kennelskogstassen

Min röda matta i tv-rummet! Inte så röd - mera död. Eller i varje fall kudden och defintivt den stackars anka-panka som fått sätta sina fjädrar till!

Jag släpade med en viss möda och värkande arm ut den förpipplade mattan på gården bara för att inse att mina tillkortakommanden är av varierande dignitet. Att släpa en tung matta och dessutom kunna SKAKA av den, blev ETT moment för mycket. Nämligen skakandet. Om man knappt orkar släpa ut matteländet utanför ytterdörren,  ska man inte inbilla sig att man ska kunna SKAKA det otympliga eländet oxå. ALLTSÅ, mattan kom till gräsmattskanten framför trappan. Och inte så mycket som en decimeter längre. Men shit happens och fåglarna började bygga höstbon.  Fast inte tillräckligt många. Och sen kom snön. Halvmeterdjup. Och där någon stans försvann spåren efter Jontas härjningar. Försvann ända tills i förra veckan, när Kung Bores sista spår smalt bort. Det var då det framgick att bobyggandet i talgoxekolonin på höstkanten varit alltför dåligt.

Och nu står jag i valet och kvalet. Ska jag låta småfåglarna frossa i dunkuddar eller ska jag helt enkelt ta fram en kratta och göra processen kort med den döda ankan? Jag ska fundera på det........................

Våren har kommit. Igår såg jag för första gången våra hammiesar ligga och sova på sina "trådrullar" i hundgården. Då, om inte förr, är det vår! Bilden nedan är dock ett fuskverk. Bilden är tagen i juni förra året, men hunden, "trådrullen" och hundgården är desamma som i fjol. Bara det att gräset i bakgrunden avslöjar att detta är en bild från bättre tider.
Här leker Jonta förmodligen "reta-lilla-taxen-leken". Man ligger och smyger uppe på piedestalen, sen dyker man ner i 720 km/tim och skrämmer livet ur den lilla (som konstigt nog återhämtar sig varje gång) Tasselina Bråkstake, som intet ont anandes ligger och sover utsträckt på marken därunder.




Ett annat vårtecken på 2 ha Solberg är, att våra rådjur har slutat komma fram till foderplatsen med havre och andra godsaker. Nu lockar de späda gröna stråna i vallen mer - Bambisarna går i timtal utanför sovrumsfönstret och hundgården. Bra träning för att få RR-rena stövare! Jonta har väl ännu inte riktigt insett, att det inte hjälper att varken morra eller skälla för att få rådjuren att flytta på sig. Bambi-gänget är mycket väl medvetna om höjden på hundgårdsstaketet och har för flera år sedan slutat att ens höja huvudet och titta, om det blir stövar/tax-konsert. Kunde inte bry sig mindre!

Och här går två av dem i den nedgående solens ljus ikväll och kunde inte bry sig mindre...





Fick ett nostalgiryck för några månader sen - och då kom jag på, att jag nog inte är alldeles precis någon tonåring längre.
Life sucks!





Inte nog med att man gärna vill finna sina rötter. Ibland vill man ju oxå ha förklaring till sina barns rötter och konstiga böjelser. T ex detta med Anna Marias ko-mani. Men herregud, hon är ärftligt belastad stackars barn! På bilden ovan har min mamma lyckats fånga in mig, 5-6 år gammal, mitt i morfars skock av SRB-kossor. Kossa Rölla främst med blicken stadigt stirrande in i lådkameran. Hon kunde inte heller bry sig mindre. Om mig, alltså. Och inte ser hon ut att vara speciellt upprörd över att jag håller en fullständigt makabert stor käpp i handen heller. Konstigt att jag inte välte - käppen ser ut att vara i sajs med mig själv. Och puman (Anna Marias benämning på mjölkproducenterna)  bakom kofösar´n verkar inte heller ha speciellt stor respekt för mig - även hon är mera intresserad av lådkameran, tycks det. Till vänster i bild skymtar stora, snälla Sippas vita bakben. Sippa som var SÅ snäll och som moster Maj lät femåringen lära sig handmjölka. Sippa skulle ALDRIG ha sparkat den lilla människovarelsen som frenetiskt försökte krama hennes jättespenar för att få lite mjölk i hinken. Underbara Sippa, som var den första av kossorna att få sitt bindsle fastsatt av en femåring! Hon sänkte snällt ner sitt stora huvud och grova hals för att lillungen skulle kunna sätta ihop bindslet. Jag minns det som igår.



Ser ni vad som står framför morfar Gunnar uppe i lasset bakom Svarten och Bläsen? Samma femåring igen! Och minsann får hon inte hålla längst ut i tömmen oxå och låtsasköra morfars parhästar! Men kolla!
Minsann har vän av ordning upptäckt, att rosetten i håret halkat på sniskan och stackars morfar måste förutom att hålla ordning på en unge i lasset, dessutom sköta om frisyren på henne (mamma måste ha haft en viss pli på morfar)
och käraste morfar måste ha haft sina två stora kampar under herrans tukt och förmaning, eftersom han släppt tömmarna för att knyta rosett! Ibland förundras man över prioriteringar här i världen!!



Nu var det inte bara kor, hästar,  grisar och svalor på gården. Det var höns oxå! Ett ljuvligt minne jag har beträffande dessa fjäderfjän är, när jag som sex-sjuåring skulle hjälpa moster Maj att flytta hönsen från sommarbostaden till vinterd:o. På sommaren gick hönsen i en utehägnad, förstås. Det gjorde ju alla pullor på den tiden. Ingen skulle ha kommit på tanken att äta ägg från stackars burade värpmaskiner! Men så kom vintern, och då var man rädd om sina pullor och de flyttades in i en fin "innehönsgård" i ett utrymme bredvid grisstian. Varm och skönt. Och som sagt - hönsen skulle ju förflyttas från det ena till det andra stället. En liten promenad på kanske sisådär 100 m. Över ladugårdsbacken, över ett dike med en spång och sedan en trång stig, kantad av brännässlor, fram till hönsgården. Och nu började det skojsiga, när man väl överlevt promenaden genom brännässlorna. Hönsen skulle FÅNGAS IN. Inte sjutton insåg dom, att det kunde vara trevligt att bäras omkring på gården! Det var ett kacklande och flamsigt flygande omkring. Men infångade blev de, och bäras skulle dom. Och jag bar, och jag bar. En pulla i taget. Varsamt som vore de av finaste "gull". Idag vet jag ju en sak - tappar man en höna så ramlar hon inte i backen och slår ihjäl sig. Hon flyger några löjliga vingslag och landar som katten på sina fötter. Men på den tiden bar jag ömt från hönsgård till vinterviste. 



Mina flickor fick  kaniner och undulater och marsvin. Men Andreas ville ha höns, när han var 8-9 år och han köpte sig två små ludna härliga dvärgcochin 
Det här är dock inte Andreas´ små cochin - de finns bara på videofilm.


Men Andreas´ hönsprojekt kom snart att innefatta även de två systrarna och snart var det höns lite överallt på gården. Och många gånger var det tre av mina barn samt en hel del av deras kamrater som satt i hönsgården med varsin liten tam cochi-höna i famnen. Och aldrig,  aldrig behövde man vara rädd att något litet barn tappade en höna. Tappade marsvin tenderar att inte öppna ögonen något mer, men tappade små höns flaxar glatt ner på backen och tackar för åkturen.

Tjingalong nostalgisäsong! 

Jag har ingen som helst ordning på mina blommor. De verkar f n vilja blomma utan någon som helst koll av almanackan!









Åsså en nykomling i gänget -






Tjingalong - blåssäsong (ute i alla fall)

har jag fått idag. Sisådär 250 kr kostade den och den ska tydligen fungera en liten tid framöver. Ända tills skinnet på något sätt töjer ut sig igen. Nix, någon botox har jag inte utsatt mig för, men jag har utsatt mig för en kirurg med kniv - för 250 kr. Okidoki, man får ju kanske en lyftning à la kökskniv för det priset,  men ändå......


Före lyftet - och någon efter-lyftet-bild blir det inte................hihihihi




Sen ett par år tillbaka har jag nämligen haft ett envist sår i pannan. Ibland har det läkt - har jag trott. Men så huxan fluxan har det varit på plats igen. Såret. Ibland fem öre stort (vem minns hur stor en femöring var?) och ibland tio öre stort. Ibland bara missfärgat, som rosa pantern eller så, men ibland dripp droppande blod. Trist historia. Och till slut ger ju den mest envisa kärring med sig och inser att all världens kortisonsalvor inte kommer att lösa problemet. Ergo, vårdcentralen anropas. Vårt ursvenska "vårdcentralsremisssystem" är en historia för sig. Hur många gånger har man inte fått gå med problem onödigt länge därför att en del, dock inte alla, läkare på något sett ser det som en prestigeförlust att remittera en patient för vidare vård. "Kan sälv", som två/treåringen säger!  "Kan sälv" jättebra. Och så finns de där läkarna som omedelbums inser sina tillkortakommanden och skickar iväg patienten med ilfart till de "stora" medicinmännen (som idag ofta består av små näpna tjejer i sisådär 30-årsåldern!! När blev de så unga??). Den festligaste av dessa ilfartssnabba remisser fick jag i höstas, då jag äntligen fick rumpan ur vagnen och sökte för mitt kastmärke i pannan. För en gångs skull var läkaren en man, och i min egen ålder, - 10 bast kanske. Han tittade på såret, den dagen illrött, och konstaterade lugnt att "det där är med 99 % säkerhet ett s k basaliom , s k basalcellscancer, vilket oftast är en snäll form av hudcancer. Det skulle vi nog ta bort." Sen tittade han i min journal, tittade på mig över glasögonkanten och säger; "Men du, du är allt fortfarande gångbar på  marknaden, så jag vill inte skära själv, utan du får remiss till hudmottagningen". HAHAHAHA, en av de bättre komplimangerna det senaste året!
Nåja, efter tre månader så fick jag så komma till hudkliniken. Träffade där en liten utländsk läkare, 160 cm hög och i 30-årsåldern,  med en ganska bristfällig svenska, som tittar på mig och sen säger  "Nej det där vill inte jag ge mig på, det blir inte snyggt (underförstått "och det vore ju synd....." hihihihi) utan du får remiss till öron-näs- och hals mottagningen. Dom är vana att skära i ansikten! "
Och så går det ju alltså ytterligare exakt tre månader. För säga vad man vill, nu för tiden håller landstinget på vårdgarantitiden, i alla fall med att erbjuda ett första besök! Sen kan det ju dra ut på tiden igen.................Nåja, den här gången drog det inte ut mer på tiden utan exaktement tre månader efter remissen från hud till öron-hals o s v-mottagningen, så hade jag min operationstid idag. Jiiihaaaaa.  

Och det var nu nästa trevliga komplimang kom! Visste ni att jag har så slät fin panna att det var ett riktigt grannlaga jobb att sätta kniven i mig?! Hihihihi, en panna som det ska skäras bort centimetrar ur ska helst vara lite lagom veckig, så det finns hud över att dra ihop efter att man tagit bort en remsa. Det höll på att sluta med att jag skulle få donera skinn till pannan från ...? Ja, vart skulle de hitta något skinn till övers? Inte vet jag, men nu fixade det sig i alla fall. Med kommentaren från den lilla dockan till läkare (det är väl inte förnedrande att säga så?), att "nu har du fått en liten ansiktslyftning idag, och du kommer nog att se lite förvånad ut en tid, eftersom jag fått dra ihop pannan så ögonbrynen lyfter sig lite. Men var lugnt - de åker nog ner igen............."

