ska på pottan mitt i natten, TROTS att den faktiskt gjorde både stort och smått vid nattrastningen 22.30. Man VET att man får slita med att bära in nya vedträn att tugga på i st f att offra biabäddar, köksstolar, bordsben och tv-soffor. Man VET att det blir en jäkla massa springa i dörrar ut och in för att släppa ut en nästan ständigt kiss- och bajsnödig liten vän och man VET att det blir en mängd nya mattider att hålla koll och man VET att det rent ut sagt blir en aning "dretjöbbit", för att uttrycka sig på ren värmländska, en ganska lång period framåt. Och ändå........ Där sitter man i bilen på väg hem med den nya lilla familjemedlemmen och känner sig bara så UPPFYLLD. Eller något sådant! Insikten om allt slavjobb tar inte bort glädjen över den lilla nya. Och visst är det konstigt att man glömt allt jäkelstyg en liten valp kan ställa till med? Att ständigt, under flera månader måsta ha ögon i nacken! Som att ha en klättrande 1-2 årig liten människovalp under sin uppsikt! 



Nåja, nu har det nästan gått en vecka sedan lilla Dolly gjorde sin entré i det skogstassiska packet med hundar. Och det händer nya saker varje dag! I packet alltså. Det var väldigt roligt att se våra hundars olika reaktioner på den där lurviga lilla grejen, som husse och matte sa skulle bo i huset. Första presentationen fick bli Tasselina Bråkstake, som vid hemkomst med valpen fick bli den första att hälsa på nykomlingen. " - Å fy en sån läskig typ! Korgen - FORT, FORT!!"  Den frustrerade valpen försökte att med skällande, jämfotahoppande och gläffsande  få Tasselinan ur korgen. Men nix pix, taxen blev kvar i korgen och vägrade umgås med lurvtussen. Basta.
Nästa hund för presentation - den absolut "ursnälla" och socialt mycket välanpassade Super Diva Fisförnäma. Som lugnt konstaterar  "- Jaha, en sån däringa valp igen. Coolt. Den kan väl få bo här, men förvänta er inget mer........."
Och så hämtas Lille-Pille-Bror in från hundgården. Fullständigt på tå! Vad finns inne i köket, jag har nog märkt att något är därinne. Ivrig, svansviftande men med bakåtstrukna öron och svansen i lite för högt läge för att det ska kännas helt ok. Han får hälsa med koppel på och på avstånd tills öronen får normalläge och svansen börjar att landa. Han morrar lite, får ovett för det och bestämmer sig sedan för att den där valpen får vara i huset, bara den inte ställer till några skandaler i hans närhet! 
Och till sist,  Jonta-Ponta-Ridgenose. Den spralliga, tokiga men samtidigt lite blyga och barnsliga. Hur ska hon fixa detta, att inte längre få vara minstingen och därför ursäktas för alla tilltag (som att ständigt gå upp på köksbordet för att titta ut........ )? Hon blir helt chockad! "VAD KNALLAR OMKRING PÅ MITT KÖKSGOLV OCH DESSUTOM TAR SIG FRIHETEN ATT GLÄFFSA PÅ MIG!!??" Jonta-Ponta-Ridgenose kör in huvudet i hörnet vid köksspisen och tjurar! Och rör sig sedan med yttersta försiktighet i huset och har så svårt att acceptera valpens uppdykande i sovrummet inför natten att hon tjurigt sover på hundsängen bredvid våra sängar, något som hon definitivt aldrig gjort tidigare. Helst ligger hon mellan husse och matte och förstör allt vad eventuellt småprasslande under täcket skulle kunna leda till............

Nu har det snart gått en vecka och valpen är mer hemtam, tar "för sig" mer och mer territorium. Har t o m varit med Super D och Ridgenosen i hundgården några timmar. Och så, hux flux, igår eftermiddag, så var den där lurvtusssen "okeyad" av Ridgenosen, som lekte och lekte och lekte med den lilla. Jakten gick i hundgården i 720 km/tim, ömsom med Jonta först, ömsom med valpen ledande racet! Efter detta bestämde de sig dessutom för att försöka välta kök och tv-rum inne oxå! 












I morse var det dax för "storasyster" SuperD att ta ett lekrace med nykomlingen. Jakten gick runt i köket, runt i tv-rummet och ut i rastgården, in igen, under soffbordet och ut i köket, ut i rastgården, morr, gläffs, grrrr och hej-och-hå så skoj vi har!
Återstår så att försöka charma Lille-Pille-Bror som har gjort sitt val, i alla fall hittills, att låtsas som lillhunden inte finns! Han ser henne inte, bryr sig inte, och har en synnerligen nonchalant attityd till hela "valpgrejen". Och den tio år gamla  Tasselina tycker korgen är ett mycket tryggt och trevligt ställe, när de stökas i huset!

Nu är det lugnt! Fem hundar sover, husse sover och själv har jag fått mitt morgonte. Livet är inte så tokigt! Och då kommer jag in på detta med hundnamn och tänker på att oavsett vad vi har "döpt" våra hundar till, så har de alltid fått andra namn till vardags. Ibland har kanske inte aliasnamnen ens liknat ursprungsnamnet. Och nu har så lilla Dolly fått sitt "blogg- och vardagsnamn". Vännen Annika döpte henne redan efter första träffen till Adorable Dolly (och förtjusande är hon, ända tills hon sätter valptänderna i din hand - tro mig!) och Adorable Dolly blir det, med tillägg av Adorable Dolly Piraya - förkortat till "Rajjan". Om ni kunde se mina armar och händer (ja, jag vet, jag är skitdålig på att försvara mig!) så skulle ni förstå detta med Piraya. Förresten så skriver nog hennes lekkamrater under på det oxå! De har fått smaka på hennes små gaddar. Men som sagt, nu sover Rajjan och övriga i huset och endast tomten,  nä, matte, är vaken.

Tjingalong kantarellsäsong!

 

Jajaja, det var en dum fråga att ställa. Erkännes utan förbehåll. För naturligtvis är det ett otal fel på mig, förutom de rent fysiska, menar jag. Vad jag får för svar på ovannämnda fråga (om nu någon skulle VÅGA sig på att svara), beror naturligtvis helt och hållet på vem jag frågar! Nu är jag så snablans smart, så jag frågar bara dom vars svar jag tror att jag vill höra............  Men ändå, jag själv brukar inte fundera så himla mycket på mina tillkortakommanden. Vem skulle stå ut med sådant, utan att bli deprimerad? 

