kennelskogstassen

Låt oss sammanfatta det som så; den bilen går inte speciellt bra i dikena!!! Och om man dessutom siktar där diket är som djupast, så kan man nästan få rulla runt dessutom!
Eftersom vi redan hade mötts, när han valde att slänga sig i diket, så såg jag bara snön yra till i backspelen och bilen försvinna. J-r, han måtte väl inte ha gjort sig illa! Men så fort bilen stannat i diket klev det ur två personer, granne plus snart vuxet barn, på förarsidan. - Hoppsan, gick visst lite fort. Jag provade att bromsa och då gled bilen bara iväg.
NÄHÄ, säger du det! Tänk det syntes faktiskt. Och sån tur att jag är kärring och lärt mig att (nästan i alla fall) hålla käften, för annars hade jag sagt precis det som varje karl skulle ha sagt åt mig i samma situation. "Det begriper du väl att det inte går att bromsa i den där situation, på det underlaget, det är bara att STYRA undan". Hahahaha. Det var i alla fall inte jag (men det vet ni ju vid det här laget. Det är aldrig jag som kör på grund heller!)
Och eftersom jag någon gång i livet lärt mig att det mesta är MITT fel, så kollade jag noga efter vart vi mötts. Och nu kunde jag släppa ett eventuellt dåligt samvete för att ha fått någon på fall, hans bromsspår började en bra bit EFTER att vi redan mötts och mina hjulspår var långt ute på vägrenen, så det var gott om plats mellan bilarna. Puuuh - vill inte ha några kommentarer från kaxiga karlar!! Nope! Jaha, för att göra en lång historia kort, det var bara att ringa hem till Skogstassehusse och gula hjullastaren och så var grannen uppe på vägen igen och kunde ta sitt barn med sig (som skulle ut på sjön och träna HALKKÖRNING!!!!!!!!!!!!!!) och åka vidare. Söndagskul på landet. Fast som sagt, jag beklagar VERKLIGEN, att det var fel granne.

I övrigt är det egentligen ganska trist just nu. Bara en enda lång raksträcka fram till påsk. Fast två veckors ledighet i mars ska få förgylla tillvaron. Då ska det lyssnas på lärkor och bofinkar och kanske rent utav planteras årets första "pangseer", som Anna sa, när hon var liten. Och eftersom det hette "pangseer", så hette det naturligtvis "pangsera" det mamma gjorde på våren. En treårings logik är klockren!

Bilar i diken och underbara sidensvansar i körsbärsträdet, det var det denna helgen bjöd på.





Så vackra att det  nästan känns overkligt.


Fast jag har ju varit i Nysäter en dag oxå. Med bästaste arbetskamraten Anna som fick sig en skön ridtur



Underbart vackra lilla Fresting



och så fick mormor hälsa på Carl, som höll sig till skidor i st f häst denna dag



Växer?? Nähä rå, bara 1 dm i veckan, eller så!

Lillebror och husse har tillbringat mycket tid i skogen en period, trots bistert före på backen. Lille-Pille-Bror tycker det är ganska okej med tossor på fötterna och med hjälp av dem har tassarna hållits i trim hela vintern. Men som den idrottsman han tycker att han är, så varvar han med fotboll i veckorna,
vår Zlatan Hamiltonovitch





Och efter matchen duschar man och knoppar av i bästa tv-soffan ihop med" bruttan"



Nä, nu är det nedräkning till vecka 12 och 13 då det ska bli fågelskådning och fågellyssning och kanske en och annan utflykt oxå!

Tjingalong fotbollssäsong (för vissa av oss)

är inte alltid en dans på rosor, fastmera liknar det en sorts fågeldans för att undvika att trampa på alla 16 små tassar som på något sätt alltid verkar befinna sig på samma ställe som man själv önskar parkera sina 39,5:or. Mycket märkligt. Men när jag tittar igenom mina foton så förstår jag precis hur det går till - det är alltid en stövare eller tax precis där man själv önskar vara.

Och varför välja världens mest streetsmarta hund, när man kan välja en alldeles vanlig lago normalpuckad pudel,  eller en vanlig tokfjäskande schäfer,  eller världens sötaste lilla amerikanska cockerspanielfröken? Eller en lufsande bernhard som inte har större revir än en ordinär värphöna. VARFÖR VÄLJA EN STÖVARE, ELLER TVÅ ELLER FÖR ALL DEL TRE? Och varför komplettera med en envis Tasselina Bråkstake? Varför ska man göra livet bekvämt, när man som sagt, kan ägna livet åt att alltid snubbla över en stövare och snubbeltråden taxen?

Varför ska man sitta ensam i tv-soffan, när man kan ha sällskap?



och t o m  bli nerplattad



lilla Tasselina Bråkstake är inte den som delar med sig av tv-soffan heller




och inte heller Lillebror Skogstass flyttar sig i onödan










glömmer stövarna att lämna plats i soffan så kan man alltid uppsöka ett gästande knä





och inte heller kan man få ha sin gubbe ifred.....



och inte kan man sätta ifrån sig fötterna under köksbordet heller utan att riskera att trampa på någon





Inte heller på båten kan man sätta ner sina fötter utan att se sig för






okej, även TAKET är intaget




Men nu går det mot ljusare tider - tulpansäsongen är igång - och snart ÄR DET VÅR OCH SOMMAR IGEN!!!!






Och idag är det onsdag - undrar om man kan leverera några nya rackartyg? Rymma från spisen, eller kanske rent utav rymma TILL spisen.  Börjar vara slut på kakorna till onsdagsfikat på Åsen. Åtgärdas!

Ska försöka snubbla mig ut i köket och låta bli att kliva på dem som dräller omkring runt mina fötter.
Älskar dom!

Tjingalong barmarkssäsong

i alla fall mot arbetsgivaren. Visserligen trivs jag alldeles förträffligt på mitt jobb, men nu tror jag i alla fall att jag bevisat det tillräckligt. :=)  

Satt i sammanträde i fredags eftermiddag - folk tyckte jag såg "lite risig ut", för att inte säga "rent för jävlig ut"...hmmmm. Men eftersom mina kära arbetskamrater är både artiga och väluppfostrade, så valde de att säga det förstnämnda. Det sistnämnda är mitt eget konstaterande. Nåja, jag kände mig inte som mitt allra vackraste, nytraste och präktigaste jag heller. Men man går inte hem en fredag eftermiddag, anmälandes sig sjuk. Det gör man bara inte! Lika lite som man anmäler sig sjuk en måndag morgon! Det finns väl gränser, fniss.  Så jag uthärdade till klockan 15.oo i vanlig fredagsordning. Och sen stapplade jag mig till bilen och för säkerhets skull, för att inte falla ihop under de 700 m som jag måste gå för att hitta min älskade "missibischi", så ringde jag upp en pratglad dotter, som naturligtvis inleder med ".... å du låter inge förkyld, eller....." Jisses, jag blev ännu sämre. När det t o m hörs hur dålig man är. Stackars.... stackars Nilsson.
På lördag var jag SJUK, på riktigt. Ögonen rann, näsan rann och benen bar inte. Skojsigt värre alltså. Men med tanke på att det är exakt 22 månader sedan förra gången samma sak hände så kunde jag liksom inte tycka att jag var förfördelad på något sätt. Bit ihop och kom igen. Och så blev det söndg. Och hopbitningen fungerade ganska bra. Benen bar igen och så bidde det måndag morgon och jag vaknar i vanlig god måndagsmorgonordning strax före fem, pigg som en jäkla kolibri, med samma fart på benen som en kolibri på vingarna. Kul! Här har man spenderat sina dyra lediga veckodagar med att vara sjuk.................  Visst är det bussigt, Karlstad kommun?? Är jag inte värd en extra liten bonus?  Detta ska banne mig tas upp i nästa löneförhandling.

Annars är det bara JANUARI, överallt, hela tiden. Inte så speciellt spännande alls med andra ord. Men här har i alla fall varit besök av små kottar med föräldrar

Farbror Erik, "Tunten", försåg alla tre barnen med små ficklampor och gissa om det skulle belysas överallt.
Vet ni inte vem "Tunten" är. Fråga den 2,5 åriga damen. Lillaste raraste Alva pratar ibland hellre än bra, så att "Tunten" är TOMTEN. Och eftersom farbror Erik är försedd med ett rejält tomteskägg, så köpte hon gärna mormors förklaring att "detta är mormors tomte".  Hmm, "mommos tunte". Och nu är jag ju inte alltid så snäll, så jag översatte på mitt eget sätt och då blev det inte tunten, utan det blev en vokalväxlig - vilken vokal som kom i stället för u kan ni ägna er åt att gissa själva.   





Om det är något som lilla Tasselina Bråkstake älskar, förutom mat, så är det barn. Man kan ALLTID lura sig till en skön stund i ett barnknä!




Bus Erik var still några sekunder, så det gick att få honom att fästa på bild




Och Alva fortsatte att belysa det mesta - du ser väl ljuset i ögat?!





Och det var nog häxigt ljus för helt plötsligt förvandlades Alva till en trollunge




Och när nu tråkiga januari snart är till ända och februari kommer med mer ljus och mars med ett par semesterveckor och april med försmak av sommaren - ja då längtar vi ut till Hundskär igen!



Tjingalong januarisäsong

2011 är förvisso inte slut ännu, men en summering kan man nog dra till med i alla fall. Egentligen var det så, att jag och dotter Nina var på besök i kungliga huvudkommunen för utställande av hund (vad annars) och jag och för all del även hon kom på varför man säger "08 - inte riktigt 100", om innevånarna därstädes. För lite knepiga är dom allt........ Om man går upp tidigt ur sängen en natt - så tidigt att man krockar med dem som ska gå och lägga sig, då har man en ganska låg toleransnivå redan vid niotiden på morgonen. I synnerhet om man dessförinnan, mellan uppstigning och nämnda klockslag har hunnit att avverka 30 mil i buss . . . . . . .
Jomenvisst ja, jag får ju inte glömma dagens clou (förutom att vi sedermera åkte hem med två Nordiska Vinnare 2011, vilket ju var själva huvudsyftet med utställningsdagen att försöka få göra). Jonta-Ponta-Ridgenose-Pajas lyckades - igen. Jag har sorgliga erfarenheter av att ha henne med i bilen, så jag var laddad med hushållspappersrulle och spypåsar inför bussresan. Mellan Väse och Kristinehamn var hon till salu - BILLIGT! Hon skulle nämligen inte lägga sig som alla andra välartade hundar i bussen. Nix, kolla höger, kolla vänster, kolla rakt fram, kolla bakåt, försöka hoppa ur sätet, försöka sitta PÅ matte, försöka klänga sig UNDER sätet. Med andra ord, läge för hammmie-rea! Men så i Kristinehamn så bestämde hon sig plötsligt för att överleva resan med hjälp av en annan strategi. Hon rullade ihop som en liten kanelbulle på sätet bredvid sin matte och sov. Puuuuh. Åsså åker vi och åker och åker och slutligen stannar så bussen vid entrén till Älvsjömässan. Och Skogstassematte har förstås i det läget plockat undan alla krisartiklar inför ett eventuellt kräkningsanfall. Men se det............. Hunden reser sig upp, tittar sig omkring och bestämmer sig hux flux efter 30 mil för att må illa och börjar hulka. Nu är goda råd dyra! Men allt löser sig till det bästa när man har väluppfostrade hundar (hmmmm, nåja). Jag lyckades få loss den tomma skräppåsen som hängde på armstödet till sätet, trädde påsen över nosen - bokstavligen - och hunden kräktes snällt, snyggt och prydligt, rakt ner i påsen............. Jajaja, rean på hammietjejen var inte aktuell längre!