Jahapp, så ung är jag! Frågan är om man skulle träna på Iatt rynka pannan lite, så det finns skinn över till framtiden om det skulle behövas!

Och i lördags hade vi 30-årsfest för Andreas. Härligt!



Och syskon med sambosar och barn var där

Syster Anna Maria



vars sambo Björn nästan lyckades undgå kameran hela dagen, men trägen vinner.....




deras gemensamma illbattingar

raraste lille Filip




och de underbara charmtrollen Erik och Alva






och så har vi då hela "familjen Nysäter"



Nina och Janne med Elvira och Carl

---------------

Ormvråken har börjat patrullera över skogskanten, tranan går omkring i snön ute på gärdet och bofinken fladdrar omkring - DET ÄR VÅR.

            Tjingalong värmesäsong (snart)                 

undrar, så kan jag härmed  meddela, att chockladen är återfunnen!  Men den har tydligen vandrat runt lite
i huset, innan jag, p g a husse Skogstass´ slarv, hittade den. Jag fick nämligen tips från våra holländska
vänner var jag skulle söka (husse Skogstass tänkte inte på att datatrafiken är snabb, så han gömde
godiset med vittnen i köket....   hähähähä). Men jag kammade noll, tips till trots. Så när jag nöjd och
belåten läst mejl från Holland och skulle förse mig med godbitarna, så var dom likt förbaskat BORTA. Igen.


Växthus för godis, sä här serverades godbiten i fredags kväll
Vän av ordning ser att det är vinglas till växthus. Hmmm, det gäller att blidka den Skogstassematte
som man retat upp genom att gömma chocklad!




Men nu kan jag alltså meddela, att godiset är återfunnet. Jag tror inte att det försvinner igen........
Men jag måste medge, att husse nästan överträffat sig själv i fiffighet.

Kommer ni ihåg de här gammaldags kryddhyllorna?



Vi har en sån, fast den är kvadratisk och står inställd i skafferiet, där aldrig någonsin någon (tror jag)
lägger någonting för förvaring. Men hyllan står där, gömd med kortsidan mot dörren och det skramlar faktiskt runt några gamla riskorn, en hög gammalt potatismjöl samt några röda linser m m i den. DÄR återfanns alltså delikatesserna.
Jag skulle ALDRIG ha fixat att hitta dom, om inte OM hade varit. MEN ibland straffar Vår Herre  Skogstassehusse, när han gör illdåd mot mig. Vid senaste uttag ur "godisautomaten" glömde han nämligen att peta in
lådan helt. Och halvöppna grejor väcker förstås nyfikenhet - och SE - där var mitt guld!!

 Och så ett förslag från Nel i Holland, som tillsammans med sin Henk lyckats att läsa min
blogg (nä, de är inte svensktalande, men jobbar på det........ Bra dessutom!)

Tjingalong, chocklad is gone
(fast det är den ju inte längre)

cker saker från mig!! Jopp, det är alldeles jättesant. Och den här gången, precis som alla andra gånger, bara för att retas......... Jag har nämligen en lidelse här i livet. Nä, jag har fler. Men bara EN som tidvis är lite småskadlig. Ähhh, det där var dumt skrivet. När jag tänker efter, är varenda lidelse jag har, skadlig på något sätt. Jag    hästar. Och det har verkligen varit SKADLIGT genom åren. Jisses så många blåmärken, hjärnskakningar, av-brodd-igenomtrampade-tår, trasiga glasögon mm som dessa underbara varelser förorsakat.
 Jag  förstås oxå hundar.......någon som trodde något annat??!! Och de har väl inte heller varit direkt oskadligt genom åren. Som tioåring fick jag mitt första hundbett (trots många rent suicidala hundkontakter långt tidigare i åldrarna, som när pappa hittade mig hängande runt halsen på en STOR boxer. Jag lär då ha varit i tvåårsåldern och fullständigt förhäxad av boxerns dräglande nylle. Allt enligt pappa, som nog själv höll på att stryka med av hjärtslag vid åsynen av den enfödda avkomman, nästintill ihjälslickad av en vänlig jycke).  Jag vet åtminstone två personer i min omedelbara närhet, som inte gillar att jag talar om, att det i min tioårsålder bakifrån bitande monstret, var en drever. Nåja, nästa attack var från en chihuahua, när jag någonstans i 25-årsåldern, skulle hjälpa en kompis att klippa klorna på den näpna varelsen. Jag borde ha anat oråd, när någon ber om hjälp med kloklippning av en så liten hund. Ibland är jag mer än lovligt korkad. Jag tycker fortfarande varken om drevrar eller chihuahuor.  Nästa påminnelse om min dödlighet fick jag av en av mina absoluta älsklingshundar genom åren. Den underbara, snälla, klyftig-korkade Ruff, en airedaleterrier. Han höll på att bli min död, när jag var ute och cyklade med honom och han helt plötsligt kastade sig rätt över mig, över cykeln och rätt över vägen och ner i diket på motstående sida. Ett rådjur kom lite för nära.......... Tror att jag fortfarande har lite smågrus kvar i skrubbsår på knäna efter den incidenten. Efter det band jag fast Ruff i en skalm på vår shetlandsponnys rockard, när det var dax för motion av  häst och hund. Monty och Ruff höll exakt samma fart och Monty lät sig inte rubbas av att hunden kastade sig iväg åt något håll. Och de kom väl överens. Problem solved. Sen var det visst något om en schäfer som drog ner mig i ett dike vid tolkning på skidor efter henne. Det gick fort, diket var fullt av snö och matte sjönk. DJUPT. Och de allerstädes närvarande barnen höll på att skratta ihjäl sig. Säg den, som lätt tar sig upp ur ett dike fullt av snö, med ett par skidor fastsatta på fötterna, allra längst ner i snöhögen. Glöm det. Snö upp till mitt på magen.  Jag vägrar att komma ihåg hur jag räddades ur situationen. Men säkert kan något av mina barn påminna mig om den saken. Jag är övertygad om att någon av dem fick gräva upp mig. Och jag kan än idag se hur schäfern flinade i mjugg. Sabla hundar!
Sen vägrar jag att komma ihåg fler fadäser i hundvärlden. Och snöhistorien gjorde mig ju inte illa förstås. Bara knäckte mitt ego lite granna.

Jaha, och så har jag då ytterligare en STOR lidelse. Chocklad. I alla former. Söt chocklad, mörk chocklad, praliner, kakor, you name it and I eat it!  Förra helgens gäster från Holland "presentade" oss bl a med en sån här ask med belgisk chocklad.





Någon som blev glad, tror ni? Jorå, husse Skogstass blev oxå glad, eftersom vi dessutom fick en STOR härlig röd edamerost. Lagrad och smakrik - långt ifrån den smak vi är vana vid från våra trinda edamerostar på julbordet. Jag gick i spinn på chockladen och husse förstås på osten. Och därvid borde det väl ha kunna vara 1 - 1, så att säga. Men nehej då, någon gång i måndags FÖRSVANN min chocklad. Här kommer man hem från jobbet, trött som en gnu och vill bara sjunka ihop med en (eller två, eller tre, eller femtioelva) chockladbitar i soffhörnan och titta på Two and a Half Men och så är godbitarna borta! Lixom Skogstassehusse, som sitter i godan ro framför datorn och lägger patiens och ser helt oskyldig ut. Men jag började ana de s k ugglorna i mossen. En hel chockladask försvinner inte spårlöst. Men det verkade den ha gjort. Jag smög omkring och tittade i skåp, kylskåp, barskåp, varenda jäkla skåp i hela köket. Samtidigt ville jag ju vara tyst som musen och inte avslöja att jag var på chockladjakt. Det skulle  bara ha gjort att någon, och jag säger inte vem, skulle sitta och flina förtjust framför datorn. Blähä, jag fann förstås ingen chocklad. Det fick bli en kaka i stället och jag tror att besvikelsen hördes ända ner i mina fotsteg, för efter en stund hörde jag  "va´letar du efter gumman? Sugen på nå´t, eller?" 
Tro inte, att jag låtsades om att jag var besegrad. Närå, "ville bara ha en kexbit, sköt ditt du."
Hmmm, jag var fortfarande inte HELT säker på Skogstassehusses busstreck. Det händer att jag gömmer saker för mig själv oxå. Inte medvetet visserligen, men borta blir de.......
Men det blev tisdag och onsdag och det dök fortfarande inte upp någon kartong med belgisk chocklad. Suck. Och jag vägrade att tigga och be............
Hade ett sent möte på torsdag kväll, kom hem vid pass 20.30 på kvällen. Alla som känner mig vet, att då ska jag ha sovit framför tv:n en stund redan, så jag var verkligen trött. I köket möttes jag av husse Skogstass, som såg ut som om han gjort ofog (igen). Jaha, och på köksbordet, på dagens tidning, stod ett upp-och-nervänt glas, och i "växthuset" under glaset växte en CHOCKLADBIT, omisskänligen en bit ur den åtråvärda asken.
Smask - men någon mer chockladbit kom inte fram. Nu skulle jag alltså sättas på både bantning och psykbryt! Men det gäller att hålla god min i rävspel, så jag tackade för min bit och låtsades vara jättenöjd med BARA EN BIT.  Grrr.

Fredag morgon. Jätteroligt sudoko och husse och matte Skogstass blev sena vid frukosten. Oooops, ska vara hos sjukgymnasten om en liten, liten stund. Snabbdusch, ut med hundar och kom in och fann, att Skogstassehusse hade brett ett par lunchmackor åt mig. Det har aldrig hänt - och kommer nog aldrig att hända igen.
Slängde ner mina mackor, drog iväg till sjukgymnasten, drog därefter till möte på jobbet och klockan 12.oo sjönk jag ihop med några jobbarkompisar vid lunchbordet. Mmmm.
"Vad i hela friden har husse lagt emellan ostskivorna?"
Jag brast ut i ett gapskratt, som fick hela enheten att vända sig till mig och mina lunchmackor. Jissse,  hur mina arbetskamrater lät och såg ut, när jag befriade en belgisk chockladbit ur sin fångenskap mellan två ostförsedda mackor!
Nu förstår jag varför det helt plötsligt var så roligt att bre mina lunchmackor. Vad jag däremot funderar över är var jag kommer att hittar nästa chockladbit. Husse är nu i skogen med Lillebror och jag har gjort ett sista desperat försök att hitta den gömda asken. Jag har nu gett upp. Jag kommer att må mycket bättre av att inte hitta den.



Lilla Tasselina Bråkstake kollar tv - läskig film (De 101 dalmatinerna)

så hon tittar bara med ett öga






Kan tulpaner, precis som chocklad, bli en last/lidelse? Jag" presentades" av våra holländska gäster med en stor kartong blomsterlök oxå. Fast just nu, när det snöar över 2 ha Solberg, känns det väldigt avlägset att få peta ner lökar i backen.





Super Diva Fisförnäma, förstås






Japp, nu snöar det alltså igen. Husse har givit sig iväg ut i skogen med Lillebror och Tasselina Bråkstake och Ridgenosen håller ordning i hundgården några timmar medan jag och Super D  fortfarande går omkring i morgonrockarna. Jorå, Super D har egen!  Ni tror väl inte att en så prominent hund saknar pyjamas och morgonrock!