Jag har haft ett otal hundar i mitt liv, liksom ett ganska stort antal hästar, kaniner, undulater, nymfparakiter, höns och halvtama trötta höstgetingar. Jag har älskat dem alla, förbehållslöst, med undantag för de halvtama trötta höstgetingarna. Och efter att de egna barnen flugit ur mammafamnen, har jag själv bestämt hur stort djurinnehavet ska vara och då har det blivit hundar och hästar kvar i hemmet.

För något år sedan bestämde jag mig så för, att den sista hästen skulle lämna stallet, fina Roxette. Armar, axlar och div operationsärr kors och tvärs fick till slut ta ut sin rätt. Inga mer tottar i det skogstassiska hushållet. Och det har ju gått nästan bra! Jag har i alla fall inga hästar hemma på gården, men ridningen är lite smått återupptagen.  Bildbevis bifogas;





Åsså var det ju det där med hundar; sedan vår älskade Dolly Polly Supermamma passerade regnbågsbron för 1,5 år sedan, så har det "bara" varit fyra hundar i skogstassehemmet. Lite dåligt kanske, finns en sovplats kvar......... Och länge, länge har skogstassarnas matte närt en inte alls hemlig dröm om att kunna införskaffa en alldeles vanlig sällskapshund i hushållet. Gärna en strävhårig variant. Utan jaktinstinkt, lydig de luxe och "kunna-gå-lös-året-runt-modell". En "nästan-inte-finns-modell", alltså!

Men så dök det upp en bild på en Bosanski ostrodlaki gonic-barak på "husorganet" facebook. OOOOH, EN SÅDAN VILL JAG HA!!!!!!!!!! Stövare, fast strävhårig!! Att göra två flugor på smällen, alltså! Och all världens väg på långa vingar flög drömmen om den där "kunna-gå-lös-året-runt-modellen"!! Jag är så ståndaktig! Avviker aldrig från mina planer, ohh nej då!!  Alltså - vad är det för fel på mig??? Jag hade ett väldigt lugnt liv just nu! Inga hästar på gården och fyra vuxna hundar, även om en är mer vild än tam. Lugnt alltså! Och då möter man alltså

Dolly!!



En sak har jag lärt mig - ÅK ALDRIG OCH TITTTA PÅ VALP!
Och "va´ i hela friden är det för fel på mig????????????" Jag åker och tittar på valp!
Åsså är resten alltså historia!

Om bosanski ostrodlaki gonic-barak, bosnisk strävhårig stövare - barak, vet vi inte ett smack! Ock?? Vad är problemet? Hunden är stövare - husse nöjd. Hunden är strävhårig - matte nöjd!

Och i morgon åker vi och hämtar hem "den femte hunden", som saknats i 1,5 år.......

Tjingalong valpsäsong! (igen....)

Av barn och dårar får man höra sanningen! Jag vet inte vem som myntat detta "ordspråk", men jag vet att det är fler än jag som känner till detta faktum. Och många är det säkert som fått höra en inte helt önskad sanning via barnamun eller från någon "knäppgök" i kretsen runt sig.  Men dit kommer vi senare - hur en barnamun kan leverera sanningen .........

Jag har varit på besök i Nysäter, igen. Och med detta "igen", kommer jag osökt att tänka på Tom Hanks, som den underbare Forrest Gump i filmen med samma namn - "och så fick jag åka och träffa presidenten, igen". Stolt och lite uttråkad på samma gång. Fast jag är inte uttråkad. Men "igen" är jag, om ni kan begripa vad jag menar.

Och vad gör man i Nysäter? Jo, man töltar omkring i skogen, förstås. Åsså tar man kort, förstås (igen,  :=)  ). Barn och djur är alltid underbarast att föreviga. Men jag kan förstå filmregissörer som säger att barn och djur är det värsta som finns att regissera. Ingen av kategorierna är speciellt bra på att göra som man säger! Eller ens infinna sig, när man säger till!

Det var en sån där underbar sommardag idag. För ridning, vill säga. Den som vill ligga på badstranden helst av allt, skulle nog inte hålla med mig. Men för ridning var dagen himmelsk. Lagom (vilket jäkla bra ord - "lagom", kan egentligen betyda exakt vad som helst vad mängd anbelangar) varm, lagom vind, lagom stora hästar och lagom med galopp. För alla utom för dottersonen, som alltid tycker det är på tok för lite galopp! Men han följer med på ridturerna i förhoppning om att han, därest inte galopp tillåts, i alla fall kan tillåtas tölta sig fram här i världen.

Vi töltade, vi galopperade och vi skrittade (ja, kanske inte Carl så mycket  av det sistnämnda). Och idag var det till att lära sig att hänga med Prinsen i galopp. Jag vet inte om det var så nödvändigt i och för sig för en mogen dam i sina bästa år, men galopp blev det. Efter lite krångel. Det visade sig att Prinsen hade egna tankar om hur denna gångart ska inledas. Kan ju säga, att vi inte var helt överens förrän dotter Nina nästan skrikit åt sin mor att slänga tyglarna åt helsicke och låta hästen galoppera....... Nåja, lite överdrivet kanske. Men det blev en kraftig stötvåg bakifrån, som gjorde att nosen (min alltså) hamnade i den vilt flygande manen, och sedan blev det en rekyl framifrån som kastade tillbaka rumpan i sadeln och sen så - - - - - galopperade vi. Eller åtminstone Prinsen. En viss liten Larv är inte alls lika skitförnäm av sig. Hon fattar galopp med hjälp av ett lite smack och ett "jiiiihaaaaa", så det så!  Enklare för mogna damer!

Vi hade vadslagning, jag och dottern. Eller det hade vi egentligen inte, för ingen av oss, d v s jag, satte emot. "Jag slår vad om en tia, att Carl ska bada, när vi kommer ner till sandstranden", sa dottern, som förstås anser sig känna sin son. Och mormodern, som är lite känslig för detaljer, menade att så speciellt säker var hon väl ändå inte, när hon bara satsade en tia, eller???  "Okej, jag sätter en tusing". Så ska det låta! Men vad då, man kan ju inte sätta emot, när man själv är tämligen övertygad om riktigheten av påståendet. Så av vadet blev det alltså nada, zip, zero. Och mycket riktigt. "Mamma, jag vill bada med Larven". Hur otippat var det? Ett jakande svar från modern och ungen slänger sig i full fart ut i vattnet och travar fram och tillbaka med ett skratt som bara bubblade upp, precis som det vatten som skvätte runt honom när han pulsade fram i full fart i vattnet. Bara att hålla sig undan! Hur ungen kunde hålla sig kvar är ett under! P g a skrattet alltså!