Man är hungrig när man varit uppe halva natten så efter installation av hundar och bur vid utställningsringen så blev det en rekognoseringstur i environgerna för de tvåbenta. Här skulle has kaffe! Och lämplig servering uppsöktes därför. När man anländer till mässan strax efter sju på morgonkröken så behöver man definitivt inte stå i köer så Skogstassematte stegade i ensamt majestät (dotra var på andra uppdrag) fram till lämplig disk, beställde en latte och en jättelik kanelbulle. "Hur vill ni ha den, att ta med eller?"  NI - herregud, var jag inte ensam längre?  Vänder huvudet runt som en radar och där står bara jag. Vilka ni? Ahaha, 08-or kan inte räkna! En ensam matte är NI. Tacka vet jag Värmland, där säger man du till både landshövdingen och länsrådet. Eller trodde expediten att jag är så gammal att man måste vara hövlig (vaddå hövlig?) och titulera mig? Därmed vill jag ha sagt, att jag inte alls gillar det moderna påfundet med att "nia" folk. Så det så!

Och sen blev det inte bättre, när en liten tomte (en brakskit hög bara, vilket han i och för sig inte kan hjälpa, men man ska vara försiktig när man är så kort att man inte räcker upp med nosen till kassaapparaten - en smocka träffar lätt.......) någon timma senare förvägrade undertecknad och dotter att dela på inköpet av en cider, kaffe och en macka (man gör inget annat än visar hund och äter, när man är på utställning). Nähä, man får inte dricka cider före klockan 11 på förmiddagen. !!!!!!!!!!!!!!!! VARFÖR I HELA FRIDEN STÅR DE FRAMME DÅ????????????? Och varför sitter det i så fall inte ett plakat med en vänlig anmodan om att vänta med cidersupandet till efter nämnda klockslag? Så där står man alltså i kassan, med kö bakom sig (för nu har fler personer vaknat och insett riktigheten av att få i sig lite frukost) och blir förvägrad att inhandla den lilla flaska cider man släpat med sig hela vägen fram till kassan. Nähäpp, cocacola eller något annat går bra att köpa. Tack då, tar ett glas, som står lämpligt till, och fyller det med cola, varpå den lilla tomten bakom kassan får spunk. DU KAN INTE TA COLA I DET GLASET!! Nähä, och varför inte det? (Förmodligen sägandes med hakan vid knäna). NÄMEN DÅ VET JAG INTE HUR MYCKET BETALT JAG SKA TA - FÖR JAG VET INTE HUR MYCKET DET GLASET RYMMER. DET SKA VARA VATTEN I DET GLASET! Ridå!   Men på något märkunderligt sätt lyckades han till slut bestämma sig för att colan nog kostade lika mycket i det genomskinliga glaset som i det färgade, "rätta" colaglaset. Låt mig konstatera, att  våra tankar om små tomtar i kassor inte var så höga därefter! Med tanke på att vi lite senare hade tänkt unna oss varsin tallrik sushi, så var vi tvugna att lugna ner nerverna lite. I fall att någon skulle komma på tanken att kalla mig eller dottern "ni" eller inte klara att ta betalt för dricka i fel glas.

Jahapp - resten av dagen gick bra. Men det är en annan historia.

 Nordiska Vinnare 2011 - Skogstassarna Xsora och Xjongtang
med domare Kirsti Lummelampi




2011 var det året som; (och nu kommer sammanfattningen i ett nötskal)


det var så in i helsicke kallt och så mycket snö i början av året, att vi blev tvugna att ta en god granne med grävskopa till hjälp att ta bort snön ur skogstassarnas rastgård på baksidan av huset. Annars hade alla skogstassarna kunnat ta ett lätt litet skutt över staketet, eftersom det med hjälp av nedfallande snö blivit synnerligen lågt till slut

2011 var det året som;

våra vänner Nel och Henk från Holland besökte oss i det urkalla februari och tillbringade en synnerligen fin dag ute på Vänerns is. Fast jag är ganska övertygad om att de inte var säkra på att de skulle överleva en bilfärd på isen.








2011 var det året som;

Andreas firade sin 30-årsdag




2011 var det året som;
det trots en lång och hård vinter faktiskt blev vår och sommar till slut och Skogstassehusse byggde klart altanen



2011 var det året som;

Jonta-Ponta-Ridgenose underhöll med sina clownerier













Lillebror blev trött bara av att titta på henne - så trött att han somnade med nosen på middagsbordet ute på "Hundskär" (ön omdöpt av dotter Nina)



åsså lyckades han få vatten i öronen oxå - stackars!






2011 var det året som;

vi firade midsommarafton ute på Hundskär med Nel och Henk som återvänt till Sverige för sommarsemester och med Lollo och Sigge (HUNDEN Sigge, som firade midsommarafton med att tokskälla på en mås)








2011 var det året som;


vi hade "sommargäster" ända till i december
De anlände på midsommardagen i en liten låda



Sen gick de i sin härliga hage och var pittoreska inslag i landsbygdsbilden till glädje för både oss och grannar och vänner som gärna kom och tittade på dem och pratade bort en stund




2011 var det året som;

Fatou inte var med på ALLA bilder, och inte här heller. Det är Pajasen som räcker lång tunga till Lillebror som
blir stel i hela kroppen (av skräck???)

 


2011 var det året som;

Pajasen trodde det gick att umgås med huggormar.....
En av hennes sämre idéer!



2011 var det året som;

Ransäter bjöd på riktig Dog Show - tre dagar med alla raser. UNDERBART
och Lillebror gav hånleendet ett alldeles eget ansikte




2011 var det året som;

Skogstassematte kröntes till drottning med krona och allt




2011 var det året som;

vi fick med Nysätersborna på Vänern




2011 var det året som;

Super Diva Fisförnäma ägnade sig åt annat än utställningsverksamhet........




2011 var det året som;

Skogstassematte hamnade på hästryggen igen





2011 var det året som;

vi födde upp fåglar i kennelverksamheten; grönfinkar, domherrar och hackspettar var ständiga gäster utanför köksfönstret












2011 var det året som;

Jeanette  i Ninas frånvaro visade Lillebror till en Svensk  Vinnartitel 2011 i Norrköping




2011 var det året som;

husse plockade hjortron på sitt eget sätt




2011 var det året som;

lillprinsessan Alva INTE ville vara med på bild!
 



2011 var det året som;

Fille Filur var utan framgaddar




2011 var det året som;

vi firade julaftonsförmiddag hos Andreas



och julen var så grön att Skogstassematte inte ens ville gå ut och ta kort på "eländet". Men hyacinterna blommar och doftar och pepparkakorna låter sig gräddas ändå och till slut kom i alla fall tomtarna till 2 ha Solberg även detta år!





Tjingalong grönjulsäsong och
en God Fortsättning önskar vi er alla därute i världen!

Nu får jag väl högst motvilligt ändå erkänna att sommaren är förbi, eller? Med senaste helgens värmerekord i stora delar av moderlandet kan man ju undra. Men jag har bestämt mig, med "jakt/regn-resan" till Norrbotten så är sommaren oåterkalleligen över. ALDRIG,  i alla fall inte under det senaste århundradet, har det regnat så grad in i h-e i Norrbotten, som under vår två veckors semester därstädes! Åkte och köpte nya regnkläder - de gamla höll inte tätt!!!!!


                                  Boysmatte - kolla!! Husvagnssemester i 14 dgr i september - är jag inte dutti, så säg!



Alltså, att åka bil norrut i hemlandet, är inte alltid så skojigt. Mil efter mil efter mil efter mil, efter ....



Men det går ju undan i flera hundra fort, känns det som!

Om det regnar för mycket för att jaga, så kan man ju alltid hugga ved mellan varven. Det är något allvarligt fel på Skogstassehusse. Han spinner igång som värstaste marskatten, när han får syn på en hög okluven ved! Och Thomas fick snällt se på när hans "terapived" inför hösten helt plötsligt försvann



och som att inte regnet var nog, så drog gubbsen igång med att partaja med surströmming!





Och Super Diva Fisförnäma fick sig en hare - - -  va´ det nån som gick på den lätta??

Efter 14 dgr bar det söderöver - till Moije i Hårsang. Här är bästisarna!





Allvarligt, jag undrar faktiskt hur många kompostgaller som säljs på Granngården till verkliga trädgårdsnördar och hur många som säljs till hundtokar

Den höstövergivna campingplatsen hos Moije på Höga Kusten bär tydliga spår efter vem som hyr vilken husvagnsplats  - kompostgaller = hundfolk med små lagoma hundar utan flykt och/eller alltför stor rymningsvilja och små barncyklar = småbarnsföräldrar (hur svår var den gissningen på en skala?!) och blommor i krukor överallt = pyssliga pangsjisar


"
En underbar morgonpromenad i Moijes paradis höll på att få mig smått "religöscher". Hur vackert på en skala



Åsså bar det av hemöver på riktigt och snart passerades Höga Kustenbron och relischöseriet blev inte mindre




Men sen, i Sundsvall, försvann relischöseriet i ett nafs....... Någon, och jag säger inte vem, "men det var i alla fall inte jag", lyckades fördröja hemresan med sisådär 2,5 timmar. Nåja, om man är hemma kl 18.00 eller 20.30 kan väl faktiskt kvitta när man är borta i 14 dgr!

Och i augusti var vi "en tour" - tillsammans med Ove och Gunnel blev det Åland och havet var alldeles platt och ölen inköptes i vederbörlig ordning, så det så




Åsså var det här sommaren då lilla Jonta-Ponta-Ridgenose lärde sig (hoppas jag), att huggormar hälsar man INTE på!!! Jonta-Ponta-Tjocknos och husse fick punga ut med storbörsen för flera dygns vård på djursjukhuset. Tack för att det finns!




På utflykt i augusti med bästaste lekkamraten försökte jag pussa en groda. Men det var fel groda. Om nu någon trodde något annat



Det är något knas med Skogstassehusse (för er som inte visste det tidigare), men inte fanken ska man väl LIGGA i mossarna och plocka hjortron?




Åsså är det något mer knas med honom - ena armen pekar rakt ut i tid och otid




Visst har väl jag i alla fall vackraste fopporna (även om de inte är helt comme-il-faut på hundutställningar)

Det här var dessutom sommaren när Tasselina Bråkstake badade (EN gång) utan att ramla i sjön




"Du å ja´Alfred, sa Emil i Lönneberga.
Du å ja´, husse, säger Lille-Pille-Bror



Svensk Vinnarutställning i Norrköping och Lille-Pille-Bror blev så yster av sin nyvunna titel att han försökte springa bort med Kim under gruppfinalen



och Elvira använde vi till julgran i Ransäter. Sötaste julgran jag sett



Fick visst för mig att börja rida igen den här sommar´n



Och argsintaste dottern gjorde fula gubbar åt den goda papparazzimodern och bara därför så lägger jag ut bilden här!!



Sommar´n då hushållet utökades med fyra ytterligare fyrbeningar. Tvärsötaste rumporna i världen!



Det var dessutom sommaren då Jonta-Ponta-Ridgenose lärde sig dansa som tranorna





Och mer än två veckor före midsommar var den egenodlade  färskpotatisen ett faktum




och tvillingarna växer så det knakar - fast det syns ju inte när de gungar i mormors afrikaväska



Japp - det var nog sommaren som gick......

Tjingalong, nu är det höstsäsong!