Tjingalong snösäsong fortfarande

och det har vi, d v s Skogstassefamiljen, blivit varse under senast förlidna februarivecka. Vi har nämligen bekanta och vänner lite här och där i vida världen, precis som de flesta människor av idag. Bl a har vi fått nya bekanta genom vårt gemensamma hund-,  och i synnerhet hamilton - intresse. Vi fick t ex "hundbesök" från Kanada för några år sedan (se på hemsidan) och nu  har vi (eller kanske hundarna???) haft besök från Nederländerna senast förlidna helg. Och det var alltså det här med att tänka lite olika. När vi p g a en oerhört efterhängsen och snörik vinter bara vill packa våra väskor och dra till Pippi Island, Thailand eller Australien, ja då packar ett gäng mellaneuropéer sina packsäckar för att komma till Värmland och frysa rumporna av sig genom att kliva omkring på snöskor i de värmländska skogarna, åka hundspann så snön yr i Stöllet, sova i tipi i minus femton graders kyla och utsätta sig för diverse andra köldchocker! Brrrrrr, som Casper sa, när han såg en naken häst mitt i vintern! Det är tur för alla företagsamma turistentreprenörer att det går att göra pengar på kylan och snön. Och för att vi nu inte skulle ge våra holländska gäster en värmechock vid besöket på 2 ha Solberg, så fortsatte vi deras semestervecka i kylans tecken. Och det är ju inte så svårt, när termometern varje morgon lyser illröd runt minus 20-strecket. 

I söndags förmiddag packades så husse Skogstass´ "missibischi" med släpvagn med därpå stående snöscooter. Här skulle det köras scooter så snön yrde! Och kommentarerna från våra gäster lät inte vänta på sig. Detta tokiga svenska folk, som åker bil på sjöarna! Att man till nöds kan åka skridskor, skidor och snöscooter på småsjöarna i norra Värmland var nog helt okidoki, men att ta en "nästan lastbil" och dra ut på Vänern, var nog i  magstarkaste laget.  Efter att vi förklarat, att man inte behöver någon extra livförsäkring för att åka på Vänern med en missibischi när isarna är nästan metertjocka, så lät de sig övertalas till äventyr (hhmmmm, nåja. Äventyr och äventyr......) 

Och färden gick ut över fjärden och rundade på lagom avstånd Kärrholmens "södrigaste" uddar. Och där, i "badviken" var det nästan badväder, om det inte varit för det där med nästan metertjock is.  




Och alla var med - Nel och Henk Adema från Snits





husse Skogstass från 2 ha Solberg, Värmland





och matte Skogstass var oxå med - bildbevis kommer senare!



Här ska lekas!!




Och här ska grillas käk på öppen eld. Husse Skogstass, eller som han numera döpts om till, Woody Woodpecker, eller kanske Woody Woodpicker eftersom han sköter drivvedsinsamlandet.....





Sedermera döptes Woody om till Svenske Kocken. Hur många minns den figuren från The Muppet Show? Tydligen gjorde Henk och Nel det, eftersom husse Skogstass promt döptes om efter att vedsamlandet var klart.
Och se - Matte Skogstass är med i stum beundran inför Svenske Kockens agerande









Kolla Svenske Kocken! Fattas ett handtag, så trär man in grillgallret i rumpen på scootern.

Men det är inte det som  den här bilden skulle visa, utan det är fru Ademas fascination över de vackra iskristaller som bildas runt en brasa i snön. Här ska plåtas!





Och visst var det mer än vackert?!





Hmmm, vilken bländare blir bra en sån här dag?



Strandhugg i vassen




Vacker rimfrost i skogen   (foto; Nel Adema, of course)




Nu ska vi göra oss i ordning för lite scooterräjs på Vänern





Tjockmössan tas fram






Instruktioner




Haha, det trodde ni inte va?  Matte Skogstass är en jäkel på scooterdriving!




En liten promenad över ön hör oxå till dagsprogrammet och stugan ligger kvar där den brukar




och skogen står så tyst och vacker som bara en vinterskog kan





och rimfrosten lindar in späda grenar i pärlor och kristaller  (foto Nel Adema of course)




Men även en aldrig så vacker vinterdag är dock kort! Solen börjar stå lågt över Vänerhavet och
det är dax att ge sig av hemöver.



Men leken är inte helt slut för Henk, som väljer att köra scootern hem över isarna i stället för att krypa in i den varma "missibischin". Nu går det att DRA PÅ!!!!





Och nu är vi snart hemma och leksaken får åka "missibischi" de sista kilometrarna till 2 ha Solberg



Nu "lurade" alltså våra gäster ut oss i kylan en hel dag. Ger mig attan på, att vi annars stannat inne och lipat åt kylan och dragit ett täcke över oss och hundarna. Tack för att vi blev utdragna i vintern!

Och nu sätter jag mig och väntar på en "släng" från en viss annan bloggare. Hon vet själv vem hon är och hon förstår varför jag väntar på  kommentar. "Svinhugg går", som bekant, "igen".

Tjingalong, mer än vintersäsong!!

Jorå, det har vi faktiskt. Och vi har varken flugit eller åkt båt! Men i England har vi varit - jag och lekkamraten. Men egentligen var det en sån där dag som skulle ha kunnat sluta hur knäppt som helst, för det började inte så bra.........

Onsdagsutflykt på vintern! Det brukar vi inte ägna oss åt, men nu hade väl någon av oss fått vårkänslor, kanske. Så utflykt skulle det bli.  Till England! Så där bara, över dagen alltså. Och utan att koppla in Ryan Air eller Stena Lines.

Vi hann inte mer än till Väse Rasta förrän det var kört. Rrrriiinnnng! En gång. En gång till. Och ytterligare en gång. Varför i hela friden befinner sig alltid mobiltelefoner ALLRA längst ner i en djup ficka, när man sitter vid ratten, väglaget är halkigt och man inte kan med ett enda finger  släppa ratten??? Nåja, så var det! Varför det fick ringa några kilometer onödigt länge, alltså ända till 7 km hemifrån. BRANDLARMET tjöt i Silkesta. Utan brand, vilket vi naturligtvis tackar Vår Herre för. Men det var "batteritorsk". Och då LÅTER det. Och med tanke på att i huset befann sig ett stycke hussse Stig och ett gäng taxar, så var goda råd dyra. Det innebar alltså kontrakurs 7 km för att befria husse Stig och taxgänget från oljudet. Och halvvägs komna på kontrakursen så möts vi i en kurva på byvägen av värstaste timmerbilen. Störst går först! Alltså kontrakurs igen. Men nu med aktern först. Backövning nästan en kilometer! Yeah, yeah, skojsigare kan man ha! Nu var det verkligen tur att det inte var flyget vi skulle med till England, för då hade vi nog fått boka om biljetten till senare flight.

Nåja, vi kom i alla fall iväg och efter E 18 österut syntes inte så mycket av vintern längre. Solen sken från en klarblå himmel  och vädret var verkligen så där vårvinteraktigt som man drömmer om i december.  Men OBS, vintern har inte lämnat fronten på "Hundajen" och vindrutetorkarna hade inte riktigt tinat loss ännu......





Åsså svängs det av nordöst från Lusasken och plötsligt är det vinter på riktigt igen - även om solen skiner.
Och naturligtvis - det är inte vår dag idag. Vi lägger i rumpan på en timmerbil efter E 18 och NATURLIGTVIS svänger han av åt samma håll som vi. Jahapp, skoj skoj och krypa i 40 fort i två mil........ Men ajajajajaj, så dumt att tro. I det väglag som rådde - och nu pratar vi verkligen om osandad vinterväg som efter gårdagens töväder återfrusit och mer liknade skridskoplan än väg - så gick det ju inte att hålla samma fart som detta fartvidunder till timmerbil. Han drog iväg som en avlöning efter vägen och vi kunde i lagom fart njuta av vinterlandskapet och förundrat titta på folk och fä efter vägen. Vart kom alla promenerare från mitt ute i skogen?






Och kolla - vi är faktiskt i England!  Fast lite fusk var det allt - Gunilla i England - befann sig just nu
i Rådetorp - 1 600 m från England! 
                                            
                                                               







Och nu befinner vi oss alltså på "Ströget i Bjurtjärn"
 hos Gunilla i England


Underbart!




Japp, här har vi Gunilla själv i den engelska historien.


Det har var skojigt på riktigt! Skinn, vadmal, sömnad, trådrullar, tyger, skinn, färdiga kläder, halvfärdiga kläder, MASSOR AV SKOJ!


Gunilla visar lite alster




En liten väst på gång, eller jacka kanske




Åsså mina (nåja Eriks........) minkskinn, som hängt alldeles för länge i garderoben. Vem fanken vågar gå ut med minkpäls i dessa dagar, förutom minkarna själva alltså. Nu har jag inte så dåligt samvete för dessa minkar, eftersom de är vildfångade minkar, som levt ett sunt naturligt liv innan döden inträtt. Och nu villl jag alltså få något att täcka min skröpliga lekamen med. En minkväst skulle sitta fint på kärringa!




Lite bilder från Gunillas album





Jaja, Super D var naturligtvis med......
Och i synnerhet eftersom det initiala var att faktiskt försöka, tillsammans med Gunilla, att få fram fungerande små näpna tossor till familjens (och kanske andra familjers) stövare. Alla jägare vet hur det är att försöka jaga i vass frost och skare. Tassarna tar stryk och den kloke jägaren avstår förstås från att släppa sin hund lös. Men OM, och jag understryker OM, det ginge att lösa tassproblemet så skulle jaktsäsongen kunna förlängas för många jägare och deras hundar. Försöka duger











Mina (nåja Eriks då....) rävskinn i förgrunden. Här ska has mössa med pannlapp och öronlappar!
Yes, yes! Skogsmösssa till kärringa!





En skapelse med vadmal och rävskinn.





Och hos Gunilla höll vi på att fastna. Så länge stannade vi bland trådrullar och tygbitar att vi missade vår tilltänkta lunch "på stan", men vad gör det om hundra år.

Och eftersom det var den dag det nu var, så mötte vi naturligtvis värstingtraktorn på byvägen hemma. Men den här gången behövdes det inte backas en kilometer. Det tackar säkert chaufför´n för, d v s lekkamrat Ingrid.



Det fanns plats över för en "Hundaj". Så bra. Det är bara ett litet aber med vinterväg. Man vet inte riktigt hur snöplogen har följt dikesrenen. Ibland när man väjer undan för skolbussar och traktorer så kan man helt snopet befinna sig i diket, därför att plogbilen gjort vägen bredare än den är. Vägen liasom försvinner under högra hjulparet - inte skojigt alls.

Tack Gunilla för vår trevliga dag hos dig! Och vi ses när det är dags att prova väst och "mysse".


Tjingalong fortfarande vintersäsong!

De  flesta som läser min blogg läser oxå mina inlägg på Facebook och torde därför komma ihåg mitt inlägg igår, lydande enligt nedan:

Man opereras den 20/12, skickar in sina papper omgående till försäkringskassan och IDAG, den 3/2 kommer beskedet från nämnda myndighet att de nu ska BÖRJA UTREDA rätten till sjukpenning för nämnda åkomma för den av läkaren bestämda sjukskrivningstiden! Är det inte helt SUVERÄNT! ? ? Snabbaste myndigheten!

