kennelskogstassen

men en ABSOLUT underbar dag i umgåendets tecken!

Fast visst blir man lite snopen när man vaknar 1 maj, solen formligen öser ner och man får en sisådär alldeles oemotståndlig känsla av att IDAG vill jag faktiskt rida och så håller det nästan på att gå i stöpet. Ridsugen demax deluxe! Nema problemas, när man har en dotter i den s k hästbranschen, kan tyckas. Men, men. För det första är hon inte uppe med tuppen denna dag, något som jag blivit van med de senare åren. Vad nu då - inget svar på facebook i ottan, inget svar på sms? DET HAR VÄL INTE HÄNT NÅGOT?????????  Tanken på att nämnda barn skulle ligga och dra sig i sängen, känns nämligen liiiite avlägsen. Men vid pass halv åtta tar jag mod till mig och ringer för nu är hon väl i alla fall på benen? Grr, det var nog inte alldeles riktigt. Nåja, efter lite artighetsfraser om väder och vind och onda halsar så kommer jag i alla fall till skott och berättar att jag är ridsugen, på riktigt. Och vad svarar dottern som har bott på hästryggen sedan hon var tre år och rider 380  av årets 365 dagar? IDAG SKA HON INTE RIDA - BARA VARA HEMMAPYSSLIG! Men hallå, sådant finns inte på världskartan! Men här träder den nye räddande ängeln i mitt liv in och styr upp situationen. Den Långe Jägaren! Tack Andersson - du gjorde min dag genom att tala om för en viss dam att man inte snoppar av sin mamma med att man inte ska rida 1 maj!

Och för att göra en riktigt lååååång och underbar historia kort, så blev det till slut alldeles underbart bra, men med hemmapysslet blev det kanske lite si och så och flyttkartongerna på nedervåningen i det nya gemensamma residenset på Väsby för Den Långe Jägaren och dotter Nina, lär väl stå kvar även idag. För idag är det onsdag och inte 1 maj, så idag är det full fart framåt som gäller i det Anderssonska-Karlssonska hemmet, förstår jag. Medan jag däremot tänker dra på andra äventyr.......

Två hästar sadlades, "Prinsen" och "Larven" skulle få komma ut och demonstrera lite. Vissa dagar är bara helt magiska. Och i synnerhet ombord på en liten underbar häst. Att 1 maj bjöd på årets första riktigt varma underbara vårdag var inte något som direkt gjorde ridturen sämre. Blånande skogar på håll, blommande vitsippsbackar, gul vårlök på gräsmattor och spralliga hästar i hagar invid vägarna och för att inte tala om dessa underbara små sjöar och den vackra ån längs med vägen. Och lilla Larven som töltade så det sjöng i marken. Lite cowboykänsla, hihihihi.

OCH så det som var alldeles extra glädjande - håll i er - JAG BEHÖVDE MINSANN INGEN PALL LÄNGRE FÖR ATT KLÄTTRA UPP PÅ EN 140 CM HÖG ISLANDSHÄST!!!!!!!!!!! Operationen i fjol vinter har tydligen läkt ut nu och armen är nästan som i fornstora dagar. Alltså, ingen pall! Bara ett elegant upphävande i sadeln (det där med "elegant" kanske inte är något som publiken skriver under på, men jag kom upp utan pall i alla fall).
Och nästa gång ska jag inte glömma det där med sport-bh!



Larven och jag, töltandes vid ett annat tillfälle, tidigt i april. Inte den bästa av bilder, men i alla fall ett bevis ...


Inte blir väl en två timmars ridtur i ett vårfagert Värmland sämre av att man kommer hem till god grillad mat?

Åsså skulle det tas lite kort på vovvarna, som nu äntligen flyttat ut på landet. Den Långe Jägarens två unghundar skulle till fotografen




En liten hammietjej, Fina




och lilla Akka, jämtlandshund. "Stormoosens" fasa att möta - kanske...


Och sen var det dags att åka hem! Bra dagar tar också slut.


Tjingalong töltsäsong!

Lekkamraten och Skogstassematte har varit på utflykt igen. Fast nu är det i och för sig länge sedan sist. Vi har varit väldigt hemmabundna en period. Men idag bar det iväg - igen. Riktning österut - med en försiktig undring på utfärden - "vi behöver väl inte åka E 18 tillbaka va´?  - Närå, det finns andra alternativ, hihihi.  