Men det är kul att åka STOR båt oxå, hela 191 m lång och 29 m bred. Något större än käraste Kaisa-båten alltså. Och så får man ju mat utan att ställa sig vid spisen! Och frukost likaså!
Och blir underhållen skönt tillbakalutad i en skön stol i lite diffus belysning (för att dölja rynkor????) med en cool drink (utan paraply - Skogstassehusse hade inte kläm på att beställa paraply till drinken) och så kan man konstatera att allt är sig likt - från 1960-talet, när man var på Folkan på lördagskvällarna med bästa kompisgänget. Allt är sig HELT likt. T o m musiken. Om man nu inte, p g a "mårtensfoten", sönderslitna rumpmuskeln och nööö´jävla onda armen inte vill (läs gärna "kan") dansa, så har man absolut full förströelse genom att sippa drinkar och kolla andra som tultar runt på dansgolvet. Trodde man! Här "tultas" minsann inte! För när dansbanden drar igång - dagen till ära två stycken - med musiken från Paul Ankas, Elvis Presleys och Beatles dagar, då jäklar blir det spring i benen på pangschisarna! Vem buggar så drinken blåser omkull och dukarna måste spikas fast på bardisken? Jo pangschisarna,  som för en timma sedan såg ut att stappla fram i kön till buffén i matsalen. Vad i hela friden serverades i maten? Finns inte en åttioåring i nattklubben som jag orkar hänga med, mina stackars 25 år till trots. NÄR SKEDDE DENNA METAMORFOS???? Ska man månne se det som att när man blir åttio då har de här barnsjukdomarna med "mårtensfoten", sönderslitna rumpmuskeln och nööö´jävla onda armen läkt ut?  
Måste väl vara så, suck suck och tiofalt baahh!
Och när man nu ändå är igång med studiecirkeln intill dansgolvet så kan man lugnt konstatera, att sedan 1967 har inte mycket nytt hänt på dansgolvet, förutom att vissa har flint och andra grått hår. Typerna känns igen! Där dansar snitsiga Harry. Han skulle inte nedlåta sig till att dansa vals. NIX, bugg ska det vara även om bandet spelar en stilla tryckare. Han har definitivt vallat skorna med snabbkräm och damen i 80-årsåldern buggar så eventuella ungdomar blåser av dansgolvet. Och där är eleganta  Torbjörn. Han håller inte sin högerarm varmt och ömt om Märtas nätta midja. Nädå, han har handen  vågrätt läge bakom hennes rygg och har gärna dessutom lillfingret spretande rakt ut så han kan peta snitsiga Harry i midjan, om denne skulle drista sig att komma för nära. Och alla känner förstås energiske Elton. Han pumpar vänsterarmen upp och ned med kraft och emfas och hans stackars partner viker sig dubbel i sidorna åt båda håll för att hänga med i rörelserna, som går mest uppåt och nedåt och inte så mycket framåt eller i snurr, om man säger så......  Alla har vi sett nonchalanta Sune, som inte gärna släpper tuffa-stilen. Hans partner har lagt båda armarna om hans hals och själv nedlåter han sig till att slappt hålla högern någonstans i  veka livet på damen medan den andra armen lite tufft är nerstucken i byxfickan.......... Och vilken dam har inte försökt hålla jämna steg med långbente Janne som älgar iväg över golvet med damens haka fastsatt i gropen mellan halsen och axeln och med de korta benen ivrigt påhejade av varandra i sina försök att nå golvet, i alla fall med stortåspetsen. Och Tryckar-Bengt, hur gullig är inte han?  Ack ja, alla finns de kvar och själv är man kvar och tiden stannade nog där runt 1967.  Egentligen ganska skönt att något står stilla i en hopplöst fort snurrande värld.

Men någonstans sisådär vid 23-tiden märker man att inte allt är riktigt som förr. MAN ÄR TRÖTT!!!!


Efter en stadig frukost (och varför i hela världen ska man trycka i sig frukost för tre dar på en halvtimma, bara för att man är på en båt eller på ett hotell?? Förklara det någon som kan) så ska det gnuggas lite geniknölar. I avsaknad av morgonens sudoko så får det bli lite musikgissartävling i Fun Club och lite dans igen, bara så man lixom inte stelnar till, varken i hjärnan eller i hela människan. Och så får man ju gubevars, inte glömma tax free-butiken. Undrar förrestem hur det ska gå, när nästa års världsutställning för jyckar går i Helsingfors. Alla båtar är ju tax-free. Ska ägarna till dessa modeller tvingas fara via Haparanda?  Okey, den var låg......

Sen bestämmer sig solen för att skina och då måste man bara gå på Sun Deck! Och varför det inte heter soldäck, det vet jag inte. Sun Deck ska det vara.



Den där radarn skulle jag vilja ha. Men sätter jag den på Kaisa-båten så sjunker hon väl





Värstaste skorstenen hade vi oxå





Och värstaste bästa utsikten likaså - säga vad man vill om Stockholms skärgård, men ofult är det!










Och detta kära yngsta dotter - ÄR EN FYR 




Att läsa kartan kan ställa till problem, även bland de klokaste av personer! Men till slut kunde vi enas om att det var Oxdjupet vi passerade. Och tvisten kunde helt säkert biläggas när dessutom båten gick så nära landbacken att det gick bra att läsa på skyltarna iland!














Men så länge man kan sträcka ut armen och säga "Där ligger Ryssland", så är det lugnt!




Liten...




blir stor..............



Vid möte med enorma (289 m lång och 50 m bred) Emerald Princess kändes helt plötslig Viking Cinderella som en "litta skärgårdsbåt".  Här kan vi snacka om flytande radhuslägenheter staplade som sockerbitar i en kartong,
jisses!!



Lite lyxig är hon allt "inomhus"





Jaja, vi traskar tillbaka på fast mark i Stockholm - i alla fall i en kvart eller så. Sen var det ju det där med bussen som det stod Filipstads Buss på. 28 mil hem till 2 ha Solberg och fyra svansviftande vänner som tycker det är väldigt orättvist, när vi åker båt utan dem!




Och nu återstår det inte många dagar till semesterslutet och sommarslutet. För när hösthortensian blommar då är det dax att sätta sig på kontorsstolen och byta ut slapparkläderna till något som mer är ägnat för kontorsarbete.




 och du, för att översätta Elvis till värmländska - "Tjöss mäj snabbt"

Tjingalong - snart höstsäsong

Kommer du ihåg Gevaliareklamen? Ett stort fartyg som "landar" på en liten kobbe med en liten röd stuga, ett badkar som rasar genom flera våningar med en snygg tjej i och naturligtvis välkomnas av en dito snygg kille med en kopp rykande Gevalia i näven, o s v, o s v  Om du vill påminna dig så har du länk här till några av reklamsnuttarna hos Gevalia .
Igår fick vi oväntat besök på 2 ha Solberg. Man slutar aldrig förvåna sig över turister, och då speciellt utländska turister och snart kan jag nog säga, i synnerhet holländska turister (med tanke på våra goda vänner från Friesland, Nel och Henk,  som campar ute i minus 15 gr kyla t ex). Igår var det nämligen dax igen. Jag gjorde ett tillfälligt (vet inte om det blir så tillfälligt..... men det är en annan historia) inhopp på jobbet igår och husse Skogstass hade för dagen oxå jobb på bortaplan och vi råkade sammanstråla  samtidigt på gårdsplanen vid 18-tiden på kvällen. På vår parkering stod det  då en äldre campingbil från Nederländerna. Ni vet en sån där gammal campingbil,  som ser ut som en gammal VW-buss, men du kan lyfta upp taket på den genom någon fyndig "dragspelsanordning" så det blir bättre ståhöjd inne i bilen, när du väl parkerat. "Campern" var från 1982, fick vi veta senare.



Ur bilen stiger så två ungdomar (d v s den åldern vi själva passerat redan på Hedenhös´ tid) och frågar om de kan få campa "near the pigs".  Våra hundar är ju inte längre de enda fyrbenta varelserna i "hushållet". Fyra små nassar bor oxå precis vid tomtgränsen, i vår lilla skogsdunge.




Visst är de ljuvliga? Men så ljuvliga att man absolut vill campa precis bredvid dom - njaaaa.



Men om nu två trevliga holländska ungdomar ber att få campa bredvid grishagen, så var så god! Grisarna uppskattar sällskapet - de har blivit så tama att det nästan är svårt att ta kort på dom nu. De ska helst ha trynet ända in i linsen. Därför lägger jag ut kort av dem, tagna första veckan de bodde hos oss och fortfarande tyckte att det var roligare att böka i jorden (som synes) än att tigga ur händerna och bita folk i fötterna!
Jaja, jag såg väl ut som ett frågetecken vid förfrågan om de fick campa " near the pigs". Det finns tillfällen man måste försöka samla ihop ansiktet....... detta var ett sådant. Och sedan var det till att samla ihop tungan och hjärnan att ställa om till engelska oxå.
Förklaringen till den udda önskan var så enkel -" we are citypeople" . OCH??? Har aldrig fått någon förfrågan av invånare från centrala Karlstad, om de skulle kunna få campa bredvid grishagen. Det är verkligen något speciellt med holländare  :=)). 

Nåja, när de väl installerat sig och tagit ett kvällssnack och fotat och filmat nassarna från alla upptänkliga håll så var Jorn med och plockade ihop äggen i hönsgården, följde med husse Skogstass på en tur med fyrhjulingen och sedan blev det utbyte av flytande föda och Christa sällade sig till skaran oxå. Stark (men GOD) örtsprit från Holland flöt ner bra och alldeles utan åthävor hos matte Skogstass och svensk grogg åkte ner med rasande fart
(dock inte hos Christa, som ska ha barn i december) hos Jorn. Och klockan tickade och tackade och gick och jag har ånyo orkat vara vaken till efter kl 24.00 en kväll. Och alltid är det holländare inblandade!!! Förra gången var det midsommarafton i Nel och Henks sällskap. Ingen svensk har lyckats hålla liv i  mig så länge på kvällen på år och dag  ........ hmmm

Och lilla Tasselina Bråkstake var SÅ nöjd - bara hon har rätt storlek för att få sitta i knäet och mojsa sig!




Och snart går väl Skogstassefamiljen i konkurs - alla våra underbara finkar, siskor och mesar håller på att äta oss ur huset. Aldrig har vår trädgård varit så full av fåglar. Och aldrig har det ätits så stora mängder frö under loppet av en dag. Inte ens i smällkallaste vintern har fröåtgången varit i närheten av vad den är nu. T o m den annars så skygga domherren sitter kvar utanför fönstret när man rör sig i köket. Undrar just om det är lekkamraten Ingrids vinterdomherrar som har flyttat till oss? Om hon nu inte har några domherrar när vintern kommer så får hon komma och hämta dem på 2 ha Solberg!




Tjingalong solrosfrösäsong

blivit beskylld för här i världen, men aldrig det jag blev beskylld för i söndags, på utställningen i Ransäter - ljuvliga Ransäter, årets första julafton!

Någon som minns historien om den grekiske filosofen Diogenes, som levde ca 400 år f.Kr? Han sades leva i en tunna/kruka på en strand i Grekland. 