Men se nu har tjänstemännen på FK  blivit turboladdade - redan idag kom det besked om att de faktiskt nog ifrågasätter fru Nilssons rättighet att vara sjukskriven efter axeloperation...... eller i alla fall ifrågasätter hur väl ÖVERLÄKARE, obs, ÖVERLÄKAREN på ortopeden är kompetent nog att bestämma hur länge nämnda fru Nilsson behöver vara sjukskriven! JAG SLUTAR ALDRIG ATT FÖRVÅNAS över FK:s numera fullständigt obegripliga regler.
Man lämnar in ett sjukintyg, som till synes är ifyllt med konstiga koder och latinska ord på i stort sett varje rad. Koderna fastställda av myndigheten själv för att förenkla för sig själva och för utfärdande doktor och de latinska orden fastställda av Linné eller något annat klokhuvud för div olika kroppsdelar på såväl blommor som bin och div däggdjur, också dessa för förenklande. Tror man, i alla fall.
Jahapp, idag, inte mer än en dag efter första meddelandet, så kommer alltså detta







TVÅ tättskrivna sidor med frågor  till stackars doktorn och nu har nämnde doktor på sig till den 14 februari att svara. Jag är säker på, att jag kommer att hinna få lön från Karlstad kommun innan FK har fattat beslut. Och nu är frågan; kommer fru Nilsson att över huvud taget få någon sjukersättning?? Jag har ev två operationer framför mig inom en snar framtid och nu frågar jag mig stilla;
ska jag verkligen VÅGA vara sjukskriven enl "doctors orders" eller ska man månne begära förhandsbesked från FK?????????????

Från det ena till det andra,

SuperD börjar se lite piggare ut och gillar att vara omslagsflicka



och just nu tittar husse och Ridgenosen på Let´s Dance



Tjingalong försäkringskassesäsong

så baskat ont, att se sin hund ha ont.......... Det har varit "syndom" SuperDiva Fisförnäma ganska länge. Hon har vispat på öronen som värsta elvispen och haft utbrott av fullständig "kliar-mig-tills-örat-ramlar-av-syndrom". Matte skaffar förstås örondroppar av den snälla husveterinären. Men det fortsätter att komma brun kladdig gegga ur örat även om bakbenen inte längre försöker att slita bort öronen. Lite starkare örondroppar fås av veterinären och SE - det är NÄSTAN kladdfritt i öronen. Jag sa NÄSTAN.
Nåväl, nu kommer aldrig en olycka ensam. Strax efter jul upptäcktes denna knöl på bakbenet, dock betydligt mindre då. Rörelserna var dock inte påverkade och SuperDivan brydde sig inte ett dugg själv om sin skönhetsfläck, varför man ju naturligtvis livligt hoppas att det är just en "skönhetsfläck", eller snarare "skönhetsknöl". Men veterinären konsulteras givetvis och i onsdags var det så dax att söva ner SuperDivan och befria henne från den växande knölen. Trots storleken på utväxten fanns i alla fall ingen hälta, så det verkade inte som om några ligament eller andra vitala delar i hasleden var involverade.





På onsdag kväll hämtades så SuperD hem, en MYCKET trött Super D, med hängande ögon........ SYNDOM på riktigt!



Men bakbenet såg inte speciellt dramatiskt ut - ett fint litet bandage



och på torsdagen skulle bandaget avlägsnas och såret få vistas "i det fria". Och allt ser jättebra ut


Lite svullet - men i övrigt jättefint. Och ingen hälta. Otroligt.






Men öronen var inte så bra. Eftersom Divan ändå skulle sova, så bad jag dem titta på öronen "ordentligt". Det är inte lätt att komma ner ordentligt i öronen på en vaken hund utan att behöva vara rädd att göra hunden illa, när man bara vill hjälpa. Nåja, öronen spolades ur och hela trumhinnorna var fulla med brun äcklig gegga, som trots nästan tre veckors behandling med tvättning och örondroppar, inte hade lösts upp och "runnit ur". Vänster trumhinna var dessutom inte hel. Så nu blir det återbesök om 14 dgr för att kolla öronen! Ja, och såret förstås, som vid det laget ska vara helt läkt. Suturtagning behövs inte eftersom de sytt med tråd som försvinner av sig själv. Så skönt! Och så det obehagliga - vad bestod knölen av???? Nu hålls alla tummar och tår att det bara var fettceller som löpt amok. De här är så OTREVLIGT!

Tänk att det faktiskt i år, den 5 maj, blir hela 7 år sedan jag "plockade ut" den vildaste valpen i lådan och bestämde att hon skulle stanna på 2 ha Solberg. Hon var så vild att jag var rädd att hon skulle komma i retur, om vi sålde henne........ Min underbara, lugna, följsamma, alltid skötsamma SuperDiva, som var det värsta yrväder som någonsin drabbat 2 ha Solberg! Tur att man glömmer, annars skulle det aldrig bli fler valpar i hemmet. Men lillasyster Jonta har inte gått av för hackor hon heller, även om hon inte riktigt nått upp till Super Dampis nivå som husets bråkstake. Åsså var det då systrarna Ysters Lillebror, Xsora, som har varit den absolut lugnaste. Han måste ha ärvt mammas temperament helt och hållet. Han har varit den "normala" hunden i familjen.


                                        Super Diva, "Dampi", som liten underbar "bäbi"





I övrigt lever vi ett dårarnas paradis just nu. Två löptikar, en knäppgök och en pilsk hanne. Hur kul kan det bli? Ibland är det tur att man är sjukskriven! Det gäller att inte glömma några dörrar öppna, ta tag i nackskinnet på rätt hund vid in- och utpasseringar o s v. Lillebror har fått bo i hundgården några nätter, när det varit som värst. Och Knäppgöken har fått göra honom sällskap. Inne i huset har det så fått bo en löpande, "nyoppad" SuperD och en löpande jättelycklig Tasselina Bråkstake. Lycklig för att hon bara haft EN stövare att tävla om uppmärksamheten med. Idag har så de två deporterade fått återkomma till huset igen eftersom det värsta av löpningen passerat. Bara lite efterslängar just nu och Lillebror envisas med att sticka näsan i rumpan på löparmadammerna för att få sig den ena omgången skäll, morrningar och bett efter den andra. Karlar! Tänk att de har så svårt för ett NEJ, t o m när det åtföljs av blottade tänder och vassa nyp i halsskinnet! 


Tjingalong - håll-tummar-säsong!!

mig nästan aldrig. Och det är jättelöjligt för jag är en absolut urkass lögnare. Vissa s k vita lögner har jag väl försökt att hålla fast vid, i alla fall vad gäller att tuta i mina avkommor vissa saker. Och det är ju egentligen värst av allt. Att helt utan skrupler lura i ett litet barn att t ex tandfen och tomten finns! Och barnens käre farfar skrämde nästan lillebror Andreas halvt från vettet genom att berätta att Ishavsnalle bodde uppe i skogen ......... Och barnens kära mor gjorde väl inte saken bättre genom att försöka inbilla samma skara barn att det fanns små söta tomtar under stenarna uppe i skidskogen - blåbärsskogen - pulkabackeskogen o s v. Och det enda som egentligen fanns, och detta bevisades tyvärr ordentligt, det var en skock ilskna jordgetingar! Och de gav sig på ungarna. Fast jag vet inte om det var vid tillfälle då barnen letade efter tomten under stenen. Men under stenen var dom........först. Sen var dom överallt på dotter Nina! Och nu menar jag verkligen överallt! Alla har väl någon gång läst Kalle Anka och sett hur han lyckats reta en skock arga bin eller getingar på sig och därför rusat rakt ut i en sjö för att skaka odjuren av sig. Det hade varit bra, om vi hade haft närmare till sjön! Barnens mor gillar inte getingar, men är väl egentligen inte heller överdrivet rädd för dom. Även om tämjningsförsök inte ingår i dagordningen vid möte med odjuren. Den här gången skrapades det getingar med bara händerna av det lilla barnet. Jag vet inte om jag hade tio getingstick eller 100, men stackars Nina, ca 3 år gammal, hade hela ansiktet, halsen, händerna, fulla med getingstick. Ja, jag nämner detta bara för att ingen annan ska inbilla sig att det sitter små söta tomtar under stenar uppe i skogen. Det gör det förvisso inte!  (Jo, barnet överlevde liksom modern och de två andra syskonen, som inte blev lika illa drabbade men att leta efter tomtar under stenar ingår numera inte i ritualerna i skogen). 
Men nu har vi kommit långt från ämnet. Det är så att Skogstassehusse inte tror mig - alldeles för ofta misstror han givna  utsagor. Och ändå har jag aldrig utsatt honom för några fabler om tomtar och troll. Och aldrig har jag utsatt honom för risken att förföljas av getingar. Han tror mig inte ändå. Och det är SÅ irriterande.




Skogstassehundarna satt en dag i förstugan och väntade, när deras matte kom för att ta in dom. Skogstassarna har, när de under dagarna vistas i hundgården för att husse och matte ska dra in pengar till deras lyxiga tillvaro med egen utställningsbil, tält, täcken och hotellövernattningar m m,  ett eget "litet hus" att vistas i. Man går in genom en alldeles vanlig dörr, till ett alldeles vanligt litet rum, som i sin tur är avdelat i en liten "förstuga" och ett hundutrymme med egen ingång, en bädd att vila på, en vattenkopp och en kul gång att springa igenom och slamra i luckan för att komma ut i rastgårdarna. Väggen och luckan som delar förstugan och hundutrymmet består av stadigt galler. För att luckan inte ska gå upp är den försedd med ett rejält s k boxlås, av den här modeschangen

Men som sagt, den här alldeles speciella dagen, satt Skogstassarna och väntade i förstugan, när matte kom. Snällt svansviftande och glada som bara sjutton att någon äntligen skulle förbarma sig över dom. De hade alldeles uppenbart jättetråkigt i förstugan. Gissa om matte blev chockad och TACKSAM att de inte öppnat även ytterdörren och berett sig tillfälle till hela Väse socken.
Och nu inträder alltså trovärdighetskrisen. HUNDARNA KAN INTE TA SIG UT GENOM LUCKAN OM DU HAR LÅST ORDENTLIGT!!!!!!!!!!
Nä, det trodde inte Skogstassematte heller. Det "borde" vara helt omöjligt. Men en sak visste matte med bestämdhet, och det var att luckan var stängd ordentligt på morgonkvisten vid hundarnas utsläpp. Skogstassematte tillhör nämligen den sortens människor som dubbel- och trippelkollar vissa viktiga grejor i tillvaron. Strykjärnet och hundgårdsluckan tillhör det som är utsatt för trippelkoll.
Åsså fick förstås matten en skopa ovett........... Ovettet fick rinna av - men sparades i minnesbank för att plockas fram vid lämpligt tillfälle.
Det lämpliga tillfället dröjde inte mer än ett dygn. En något slokörad Skogstassehusse tog nämligen själv in hundarna och kunde lugnt konstatera att det faktiskt var fullt med bitmärken runt boxlåset och att det hade nog faktiskt varit full möjligt för en viss ung herre (av någon anledning misstänktes bara han.....) att komma åt att med tänderna fixa låset. Ridå! Och matte var nöjd och unghunden sur, eftersom husse genast svetsade dit en plåtskiva runt boxlåset. Skivan omöjliggör vidare utbrytningsförsök.