Och nu förbannar jag åter igen det faktum  som gör att hästar inte är några bra kamerastativ! Om jag bara fått filma knatten, när han sprängde fram med Larven med vattnet skvättande och skrattet som en porlande fors ur strupen!
Det får bli en bild hemifrån gården i stället med Carl töltande framför kameran. En fotoseans som inte heller höll på att bli av, eftersom att IDOLEN kommit hem, när vi kom tillbaka till gårdsplanen. Och då har man inte tid med något så larvigt som fotografering!!! Både traktorn och IDOLEN, Den Långe Jägaren, kunde ju försvinna ifrån honom! Barn och regi!



Och sen var det nästan hemväg, efter badet i sjön. Långa härliga sugande uppförsbackar där hästarna fick sträcka ut i full galopp (yes, yes, även mogna damen och Prinsen). Först Carl och Elvira på sina resp hästar och sedan "gamlingarna" (ursäkta kära dotter) i något mer samlad galopp. I alla fall Marremannen och dottern........... Själv tyckte jag nog att jag hade två hästben i Gillberga socken och de andra två i Långserud emellanåt. Men roligt var det! Och av en nödvändighet, måste ju galopperna ta slut och hästarna få skritta sista kilometern hem. Något helt onödigt i Carls värld! Och tydligen i hans lilla hästs värld oxå! De verkade ganska överens om, att nedsaktning är av ondo. Men Carl skrittade tappert på, i alla fall i 200 m, innan han vände sig och frågade mamma om det inte vore ok med en liten galopp igen. "Nej Carl, hästen måste få andas nu". Och nu kommer vi till detta med "av barn och dårar....." för Carl tittar granskande ner på sin högst levande häst, vänder sig om till den i hans tycke nog ganska korkade mamman, och säger "men mamma, hon andas ju....."       Ibland kan man bara inte hålla sig för skratt!

Ridå!
Och vi övergår till bildkavalkad och tänker på detta med svårregiserade ungar och djur! Fast jag tycker att bilderna blev fina ändå! Trots oförmågan att ta regi. Och underbarast är nog denna bild, som jag smög mig till vid ett litet snack mellan Elvira och en av unghästarna

En sommarvarm mule mot en liten barnakind




Och så måste ju mormor få se Viran hoppa med Caruso











Det finns alltid tid till gosning och mysning med de unga hästarna. Men att tro att de ska låta sig regiseras till att ställa upp sig inför kameran är bara löjligt! 







Ajaja, fasiken. Glömde ju en  - även en ung hund vill ju ha gosning och mysning




Och sen avslutades dagen på Café August med ett gäng underbara arbetskamrater som bjöd på försenad födelsedagsfest för 95-åringen ..... Nej fasen, 28-åringen....... Nixpix, som Angelikas treåringen säger om det mesta just nu, det är inte jag som säger att jag är varken 95 eller 28. Det var Monica som hade lite svårt med årsringarna......
Tack för en underbar dag och en underbar kväll med många skratt!

Tjingalong "fyllasäsong" över för denna gång!

 

Det var liksom dags för den årliga pangschisresan till Fjollträsk. Fyra damer och ett tåg och tredskande signalljus i Gnesta.
Jag kan påstå, att när man sitter där mitt uti ingenstans, tittar på träd, betande kossor och blommande buskar, så går det ingalunda någon nöd på en. I alla fall inte första kvarten, när tågledningen förklarat i högtalaren att stoppet beräknas bli ca 30 minuter. Jamen, det kan man ju överleva lixom. Men sen beräknas väntetiden blir över timmen.... och nu börjar det krypa i hela kroppen och kossorna utanför i hagen och de blommande buskarna är inte fullt så vackra längre.
Men sen meddelas det, att som kompensation för väntetiden och för att göra folk lite piggare så bjuder det sjantila tågbolaget (nämnet inga namn!) på kaffe och bulle.
Å se, nu blev buskar och kossor genast lite vackrare igen. Och så rullade tåget på igen - i 300 m och man hade precis börjat hoppas på att kunna nå ankomstcentralen i modern tid. Men så är det stopp igen.......
Och nu har klockan tickat på oroväckande mycket mer än de där 30 minutrarna och det började närma sig lunch. Och ett tåg fullt av hungriga resenärer är inte att leka med, varför tågledningen denna gång bjöd samtliga resenärer på lunch! Och riktigt god lunch dessutom! Nu var vi ganska välvilligt inställda ändå..... men vi ska minsann använda oss av alternativa sätt att ta oss till östra Sverige hädanefter! Definitivt. Basta!
Tre timmar försenade kom vi trots allt fram till det årliga resmålet, men kunde ju faktiskt lugnt konstatera, att planerna för besöket fortfarande höll, med ett undantag. Shoppingrundan - eller snarare "titta-i-affärer-rundan" skulle utgå! NK, Åhlens, Axelssons och div små boutiqer skulle få klara ekonomin utan oss!
Det fick bli kulturens dag enbart!

Första anhalt - Medelhavsmuséet. 

Imponerande, som du själv kan se, om du följer länken ovan. Det som imponerade mest på undertecknad var dock detta;



terrakottafigurer i mängder! Allt från människor till djur, hästar i fyrspann framför små vagnar.
Ett utdrag ur texten från muséets hemsida;

------

Utställningens djärva gestaltning i museets klassicistiska rum har gjorts av Mattias Lind och Kristofer Jonsson vid White Arkitekter i Göteborg. Centrum i utställningen utgörs av kultplatsen Ajia Irini. Besökaren träder in i en stor monter och möts av nästan 1000 terrakottafigurer uppställda i en halvcirkel kring en helig sten. Uppställningen av votivfigurerna i montern återskapar det sätt på vilket de stod när de grävdes ut av de svenska arkeologerna.

-------

Efter att besök utställningarna var det dax för fika på mysiga Bagdad Café på muséet så att vi skulle palla för att leka stockholmare på riktigt. För här skulle äntras tunnelbana. Hit och dit och kors och bakåt och upp ur jorden och in på en buss. Å sen var vi äntligen ute på Haga, en oas i stenöknen!



Läs och begrunda



Så exotiska!




Men det var egentligen inte koppartälten som lockat oss ända ut i Solna utan fastmer
Fjärilshuset



En riktig djungel i storstadsdjungeln!




Och vi välkomnades av en indian



Vackra fjärilar, små pipande vaktlar att snubbla över på marken/golvet, fiskar i akvarier och några papegojor i burar. Imponerad!



Pirayavariant - INTE ATT KLAPPA PÅ



Desto trevligare var koi-fiskarna! Koi = japanska för karp. Vackra prydnadsfiskar för dammar även i vårt klimat, om man kan erbjuda vatten som inte bottenfryser och så är det ju bra om man inte har alltför många fiskmåsar eller hägrar i trädgården................