Han påstods aldrig tvätta sig, luktade förstås därefter och lär ska ha kallats hunden, vilket då förstås direkt för oss tillbaka till Ransäter.......   hihihi. Nåja, historien förtäljer att den här "hunden", Diogenes, en dag fick besök av Alexander Den Store, som hade hört talas om Diogenes och hans sätt att leva. Alexander Den Store ska ha frågat filosofen, om det var något han kunde göra för honom varvid Diogenes skulle ha svarat, att Alexander skulle flytta på sig, eftersom han skymde ljuset från solen. Och då är vi alltså tillbaka i Ransäter igen....... Det var varmt, och inte på smått vis heller. Hela utställningsområdet svettades i dagarna tre i år, med en liten förarglig regnskvätt (fyra minuter eller så) under bedömningen av grupp 6:s hundar på söndagen - sen sken solen igen.......
Nåja, men det var alltså i söndags, som jag blev beskylld för att ha stulit. Och det var helt omvänt från Alexander Den Store (inga jämnförelser i övrigt, gud förbjude). Vi parkerade oss vid ringside i vanlig ordning vid ankomsten, träffade en trevlig bekant från svunna tider och blev ståendes, pratande i allsköns ro på känt manér. Ridgenose-Jonta och Lille-Pille-Bror lade sig snällt ner bakom en för tillfället obesatt stol med parasoll. Och vi pratade och pratade och pratade och efter en stund dyker det upp en dam i 30-årsåldern med två nybadade och härligt plaskblöta tollare (duck tolling retriever för er som inte är kända med begreppet "tollare"). Hon tar sikte på sin stol, vänder sig sedan mot mig och utbrister "NI HAR STULIT MIN SKUGGA". Jag tappar hakan, men flyttar förstås mina hundar en halvmeter eller två, om dom nu skulle ha "stulit" hennes vovvars plats här i världen.  Damen  sätter sig därefter  i sin stol, under sitt parasoll och lägger hundarna framför sig i SOLEN!!
Jaja, Alexander Den Store stal solsken i det varma Grekland, men jag STAL SKUGGAN.

Ransäter bjöd på tredagars hundutställning i år - underbart. Mer om det kan du som är intresserad läsa  på http://www.kennelskogstassen.dinstudio.se 

Och som vanligt på hundutställningar, man möter massor av trevliga människor med samma intresse som man har själv. Och så kan man ju titta på mer eller mindre häftiga hundraser och försöka inbilla sig att man ska hitta hundrasen med STORT H, den där som man absolut måste införskaffa till hushållet, när man nu absolut vill ha en sällskapshund oxå. Den där hunden som har lättskött päls (inte trimras), är lagom stor, alltid snäll och vänlig, inte fäller, inte skäller, aldrig blir sjuk, aldrig rymmer......... ja, den där rasen som nog inte finns......................... 



en sån kanske - nä, far too big



oxå far too big

och så är det alltid - alla hundar jag gillar är ALLDELES för stora, ALLDELES för långhåriga eller ALLDELES för jaktsugna! Det får nog bli en cockerspaniel. Trots pälsen 



Philippa hittade i alla fall en kompis - Lille-Pille-Bror
och så hittade hon en kompis till, Elvira 



och Nina och jag träffade Boysmatte Eva och söstra Åsa



och trots största antalet anmälda hundar någonsin i Ransäter så fanns det t o m plats att "springa fram"


  
Om man nu inte vill/kan stjäla någon annans skugga, så kan man tälta under en våt hundduk! Fatou
trivs alldeles utmärkt i sin "burkha" och ägnar stor del av tiden åt att tigga av alla medhavda matsäckar





Och det var minsann inte bara vovvarna som fick svalka sig i Klarans sköna vatten!




Och vi träffade Annika och lilla Fana




och jag är en jäkla fena på att fotografera ben!! Och nu menar jag inte bara de på hundarna




Tjingalong - utställningssäsong

Förra veckan satt jag vid kaffebordet på jobbet på eftermiddagen och hävde ur mig - Ska du följa med till Nina  i Nysäter och rida Anna? I samma sekund bet jag mig i tungan.  - Faaaaan, JAG VILL VÄL INTE RIDA!! Har  inte ridit på fem år eller så, och det har gått alldeles utmärkt! Fast - det har dragit i ridtarmen, när jag på skogspromenaderna med hundarna mött ryttare i skogen. Åhhh, rida i skogen en vinterdag och få snö mellan halsen och kragen, brrr, så härligt, en vårdag med koltrastens underbara sång i öronen, en sommarkväll med alla underbara dofter från allt som blommar, en höstdag med alla dessa underbart vackra färger och lukten av mylla i näsan. Hmmmm, nä, det är dax för en upplevelse igen! Skogen - häst. Yeaaah! Nåja, nu var orden utsagda och någon däruppe måtte ha hört mig för Anna nappade direkt med ett något förklarat sken runt sig. För sent alltså, eftertankens kranka blekhet fick kastas åsido. Här skulle minsann ridas! Och lite efterhand så vande sig mitt inre vid tanken på att ånyo sitta till häst. Någonstans ifrån måste ju den förflugna tanken ha kommit - ett bättre jag som insåg att det nu var hög tid! Och sen började ångesten i stället att det INTE skulle bli av. Alltför dåligt väder, typ åska och drivis, någon behagade bli sjuk, bryta benet, whatever.
Onsdagsmorgonen kom, med ett absolut hejdlöst vackert väder utan att vara alltför varmt. Snacka om tajming i kvadrat! Och ingen ringde sig sjuk, varken jag, Anna eller dotter med barn, som hade fått det tvivelaktiga nöjet att bjuda på hästar och allmän förlustelse för två tillresta "hästturister".

Vi möts av barnbarnen, Carl och Elvira, som har börjat plocka in hästar från hagarna till oss. Här kommer Carl med mormors häst, Skima. Det här var ett arrangemang med vilket inte den unge mannen var helt nöjd. Skima är hans sommarhäst, inlånad till honom, under sommarlovet. Och nu kommer alltså mormor och knycker Skima medan han själv får rida Bjarki - inte helt ok i den unge mannens värld! Det får vi rätta till en annan gång!
 



Nåja, borstarna och sadlarna kom fram och hästar putsades och försågs med utrustning.

Anna och Vildros. Vildros som inte helt förtjänar sitt namn, då hon är en tämligen välartad häst.




Vissa små damer är mer noga med att det är små tofsar i manen och små stjärnor i pälsen på bakdelen av hästen än att blankborsta....





 

Och så undertecknad Skogstassematte med Skima. Tagen sitter fortfarande i! Men så var det ju det här med en halvt obrukbar arm, som gör att ryktborstar och andra verktyg måste skötas med fel hand. Men det fixar sig!
Ända tills ...........   det var ju det här med att sitta upp! Vänster fot i stigbygeln, vänster hand i tygeln vid mankammen och höger i sadelns bakvalv och så HÄVER man sig upp. Trodde jag, ja! Har väl gjort det miljontals gånger under sisådär femtio aktiva ryttarår.
- Nina, har du en pall? Annars kan jag ju inte sitta upp!
- Mamma, det är inte en kamel du ska klättra upp på!
- Mmm, men ändå..........
Islandshästar är inte speciellt höga. Men nog är de sisådär 1,30 cm FÖR höga ! Trösklar är ok att kliva över, men att genomföra ovan beskrivna ritual och komma underfund med att bakdelen väger 20 kg för mycket, DET ÄR DEPRIMERANDE PÅ RIKTIGT! Alltså PALL! Behöver jag förklara, att jag inte fick någon pall?! Det ingick inte i dotterns värld att hålla sig (eller sin mor) med en pall, när man ska "klättra" upp på en 1,35 cm hög häst.
Hmmmm, på något underligt sätt lyckades den icke-fungerande högerarmen övertyga bakdelen om att det var helt rätt att elevera uppåt - trots allt.
         Bildbevis!

 

Nåja, övriga deltagare på utflykten svingade sig lätt och elegant upp i sadlarna - förstås.

Och vi red iväg i ett sommarfagert Värmland - vackrare än så blir det inte! Jag måste absolut köpa mig en pytteliten digitalkamera att ha med när jag hädanefter kommer att rida ut med dotter och hennes barn (och Anna förhoppningsvis oxå). Ohhh, så mycket jag skulle vilja förmedla de underbart vackra vägar/stigar vi red med guldgula kantareller i kanten av stigen, med hallonbuskar fulla av röda bär, med dikeskanter fulla av doftande älggräs. Det går inte att beskriva syn- och doftintryck!
Och någonstans däruppe på skogen - JAG ÄR KISSNÖDIG. Och inte av den lilla sorten! Att försöka koncentrera sig på att tölta islandshäst och vara kissnödig, det är ingen lek! Jag lovar. Att trava och rida lätt är helt ok. Men att tölta och knipa - GLÖM DET! Slängde så Skimas tyglar till dottern (jisses så lättparkerade dessa islänningar är!) och rusade till skogs. Puuuh. Men sen då. Jag glömde en sak. PALLEN och uppsittningen. Efter en längre stunds ridning är den förbenade högerarmen inte med på några mer uppstigningsförsök. SKA JAG GÅ HEM???? "Det ville være helt ulikt meg da. (Yes, farligt nära norska gränsen). Men om man har en dotter som jobbar med hästar och när hon inte jobbar med hästar i stället jobbar med grisar och återstående tid (var hon nu hittar den) tillbringar sin tid med att lyfta skrot och ro låtsasbåtar på ett gym, så kan det ju inte vara hela världen att återställa sin mor i sittande läge på en (fyrbent) islänning med hjälp av superduperkrafter. Närå, dottern satt av sin Lippertau (den absolut vackraste islänning undertecknad sett. Nu pratar vi HÄST), flinade brett och väntade till modern lite omständligt lyckades få vänster karda om tyglarna i mankammen, satt vänster fot i stygbygeln och låtsashögerarmen i bakkanten på sadeln. Och DÅ - kom hissen! I form av en raketstöt i den ädlare av Skogstassemattes bakre regioner. Tjoff - innan jag hann dra andan satt jag i sadeln. Och tur nog stannade jag där. För det var farligt nära att den där raketstöten hade fått mig att landa i en oprydlig hög på andra sidan hästen. Suck. Måste nog ha ett resonemang med högerarmen om nödvändigheten av att kunna äntra en liten häst ute i skogen!!

Vi red och vi red och vi red och så var vi helt plötsligt i Långseruds socken (Boysmatte - jag menar förstås Långs´re - bara så du inte blir förvillad......). Och så var vi i "kohagen", en underbar liten sandstrand, känd bara för traktens boende. Och där har Nina fixat lov att rasta med hästarna och vada ut i vattnet. Mmmmm, flashback, flashback. Ridläger på sextiotalet!!!!

- Mamma är lik sin mamma. Ja, kvinnans lott i livet är densamma...........   Det var en dag fylld av flashbacks. Bakom mig red Elvira på sin B-ponny Dino, snett framför red lille Carl och så hörde jag Elvira sitta och sjunga och nynna på någon visa som hon bara känner till själv. Och lille Carl började bli otålig eftersom det inte galopperats på tre minuter. Herregud, jag förflyttades 20 år tillbaka i tiden och själv sitter jag på Hansi, mitt underbara halvblodsto som följde mig så många år, och bakom sitter Nina på sin irländska kritvita C-ponny Pride of Athlone,  "Dingis" (himmel så vacker han var!) och framför mig har jag Andreas på Ninas B-ponny Inferno. Den ene sjunger och den andre vill galoppera. "På tok för lite galopp", som ett annat barn i bekantskapskretsen sa, när han som sexåring skulle börja rida på ridskola. Och tillbaka till nutid igne och jag hörde Ninas kommandon till sina barn; exakt desamma som jag själv gav henne och hennes syskon, när vi red ute i markerna. "Sakta av nu när vi rider över det här gärdet. Det bor rådjursmammor här med sina barn och vi ska inte skrämma dem" Och upp skuttar förstås ett rådjur. Hur underbart många gånger har man inte sett den synen på ridturer genom åren. Och jag ser hur hon elegant fångade in Carl på insidan, mellan sig och dikeskanten, när en bil närmade sig. Så visst är det så  - Mamma är lik sin mamma. Ja, kvinnans lott i livet är densamma...........  Men vår lott har nog inte varit riktigt densamma som den knäskurande kvinnan i Siw Malmqvists låt! Priviligierade är väl snarast det ord vi kan säga, men lika är vi visst!