Nåja, nästa misstroendevotum kom, när jag förklarade att jag mött fru Mus i diskmaskinen. Varför det var en fru Mus? Plättenkelt - ingen karl verkar vilja vara i närheten av den uppfinningen (efter att den uppfunnits - men det  kanske var en kvinna som gjorde?) Nåja, gapskrattet var unisont vid köksbordet där bomben om den diskande musfrun avslöjades. Och hur kunde en så klok kvinna, som Skogstassematte tycker att hon är, få för sig att prata om en sådan nyhet i köket med Skogstassehusse och dåvarande verkstadspersonalen närvarande. Dumt! Men har man sett fru Mus bland kaffefaten på övre våningen i diskmaskinen så har man! Att bli misstrodd ingick inte i planen! Men, men. Tre karlar bestämde sig snabbt för att undertecknad blivit mer vrickad än vanligt.
Men händelsen sparades förstås till minnesbanken!
Och se - efter en vecka eller så - satt fru Mus och plirade på övervåningen i diskmaskinen när husse själv fick för sig att ställa in kaffemuggen efter förmiddagsfikat (Vilken underlig nyck fick honom att göra det? Det har å andra sidan inte hänt någon mer gång............). Och där satt hon alltså. Och tittade lite blygt, som små möss har för vana. Ridå - igen.
Behöver jag säga, att vi nu har en ny diskmaskin. Utan musinsläpp!

Och ni som brukar läsa min blogg, vet att fru Mus flyttade in i hundarnas utställningsväska istället. Suck.
Men utställningsväskan blev inte så intressant efter att den stått på trappan utanför dörren i 20 graders kyla en vecka. Men i morse träffade jag lilla fru Mus och två av hennes barn igen.
Lugnt sittande på fönsterblecket utanför köksfönstret. Ätandes på hackspettens grissvål, som ligger där.



Visst är hon söt? Det var inte lätt att föreviga henne genom fönstret i mörkret på morgonkvisten.

Hoppas vi har nått en överenskommelse, lilla mamma mus och jag. Typ att jag håller henne med käk UTOMHUS, om hon ger sjutton i att vistas i min diskmaskin och i hundarnas utställningsväska.

Ja, och hur det gick till, när undertecknad berättade för Skogstassehusse att väskan inretts till musbarnkammare, det har ni ju redan läst. Jag blev inte trodd då heller.......... Ny ridå. Och ny triumf, då husets s k herre själv fick bära ut den musförsedda väskan i kylan.

Och jag brukar heller ALDRIG bli trodd, när jag påstår att det "ligger faktiskt ett grund inunder här......"
- Det var i alla fall inte jag!

Förresten är tiden ur led i största allmänhet. Min clivia, som i många år fungerat såsom husets julblomma, har fått för sig att januari är en bättre månad att blomma i.




Och porslinsblomman har helt vridit klockan ur led. Den blommade före jul och efter en paus på några få veckor har hon nu satt nya blomklasar och knoppar.





Åsså är det ju dags för "primörerna" på riktigt. Vem kan motstå ett gäng av de här på köksbordet?





Tjingalong tulpansäsong

ja, det skulle kunna vara jag, likväl som killarna och tjejerna som svarar på larmnumret 112. I alla fall i natt. Stört omöjligt att få kroppen att förstå att det är dags att vila snällt i sängen. Och alltihop är den förb-de sjukskrivningens fel! MAN BLIR INTE TRÖTT av att inte göra någonting! Åsså har man tråkigt oxå! Jag hade lixom bestämt mig för att ta den här sjukskrivningen som sex veckors extra semester. Hmm pyttsan. Semester! JAG KLÄTTRAR PÅ VÄGGARNA! Och det är nog definitivt inte bra för den opererade armen.  Nätter efter dagar då jag klättrat intensivt får jag faktiskt ont = svårt att sova. Dagar då jag inte gjort någonting, inte ens klättrat på väggarna, följs oxå ofelbart av nätter med dålig nattsömn. Inte trött! Nu börjar det kännas som om jag skulle vilja ha ett sånt där hjul, som möss springer runt i för att få motion. Nu vet jag varför de  stackars mössen envisas med att springa som tok i hjulen - de har naturligtvis dålig nattsömn och springer sig trötta. Snälla husse Skogstass, var snäll och montera ett springhjul åt mig! 

Jag hade faktiskt somnat för två timmar sedan. Men vaknade efter en stunds sömn av ljudliga snarkningar. 
- Oooops, husse Skogstass som kommit hem från Tyskland mitt i natten och smugit sig in ohörd  och lagt sig bredvid?
En så fruktansvärt absurd tanke. Ett hjärnspöke av en hjärna som vägrar att sova. INGEN, och allra minst husse Skogstass, skulle kunna smyga sig in i huset efter många dagars bortavaro. Ett gäng fyrbeningar skulle ofelbart vakna och yla högljutt av igenkännandets glädje. Nej då, skönt utsträckta bredvid matte i vattensängen låg två av husets övriga invånare. Och en av dessa två, min egen sköna prinsessa Super Diva Fisförnäma, snarkade allt annat än prinsesslikt! Jahapp, så hade alla sömntåg lämnat perrongen den kvällen! Klarvaken! Pigg som en nötskrika! Fanns inte tillräckligt med får i hagen för att jag skulle kunna räkna mig till sömns.



Fåren hade förmodligen redan hoppat ut ur hagen........ så det var lika bra att gå upp och kolla om det stod några sömntåg på någon annan perrong i huset. Och det hade det säkert gjort. Men i tv-rummet hade Lille-Pille-Bror hoppat på sömntåget som stannat där och på kontoret hade Tasselina Bråkstake hittat sitt tåg. Blev väl inte något tåg över till mig eller så passerade det i sjuhundratjugo förbi och jag hann inte med - igen.

Nåja, man får väl hitta på något att göra då.............
Datorn - en vän i nöden. Facebook - vad f-n gör folk? Sover dom inte???? Halva bekantskapskretsen är inloggade! Är det månne fullmåne eftersom stora delar av befolkningen är vaken och är på Facebook eller är det helt enkelt så att folk somnar framför datorn på kvällen, stapplar till sängen och inte loggar ur sig? För inte fasen svarar de på chatten. Trist, övermåttan trist. Och fullmåne är det, ser jag när jag går in och kollar månkalender 2011. Fast den syns inte - molnigt. Och där kom alltså svaret på sömnlösheten. Jag ska kanske inte alls klaga på sjukskrivning och alltför lata dagar. Det är den baskade fullmånens fel. Att jag aldrig lär mig!

Gäller alltså bara att hitta på något att göra. 

Jag vet! Jag kollar mejlen, det har jag inte gjort idag (har väl haft för mycket att göra.....). Och se där, nu är mina problem lösta. Jag kan ha sysselsättning resten av natten med att svara på allt detta

 

Tänk, jag är UTVALD, har chansen att få låna jättemycket pengar, gå ner i vikt och prova det gratis, minsann, och om jag bara skickar in min adress till div olika företag så kommer jag att få SÅ många vinster hemskickade......... ATT DOM BARA ORKAR

Däremot var det länge sedan jag fick "tiggarbrev - Nigeriabrev". Tror jag ska börja svara på dom och be att dom skickar pengar till mig i stället. Jag är jättefattig efter jul - och sjukskriven och allt..... synd om fattig kyrkråtta.
Nix, nu är faktiskt klockan över två på natten och det är bara jag och månen uppe på 2 ha Solberg. Om man skulle kolla perrongen!

Tjingalong tågstrejk

kom mellanbarnet med igår. Det var inte första gången, och förmodligen inte heller den sista. Man ska sammanfatta det gångna året i bloggen! TV har massor av årskrönikor, och det är klart som korvspad att man ska ha en årskrönika på bloggen. Men sen kom problemen. Minnet!! Hände det 2009 eller 2010? Bara för att inte avslöja mitt dåliga minne så väljer jag att kalla det "selektivt" i stället. Därför kan det hända, att STORA saker som hänt under 2010 inte alls kommer med i krönikan. Den selektiva funktionen i min hjärna är synnerligen välutvecklad!

Det var kallt, för att inte säga överjävligt kallt, vid årsskiftet 2009-2010. Det bidde något bättre vid skiftet över till 2011. Åtminstone över själva helgdagarna. Men kallt dessförinnan, från november och genom hela december, och kallt ska det tydligen fortsätta att vara, även om det blev en liten mildring i kylan precis över själva nyårshelgen.
Egentligen är det detta med vintern i början och slutet av året som jag väljer att komma mest ihåg. Fråga mig inte varför - det  hände större saker än så under året - men vintern känns som en påminnelse om hur det var förr i världen, d v s om vi raderar de senaste 15 åren eller så. FÖRR var det kallt, det var SNÖ, det åktes SKIDOR på längden och tvärsen och det åts apelsin i snödrivor och det dracks O´Boy i backen på Hovfjället. Och så kom alltså år 2010 när man kunde göra allt det där igen! Häftigt! Och man kunde köpa sig en rattmuff till bilen utan att bli utskrattad (om du fnissar, eller gud-sig-förbjude, skrattar nu,  så visar det bara att du inte är uppdaterad på det senaste!!).

Men visst hände det lite annat oxå under året. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja.......... Tidsordning brukar vara bra. Då kan vi skippa de första tre månaderna, för då snöade det och var kallt. Hela tiden. Gjorde bara en liten utflykt till My Dog i januari, för att se om världen skulle kunna tina lite granna. Men det visade sig vara precis lika kallt plus lite till, i Göteborg. I Götet blåser det alltid snålt som fasen från havet oxå. - 10 i Götet är banne mig värre än - 20 på hemmaplan.

My Dog 2010, bara Super Diva Fisförnäma fick följa med på utflykt och blev BIR med CACIB för Karl Erik Johansson



Det blev en sen iläggning av älskade Kaisabåten. Vi brukar försöka vara på sjön till första majhelgen, men det var inge vidare "före" på sjön då. Nästan så det var isbitar kvar i vikarna. Dessutom var det våren som vi byggde om i Kaisan för att få en ordentligt hundplats i fören och slippa dela säng/ruffplats med fem hundar. Dessutom blev den en liten "holk" över för taxen. Extrabädden invaderades direkt av Dolly-Polly-Supermamma i stället.....






Men sen kom den, sommaren, och det tävlades med vovvarna några gånger. Lilla Jonta-Ponta-Ridgenose blev BIS-3 på Stövarklubbens utställning i Säffle och slog brorsan i kampen om BIR:et. En dag som var kall och blöt, men lagom till BIS-finalen klarnade upp något.



Skogstassarna Xsora och Xjongtang med domare Ulf Wall. Här är Ridgenosen tillsammans med Michaela, som hjälpte till i BIR-tävlan

BIS-finalen



(Nä, Super Divan startade inte denna dag - hade slappardag tillsammans med Tasselina Bråkstake)

En alldeles förbaskat råkall dag, 11 juni (pälsmössa kunde ha varit på sin plats), åkte två Skogstassar och en liten Majken Bajken Solstråle  till Avesta för internationell utställning. Svensk Vinnarutställning.



Göran Bodegård med de båda Svenska Vinnarna 2010. Nina assisterad av Annika Eriksson

Lilla Majken Bajken Solstråle - Whistlewoods Ginger Gold - får stora kramen av Nina efter sitt RCACIB




Och så var det sommaren som vi gick på grund (igen....!!!) Och som vanligt - "det var i alla fall inte jag"
Och det var faktiskt inte Elvira heller!




Och Carl var inte heller skyldig



Nåja, vi gick inte på grund alla gånger! Sån´t händer bara när vice kapten tycker han ska ta en genväg.........

Många underbara kvällar på sjön, blev det. Som vanligt.