Och nu kommer vi till FJÄRILARNA. De var stora som sparvar - och de var överallt. T o m mitt i huvudknoppen på undertecknad några sekunder. Fjärilsfobi ska man INTE ha vid ett besök!




Små vaktlar, eller "kacklar", som mina barn kallade dem, när vi hade sådana i stallet på 90-talet




Melonhalvor var tydligen älsklingsmaten hos många av dessa "sparvstora" fjärilar







Och här snackar  vi skyddsfärg de luxe! Ser du fjärilen? Lövet?



Dags att säga adjö till de bevingade och de fjällförsedda invånarna i Haga.
Och efter att ha gynnat SL igen blev det tio minuter över för Svenskt Tenn på Strandvägen, i känd ordning på dessa resor. Och se vi hann till och med en god middag före tågets avgång.
So what - tre timmars försening på uppresan och vi hann hela programmet ändå. Man ska inte stressa här i världen och SJ får nog en chans till att skjutsa damerna till huvudkommunen eftersom de betalat tillbaka för förseningen. Och det vore ju högst oartigt att inte använda sig av det presentkortet på en ny resa.


Tjingalong försenadsäsong! (och det gäller även Skogstassematte, eftersom denna resa redan är historia, då den genomfördes i maj! Inte bara SJ, som är sena.......)

Jag började få  lite utställningsabstinens. Hade inte varit på My Dog i januari, inte i Västerås i april och inte i Skara i maj. Men för i hela friden, detta måste ju åtgärdas. Ett telefonsamtal till handlern - hörruduru, vi åker vällan till Vänersborg i alla fall? Vi BRUKAR ju göra det!
Efter samråd anmäldes hela högen av hammiesar, tre Skogstassar och en liten fin Fina från familjen Karlsson-Andersson, eller om det är Andersson-Karlsson. Skit samma, Fina skulle ut och debutera! Och Super Diva Fisförnäma skulle få följa med på "nåder", eftersom hon" fyllt veteran" och borde vila på sina lagrar. Men, men, kan ju vara roligt att ta henne med i alla fall.........

Vänersborgshelgen är årets mest idiotsäkra värmerekordshelg i utställningsvärlden, tätt följd av Ransäter. Men Ransäter brukar bjuda på praktfulla åskväder framåt eftermiddagen.......

Visst är det inte speciellt inspirerande att packa hundgrejor på morgonen och inse att man förutom sina egna regnkläder måste plocka med tre regnrockar a lá hammie!? Inte skoj, men "det klarnar säkert framåt eftermiddagen!"
Men jag glömde att det kan vara låååångt innan det blir eftermiddag! Och http://www.yr.no  och jag, vi är inte riktigt överens om NÄR eftermiddagen börjar!

Det regnade och regnade, och se, nu sken det upp precis när det var dags att ställa missibischin på världens kletigaste gräsgärde. För se det hade regnat hela natten i Vänersborg! Vått, vått. Nåja, nu sken solen lite småtrotsigt mellan molnen, så inga regnkläder togs på. Inte på mig, inte på vovvarna. Sen går man ca 200 m och HIMLEN ÄR VIDÖPPEN. Och det regnade inte på smått vis! Tennisbollar ramlade ner! Upp med tält, upp med hundbur, in med folk och fä i det torra. Trodde man! Råkade parkera tältet i en blivande swimingpool. Iväg och köpa en extra stor hundfilt att vika dubbel till den hund som inte kunde travas in i buren med de andra. Vi kom till ro. Någorlunda. Minst bekymrade var fyra stycken hammiesar! Lite våta, nåja, det går över! Och helt plötsligt var ring nummer 10 oxå en swimingpool, varför tävlingsledningen med ett raskt och väl överlagt beslut flyttar den en bit upp i backen framför oss. Kanon! Men nu hade man nog slut på band att markera ringen med för den blev inte större än mitt köksgolv...... Suck. Och med en storsprungen hammiekille var inte oddsen de bästa. Man måste gilla läget, fast det gjorde inte Lille-Pille-Bror.

Nä, det är nog dax att ta fram lite hundar och springa, tycker handlern. Mest för hon var sysslolös, tror jag.
Eftersom Fatou  var den som inte var staplad i buren, så fick hon först på sig "springsnöret". Nina går fem meter utanför ringen, springer tre steg och vänder sig om och säger - äähh, det där var väl ingen idé! Nähä, Super D vet vad hon ska göra!  Det var till att ta den understa i stapeln i hundburen. Alltid roligast att ta den som är underst, för då lixom ramlar den översta ner av sig själv. Precis som uppstaplade konservburkar på ICA.



Lille-Pille-Bror var inte helt nöjd med arrangemanget med ett litet köksgolv att springa på. Han fick excellent men tappade CK:t p g a att han inte brydde sig om att ta ut steget. Han är lite bekväm den rackar´n!

Men tjejerna tyckte det var helt ok att träffa domar´n och gjorde sitt bästa. Såväl fina Fina som de andra två. Fina Finas debut gav mersmak med ett fint excellent.




Ja, ni ser att vädret faktiskt klarnade upp efter lunch! Och det var varmt, på känt vis!
Super Diva Fisförnäma och Jonta-Ponta-Ridgenose tog sig sedan en dust om BIR:et. Och Skogstassematte hade den äran att få visa sin favvohund alla kategorier! 

När jag kom hem och satte mig att redigera kort blev jag helt förbryllad. Det är en snabla tur att Fatou har fyra ben, för Nina har tydligen sålt ett träben, som jag inte visste hon hade



Jag har inte löst gåtan med vart benet tagit vägen, men med på kortet är det definitivt inte!
Hjälp!

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig, som sagt. Det var meningen, att Lille-Pille-Bror skulle ta hem hammieduellen med någon av tjejerna som BIM, men icke. Fatou tyckte det var hennes dag, så hon drog till med Bästa Tik, Bästa Veteran och Bäst i Rasen. 
Det var första påminnelsen vem som bestämmer i utställningsringen. Hade tydligen glömt att domar´n kan ha ett ord med i laget.

Jag hade ju planerat att Super D skulle göra sig fint i en veteranfinal......... Men det tyckte inte domar´n! 

Sen hade jag tänkt att Lille-Pille-Bror skulle passa jättefint i grupp 6-finalen. Det tyckte alltså inte domar´n. Fast jag misstycker inte på stort vis, om det är Super D som får äran (kan ni förstå det?) i stället.

Och ibland är det ju faktiskt alldeles jättebra, att det inte alltid blir som man tänkt sig!

Jag har inte ett dugg emot att se Super D sträcka ut i en finalring!



 Men jag vidhåller, det var inte så jag hade tänkt mig.......