Bästaste Anna blev VÄLDIGT förtjust i sin Vildros, lättöltad och pigg och med härliga gångarter. Men sen, vid hästarnas lilla bad- och äta-gräs-rast i kohagen  fick Anna byta till Ninas Lippertau (eller hur det nu stavas, men det lär betyda "den som trippar lätt på tå" - så träffande namn!). Och nu blev den första kärleken lika blekt rosa som en äkta vildros. För Lippertau var hästen med DET "lila extra"! Nu blev kärleken röd. Och Anna töltade och töltade och galopperade ikapp med ungarna på en äng. Och då kommer, bakifrån, Nina ridande på Vildros i en gångart som varken Anna eller jag skådat tidigare. Ökad tölt. Och jag kan garantera - det gick lika fort som när ett halvblod kommer i en skön galopp. Och absolut blixtstilla på ryggen på Vildros sitter Nina och bara njuter. Nästa gång ska kameran med! En kamera med rörliga bilder! Jag trodde nog att det var flygande pass, som var den mest extrema gångarten på dessa hästar, men denna ökade tölt var mycket, mycket mer imponerande! Att bara hinna få ner fötterna i rätt turordning i den farten! En galopperande häst svävar ju långa bitar, men islänningen har ju ständigt en fot i backen. "Importerade" på riktig blev vi.

Hemma igen!



Och Anna vill njuta lite till av Lippertau och töltar runt lite på stallbacken, bara för att vi ska kunna föreviga detta



Hästar sköttes om och släpptes i hagen och sen FIKA. Gissa om det kändes alldeles nödvändigt efter ett par timmar på hästryggen! Fika, glass och bara fortsätta att njuta av den underbara sommardagen

Och flashbacksen fortsätter att försätta hjärnan i en tidsålder för 20 år sedan. Mina barn hade oxå en sån här lekkamrat 




OCH den här leken har jag sett tre ungar genomföra absolut hur många gånger som helst. Ensamma, med varandra och med kamrater. Först rider man i två timmar och sedan fortsätter man att leka häst. Och då förstås hopphäst (har ALDRIG sett en unge leka dressyrhäst någon gång!!!)



Och när man inte hoppar själv så kan man låta Ådi vara häst!



Dax att skicka Elvira på friidrottsläger. Hon hoppar snart som Kajsa Bergqvist, men stilen är kanske lite annorlunda.



Och Annika min vän - träningsvärk ÄR för mesar!

Tjingelong islandssäsong

av Shakespeare - har du läst den, sett den på teater, tv, film? Många förvecklingar är det med den mystiske Puck, i  Älvkungen Oberons tjänst, som ställer till det med trolldrycker för att få folk att bli kära i en den ena en den andra. Nu för tiden har Puck nog saligen insomnat någon stans, för jag har aldrig märkt att han har härjat runt sedan min tonårstid, i alla fall. Och då oftast inte på midsommarnattsnätterna heller. Det hände lite när som helst och lite hur som helst, detta med att få trolldryck i ögonen och blir kär i den förste man såg därefter.





Nu för tiden är det mest spännande man kan uppleva inför midsommar varje år hur Abbas matjesill smakar, om färskpotatisen hinner upp i tid (vilken den hann med råge i år, eftersom vi ätit egen färskpotatis i flera veckar redan och "tatisarna" redan har hunnit inta en ganska imponerande storlek och mognad) och hur mycket jordgubbarna kommer att kosta och hinner oxå de svenska mogna? Det där med kärleken och Pucks härjningar verkar inte vara så prioriterat, om man säger så!
På 2 ha Solberg skulle det minsann firas midsommar med våra vänner från Holland, Nel och Henk. Minnesgoda bloggläsare kommer kanske ihåg en kall vintrig utflykt i februari detta år, på ett tillfruset Vänern och med snöscoter och bil över isen. 
Nu skulle minsann bevisas, att Vänern inte alltid är isbelagd och att inga isbjörnar trivs på denna breddgrad. Nåja, det vet både Henk och Nel. De är vana Sverigeresenärer och vad de sett hittills har nog mest varit det vi alla ser alltsom oftast, älg, påkörda grävlingar, rådjur och MYGG.
Och det kan jag försäkra, det enda MAGISKA (Puck var nog inte i tjänst) med denna midsommarnattsdröm var, att jag höll mig vaken till efter kl. 24.oo och att det faktisk inte regnade på hela dagen och att sillen alltid är mycket godare ute på ön! Och så var det förstås lite magiskt att Lollo och Sigge firade midsommarafton med oss. Och lite magiskt var det oxå förstås, att Sigge, gårdshund-jaktrussel-tax-pincher o s v-korsningen, inte lyckades bli söndertuggad av tre glada hammiesar och en liten näbbig taxdam. Vi kommer alla att minnas Sigges energiska måsjagande ute på ön och hur en enda retsam mås flög över honom, fram och tillbaka, för att reta gallfeber på honom. Sigge skällde, måsen dök och svingade sig iväg i en snygg båge och Sigge sprang rakt ut i vattnet i förtvivlan. Undrar om Sigge har vaknat ännu och om hans stämband fungerar...... 


Men som vanligt - Kaisabåten måste i sjön igen. Någon, jag säger inte vem, "men det var i alla fall inte jag", har skrynklat till propellern, så det har varit lite småiga reparationer igen. Och jag är SÅ tacksam att den som skrynklar till propellrar är en fena på att fixa saker - faktiskt bäst i världen.....




Och nu är vi på väg ut för att fira midsommar på svenskt, men kanske lite annorlunda, vis, ute på "öa" med vänner och fyrbeningar





Sill och gräslök väntar och sedan de ljuuuvliga svenska jordgubbarna med grädde och råsocker











Vissa är mer intresserade av badliv än sill-liv.....





Andra kollar utsikten




Och så måste man ju förstås se till att vara artig bordsdam!  Super Diva Fisförnäma vet att föra sig på kalas!


 
Lilla Jonta-Pajas har räddat något ur vattnet, som hon inte sedan vet vad hon ska använda till




Och Sigge försöker ihärdigt att sätta skräck i fiskmåsarna genom förföljande från marken och ihärdigt skällande





Vår älskade pajas tränar på "Små grodorna, små grodorna" - det är ju i alla fall midsommarafton!



Jaja, mer magiskt än så blev det alltså inte - ingen trolldom gjorde sig gällande!

Tjingalong midsommarnatt!

Dagen efter ..... fast inte så mycket. Kör man både bil och båt på midsommar så är det nolltolerans på det där som gör att huvudet spricker dan därpå......

Fint väder - eller i alla fall nästan. Molnigt, inget regn, nordlig blåst 5-8 sekundmeter. Perfekt för en tripp ut till Härö med de nederländska gästerna. Vi ska visa dem det yttersta av Vänerns norra skärgård.  Så efter en stadig frukost bär det av ut på "havet". Och som vanligt - Erik hittar alltid på något att pyssla med. Minsann har han inte sett ett ofullbordat projekt att ta sig an! Fram med något som liknade en skruvmejsel och så slutade kajutadörren att svänga i tid och mest otid.



Och så gäller det att ta ut kursen, om nu inte GPS:en skulle fixa det........................f-n trott, som Rellingen sa.
Nja, det är nog mest för att visa Henk och Nel vart i världen de hamnat.



Inte fasen är det undra på att man får dras med krullig propeller av och till. Kolla den j-a kaptenens framfart mellan Timmeröarna - DET ÄR GRUNT!!!!



Och därute ligger en av Vänerns pärlor! Härö 






Papparazzi Adema!




Det är banne mig inte lätt att lägga till, när det inte finns något att fästa i....... men lite bergskilar och stenar fixar det mesta!



Men ingen "sittesajjing" innan vi fått kaffe!




Sen ska vi ge oss i kast med sevärdheterna - bl a den mullrande rullstensåsen på Härös norra spets. Åsen som aldrig ligger kvar på samma ställe efter en storm. Den rullar och mullrar. "Rolling Stones"




Och vi vandrar iväg för att titta på de gamla fiskarstugorna



Och den ymnigt blommande linnean






och att skriva i gästböcker hör ju till



Och Erik söker efter farfars namn bland de i träet inristade namnen på gamla fiskare som använt stugorna




- Och därborta ligger Ryssland.....





Vi drar vidare, nu norrut, upp till Jungfrun, där tyvärr någon snott "vår plats", så vi får försöka grilla på en annan bergsknalle. Det är inte lätt!!!




Men det blir nog bra!



Kommer ni ihåg "Svenska Kocken" från bloggen i februari - ute från Kärrholmen. Nu var Svenska Kocken igång igen - ni ser väl vad som är utmärkande för honom? Han LIGGER och grillar efter att först ha instruerat den "Holländske Kocken"





Gott blir det



och gissa om efterrätten är godigast



Endast Sverige svenska smultron har

och nu ska vi gå in i lagunen vid Koberga





Vi tuffar hemöver framåt kvällskvisten och passerar tätt intill bergskanterna i Koberga (och klarade propellern, minsann)

Kvällsmoln över Kärrholmen



Tjingalong nattisäsong

mycket sällan. Jag klarar av mycket som många andra inte klarar av, typ begravningar och bröllop. Mina preferenser för att starta upp en gråtattack är helt annorlunda - jag fixar inte idrottsevenemang med barn och inte heller skolavslutningar! Där någonstans bryter det "Skogstassemattiska" tårkanalsystemet ihop!
Nu har det varit lugnt på gråtfronten länge - har inte haft skolbarn på länge och inte heller haft tävlande barn på evigheter .... nä, nu ljög jag. Jag hade en gråtattack i december 2009, när MIN unge och MIN hund tillsammans sprang in i ringen som totalvinnare av Blå Gula Hund på utställningen "Hund 2009".  Då var intet öga torrt hos matte/mamma!
Men sen dess har det nog varit ebb. Tills igår.

SKOLAVSLUTNING

i KYRKAN!!!!!



Men så här långt var ju allt gott och väl! Blommor och festklädda barn och d:o föräldrar.

 


Mormors lilla examensprinsessa och lillprinsen, som helt plötsligt fick för sig att kameran kan bitas, så han var tvungen att ta skydd bakom mamma




och farfar och Janne var där



Visst är det skönt med skolor på landet - skolor dit inte div konstiga storstadspåfund nått!? Här fick man både fira i kyrkan, hissa svenska flaggan, sjunga svenska "sommarlovspsalmer" och höra välsignelsen, och förstås
IDAS SOMMARVISA (annars skulle det väl inte bli någon avslutning ?)





Och så kunde man säga "hej till publiken"




Så  HÄÄÄÄR stora fiskar ska jag fånga i sommar!