Och det plockades bär och tittades på solnedgångar och fiskades med barnbarn












Och en dag, när det inte var så varmt i vattnet som när undertecknad blev iputtad i vattnet, så kom hämnden! Lindholm fick sig ett icke beräknat dopp, HAHAHAHA




Och skogstassematte flög till väders en försommardag........ Silkesta von oben




En ny liten hund introducerades i familjen - Nina och Janne blir med "knäfert"




Och syskonskaran Nilsson-Andersson kommer till oss på besök emellanåt



Erik i pappas trygga famn medan Alva förser oss med hicka genom att klättra i träd innan hon ens är stadig på släta backen!



Filip mest intresserad av kakfatet



Det var sommaren då skatorna byggde högt - sa husse - för att inte bli dränkta i sina bon




Men det blev förstås en Ransätershelg som vanligt - både med och utan regn! Utan på hembygdsgården och SKK:s utställning, men MED regn i Mjönäs dagen därpå, Stövarklubbens utställning


Super Diva och Lillebror BIR och BIM och Divan sedan två i gruppen och i Blå Gula Hund




I Mjönäs, strax norr om Ransäter, regnade det under söndagen. Men inte hela dagen, tack för det

Lille-Pille-Bror  BIM




Jonta-Ponta-Ridgenose bästa unghund




och Super Divan laddar inför BIS-finalen, där hon blir trea




Och det här var sommaren med ett World Dog Show på lämpligt avstånd. Bil packades med husse, handler/dotter, matte och två vovvar, Ridgenosen skulle få bli lite världsvan........ och så bar det av till Danmark med en WW-08 och koms hem med en WW-10 och en tvåa bästa tik. Vi var lite nöjda.



Det blev en "titel-resa" till. Till Oslo i augusti. Det var varmt, trångt och alllmänt jobbigt. Men Super Divan blev i alla fall Norsk Vinnare 2010, tillsammans med en norsk unghund som tog BIM:et. Lille-Pille-Bror var ALLDELES  för liten i domarens smak. Hupp!! Och bestämt var han lite  feminin oxå........

Super Divan väntar på sin entré






Och det blev höst. Och det plockades kantareller och kantareller och kantareller och lite till kantareller. Och det tillbringades tid på sjön i september- och oktobersolen. Underbart.



Och så kom kylan och Kaisa fick komma upp på land redan i november i år - för sen lade sig isen! Otroligt!

Men två hundutflykter hade vi kvar - Lilleström i Norge i rejält snöväder och Stockholms Hundmässa med en skön busstur i snön.

I Lilleström blev båda hundarna Nordic Winners 2010 och förpassade norrmän och tillresta svenskar till platserna därefter.

Lillebror och Janne har en egen gosestund i Lilleström





Den 4  december lämnade oss vår underbara Dolly. Hon får nu njuta av eviga skogar med massor av harar. Vi, husse, matte och dina barn och lilla Tasselina saknar dig så................... Vårt hjärta kommer alltid att ha ett tomrum efter dig








Super Divan och Nina avslutar sedan året med en gruppfemma i Stockholm




Och i Stockholm hittade jag den perfekta bilden för Boysmatte!!

Fyra stycken - men jag vände inte upp och ned på dem för att kolla, men kanske var det
Girls-for-boysen?





Och året avslutades med Cabary den 31 och en rejäl omgång skumpa till Jan Malmsjö!

Tjingalong Nytt-År !

och en alldeles för stor mängd av dessa engagerar sedan de vuxna männen, på nytt blivna småkillar, att skruva och mixtra och sätta ihop (när blev leksaksindustrin så influerad av IKEA??)




Och varför så himla brådis att montera ihop TRUMSETET?
Det är betydligt lugnare när mor och dotter sjunger karaoke tillsammans



Knäfert Ådi, dagen till ära utspökad i röd rosett, gillade verkligen den fjärrstyrda bilen, vars förehavanden på golvet var lite svåröverskådliga.



MEN, det är nu det börjar att krångla till sig för den där 120-cm människan i 0:an. Det bankar nämligen på dörren!!! Mitt i julkappsöppningsevenemanget! VEM????



 Tomten har bevisligen redan varit på plats - diverse redan namngivna önskeklappar har   plockats fram, men vad är nu detta? En tomte! På riktigt! Och som berättar att p g a den i Sverige förhärskade kylan, så har han skickat renarna på semester till Kanarieöarna! Det är för kallt i Nysäter! Till och med storasyster ser konfunderad ut!



Om den unge mannen inte somnat, så lär han fortfarande fundera över vad som egentligen hände!

Och om inte Janne har somnat, så sitter han nog fortfarande kvar på hallgolvet ......................






Tjingalong tomtesäsong!

Det är tyst, eller i alla fall lugnt. Om du förstår skillnaden. Husse snarkar (även om han inte tror det själv) och tre hammiesar och en liten tax snusar lite lagom högljutt på olika ställen. Alla utom Skogstassematte fördriver nätterna med att sova. Vovvarnas utvalda slav har lite svårt med sömnen - månen är för stor fortfarande och värken är för j-g i nyopererade axeln. Tro mig, en operation av krånglande axel ingick INTE i planeringen inför julen!  Men visst är det tjusigt med en hamburgare på axeln!





Det är MITT I NATTEN och jag förväntar mig att tomten ska komma tassande på 2 ha Solberg. Men han är väl som alla andra gubbar, tidsoptimist, och startar inte i god tid. Får nog vänta tills kväll i Nysäter, innan han dyker upp med sitt whooo,whooo whoo.  Och sina klappar.

Skönt att vara hammie nu, inga bekymmer inför morgondagen. Helt inne på att tomten naturligtvis kommer att gynna dem och taxen. Eftersom de varit snälla hela året.

Bildbevis - min man har en annan!!!!!




........tyyyst det är i huuuuusen






Äre de här som är "sötnos"?




En av mina underbara azaleor, som jag lyckats hålla liv i flera veckor nu



Krya-på-dig-blomma från arbetskamraterna (eller för att de är glada att slippa se mig på sex veckor???)




Snart ljusnar det...... nä, det är lögn ser jag. Klockan är bara 02.48 natten mot julafton. Än är det långt till dagen gryr. Men då ska jag prata lite med andra invånare på 2 ha Solberg

upp-och-ner-fågeln



och talgoxen



åsså ska jag njuta av lekande hundar



och SEN, om jag är snäll, så kommer tomten!

Nätter kan man ha till mycket - när det är tyyyst i huuusen. Jag har precis tillbringat ca 45 min med att chatta på Facebook. MITT I NATTEN. Man kan ju undra vad för slags vänner man har, när de är uppe så okristliga tider. Gamlaste vännen Anders, vet jag egentligen inte vad han hade för ursäkt för att vara uppe vid denna tid. "Pysslat lite, tittat på tv", sa han. Nåja, pensionärer kan ju faktikst få vrida klockan hur fanken dom vill, precis som nyopererade skogstassemattar med sömnproblem. Det andra var en FB-vän i USA, och hon får ju faktiskt vara uppe nu. Det är tämligen normalt för henne.

Har ni oxå någon sån där riktigt "gamlaste" vän, som ni kan undgå att höra av på sisådär 10 år men ändå kan ringa till vilken knäpp tid som helst på dygnet och be om en kopp kaffe om en kvart, eftersom du just nu "råkar passera ditt hus på väg hem"??? Anders och jag har varit goda vänner sedan jag gick i 7:e klass i den s k "enhetsskolan" i Kungsör. Det var tider det! Det fanns inga pedofiler, inga mördare, inga farligare saker än att bli utskälld av någon gubbe vars äpplen man pallade, och man tillbringade all ledig tid med att "hänga på byn" med kompisarna. Och där fanns alltså Anders - några år äldre än undertecknad och ingående i kompisgänget. Vi växte, gifte oss (fast aldrig med varandra - däremot valde han min bästis från realskolan....... fast det är en annan historia) och har aldrig tappat kontakten, även om det någon gång gått hiskeligt många år mellan "höra-av-sig-tillfällena", mest beroende på .....ja vadå? Det finns telefon (och fanns faktiskt redan på den tiden då vi kom att hamna med 22 mils avstånd emellan oss). Men på något sätt behövde vi nog inte ringa, eller skriva, eller någonting, så ofta. Vi visste nog båda med synnerligen stark övertygelse, att den andra fanns där och om det skulle behövas någon gång och då skulle det bara vara att "titta in" eller lyfta luren. Och så har det varit genom åren. Ibland tät kontakt och sedan flera år emellan, men alltid den där magiska känslan av att kunna lyfta luren, ringa, och samtalet tar vid där det slutade förra gången, ÄVEN om det skulle ha gått 10 år! Märkligt detta. Och aldrig det där dåliga samvetet - jisses jag skulle ha hört av mig, det börjar kännas lite dåligt samvete, jag b o r d e nog ha ringt, ...... Aldrig! Inga beklaganden, inga ursäkter. Bara ett naturligt babbel som om det var en kvart sedan förra gången.
Förrresten så har Anders lärt min yngsta dotter att simma, bara en sån sak!

Nu kommer han nog snart! Tomten alltså!




Tjingalong JUL

+ en hundring till mat för densamma!!!!
Ovanstående uttryck stulet, med vissa modifieringar, från mina kära pappa, som lixom jag nästan alltid var hundägare. När han vid ett flertal tillfällen ledsnade på familjens dåvarande långhårstax (som ofta faktiskt förtjänade sitt dåliga rykte), sa han alltid, - nu jäklar sätter jag ut en annons "Gammal, grinig och sur tax bortskändes plus 20 kr"

-----

Husse snubblar upp på morgonen, EN av de eventuellt tre morgnar på ett år, som han är uppe före hundarnas slav, Skogstassematte.  Undertecknad riktigt hör hur han gnuggar sömnen ur ögonen, hasar sig fram till vattenkranen och börjar lite morgonpyssel - sätta på kaffebryggaren, ladda för tebryggning till matte och sen dra sig tillbaka till dörren med ett hjärta på. Återkommer efter en minut eller två, och det är NU som det börjar bli roligt. I Skogstassehusses värld. Ett konstigt återhållet skratt hörs från köksregionerna, där husse nu har börjat få upp ögonen och börjat ta in omvärldens utseende.
 - Hahahaha, matte, du vill nog inte gå upp idag!
Måste säga att jag anade visst oråd! Det där lät inte bra. Och sen slår det mig, förstås. Någon av de fyrbenta har ställt till rackartyg under natten. Bajsat på golvet? Nä, de har sin hundlucka och går ut och in, när de vill och skulle hundluckan gått i baklås (hur nu det skulle kunna gå till med en lucka som hänger fritt och skvalpar omkring i tillvaron) hade jag blivit väckt av en klagande fyrbening. Så nej, inte bajs på golvet, inte kiss på golvet heller. Det måste vara något helt annat. Och varför detta SKRATT??? Ingen skulle komma på tanken på att skratta om en "olycka" skett på golvet.
- Hmmmm, vad har hänt?
En sak förstår jag fuller väl. Något har hänt som inte husse har en endaste tanke på att ta rätt på själv! Varför annars "du vill nog inte gå upp idag" Ergo, något har hänt som JAG alltså är förutbestämd att fixa till. Vissa i familjen, säger inte vem, får alltid väldigt bråttom om det gåtts på toaletten inne av någon vovve. Blir helt plötsligt SÅ hemskt känslig......... jajaja, finns en anledning till varför kvinnor tar hand om bäbisar och hundvalpar!  Vi kvinnfolk spyr endast vid utbrott av vinterkräksjuka o dy. Och inte ens då spyr vi förrän resten av familjen spytt färdigt. Vår Herres klokskap i ett nötskal. NÅGON, och jag säger inte nu heller vem, måste ju ta hand om alla stackars karlar! Hihihi.
Funderar så i en minut eller två på vad som  i hela fridens världar kan ha skett under natten. Samtidigt rör sig några tankar i hjärnkontoret om varför hundarna alltid är mina, när det ska tas rätt på något och varför de är husses gullegrisar i andra situationer. Husse vill alltid stå med som ägare till hundarna, när de är vackra och duktiga. Men när de ska rastas, matas, cyklas med o s v, då är de ALLTID bara mina!? How come?
Nåja, lika bra att trots allt gå upp!