Och det här hade jag inte heller tänkt mig, men oooohhh så skoj. Uttagen i "de fyras gäng", så VANSINNIGT skoj, min veteran sämst fyra i gruppfinalen! Nöjd var bara förnamnet.




- Och till fjärdeplatsen vill domaren att det går en petit basset griffon!

Sämst trea!!! Jiiihaaa.

- Och på tredjeplatsen vill domaren se . . . . . . dalmatiner!

Och nu - sämst tvåa! Helt osannt - jag tror jag dör - jag tror jag svimmar - och skakar lite oförstående på huvudet.

- Nu vill ve se de två kvarvarande hundarna i ett extra varv....

Jag får ståpäls värre än en american akita, när folk applåderar när hundarna springer.

- och på första platsen vill domaren se........  den hund som springer först!

Och här vänder sig min dotter om och kollar in läget. Och med hakan vid knäna kommer konstaterandet,
JAMEN DET ÄR JU JAG!!!

Ett och två i gruppfinalen (Jeanette Spångbergs bayerska spårhund, "Berit)



Och det är ju trevligt att det inte alltid blir som man tänkt sig!




Och här någonstans, har dotter Nina insett att det faktiskt inte alltid går som mamma tänkt (något hon dock fått inpräntat sedan barnsben - mamma bestämmer   :=))  Glädjetjutet och hoppet är ett faktum i nästa sekund! Det här är bara ansatsen!

Och det var nog inte helt enl Ninas tänk heller detta, för hon glömde att en hammie har FYRA ben som ska rättas till inför fotografering


 Men vad gör det, när en jovialisk dansk domare, Kresten Scheel, hjälper till.... Fast Super D ser ut att ha åsikter om tafsandet på hennes ben

Och vem i hela världen är ledsen över att få åka 36 mil en dag till för att tävla i en BIS-final, som man vet av erfarenhet vinns av "vissa" hundar och placeringarna 2-4 tas av de andra flashiga raserna..... Men man kan ju inte lämna walk over trots en mycket livlig diskussion i det skogstassiska hushållet på kvällen om nödvändigheten att åka och starta i något som man ändock vet man förlorar. Men har man världens finaste hammie, så ska hon minsann in i BIS-finalen, kosta vad det kosta vill! Bara för glädjen att få hämta den där silverfärgade tröstrosetten, som i alla fall bevisar att man deltagit i en BIS-final! Dyr rosett, men ändå.......

Och på söndag morgon var det bara att konstatera att det inte blev som jag tänkt mig då heller. Det regnade, och regnade lite till och så mitt i alltihop kom det en skur. Och därefter fem minuter solsken från ingenstans! Men supporterlekkamraten Ingrid och lilla attacktaxen Xaga skulle med och heja vid ringside. Åska, drivis och en och annan tornado skulle inte hindra oss!

Och bara så ni vet - om man åker vägen Karlstad - Vänersborg och kissar i Brålanda så är Mellerud helt onödigt! Det ligger lixom "i vägen" för 45:ans trafik. Ja, det är inte jag som bestämt det, men lekkamraten hävdar med stor bestämdhet detta faktum. Och lite onödigt är det nog. Säffle är ju en liten fin stad vid Vänern, Åmål är ju "alltid något", Brålanda har sitt Rasta där varenda buss stannar och varannan bilist,  Vänersborg är ju "Lilla Paris". Men Mellerud " är helt onödigt"

 

Världens coolaste Super D tältade i sitt i all hast hemsnickrade tält bestående av en "go-filt" och ett rejält paraply. Vi andra fick bli blöta...........


Domaren på plats - namn förträngt - men han var i alla fall från Serbien och var veterinär. Men namnet??? Skäms lite.




Och in kommer det hundar - mer eller mindre blöta (taxam att jag inte har pudel, modell stor)



Och efter lite show i ringen åker alla ut och får vänta utanför varefter nummer fyra i BIS-finalen kallas in. En liten korthårig taxameter
- och på tredjeplatsen kallar vi in representanten från grupp nummer sex.

Att jag inte välte lekkamraten, när jag slängde mig glädjestrålande runt halsen på henne! Hund och förare hade redan hunnit undan, det var nog tur det!

Om den domaren tycker vi, brukar handlerKarlsson säga. Jag håller med.
Och det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig!!!!!!
Ledsen? Inte alls! Även om jag själv tror det, så är det inte jag som bestämmer........




Tjingalong - inte-bestämmer-säsong!!

men en ABSOLUT underbar dag i umgåendets tecken!

Fast visst blir man lite snopen när man vaknar 1 maj, solen formligen öser ner och man får en sisådär alldeles oemotståndlig känsla av att IDAG vill jag faktiskt rida och så håller det nästan på att gå i stöpet. Ridsugen demax deluxe! Nema problemas, när man har en dotter i den s k hästbranschen, kan tyckas. Men, men. För det första är hon inte uppe med tuppen denna dag, något som jag blivit van med de senare åren. Vad nu då - inget svar på facebook i ottan, inget svar på sms? DET HAR VÄL INTE HÄNT NÅGOT?????????  Tanken på att nämnda barn skulle ligga och dra sig i sängen, känns nämligen liiiite avlägsen. Men vid pass halv åtta tar jag mod till mig och ringer för nu är hon väl i alla fall på benen? Grr, det var nog inte alldeles riktigt. Nåja, efter lite artighetsfraser om väder och vind och onda halsar så kommer jag i alla fall till skott och berättar att jag är ridsugen, på riktigt. Och vad svarar dottern som har bott på hästryggen sedan hon var tre år och rider 380  av årets 365 dagar? IDAG SKA HON INTE RIDA - BARA VARA HEMMAPYSSLIG! Men hallå, sådant finns inte på världskartan! Men här träder den nye räddande ängeln i mitt liv in och styr upp situationen. Den Långe Jägaren! Tack Andersson - du gjorde min dag genom att tala om för en viss dam att man inte snoppar av sin mamma med att man inte ska rida 1 maj!

Och för att göra en riktigt lååååång och underbar historia kort, så blev det till slut alldeles underbart bra, men med hemmapysslet blev det kanske lite si och så och flyttkartongerna på nedervåningen i det nya gemensamma residenset på Väsby för Den Långe Jägaren och dotter Nina, lär väl stå kvar även idag. För idag är det onsdag och inte 1 maj, så idag är det full fart framåt som gäller i det Anderssonska-Karlssonska hemmet, förstår jag. Medan jag däremot tänker dra på andra äventyr.......