A propos detta med kyrkan och "Den blomstertid nu kommer". Jag hade en MYCKET radikal lärare (vilket jag naturligtvis inte alls förstod då), när jag gick ur klass 1 1955 på Djurgårdsskolan i hemstaden. Det var EXAMEN, som det så fint hette på den tiden och på katedern stod syrener och liljekonvalj och ingen var allergisk och ingen nös, och runt väggarna i salen på stolar insläpade från barnbespisningen (ytterligare ett gammalt gott ord) satt alla föräldrar, morföräldrar och div andra inbjudna och i bänkerna satt alla barnen med examenskläder. Alla flickor i fina sommarklänningar (ingen skulle ha kommit på tanken att sätta på en "examensflicka" i mitten av femtiotalet, något annat än klänning - gu´sej bevare) och pojkarna satt vattenkammade med vit skjortor och långbyxor. Åsså skulle det spelas små sketcher och hållas ett litet "läxförhör", så alla kunde förstå hur mycket alla barn lärt sig under året. Men tänka sig, just det här året sjöngs det inte "Den blomstertid nu kommer" och jag kan än idag höra mamma och Elisabeths mamma, Maj, hur de på hemvägen från skolan förfasade sig över denna fröken som så hade "förstört" examen. Ingen "Blomstertid nu kommer", - vad var det för idiotiska påfund!!??  Året därpå var ordningen återställd - ny lärare och gamla seder återtogs! Därefter firades samtliga mina skolavslutningar, såväl i den s k folkskolan, realskolan som gymnasiet med "rätt" sånger! Ända tills den dag man lyfte den vita mössan, stående i korridoren innanför den översta fönsterraden på St Eskils gymnasium. Då var det annan låt i skällan......... i flera dagar, hmmmm

Nu var det alltså big flashback! Kyrka, "I denna ljuva sommartid" plus tidigare nämnda  "Den blomster....." o s v. Och då kommer dom, som på ett pärlband. Tårarna - och ståpälsen på underarmarna.

Efter nostalgitrippen blev det att resa till den stora metropolen och underbara sommarstaden Säffle, för att tillsammans med mamma Nina, Janne och barnen fira på Holgers Konditori!



Vet ni hur mycket en nybliven sjuåring kan trycka ner i magen?



Först en REJÄL köttbullsmacka och SEN



ett rejält wienerbröd!
För att sedan runda av med en stor glass!!!!!!!!!!!! 



En tuff brud i lyxförpackning......



Tjingalong sommarlovssäsong

Den rubriken kräver sin förklaring, eller?  Den skulle kunna tolkas lite hur som helst, i alla fall vad gäller det där med - 70, och lik förbaskat skulle det vara sant. - 70 vad gäller räknade år, ja det är helt riktigt när det gäller  Skogstassematte. Fast sanningen är egentligen närmare 60 + än - 70, om ni förstår hur jag tänker.
Närå, det var matchvikten!!! Den är - 70 för första gången på sisådär 12 år.....................Mmmmm, känn på den du! Långsamt men säkert vänjer sig vågen vid att inte säcka ihop totalt när matte kommer. Skulle man kunna tänka sig att försöka med - 5 kg till? Eller är det för optimistiskt?  Men om det blir sisådär - 65 strax före jul så kanske man kan unna sig en chokladask igen, åsså kan man banta igen till nästa jul, eller?

Annars kan det där med 70 -  stämma rätt bra när det gäller åldern - ibland. När man vinglar upp ur sängvärmen på morgonen, ivrigt påhejad av tre tokiga morgonpigga stövare och en tax som ALDRIG sover med båda ögonen, DÅ kan man minsann känna sig mer som 70 än 25 (yes, mentalt blir jag aldrig mer än 25. Fråga mina barn som har lite problem med sin unga moder). Man öppnar ögonen - tyst (för att inte hundarna ska HÖRA att matte vaknar) och ligger sen och funderar i cirkus 10 sekunder huruvida det är dax att gå upp eller inte. Kanske ska man t o m vända sig åt andra hållet och blunda igen? Ooooh shit, taxen hörde att jag öppnade ögat och så drar morgonkoncerten igång! Alltså, ett ben i taget stilla och försiktigt över sängkanten. Hoppsan, ramlade visst ner i horisontalläge igen. Nya försök och till slut är båda benen på golvet men rumpan envist fast i den gungande vattensängen. Ibland borde man ha en trampolin - UR vattenbädden. Nåja, upp och stå, töja lite försiktigt. Å  f-n så steeeelt det är...... Sen upprätt, nej men se hela havet gungar. Snurr snurr, gick visst för fort för det stackars blodtrycket som måste ha liten vänja-sig-vid-lodrätt-läge stund. Men va´ gör det. Man har väl händer att hålla sig i väggarna med! Ett steg, två steg, och se det går ju jättefint det här. 25 igen! Åsså kommer Ridgenosen och man blir påmind om varför man behöver en rätt stadig matchvikt! Det gäller att stå emot attacken av en vilt hoppande tokig ADHD-hund!

Men som sagt - GOING STRONG!!  Den minskade matchvikten är inte bara ett resultat av ingen choklad, inga chips, ingen potatissallad till grillningen. Närå, det cyklas hejvilt! Med en ADHD-hund och en som älskar att cykla med matte i största allmänhet, så har cykeln blivit ett bra hjälpmedel för att få ha husets kvarvarande dunkuddar intakta. Det ordineras cykling mot dunkuddeätning på apoteket! Så Ridgenosen får cykla för att bli av med sin extrema smak för att tugga i sig vårt hus och Super D får cykla därför att hon efter vinterns alla veterinärbesök började se ut som en spillra av sitt forna jag och konditionen var rutten. Men nu så!! Nu håller de två stövardamerna på att fixa matchvikt mot 65 - för matte! Och den älskade Super Divan har återtagit fräschören.


Husse och matte Skogstass tog sig en bilpromenad igår. Vi åkte till England. Lite kul att se hur England och trakten däromkring ser ut när det inte är en halvmeter snö! Det var fint och Gunilla i England fångade vi i morgonrocken kl 13.oo. Sån´t är SÅ  härligt! Ska aldrig mer ringa och tala om för folk, när jag tänker dyka upp!
Men kaffe fick vi och sedan skulle det provas pälsmössa! Nästan färdig - fodret kvar 





Här ska banne mig inte frysas om hårbotten nästa vinter! Och vantar blir det över till oxå. Eftersom jag bor på landet så törs jag dessutom gå ut med alldeles äkta skinn på mig. Inga vandaler här som släpper ut minkar. Men å andra sidan så finns det inga minkar att släppa ut! Missförstå mig inte nu - jag hatar att se dessa underbara små djur i de förfärliga minkfarmsburarna. Men jag vet att de som släpps ut inte riktigt är anpassade till ett liv i frihet och de flesta körs ihjäl på vägar eller svälter ihjäl. Idag skulle jag inte komma på tanken att klä mig i farmad mink. Men min pågående minkväst hos Gunilla, den ska bli go! Men dom minkarna har levt lika fina liv som de rävar jag tänker sätta på skallen! Så det så!





Hela England och hela trakten runt Storfors var helt invaderad av

                                               

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

åsså var det dax igen! Nya djärva mål! Ni som varit med på bloggen en tid vet att ett tjusigt sällskap förtjusande damer/tanter/panschisar (kalla det vad du vill) har en stående årlig upptäcksresa till Stockholm på agendan. Den 25 ds var det så tajm igen att äntra SJ:s intercitytåg från Karlstad till kungliga huvudkommunen.

Resande Ingrid och Ingegärd, och trevligt verkar de ha!




Nästa resande, Skogstassematte och Gun-Britt, helnöjda tydligen!





och vid sidan av tåget schvisar Skogstassemattes hundcykelpromanadväg förbi
och i fjärran morgondiset syns hemmabyn svepa förbi fönstret

Framme!! Och först MÅSTE Axelssons lager av inkomna sommarkläder besiktas - allt enligt traditionens påbud.

och vart är fru Kasslert på G?

På Sergels torg var det full kommers, förutom gängse marknad ni vet  - lite annan internationell marknad med ostar från Holland, sylt från England,

 och trägubbar och div annan hantverkskonst från Afrika

Har man sett på maken - har man inte tillräckligt med mark att odla på så kan man ju alltid utnyttja taket! Något nytt för 2 ha Solberg - har inte tänkt på att taket skulle kunna vara en resurs

Halli hallo fru Larsson - vem är i etern?

Tar igen oss lite på en bänk för att invänta färdmedel och kollar samtidigt in Norrmalmstorgsfasaderna

Men nu ska minsann nygamla sätt att färdas i huvudstaden användas - HÄR SKA MINSANN ÅKAS SPÅRVAGN något i alla fall inte Skogstassematte gjort sedan småskoleåldern.  Nygamla återuppväckta linjen mellan Sergels Torg och Valdemarsudde.


    

För nu ska här varas kulturella!

Vackra huvudstad - vackra vyer över Söder och kolla till höger om de tre stora punkthusen på höjden, minsann sticker inte Globens silhuett fram i soldiset!

På grönbete utanför prins Eugens  Valdemarsudde






Ledsen att inte kunna erbjuda något i bildväg från utställningarna, men på Valdemarsudde går det ca 2 vakter på en besökande, så det är inte lätt att använda kameran!
Hoppas länken ovan kunde vara till någon hjälp att förstå vad som begluttades  med förtjusta pip och rop och titta på DEN och tittta HÄR

Man blir omåttligt hungrig av att vandra omkring. Och någonstans precis utanför Gröna Lund, mittemot Skansen, tog sockernivån totalt slut för samtliga. MAT, MAT, MAT.
Och god mat fick vi (nåja, KÖPTE vi) på Lilla Parkkaffeet


Och naturligtvis åt vi något så jättesmaskigt som ingen männsja är i stånd att komma ihåg MEN med hjälp av google kan man lösa det mest. Det var pljeskavica vi åt, med röstpotatis, ajvar, lök och gräddfil. MEN så mumsigt!


avica



Och här någonstans i berättelsen bröt huvudpersonerna ihop - en GOD middag, gott vin (med fnitter) och så hämtar fru Kasslert kafe och kaka! Någon som behöver hjälp med ett förstoringsglas för att se KAKORNA!



Nåja, större kakor har vi sett, och godare kakor har vi ätit, men pljeskavican förlät allt!


En liten spårvagnstur igen och vi landar utan för DRAMATEN och faller förstås i stum beundran inför stadsträdgårdsmästarens planteringar 

Lite shoping, eller i alla fall fönstershoping ska göras. Svenskt Tenn tillhör måstena på dessa utflykter. Nu har affären flyttat från Strandvägen och en liten bit upp på Östermalm, i en gammal biosalong.



Östermalmshallarna traskas förbi denna gång, men byggnaden är verkligen underbar. Den stod färdig 1889 och är ritad av arkitekten Isak Gustaf Clason.

Men här ska handlas bubbel - ett litet tack till den kvinna som senare ska fullända vår Dramatiska resa! 

Nu till Dramat(-ik)en!








Men först måste vi förstås hälsa på en av de allra största.....

Margareta Krook i ledig och avslappnad stil - kängorna är väl alldeles underbara





Va´håller du på med??????????????






Vi träffar Cilla, vår alldeles egna guide på en underbar rundtur på Dramaten och med ett outsinligt förråd av kunskap om byggnaden och dess både döda och levande människor.



Slingrande trappor  ända upp under taknocken - kostymförrådet!!!! Visste ni att man kör recycling i hög grad. Bli inte snopen om någon gammal lady i publiken piper fram, att "den där kappan hade minsann Mona Malm i en uppsättning på 70-talet"! Minnesgod publik kanske håller ordning på teaterns över 20 000 olika dräkter, varav ca 10 000 förvaras under Dramatens tak, resten ut i en förort, där även perukmakare, klädskapare, och PATINERARE finns. Veckans uppgift - ta reda på vad en patinerare gör på en teater! Rätt svar belönas.



Fågelprutt på kavajen? O nej då, ute på scen i hjälp av speciellt blått ljus kommer dessa fläckar att se ut som om skådespelaren är genomvåt! Fusk och båg  håller de på med!





Modeller av teaterkulisser byggs inför föreställningarna




Och vem sitter här inne och trycker och vägrar att hälsa oss välkomna?! Jorå, här finns Marie-Louise Ekman, Lite imponerad är jag över de opretentiösa dörrskyltarna! En vit vägg och en färgpenna, och hux flux har man skapat en dörrskylt. Låter som något som farbror Frej skulle ha kommit på.