Och som ni förstår, det är nu en stövare (och jag säger inte heller nu vilken, MEN den har en skruv lös och har en nos med en ridge på) plötsligt ska skänkas bort!!



Någon, med ridge på, har formligen mördat en dunkudde under nattens ljuva timmar!

Och det är ingen som helst idé, att den skyldiga lilla vandalen försöker skylla ifrån sig



Det räcker med att se hennes uppsyn!


Ja, skogstassehusse hade alltså börjat sin dag med ett absolut sannt påstående. Idag ville jag inte alls gå upp!

Någon som vill ha en stövare? Nähä, inte det! Då får hon väl stanna kvar här då - på rehab.

En sak är säker. Till detta hushåll köps ALDRIG mer en dunkudde! Hädanefter får vi vila våra trötta skallar på kuddar med skumgummi i.
Nu har det gått sisådär mer än en vecka sedan kuddkriget, men runt om på 2 ha Solberg flyger det fortfarande fjädrar i luften. Varje gång tror jag i min enfald att det börjat snöa. Icke, sa Nicke, ytterligare en fjäder bara. Och det kvittar om det är inomhus eller utomhus. De finns fortfarande överallt, men lite mer utspridda bara! Några av gårdens talgoxar och blåmesar fick tokfnatt en timme eller två, eftersom de trodde det var vår och att de snälla människorna försett dem med bobyggarmaterial. Men när termometern visade på - 15 gr, insåg de sitt misstag.





Men nu är det faktiskt andra advent i morgon och en glögg skulle  allt sitta fint!

Tjingalong glöggsäsong

har minsann inte resulterat i  några fler smitningar från bomavgifter. Vi har blivit så duktiga! Inför helgens lilla tripp till Broderlandet hade det laddats upp i framsätet med framlagd plånbok och kreditkort, UTIFALL ATT, OM EVENTUELLT, KANSKE, det skulle dyka upp såna däringa vägavgifter, som vi svenskar, så länge vi håller oss inom våra egna gränser, ännu så länge är förskonade ifrån (såvida man inte beger sig in i kungliga huvudkommunen och tvingas betala trängselavgift, vare sig man trängs eller inte). Det dök inte upp ett enda ställe, där man kunde få visa, att man lärt läxan sedan förra utflykten i augusti. Herreminje, det känns som igår, och det var i augusti. Det låter sååååå länge sen. Då råkade vi befinna oss i Norge den dag då värmen nog nästan slog rekord på Bjerke travbana och nu lyckades vi pricka in en dag då snön for omkring i luften och gjorde vägarna glashala. Men är det hundutställning så är det! Handler med sambo plockades upp i svinottan i Nysäter och så bar det iväg västerut. I flera timmar. Ca en timme längre än vad det skulle behövt vara med normala vägar och normalt väglag. Men vinter är vinter och norrmän är bäst i världen på att bygga krokar på vägarna. Det kvittar hur landskapet ser ut, vägen är krokig likafullt!
Allt vad som blev galet på vår förra, helt oförglömliga utflykt, blev desto bättre denna gång. Vi körde inte fel. Men hur svårt kan det vara på en skala att följa E 18 till den möter riksväg 22 och sedan köra norrut några mil, därefter svänga in på 159:an i ca 2 kilometer. Och längs med 159:an ligger så Norske Varemesse utplacerad. Man kan inte missa. Men för säkerhets skull, Garmingreta var nerpackad i handskfacket. Hon hade säkert lurat oss på en tripp via Oslo (där man mitt i vintern och värstaste snöfallet, får betala extra för att köra säkert på sina dubbade vinterdäck) till Lilleström. Garmingreta fick nu inte chansen att förvirra oss. Så vi kom fram, dock en timme senare än beräknat. Men tack vare att det var gott om parkeringsplatser, att insläppet fungerade oklanderligt o s v, så var vi vid ringside i alldeles lagom tid för att plocka upp stolar, hundbo och kamera.




Och vovvarna skötte sig så exemplariskt som bara två ljuvliga hammiesar kan. Jag blir lika glad varje gång jag far iväg med mina "lantisar" och kan konstatera, att de fungerar alldeles utmärkt i vilka jobbiga miljöer som helst. Alltför många jakthundar kommer till utställning utan att över huvud taget ha tränats att gå i koppel........ Sorgligt. Och "göbbera" kan inte heller "gå i koppel". De har inte sprungit ett steg de senaste 20 åren och de snubblar över hunden femton gånger på ett varv i ringen, när de väl hittat lite fart. Suck, suck. 

MEN Norge är alltid Norge. Något konstigt måste man ju få hänga upp sig på, när man nu inte lyckats smita från vägtullar (mest beroende på att det inte var några längs den väg vi körde). VAD GÖR EN KARL (STACKARS!!!) 
utklädd till en j-a PINGVIN i finalringen?? Att han vänligen bjöd hussar och mattar på lite dricka i väntan på inträde i finalringen, förklarar ändå inte - VARFÖR EN PINGVIN??? Det är ju advent! Har man adventspingviner i broderlandet? Jag vill ha en förklaring! Någon??



??????

Och vi hittade hem oxå. Men eftersom vårt kära SMHI hade utfärdat Klass 1-varning runt Vänern, ymnigt snöfall, hård blåst och tillhörande halka, så blev hemfärden något förkortad. Avbrott i Nysäter på kvällen för nattning. Det värsta vädret skulle vara öster därom.
Så "knäfert-Ådi" fick för första gången i sitt unga liv hundbesök i sitt hem. För dig som inte vet vad är en "knäfert" är, så visas härmed bild




Det är alltså en "knä-schäfer", en s k knäfert!



Knäferten är vansinnigt glad över att matte och husse är hemma igen! Att vara på "dagis" är kul, men att vara hemma är bäst



De stackars hammiesarna fick känna av att bli vallade! Något som inte direkt ingår i deras vardagssysslor. Att ränna efter hare, okey, men att själv bli "rännd" efter och ihopsamlad, NIX, ingen förståelse alls. Super Diva Fisförnäma löste problemet på eget sätt





hon tog skydd i en stol och drog sedan upp överläppen i ett lagom brett grin för att sätta sig i respekt hos fridsstöraren. Och Lillebror körde en annan taktik - han rantade runt, fram och tillbaka och  upp- och- nedför trappan, och knäferten fick så dagens behov av motion tillgodosedd! Ska jag vallas, sa Lillebror, så ska i alla fall vallaren få jobba för det!



Lite uppdatering av Facebook före sänggåendet, och vem hjälper till, förstås?

Tänk att mitt barn och hennes sambo inte har någon som helst förståelse för hammiesarnas behov av "morgonumgås", och då helst redan vid halvfemtiden! - Natten är slut och vi är HUNGRIGA!!!!! Nåja, jag är van, men husfolket, inklusive knäfert Ådi, är inte vana! Men nu vet jag, att i alla fall dotter Nina är en hejare på att i femton graders kyla rasta hundar iförd endast morgonrock och täckjacka samt håret på ända! Oooh, vad det är skönt att vara på landet! Stackars folk i storstan (som har hund) och måste lägga full krigsmålning i ansiktet och klä sig "anständigt" (vad det nu kan vara, men det är väl ialla fall inte morgonrock och tofflor) för att morgonkissa husdjuret. Nä, nysnö i  Nysäter, morgonrock och stjärnklart. Det är grejor det!

Därefter smakar morgonte och skinkmacka alldeles jättesmaskens i tv-soffan framför Nyhetsmorgon.

Och ALLA, ska ha mysplats! Finns det ingen plats, så gör man sig en!




Och är det så att någon försöker att ta den plats man tagit sig, så kan man ju alltid grina upp sig! Inga knäfertar ska sticka upp



Och solen gick upp även denna dag och de sista 7,5 milen hem  till 2 ha Solberg avverkades.

Tjingalong, snökalsong  

en uramerikanskt, meningslös, flabbig tv-serie. Jag skäms och tittar i smyg varje kväll mellan 19.00 - 20.00 på dubbelavsnitt av 2½ män. Nåja, smyg och smyg. Skogstassehundarnas husse är inte den som konkurrerar om platsen i tv-soffan. Jobbar han ínte ute i verkstan, så sköter han bokföringen inne på kontoret, så jag kan frossa i mitt "smygande" i all ostördhet.  Jag vet, det är inte det minsta politiskt korrekt, eller feministiskt korrekt eller korrekt över huvud taget, men jag kan inte låta bli att titta på de så starkt karikerade, överamerikaniserade figurerna med alla sina nojor och fobier och sitt uppenbara  kvinnoförakt. Eller?? Det finns väl ingen som har så STORT behov av en kvinna som den "stackars"  Charlie?! D v s en ny kvinna varje dag och en flaska sprit, varje dag. Karl´n borde självantända av all sprit han häver i sig, i dubbelavsnitt varje kväll! Och hans stackars lillebror, både nykter och klok och strävsamt arbetande för att försörja f d hustru och en absolut urkorkad, urcharmig son med världens mest dum-intelligenta kommentarer om allt. Nöjd och belåten så länge uncle Charlies kylskåp och skafferi innehåller NÅGOT ATT ÄTA. Ständigt ätande (i samma grad som uncle Charlie dricker sprit, samma kapacitet).
 


Charlie Sheen, den ständigt sprit- och kvinnomissbrukande Charlie Harper i Two and a half Men

Charlie lever lyxliv i Malibu (vem skulle inte vilja det), han är äckligt rik, har hus vid stranden och dejtar alltså hejvilt och dricker sprit som en tvättsvamp. Charlies bror Alan, flyttar in hos Charlie efter en skilsmässa och med i boet följer sonen Jake, helgboende hos pappa. Dessa två män, och halva (Jake alltså) lille man och Charlies sarkastiska, absolut obetalbara hushållerska, får mig att fnittra en timme varje kväll - fast i smyg, alltså.....
Charlie, stöddig och ständigt kvinnojagande och hållande en drink i handen, retar sig förstås på sin ständigt präktige, nervöse, spände och seriöse  lillebror, Alan. Men de har EN sak gemensam - hatkärleken till modern som de är överens om har "förstört hela deras barndom" och alltså bär hela skulden till deras olika personligheter, en utan förstånd att "ta hand om sig" och den andre att "ta hand om sig för mycket". En ständig konflikt.




Jon Cryer, Alan Harper
Åsså den absolut urcharmige sonen till Alan, Jake. Som när serien började var i 10-årsåldern och fruktansvärt lillgammal, fylld med knäppa, raka funderingar. Och framför allt alltid hungrig. Han går att muta till vad som helst med en hamburgare som lockbete. Stackars Alan, han måste ju hela tiden försöka skydda sin son från brodern Charlies destruktiva leverne!!  Man får verkligen vara glad för att det är en komedi - för storyn i sig skulle faktiskt kunna bli ett fruktansvärt svart drama!