Två hästar sadlades, "Prinsen" och "Larven" skulle få komma ut och demonstrera lite. Vissa dagar är bara helt magiska. Och i synnerhet ombord på en liten underbar häst. Att 1 maj bjöd på årets första riktigt varma underbara vårdag var inte något som direkt gjorde ridturen sämre. Blånande skogar på håll, blommande vitsippsbackar, gul vårlök på gräsmattor och spralliga hästar i hagar invid vägarna och för att inte tala om dessa underbara små sjöar och den vackra ån längs med vägen. Och lilla Larven som töltade så det sjöng i marken. Lite cowboykänsla, hihihihi.

OCH så det som var alldeles extra glädjande - håll i er - JAG BEHÖVDE MINSANN INGEN PALL LÄNGRE FÖR ATT KLÄTTRA UPP PÅ EN 140 CM HÖG ISLANDSHÄST!!!!!!!!!!! Operationen i fjol vinter har tydligen läkt ut nu och armen är nästan som i fornstora dagar. Alltså, ingen pall! Bara ett elegant upphävande i sadeln (det där med "elegant" kanske inte är något som publiken skriver under på, men jag kom upp utan pall i alla fall).
Och nästa gång ska jag inte glömma det där med sport-bh!



Larven och jag, töltandes vid ett annat tillfälle, tidigt i april. Inte den bästa av bilder, men i alla fall ett bevis ...


Inte blir väl en två timmars ridtur i ett vårfagert Värmland sämre av att man kommer hem till god grillad mat?

Åsså skulle det tas lite kort på vovvarna, som nu äntligen flyttat ut på landet. Den Långe Jägarens två unghundar skulle till fotografen




En liten hammietjej, Fina




och lilla Akka, jämtlandshund. "Stormoosens" fasa att möta - kanske...


Och sen var det dags att åka hem! Bra dagar tar också slut.


Tjingalong töltsäsong!

Lekkamraten och Skogstassematte har varit på utflykt igen. Fast nu är det i och för sig länge sedan sist. Vi har varit väldigt hemmabundna en period. Men idag bar det iväg - igen. Riktning österut - med en försiktig undring på utfärden - "vi behöver väl inte åka E 18 tillbaka va´?  - Närå, det finns andra alternativ, hihihi.  

Att vårt land är hemskans långt från söder till norr - sisådär 157,2 mil långt och 50 mil brett, vet vi väl alla. Men om lekkamraten och jag kör bil, så skulle landet bli betydligt längre, eftersom vi ibland kan köra fem mil för att förflytta oss ca 1,4 mil i sidled.... Mer därom senare.

Vi har varit på ISLANDSHÄSTTÄVLINGAR idag på Örsta Kulle i Kumla. Gamla kära hopptävlingsplatsen! Det är en "skum" värld att kliva in i "islandshästvärlden". Inte på något sätt lik den "hästvärld" som jag uppfostrat mina barn att leva i och handskas med sina hästar i. Bara att närma sig tävlingsplatsen utlöser första hakfallet - en eller ibland flera små islänningar går tillsammans i små egna, för dagen uppspända privata små hagar, sisådär 4x 4 m i storlek. Och där stannar dom!!! Prova det med en normal halvblodshäst eller för all del explosiv tävlingsponny, på ett främmande ställe! Och nu pratar vi inte ens om elstängsel, närå, bara fyra hörnstolpar och lite vita snören. Plättlätt. Vadå stalllplats??? Och man lastar ur sina hästar ur transporten i bara grimman för att sedan helt sonika binda fast densamma i nämnda transport och sadla på. Ockockock, hakan ramlar ner till knähöjd på en mamma som städse tjatat på sin avkomma om vikten av horsemanship vad gäller handhavande av hästen, för sin egen och andras trygghets skull. Men islänningar, som är hästar fast små men ändå inte ponnyer, har en alldeles egen avdelning i regelboken och man traskar t o m iväg till veterinärbesiktning utan huvudlag och nummerlappar. Undrar om jag hinner bli tillräckligt gammal för att tycka att det är okey?
Det bär som emot lite........ Och med mitt gamla tänk och i min gamla värld väljer man inte själv i vilket varv man vill visa  sin häst - hästen ska helt enkelt vara lika väl arbetad i båda sidorna, lika villig att fatta såväl höger som vänster galopp. Konstigt var det - men ROLIGT var det oxå! Och jag befarar, att det inte var mitt sista besök på tävlingar för dessa märkvärdigt annorlunda hästar.




Lilla Xaga var oxå med och tränade på att vara social med allt och alla. Inga problem - hon heter numera Attacktaxen p g a sin enorma drift att rusa på alla för att dela ut pussar till såväl stora som små. Och barn är verkligt kul varelser!!!!



Att kolla in hästar är oxå otroligt spännande!




Nina med Gimsteinn från Östra Greda, alias "Prinsen"




Fullt ös - medvetslös     galoppmomentet i fyrgången



Och så i någon tocken däringa islandshästgångart - tanttölt,  ganska för fort tanttölt och in-i-helsicke-onödigt-forttölt.  Undertecknad har minsann provat på det sistnämnda, men då döptes gångarten om till "titta-jag-kan-minsann-nästan-oxå-tölt" och en smått euforisk känsla infann sig under dessa sekunder. Men eftersom den sortens tölt inte alls är så bekväm som reklamen låter påskina, så fick det inte blir mer än en kort sträcka  =) .

TILL Örsta Kulle var det 10,5 enligt eniro.se men det innebär enligt bilens trippmätare,  att det var 15,5 DÄRIFRÅN.  Det är ett underligt land detta. Det är inte lika långt åt båda håll, eller?  Närå, det var ju den där specialhobbyn lekkamraten och jag har, att i största möjliga mån undvika E 18, E 20 och alla andra vägar med prefixet E. Det är kul. I alla fall när man på väg från en viss plats bara bestämmer sig för någorlunda riktning och tar solen och månen och eventuella stjärnor till hjällp med navigeringen. "Däråt är väster - och vi ska västerut!"  Kör!  Vi hittade diverse små byavägar bort från Kumla och vi åkte och vi åkte, till rakt fram ibland, till vänster ibland och dessemellan någon högersväng, men definitivt inte österut. Och vi njöt av ett i Närke betydligt mer vårfagert än vad Värmland bjussar på just nu. Gräsmattor färdiga för klippning och mattor av vitsippor i ekbackarna. Men halleluja, nu var relischöseriet nära igen! Åsså kommer vi så fram till ett ställe där de gulsvarta byanamnsskyltarna helt plötsligt ersättes av en alldeles vanlig blåvit vägskylt efter 5 körda mil, pekande österut och vad står det på skylten - KUMLA 14 KM.  Ridå. Det var ett av våra bättre försök att undvika E 18.
Vi är SÅÅÅÅ duktiga!