Ett besök i salongen måste göras efter att vi berikats med kunskaper om olika ridåtyper, färger m m. Visste ni att skådespelarna hotade med strejk för att en stollig arkitekt bestämt sig för en blå ridå i stället för röd!?

 Repetitioner pågick, villket inte var meningen. Några aktörer hade tydligen fått bakläxa och repeterade utanför ordinarie tid. Det var Christoffer Svensson och Sofia Pekkari, som bedyrade sin kärlek till varandra under vårt besök i salongen, i rollerna som Romeo och Julia. Jag ber om ursäkt för att ljuset inte räckte till bättre bild än så från översta raden ner på scenen.  Men man kan i alla fall ana sig till vad som står där nere och det är Romeo själv som intagit den berömda teaterbalkongen

Gun-Britt har landat i legendaren Ingemar Bergmans favoritstol uppe på raden - har satt han och höll sig undan från alla smittsamma skådespelare - han led tydligen av bacillskräck, den store!



Och vi fortsätter - nu BAKOM scenen - kolla taket! Det gäller att inte något dimper ner när det finns folk inunder. Vi konstaterade krasst, att skådespelarnas miljöombud har en del att jobba på!
Vi står här alldeles bakom kulisserna




Och i en skrubb, på en stol,  bakom kulissen sitter INSPICIENTEN och utan honom blir det bara ingen teater! Han har järnkoll på varje pilledutt och varje steg som tas både på scen och back stage, varje lampa, varje vridning av scen m m. Utan honom kommer falluckorna att skicka iväg skådespelarna vid alldeles felaktiga tidpunkter och kanonader kommer att höras på alldeles fel tider




Teaterrekvisita - plastsmak !

 Och när skådespelarna kommer utrusande från scenen för att hämta någon liten pryttel så ska den finnas på en alldeles speciell plats - men tro för all del inte att det är något tjusigt glamoröst skåp. Nix,
en trälåda med lite fack.....




En svindlande gång - en trappa - och så är vi helt plötsligt UNDER scengolvet i stället och i taket kan man se hur golvet kan vridas på stora hjul och miljoner med sladdar och mojs löper i taket. Kortslutning och hela huset brinner hoppsan!

Märken i golvet för att markera vissa exakta positioner för vridscenen i olika pjäser.




Ett s k lyftbord - här kan självaste Christer Henriksson bli stående för att dyka upp som "guben ur lådan" ur golvet. Och eftersom man här under inte kan höra något som händer uppe på scen så går det alltså åt en himla massa markeringar och sladdar och kablar och ditten och datten för att golvet ska befinna sig i exakt rätt position och för att skådespelaren ska dyka upp genom golvet exakt där  han ska




En av foajeerna



Allt trevligt har ett slut och vi tackar Cilla mycket varmt för den underbara rundturen i den gamla vackra byggnaden.
Ut på stan igen och lite caféliv!

Och den här bilden tillägnas en viss lekkamrat, som jag vet tycker alldeles speciellt mycket om just Napoleonbakelse!




Och nästa år tjejer - då ska vi äta lunch på Operan! Och nu skriver jag det här, för annars har vi med en viss stigande ålders rätt lyckats förtränga att vi bestämt detta!


Tjingalong Dramatensäsong

med undertitel - Mellan hägg



och syren




Så var det dax igen att dra med lekkamraten på nya små äventyr! Någon som tänkt på hur sällan man egentligen är turist i sin egen trakt? Nåja, lekkamraten och undertecknad Skogstassematte är inte bara långväga resenärer, tripperna håller sig ganska ofta inom de Värmländska regionerna. Men eftersom Värmland är STORT, med Skogstassemattes sörmländska mått mätt, så kan man åka låååångt hemifrån och ändå vara kvar i sitt eget "kungarike" (nåja, värmlänningarna är ju inte lika kaxiga som t ex jämtarna, som håller sig med egen president, f n Ewert Ljusberg, tror jag (???) och egen nationaldag), men ett litet "kungarike" är det nog ändå, även om det föreligger ett samkör med övriga delar av det avlånga landet kallat Sverige. Igår gick inte trippen mer än ca fem mil från hemorten, 2 ha Solberg och några fler hektar Silkesta, med en liten krumeluns ner till Åtorp på hemvägen, mest för att kunna skrävla med att vi varit "utomlands" en stund, i gnällbältet, Örebro län. Men faktiskt fortfarande Värmland.

Inte låter det väl så upphetsande att säga att man ska på utflykt till Degerfors? Eller hur? Ett gammalt brukssamhälle med  Outokumpu Stainless AB QPE som  största arbetsgivare både idag och långt tillbaka i tiden (fast då under annat namn) och med ca  10 000 invånare och ett kanonbra fotbollslag. Ralf Edström började joxa med trasan i Degerfors lixom Gunnar Nordahl, visserligen från Hörnefors men som började lira allsvensk fotboll för Degerfors precis som Ola Toivonen. Sen har vi Nisse Landgren, som började spela trombon som litet embryo i detta samhälle. Ernst Kirchsteiger inredde förmodligen barnkammaren redan i Degerfors.  Och Monica Forsberg flyttade från Karlskoga till Degerfors och drog med sig Hasse Kvinnaböske. Kändisar råder detta lilla samhälle inte brist på alls. Karlstad har bara Sola i Karlstad och Sven Ingvars. Eller? Nåja, vi har ju dansbandskungen himself oxå, visserligen från Hagfors, boende i Hammarö, men ändå....... Christer Sjögren. 

Ja, så var det alltså. Vi skulle besikta kulturutbudet i Degerfors!  Det lyckades faktiskt hålla oss sysselsatta i flera, flera timmar! 



 

Dessutom måste ju alla faser i naturen besiktas denna årstid och så förväntas man säga "åhhh, det är aldrig så vackert som på våren", och "åh, finns det något vackrare än nyutslagna björkar" (man är väl svensk in i hjärteroten) o s v. Sen blir det sommar och då säger man "finns det något som är vackrare än svensk sommar i skärgården?" och det blir höst och man fullständigt svämmas över av känslor för alla vackra höstfärger och för att gå i skogen med hund och kantarellkorg och VINTER, ständig favvo oxå. Tur man har att välja på! Men igår skulle det alltså "ojjas" över hur vacker våren är!

Och här är det vackert på riktigt - lärkträdet har precis fått nya barr och små härliga kottar bildas.





Kulturcentrum Berget - en oas  och den här tiden på året med endast ca sju-åtta turister. En husbil från Holland, en kaffetörstig pappa med dotter och amerikansk cockerspaniel och så pantertanterna i "Hunndajjen" från flera hektar Silkesta. Alltså alldeles precis lagom trängsel! Turista ska man göra innan alla andra kommer på samma idé.

Med hjälp av nedanstående text behöver jag inte ge förklaringar till efterföljande bilder. Läs och begrunda!






Men först en kaloristänkare, förstås!  På "Berget" finns ett härligt gammalt café och det hembakade brödet måste naturligtvis testas.






Den gamla bruksgatan, bostäder till höger och




skithuslänga och ve´boar till vänster



och i en ändan av gatan GÅRDSPUMPEN, en ynka pump som försåg alla dessa människor med vatten för mat, disk, tvätt m m. Hur långa köer stod inte detta brukssamhälles hemmaslitande fruar i för att ens kunna tvätta minstingen i rumpan?? 
Det ser så underbart idylliskt ut idag, när husen är väl omhändertagna, sanerade från ohyra, både lus och råttor och omskötta enligt nutidens krav. I ETT enda rum levde en hel familj, och några illusioner om ett barn/familj kan man ju inte göra sig! Det måste ha kryllat på gatan utanför under dagarna av barn i alla storlekar.



















'
Och så blidde jag sisådär nostalgisk igen - diskbänken med sin zinkskiva, den stod även i mormor och morfars stuga i Hökstugan, där jag har tillbringat så oerhört mycken lycklig barndomstid. Med pump ute på gården, dass långt borta vid ladugården, slaskhink under diskbänken och potta vid sängen. Barndomens lyckligaste tid - att få krypa till sängs "i kammarn" med skitiga fötter på kvällen, lätt osande av alla dregliga kor och stora hästmular i morfars ladugård. Inte blev man allergisk och inte cyklade man med hjälm bland kohagens stenar, men på något jäkla sätt överlevde man!

På Berget, i de numera så fina arbetarbostäderna huserar förutom ett café, en handelsbod med diverse chabby chick-material, rökelse och färgglada ljus, även flera av samhällets olika hantverkare. Underbart att i lugn och ro kunna besöka dessa "kulturarbetare" när de har tid att umgås med sina presumtiva kunder och berätta lite om sig själva, sitt arbete/konst och om gamla tider i samhället.

Besök på Annidesign (070-586 45 84 - ifall någon är sugen på vackra, enkla kläder i linne)
Jag blir så "importerad" av flitiga kvinnohänder med öga för vackra detaljer. Och jag VILL ha. Men eftertankens kranka blekhet - NÄR i hela fridens dagar skulle jag klä  mig i en fin linnedress? Svar ALDRIG.










Anette Haglund, 0586-538 96, målar härligt mustiga akvareller och delar ateljé med en silversmed. MYCKET att titta på.




Och en vävstuga naturligtvis





och nu blev det faktiskt lite shopping! Skogstassematte öppnade plånboken för en härlig sjal i alldeles rätt färger för att matcha dagens mockajacka, minsann




Vad vore en bruksgata utan en kissekatt? Och var hittar man kissekatter en fin vårdag? Jo, i en solstrimma förstås, lojt tvättande nosen





Kissemissen verkade hemtam lite överallt och i en liten butik hade han sin egen mysiga stol att krypa upp i





Åsså lite naturkultur, på promenadavstånd från Berget

Sveafallen - många värmländska barns skolresemål

 



och på vägen till fallen hittades Värmlands (eller månne det var Närkes) andra blommande slån. Den andra slånbusken står efter landsvägen ut till naturreservatet Kummelön mellan Karlstad och Kristinehamn.




och fläder (????)  Vi TROR att det är fläder. Försökte googla. Det var plättlätt. Men att artbestämma fläder var en delikat uppgift. Det fanns ju inte bara "fläder" utan hur många olika arter som helst och ingen var den andra lik.



Och bara för att bevisa att vi var "utomlands", eller "utomläns"



I reservatet skulle vi, förutom de s  k Sveafallen, även kolla in jättegrytorna





Längst ner skymtar man den s k "löparen".

och så måste man träda in i Domedagsdalen











Jahapp, korvstoppade på natur och kultur, drar vi söderut en bit och åker längs med Letälvens dalgång. Vacker bygd och i Åtorp har de en alldeles väldigt vacker gammal stenbro. Men å andra sidan, det är nog det enda speciellt vackra de har..................(och här någonstans fick jag hela ortsbefolkningen på mig)




Tjingalong utomlänssäsong

På med finjeansen och fram med locktången - nu är det dax för UTFLYKT minsann. Det är inte onsdag, utan påskdag, alltså söndag, men okidoki, det går oxå bra!  Lekkamraten Andersson har minsann kommit på att dra med den inte helt ovilliga skogstassematten på KONSTRUNDA.