Angus T Jones - Jake Harper

Därav alltså mitt dilemma. Man ska inte fnittra åt folk som super sig fulla, har nya kvinnor varje kväll, hatar sina mödrar och ständigt kallar sina brorsbarn (och förmodligen alla andra barn oxå) för div tillmälen som jag inte ens orkar rada upp......
Men, jag är besegrad - klockan 19.oo sitter jag där i alla fall. Jag och fem hundar!

Tjingalong tv-säsong

Jag tycker om hösten och jag har egentligen inget emot att den övergår i vinter heller, MEN, eller MÄÄÄN, som Tony Irving så bestämt säger i Let´s Dance, jag vet inte om jag riktigt har godkänt att det redan i november slår till med snöyra. Min tanke är, att det i oktober-november ska vara härliga svampplockardagar (precis som det var ända t o m sista november 2009) och sen precis till första advent ska det stå snötyngda granar eller vara vacker rimfrost som inramning till alla nyuppsatta jul/adventsbelysningar. Shame on you, som fuskar före 1 advent. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilka hemskheter som skulle kunna tänkas drabba mig, om jag tänder staken (ja, i alla fall adventsstaken, hähähä) en helg för tidigt. Men så var det ju det här med snö....... den får tydligen ramla ner hur som helst, när som helst och i vilken oordning som helst.  När jag gick till bilen efter jobbets slut idag hade jag inga som helst svårigheter att minnas varför jag längtade efter våren i mars/april innevarande år. Det är inte skoj att hitta ett ismonster till bil att ta med sig hem efter en slitsam dag på jobbet. ALLA dar är inte lika roliga ens  på mitt jobb. Idag började det bra, med säkerhetsgenomgång med en som kunde sin sak och som lyckades få måndagsmorgonhumöret är faktiskt blåsa iväg i rätt riktning. Men sen sisådär mitt på dagen, blir man (läs "jag") påmind om varför vissa personer kan begå våldshandlingar i ren desperation. Jag skulle ha kunnat mörda............. åsså till råga på allt, en igensnöad/igenisad "missibischi". Life sucks!

Ja, så kommer man då hem med/i kylskkåpet till bil och vad väntar då på köksbänken? Jorå, när man lagom har bestämt sig  för att det västra Broderlandet har glömt bort det besök man förärat det i augusti innevarande år så kommer det - det man väntat på,  men man nu trodde var preskriberat. Kolla!!!!!




  Visste Fjellinjen AS att nämnda kjöretöy ska till Norge till helgen??? Synnerligen vältajmad påminnelse om att gå och växla in lite mer norska pengaler! Hur många slantöringar var det man skulle mata dessa vägtullar med?

Nä, jag kryper upp i mitt soffhörn med mina störtsköna lata hundar, tittar på snöflingorna som faller och njuter av att min porslinsblomma fått någon form av hysteriskt ryck och börjat blomma mitt i vintern. Kanske inspirerad av novemberkaktusen som oxå blommar för fullt, men den är ju i alla fall en NOVEMBERkaktus. Kanske inte helt vältajmad eftersom den med all säkerhet kommer att blomma en bra bit in i december oxå. Men vem är jag att döma? Jag vet inte alltid vad det är för datum heller!







Tjingalong blomsäsong! 

Att försöka blunda och somna om medan man hör en liten oinbjuden gäst knapra och rassla i hundväskan är inte lätt! För att inte säga omöjligt. Att få Skogstassematte att med berott mod sticka ner en hand i väskan och därmed skrämma ut odjuret är inte tänkbart - och i synnerhet inte att skrämma vederbörande ut ur väskan och vidare ut i sovrummet. Att rulla ut väskan till trappen stod inte heller på agendan. Musrackar´n skulle kunna få för sig att rymma under färden och smita iväg mellan fötterna på skogstassematte. Såna risker tas inte!
Jaha, och vad är alternativet? Att väcka Skogstassehusse? JAAAA! Så får det bli. Men hur ska det gå till? När hundarnas husse har somnat så vaknar han inte ens om åskan slår ner i sänggaveln. Tro mig - jag har sett Skogstassehusse sova under hemska oväder som t o m väckt stenar i grannskapet! Men skam den som ger sig. Man drar bort täcket, skriker i örat, pillar på magen, skriker igen i örat, rullar på hussen och till slut så kommer det något grötigt till svar, 

-  Hmmgrrr, va´ gör du?
- VAKNA, det är en mus i hundväskan!!!!!!!!!!
- Jajaja, kissnödig.........

Går så upp på toa, sätter sig vid köksbordet och frågar efter morgonens suduko. Matte är på gränsen att bryta ihop! 
- Erik det är inte morgon! Klockan är två på natten OCH DET ÄR EN MUS I SOVRUMMET I HUNDVÄSKAN!!!!
- Du är knäpp, det är ingen mus i väskan!
- Jo, LYSSNA för fabian, den knaprar i sig alla tävlingsböckerna och gör pulver av registreringsbevis och vaccinationspapper och den kommer att ...........

Det blev en lång diskussion om vem i familjen som var knasigast - den som påstod att sovrummet med ditställd väska innehöll en mus eller den som envist påstod att det var morgon och ville ha sitt morgonsuduko.

Nåja, för att göra denna långa historia kort - husse hörde till slut hur musen ivrigt knaprade på innehållet i väskan, varför han drog ut väskan på trappen i kylan ("vägrar du att gå i fällan din rackare, så kan du få frysa ihjäl.....") och stoppade så ner högerhanden i väskan och räddade tävlingsböckerna.

Jag vet - jag kunde ha gjort det själv. Men det är ungefär lika omöjligt att få mig att sticka ner handen i en väska där det finns en liten oförarglig (nåja.....) mus, som att få mig att sticka ner handen till en huggorm i lingonris i skogen.

Kära dotter/handler, jag hoppas musen har vett att flytta innan vi ska till Lilleström!

Den effektivaste musjägar´n (förutom husse alltså) sover skönhetssömn om nätterna!





Tjingalong mussäsong!

faktiskt slut på riktigt vad gällar sommar 2010. Jag vägrar att ge upp sommaren så länge inte båten är ur sjön. Om jag inte minns fel så skedde båtupptagningen inte förrän den 6 december 2009, så i år blev sommar´n kort, bara till den 13 november. Shit oxå! Men i lördags var det alltså dags att ta loss tamparna för sista gången i år





och att skåda prickningen in till marinan i Skattkärr för sista gången i år, vemod hemsöker min vilsna själ.......



Ser ni, jag håller mig snyggt i farleden - utan att behöva ha en röd socka på vänsterfoten och en grön på högerfoten.

I vårt hus ska det bara finnas fem varelser på fyra ben. Men det stämmer inte just nu. NÅGON, och kanske är det den Stora Marodören (Boysmatte, har du koll var den/han/hon håller hus?) som flyttat in? Och egentligen vet jag inte om det är en eller flera extra hyresgäster som huserar i vårt vardagsrum. Men definitivt är det någon på fyra ben och definitivt är det en liten rackare med STORA resurser till nedskräpning. Inte nog med att vederbörande lämnar små läskiga spår på blombrädorna i form av knappt knappnålshuvudstora bajseluringar, den/de har dessutom byggt bo i vovvarnas "utställningsreseväska". Lillebror  Hamilton välte grejor en dag, lådor jag staplat i hallen för vidare färd till garaget, och han brydde sig inte om att det skramlade och ramlade och matte skrek AJAJAJ, så det dånade. Då kan Skogstassematte med en visshet intill ca 99,9 % säkerställa, att det är något riktigt intressant som lockar honom till illdåd. Efter att han gjort karambolage av lådorna riktade han intresset för "resväskan". Okidoki, bara att kolla läget. Det blev husse Skogstass som fick äran att hjälpa Lillebror i jakten på den oinbjudna hyresgästen. Och så mycket kan jag ju säga - nu VET vi vart Marodören bott!



Kan ju berätta att ovanstående är bevis på de STÖRSTA bitarna i väskan. I övrigt var ett tiotal exteriörbedömningsprotokoll nästan fullständigt söndertuggade och låg som en jätteskön bädd längst ner
under div utställningskoppel och hundarnas tävlingspärmar. Tack snälla Marodören att du lämnat kvar alla
registreringsbevis! Nu står det lämpliga giljotiner lite överallt på fönsterbrädorna i vardagsrummet! Och den här gången är de inte riggade för att hålla hundnosar ifrån godbitar på diskbänk och matbord!


Tänk vilka underbara vanemänniskor vi är! Jag har i flera år varit ganska inställd på att köra till jobbet tämligen exakt på minuten 25 min över 06 på möra. Någon gång har det hänt sig, att jag varit lite pömsen och inte kommit iväg förrän ca 10 min senare, och vad HÄNDER DÅ???????? För det första är det fler än jag på E 18 och för det andra tar dessutom folk sig till med att köra av E 18 på "min" avfart och ställa sig före mig i kön vid rödljusen, hmmmm. Och det är definitivt ALLTID rött ljus! Jag höll på att köra in i bagageluckan på vederbörande. Jag SKA stå först i den kön för det gör jag ALLTID, när jag åker i rätt tid till jobbet............ Men så blev jag riktigt, riktigt lat och kom inte iväg förrän efter sju till jobbet en morgon och vad händer då? Jag stod återigen först vid "mina" rödljus. Stannade snällt och väntade, för det gör jag ju ALLTID, men då höll jag själv på att bli påkörd i aktern. Det var INTE rött! Nähä, rubba inte mina cirklar, som Arkimedes sa!

Och a propos vanor. Som trogna bloggläsare vet, så har Skogstassefamiljen bytt sovrum. Och i ca 14 dgr - 3 veckor gick husse Skogstass åt fel håll, när han skulle upp på toa på natten. Han svor och bytte riktning. Men sen kom nådastöten förra veckan!! Skogstassematte tog sig nämligen för med att ÄNTLIGEN, efter att familjen haft nytt sovrum sedan i april, flytta om garderoberna, så att allt som bör finnas i garderober i ett sovrum, nu äntligen fanns där. Varvid förstås Skogstassehusse drabbas av nästa psykos! "Var f-n är min kallingar?????????" Ooops, professor Higgins skrek åt Eliza om sina tofflor, men i vårt hus är de kallingarna som är på rymmen. "Jag har haft mina kallingar i samma garderob  i fyrtio år - varför kan inget få vara som det alltid varit................" Jag säger det igen - life sucks! Men i morse kom det en badrocksförsedd man in i sovrummet och hämtade ett par kallingar och tog på sig......... Han var förvillande lik en viss husse. Vem sa att det inte går att lära gamla hundar sitta?

Nä, nu när båten är uppe på land så får jag inse att det är dags att börja med höstsysslorna. D v s mata småfåglar, tända mysljus och "boa" ordentligt.



Den här invånaren i huset påminner mig varje år så här dax, att det snaaaart är jul.

Javisst ja, en tur till Clas Ohlsson hör oxå hösten till. Nya, eller kanske någon annan sorts, ljusslingor till hundgårdarna måste inhandlas. Nya lampor till adventsstakarna ska oxå inköpas.
Hur kommer det sig att fullt fungerande adventsstakar vid Tjugondedag Knut helt plötsligt har drabbats av död under sommaren, när de inte används? Alla ljus fungerar vid inställning i förrådet och vid framtagning till 1:a Advent så är stakarna bara försedda med hälften så många fungerande lampor. Den Stora Marodören?

Avslutar med ett underbart sommarminne. Minns ni "altanänkan"? Altanbyggar´n var jättesnygg en lång period




Tjingalong slut sommarsäsong