Tjingalong utflyktssäsong

Jag skickade ut ett nödrop på Facebook för snart 14 dgr sedan " Jisses - har just kommit underfund med att jag har lyxproblem. HUR GÖR MAN NÄR MAN HAR SEMESTER??????????????????? Jag har cyklat med stövarna, stökat över det som ska stökas över i huset och dessutom duschat. VAD GÖR MAN SEN?"
Behöver jag säga, att jag fick diverse hurtiga förslag på hur man ska fördriva ledig tid, såsom åka till dottern och rida, läsa en god bok och äta choklad, ta en löprunda med hundarna (HAHAHA - moi, löprunda), träna inför pensionen m m. Nu har jag avverkat mina lediga dagar, som i o f sig inte var semester, utan enbart kompensation för all den flit jag lagt ner på arbetsplatsen på övertid. Så semestern är ograverad till behövande tider.....  Och när jag nu tittar tillbaka på dessa dagar så må jag säga - TROR INTE JAG VILL HA PENSION, OM ALMANACKAN KOMMER ATT SE UT SOM DEN GJORT DESSA 14 DAGAR!! Tro nu för all del inte att jag haft tråkigt, nähärå, jag har haft aktiviteter till bredden, även om den första måndagen lurade mig lite........ Just nu funderar jag mest på huruvida jag ska orka ha pension om några år! Jag vet av erfarenhet att det är jättesvårt att planera saker ihop med f d arbetskamrater som är pensionärer, för de har så himla späckad agenda. Det är helt annat för mig som vet att jag går till jobbet fyra dagar av sju och dessemellan är "ledig", bortsett från gubbe, hus, hem trädgård (nåja, på mina egna villkor nu för tiden) och fyra fyrbeningar. Varje år åker "tantgänget" till Stockholm. Tre mogna damer, åsså jag som aldrig verkar mogna över huvud taget. Nåja, de som har svårast att få till den där dagen är pangsjisarna! Någon som är förvånad över detta? Inte jag i alla fall. Problemen började direkt när den första av oss övergick till statlig anställning. Det är resor hit och dit och tusen och en göromål. Den enda de kan "lita på" är Nilsson, som alltid kan resa vilken onsdag som helst under hela våren. Så det där med pensionen tar vi allt och struntar i så länge, för så här jobbiga veckor vet jag inte om jag pallar med! Min almanacka var helt utan streck och bokstäver ända tills fram till den 19:e ds! Det har varit födelsedagar, veterinärbesök, vovvehämtning i Vagnhärad, skapat hemsida åt en kompis, resor till England (Bjurtjärn förstås), Gräsmark och två dagars golvläggning och idag blir det LOPPIS! Jag är ingen loppisfreak, men min lekkamrat kan det här med loppisar och nu ska jag läras upp! Åsså var det ju det här med "tevagnen" som vi såg i Vagnhärad. Ett loppisfynd som jag avundas. Skulle passa precis till min altan. Duka upp inne i köket och sedan  rulla ut hela alltet på en fin vagn till altanen! Så här ska jagas tevagnsloppisfynd! 


Hämtat hundunge




Fotograferat på hemmaplan




och "kört" hund





Bättre än så här blir nog ingen komp.ledighet. Nu ska jag fixa till lockarna och få på mig s k anständiga kläder (till skillnad från den morgonrock jag bär nu, som tydligen inte är anständig) och ge mig iväg på förmiddagsfika på flera hektar Silkesta samt därefter avresa till loppis


Tjingalong - ha-så-roligt-säsong!

Jiiihaaa - tjingalong renoveringssäsong

Nu ska skogstassematte lära sig nya grejor - russkaja gontjaja-tiken Bala hjälper till att visa hur saker och ting ska se ut












Vagnen förspänd med ett stycke rysk stövare (åsså en hälsning till Nina - tror du Lille-Pille-Bror skulle bli helt rysk av detta??)






Och efter en liten tur i regnblötan med ryskan så skulle så Skogstassens Super Diva Fisförnäma få göra entré mellan skaklarna.

Finns det någon som tror att Super Divan skulle hitta på något extraordinärt som att krångla? Den som tror det har fel (förstås).





"Stackars" lilla våta Super D - matte släpar ut henne i regnvädret - hujedanemej!








JAG HAR ÅKT MED MIN HUND!!



Okej, här ser hon inte helt lycklig ut. Men jag skyller på regnet! Vissa Super D:s har ju alltid regntäcke annars!

Och nu kommer nästa "prövning"- Super D får en dragkompis!

Dessa underbara stövar-packhundar. Inga krusiduller här inte - spänner ihop två icke bekanta hundar bredvid varandra och "drar" iväg!



"Nyihopspända"




En gång i tiden körde jag parhästar - två welsh ponnier. Den ene av dem hade i vissa sammanhang samma tendens som en viss Super D - kolla selen. Ryskan drar och svenskan springer bara omkring mellan skaklarna med slaka draglinor! Man får inte vara dum!

Men hon lärde sig - här kommer de båda stövarna i fullt trav med Maria i vagnen









Tjingalong körsäsong

att resa till världens ände, Trosa, tar en stund om man startar resan på flera hektar Silkesta. Nåja, nu skulle vi ju inte riktigt ända fram, vi skulle bara till Vagnhärad. Men sisådäringa knappa 30 mil blev det. Men lekkamraten och undertecknad har en nästan magisk förmåga att pricka in bra väder på utflykterna. Resan på tvärs genom tre vårfagra landskap blev lite av en nostalgitripp eftersom vi bl a  passerade den ena efter den andra av mina barndomsminnen i Sörmland. Man ska inte underskatta en tidig vårdags magi. Det är underbart vackert när blåsippor och andra tidiga blommor är i full fägring och björkarna slår ut, men även en marsdag i full sol över gnistrande nyöppnade sjöar med lite svart is här och där, hänför ögonen. Sörmländska hagar med enar och mäktiga ekar är vackra även utan kossor! Och en del höstsådda åkrar på östra sidan Kilsbergen hade även börjat grönska, så till den grad i ett speciellt fall att det fick lekkamraten att utbrist att "det var allt onödigt grönt"! Jajaja, det var förvisso ett gärde av det grönaste gröna. Det var nästintill självlysande. Vi hälsade på många gäss, många svanar och fyra tranor! På hemmamarkerna, där det vanligtvis finns mycket tranor, har de inte dykt upp ännu, men väster om Katrineholm fanns det fyra på plats.
Nu var det ju inte riktigt vilken utflykt som helst. Det shoppades taxameter! En liten Dammlöt´s Xaga. Och hon är inte bara liten för att hon är valp, hon är liten för att hon aldrig kommer att bli speciellt stor - en dvärgtax! Det här blir Xagas och några av hennes syskons, egen lilla fotoblogg - välkommen till flera hektar Silkesta!










































Man brukar säga om vissa pratglada sportkommentatorer på tv, att de "pratar sönderna bilderna". Detta är visserligen inte tv och inte sport, men jag säger inget ändå. Njut av bilderna av Xaga och hennes x-yskon.