Det är mycket man måste lära sig här i livet. Bl a att uppskatta KONST. Jag är ingen fena på det. Men jag är omgiven av goda vänner och en lekkamrat, som har ett innestående behov av att beglutta tavlor och allehanda KONSTigfikheter. Och jag lär mig................. Och inte nog med att jag lär mig - jag kan t o m drista mig till att uppskatta en och annan konstnärs alster och våga mig på en åsikt. Ni som är trogna bloggläsare vet, att jag konfronterats med både den ena och den andra konstnären. Lars Lerin är favvon och Karin Bros tillhör definitivt de konstnärer man ska titta på. Hennes distinkta porträtt av människor och djur är underbara. Åsså målar hon ju f HUNDAR. Någon som förstår förkärleken för hennes konst? 
Just nu förlidna påskhelg skulle så skogstassemattes konstnärsvyer vidgas, igen. Nylockad och med nystrukna jeans och kavaj så bar det iväg mot Lövens Långa Sjö, och de av er som kan er Selma Lagerlöf vet att det är Fryksdalen som ska besökas.

Vi ska följa i den Röda Vargens spår genom dalgången - genom en Fryksdal som inte kunde ha bjudit på vackrare vyer - sol,  vårvärme, stilla i luften och en bedövande fågelsång, musöronbeklädda björkar,  dikesrenar fulla med tussilago, vitsippor och scilla






Men först ett besök i Borgeby, utanför Sunne. Vi måste starta dagen med fika och dopp hos Tina

Mor och dotter Andersson i samspråk







Och vi skulle ha kunnat bli kvar där ännu. Fotografen gav sig sjutton på att det ivrigt bobyggande blåmesparet skulle förevigas. Något som blåmesparet dock inte var helt överens med fotografen om!


Se där ja - någon har precis bestämt sig för att komma ut Ser ni den lilla blåmesen försiktigt komma  ut ur boöppningen? En aldrig så liten vindil fick björkgrenen att retsamt fladdra förbi varje gång kameran och motivet var redo.



Nu har blåmesen i alla fall släppt taget



och ser ut som om hon hänger i luften med landningsställen uppdragna





för att sedan störtdyka ner till dikeskanten för att hämta mer torrt gräs till bobyggandet





I rabatterna hos Tina blommade denna förtjusande primula




Efter förplägnad så började så konstnärsbildningen! Först ut, 300 m från Tina, besöktes så Bernt Jansson, vars underbara akvareller tilltalade undertecknad i högsta grad! Sagolikt vackra, men så satt det röda "såld-lappar" på i stort sett allt!  















Bernt Janssons målning av höns - och höns hittade vi hos snart varje konstnär i år. Är det inne med höns? Kanske borde gå ut och plåta våra egna befjädrade vänner och göra fotokonst av dom?




Sen bar det vidare norrut längs med Frykens vackra stränder. Ett lätt soldis dolde de underbara skogsklädda höjderna i fjärran. Om jag oxå hette Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding skulle jag skriva om troll och oknytt i dessa vidsträckta skogar. Författare av rang blir man definitivt inte om man heter Christina Nilsson. Då förväntas man på sin höjd kunna sjunga. Och inte ens det fungerar......




Dikeskanter




Nästa Röda Varg som lockade oss till ett stopp hittade vi vid gamla järnvägstationen i Ivarsbjörke.
Anna Hedstrands emaljmåleri och textildesign gör en glad i hela kroppen! 




Jag skulle vilja äga metervis av dessa underbara, färgsprakande tyger, brickor, tallriksunderlägg, lampskärmar - you name it!




Och utsikten från stationshuset rakt över Fryken mot den sagoomspunna Tossebergsklätten (Gurlita Klätt i Selma Lagerlöfs diktning) var en tavla i sig.....
Göran Thunström (javisst ja, Thunström kan man oxå heta om man vill bli författare) skriver
 i sin bok Tjuven "Det högsta är att skåda Gud. Det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över denna värld".




Åsså bar det av igen - mot Barbo Olssons ateljé. Måleri, teckning, blandteknik.  










och nya höns...................




Vi strävar vidare norrut och hamnar i Lysviks centrum. Det är en betydligt lugnare plats på jorden en många andra "centrum" - jag lovar
Och här hittade vi Solsieg Atelje - Solveig Ueltzhöfer-Nyqvist, delar av hennes konst har vi Karlstadsbor sett tidigare -






"Solseig" själv, som stod i sin ateljé och berättade och underhöll om sina alster



Klart att de här vackra hästarna tilltalade mig





Och minsann, hittade vi inte Selma, Akka och Nils i ett hörn hos Solveig 



Jag påstod, att vi Karlstadbor har sett Solveig Nyqvists alster tidigare - den här mannen har de flesta i stan sett

Flottaren -som står i en vacker damm utanför NWT-huset




Men som alltid på utflykterna, så måste vi ha något i krävan. "Frykens Pärla" finns i Lysvik och där finns minsann mat, eller räkmackor som det blev denna gång




Tavlor i all ära - men Frykens klara vatten och vågskvalp är en konst i sig själv





och bästaste Nilsson tar sig en solgädda





Vi rullar vidare - njuter av utsikter, "oooh-så-vackra-dikeskanter" och "tänk-så-underbara-björkarna-är-nu"  och vänder så "hundaj-fronten" mot söder efter att ha passerat Fryksände - Torsby
Ett stopp har vi kvar - sen är vi fullmättade med konst för en dag. Av konstrundans mer än 20 olika anhalter har vi i alla fall betat av  en handfull!  Ytterligare en pärla vid Fryken - Hotell Frykenstrand



Här var det fler än en konstnär, som visade sin konst. Måleri, monotypi/blandteknik, akvareller och KLÄDER.
Västanå Teaters egen klädmakare - Inger Hallström Stinnerbom - ett schackbräde





Och så Karin Broos absolut UNDERBARA svenska tanter! Endast Sverige svenska tanter har!!!
Visst känns tanterna igen? De fanns alla i kvarteret där man växte upp!





Nu är vi fullproppade med kultur och måste återvända söderöver - mot Karlstad, 2 ha Solberg och lite fler hektar Silkesta.

Tjingalong vårsalong

Förr i världen, för cirka sisådär när mina barn var små (och den yngste har gubevars precis fyllt 30 år), så planterades det alltid "pangséer" till 1 maj. I bästa fall. Det hände att "pangséerna" faktiskt inte alls var riktigt klara att plantera ut så tidigt. Nu börjar de säljas någon gång i mars......... Nåja, även om jag är lite fylld av traditioner, så har jag faktiskt skjutit fram blompremiären jag oxå. De första "utekrukblommorna" har i flera år nu alltid satts till påsk. Och i år är det ju en riktigt rejält sen påsk, så det började mullra i "pangsétarmen" för tre veckor sedan redan. Och nu i veckan fick det bli uteblommorpremiär på 2 ha Solberg -  i samband med att spåren efter den av "ridgenosen" mördade kudden skulle avlägsnas. Och så i torsdags var det dax att skita ner naglarna med jord och annat mojs. Härligt!

Delar av "hemburet" från Blomsterlandet




Åsså jobbas och slits det - snällaste hustomten Lennart hjälper till med att samla ihop resterna av den döda ankan som var i dunkudden





och själv "pangserar" jag fönsterlådorna till köksfönstret



Åsså måste krukorna få sitt



och allt detta under Super Diva Fisförnämas övervakning



Och i fredags dök så husse Skogstass upp efter en tvåveckors sejour i svartaste Afrika. Han hade varit ner och kollat så att svalor och sädesärlor insett att det var dax att ge sig av norröver.
Det sägs ju, att hundar lever i nuet (precis som om vi själva inte gör det. Vad är alternativet?) och att de har lite suddiga tidsbegrepp. Men ibland är jag böjd att vilja ge den s k vetenskapen en rejäl knäpp på näsan. Den som säger så, kan aldrig ha sett hur glad en hund blir när en sedan ett par veckor saknad husse/matte återvänder till hundkojan! Husse skulle anlända från utrikien vid femtiden på eftermiddagen, så tre hundar var fortfarande kvar i hundgården, när matte (efter en lång jobbardag i "la stada") och husse nästan samtidigt anlände hem. Super Diva Fisförnäma, sjukskriven som hon är, vistades ensam med daghusse Lennart, i huset. En tillvaro hon tycker är tämligen okey och passar en diva i högsta grad. Jag "behälsades" i vederbörlig ordning med svansviftningar och en sångstump i huset och med lite lagom hysteriska skällanden från hundgården vid min entré. Men sen kom HUSSE!!!!!! Super Diva gjorde väl inga större ovationer, hon hade ju haft sin matte hemma hela tiden. Men ljudet i hundgården var inte av denna världen. - Våran husse är hemma, VOV VOV, släpp in oss NU!
Men eftersom vi kan tycka att det är lite trevligt att få prata med varandra en stund UTAN en massa inlägg från fyrbeningarna, så fick de vänta en stund. Till sin förtret. Man hade ju kunnat hoppas, att deras iver att hälsa skulle mattas lite, men icke sa Nicke. De byggde upp hur mycke´ sång och svansviftningar som helst där ute. Och så var det då dax att släppa in den sjungande stövarkören från hundgården. Detta görs förvisso varje eftermiddag. Precis till kvällsmatstajm. Det innebär, att man öppnar dörren till hundhuset och släpper iväg den VANSINNIGT hungrige Lillebror Stövare på egna idiotfort springande ben, från hundhus till kök. Varje eftermiddag samma visa - hundgårdsdörren upp, Lillebror iväg som värsta trestegsraketen, där första steget ett LÅÅÅÅNGT skutt ut på gården, icke beaktande att det faktiskt är fyra trappsteg......, nästa raketsteg löses ut vid kontakt med gräsmattan och accelarationen är ett faktum tills nämnda hund kommer fram till husets entrétrappa. Denna trappa tas i  regel i ett enda stort språng och så saktas farten något, om inte annat så när raketen slår bredsidan i byrån i hallen. Golvet är halt och tassarna dåligt broddade. Hade en matta där förrut, men det brukade fungera som ett fjärde steg i raketen och skjuta iväg hundarna på flygande matta rätt in i sovrummet. Därefter inträder, i bästa fall oskadd, Lillebror i köket och formligen slänger sig över matskålen.  Samma trestegsraket utlöses, när Super Diva Fisförnäma släpps ur hundgården.
Nu släppte jag  iväg Lillebror i ensamt majestät (Tasselina Bråkstake och den pundiga Ridgenosen måste gå i koppel hem - inte tillräckligt hungriga för att inte gå på varsin "walk-about" ) och nu skulle det bli spännande att se - vilket var mest angeläget?? Att hälsa på den nyhemkomna husse eller att käka mat? Är man stövare så är man! MATEN först," jiiiiihaaaaaaa, samma goa gamla krubb som alltid" och sen ett jätteskutt rätt upp i luften, landandes med alla fyra tassarna i husses kagge! Är det det som kallas att göra två flugor på smällen? Tuggan mat och skuttet upp i  luften var ganska simultant!


Och morgonen därpå var hälsingsceremonierna inte riktigt helt avklarade! Lillebror är tämligen noga med rangordningen vid hälsning! HAN först, och sen möjligen Ridgenosen





En liten lördags-bilpromenadtur gick till ett litet kraftverk norr om Molkom. Och här ser vi vad ett läckande vattenrör in från dammen till turbinerna kan förorsaka - snöraukar mitt i bofinkens land






Och nere vid bryggan har isen släppt och snart går det att lägga Kaisabåten i sjön!
Mamma och pappa badand simmar omkring och kvackar på Kaisas plats och alla tampar väntar på att Kaisa ska komma....




Lite längre ut på fjärden dröjer sig lite svart is kvar någon dag till





Och igår blev det helt plötsligt möbleringslust på altan och möbler placerades ut och nya dynor köptes. Återstår så blomsterprakten inför sommaren.......

Och grillning på kvällskvisten - myyyysfaktor 100



Tjingalong karrésäsong!