                                   Tjingalong valpsäsong

Att skogstassarnas matte älskar hundar är väl ingen större välbevarad hemlighet, snarare tvärtom. Att kärleken har pågått sedan i mitten av förra århundradet torde inte heller vara något som är ägnat att förvåna någon i bekantskapskretsen. Min käre far berättade ofta historien om hur han var ute och gick med mig, när jag nyssens blivit så stor att jag kunde knalla runt på egna ben och hur jag i ett obevakat ögonblick snabbt som attan hade sträckt ut mina treårsarmar och kramat dem frenetiskt runt en boxerhals. Det var ju tur att jag gjorde ett så bra val av hundras – boxern var på den tiden bland det gladaste och snällaste man kunde krama på. Något min stackars pappa dock inte kände till, eftersom hans kontakter med hundar dittills i livet enbart hade bestått i ett irritationsmoment som min mamma i tid och otid släpade med sig på deras dejter i början av bekantskapen. Käre far vågade inte närma sig min mamma när den ettriga lilla foxterriern var med………… Smart mamma, frustrerad pappa.

Av treårsincidenten minns undertecknad inget utan det dröjer ytterliggare några år innan det första alldeles egna, inte återberättade, minnet dyker upp vad gäller vovveriet. Och det var förstås åter en promenad i centrum, till Djurgården i Eskilstuna och det var vårvinter. Tryggt placerad mellan båda föräldrarna var jag på promenad. Kanske placerad mellan föräldrarna för att inte någon mer boxerhändelse  skulle kunna äga rum? På Djurgården gick det denna vårvinterdag en massa hussar och mattar med schäferhundar som hade PULKOR bakom sig och i pulkorna satt det lyckliga barn och fick åka. MEN INTE JAG!!! Jag är faktiskt inte helt säker på att jag ännu i denna dag förlåtit mina föräldrar denna ”oförrätt”. ALLA andra fick åka, men inte barnet Carlsson, som säkert älskade dessa stora hundar mer än alla andra barn sammanlagt……….. (min egen bedömning och saknar all vetenskaplig grund).

 En högst betydligt senare bild i livet - den älskade Super Diva Fisförnäma som alldeles utomordentlig draghund

Nåja, tiden gick och den första egna schäferhunden dök upp. Och naturligtvis införskaffades en PULKA och i denna pulka åkte barnen sina första vintrar efter tiken Laica.

Laica, som blev 100 år gammal och som ständigt var barnens beskyddarinna. Sedan barnen föddes vaktade hon barnsängar, barnvagnar, sandlådor och barnpooler och vistades ständigt i närheten av dem!

Nämnda pulka hängde med länge – ända tills barnen blev så stora att de i stället för att spänna pulkan bakom Laica tog ett par tömmar och spände den bakom den stora halvblodsvalacken Dick. Om vi säger som så – det var en himmelens tur att mamma inte alltid såg vad som pågick. Samtidigt kan det ju ses som en megabrist att mamma INTE såg vad som hände. Men för mammanervernas skull var det kanske bra att det var som det var! Dick var INTE inkörd. Ett faktum som de tre barnen inte brydde sig mycket om. Han var stor, gul och snäll och ställde upp på det mesta. Och med ”det mesta” förstås alltså att helt plötsligt få en liten 11-åring på ryggen (som definitivt inte nådde ner till sadelkåpans kant), ett par tömmar spända i sadelgjorden, en pulka bakom innehållande först en lillebror och sedan dessutom en lekkamrat. Jag är synnerligen glad att jag inte såg ekipagets framfart efter byvägen (o nej då, trafikerad väg förstås!!!) mellan snövallarna. För att tänka sig att just mina barn skulle ha förstånd nog att med ekipaget ta sig ut på en åker och låta hästen dra i snön med lämpligt underlag, är att ge dem alltför mycket "kredd" för lämpliga barnsysselsättningar. NIX, man ”selar på”, drar iväg efter byvägen med dess understundom sandade snöunderlag, och galopperar iväg ner till byn (i det här fallet Grums). Hämtar upp en kompis till nämnda 11-åring och galopperar hem igen.

Nåja, efter den turen var bottnen i pulkan sig inte riktigt lik. Men barnen hade skoj!!! Och förmodligen även Dick, som i vissa lägen var tramsig men alltid tog hand om de små, sina 1,65 cm över havet till trots. Undrar just om Anna Panna Storasyster var med på det här upptåget. Jag minns banne mig inte, minns bara de två yngsta. Men det var ”egentligen” Annas häst. Men det är inte så säkert att någon hänsyn togs till det. Nina förträngde ofta sådana oväsentligheter.

Men NU kommer vi till den ointräffade födelsedagen (det satt långt inne, yes). Den ointräffade födelsedagen inträffade nämligen söndagen den 11 mars i år. (Och när den verkligen inträffar hör inte till denna story). NU SKULLE JAG ÄNTLIGEN SJÄLV FÅ ÅKA PULKA MED HUND. HIKE!!!

 Carl har tagit kort med mormorkameran

Dax att hälsa på hundgänget













Och Långe Andersson serverar kaffe


 

 Och matte presenterar sina hundar




Och sedan blir det körsång!!



Och höga glädjefnattiga hopp i selarna



Känslan.... ooooohhh - barndomsdrömmen




Skogstassehusse har provkört



Linn ska provköra med Elvira i pulkan och en sovande hund framför......



Den Långe Andersson ska oxå köra hundspann



Och här kommer Nina med sina två små i pulkan

Det är mycket tillfredsställande att upptäcka att barndomsdrömmar inte blir sämre med åren och att de kan vara värda att vänta på. En underbart fin dag i Branäs med barn, barnbarn, måg och sambo – bättre blir det inte här i världen!

 http://www.hikehuskytours.se/index.htm

Jag rekommenderar fler som har  barndomsdrömmar i den här branschen att omsätta dem!

Hike bike huskysäsong! 

“Jaha, jag förstår”, sa jag, ”en normal människa skulle naturligtvis använda hinken, för att den är ju större än både skeden och koppen!”


“Nej”, sa doktorn, “en normal människa skulle dra ur proppen. Vill du ha din säng nära fönstret?”


TJINGALONG "tänka-sig-för-säsong"