Att vårt land är hemskans långt från söder till norr - sisådär 157,2 mil långt och 50 mil brett, vet vi väl alla. Men om lekkamraten och jag kör bil, så skulle landet bli betydligt längre, eftersom vi ibland kan köra fem mil för att förflytta oss ca 1,4 mil i sidled.... Mer därom senare.

Vi har varit på ISLANDSHÄSTTÄVLINGAR idag på Örsta Kulle i Kumla. Gamla kära hopptävlingsplatsen! Det är en "skum" värld att kliva in i "islandshästvärlden". Inte på något sätt lik den "hästvärld" som jag uppfostrat mina barn att leva i och handskas med sina hästar i. Bara att närma sig tävlingsplatsen utlöser första hakfallet - en eller ibland flera små islänningar går tillsammans i små egna, för dagen uppspända privata små hagar, sisådär 4x 4 m i storlek. Och där stannar dom!!! Prova det med en normal halvblodshäst eller för all del explosiv tävlingsponny, på ett främmande ställe! Och nu pratar vi inte ens om elstängsel, närå, bara fyra hörnstolpar och lite vita snören. Plättlätt. Vadå stalllplats??? Och man lastar ur sina hästar ur transporten i bara grimman för att sedan helt sonika binda fast densamma i nämnda transport och sadla på. Ockockock, hakan ramlar ner till knähöjd på en mamma som städse tjatat på sin avkomma om vikten av horsemanship vad gäller handhavande av hästen, för sin egen och andras trygghets skull. Men islänningar, som är hästar fast små men ändå inte ponnyer, har en alldeles egen avdelning i regelboken och man traskar t o m iväg till veterinärbesiktning utan huvudlag och nummerlappar. Undrar om jag hinner bli tillräckligt gammal för att tycka att det är okey?
Det bär som emot lite........ Och med mitt gamla tänk och i min gamla värld väljer man inte själv i vilket varv man vill visa  sin häst - hästen ska helt enkelt vara lika väl arbetad i båda sidorna, lika villig att fatta såväl höger som vänster galopp. Konstigt var det - men ROLIGT var det oxå! Och jag befarar, att det inte var mitt sista besök på tävlingar för dessa märkvärdigt annorlunda hästar.




Lilla Xaga var oxå med och tränade på att vara social med allt och alla. Inga problem - hon heter numera Attacktaxen p g a sin enorma drift att rusa på alla för att dela ut pussar till såväl stora som små. Och barn är verkligt kul varelser!!!!



Att kolla in hästar är oxå otroligt spännande!




Nina med Gimsteinn från Östra Greda, alias "Prinsen"




Fullt ös - medvetslös     galoppmomentet i fyrgången



Och så i någon tocken däringa islandshästgångart - tanttölt,  ganska för fort tanttölt och in-i-helsicke-onödigt-forttölt.  Undertecknad har minsann provat på det sistnämnda, men då döptes gångarten om till "titta-jag-kan-minsann-nästan-oxå-tölt" och en smått euforisk känsla infann sig under dessa sekunder. Men eftersom den sortens tölt inte alls är så bekväm som reklamen låter påskina, så fick det inte blir mer än en kort sträcka  =) .

TILL Örsta Kulle var det 10,5 enligt eniro.se men det innebär enligt bilens trippmätare,  att det var 15,5 DÄRIFRÅN.  Det är ett underligt land detta. Det är inte lika långt åt båda håll, eller?  Närå, det var ju den där specialhobbyn lekkamraten och jag har, att i största möjliga mån undvika E 18, E 20 och alla andra vägar med prefixet E. Det är kul. I alla fall när man på väg från en viss plats bara bestämmer sig för någorlunda riktning och tar solen och månen och eventuella stjärnor till hjällp med navigeringen. "Däråt är väster - och vi ska västerut!"  Kör!  Vi hittade diverse små byavägar bort från Kumla och vi åkte och vi åkte, till rakt fram ibland, till vänster ibland och dessemellan någon högersväng, men definitivt inte österut. Och vi njöt av ett i Närke betydligt mer vårfagert än vad Värmland bjussar på just nu. Gräsmattor färdiga för klippning och mattor av vitsippor i ekbackarna. Men halleluja, nu var relischöseriet nära igen! Åsså kommer vi så fram till ett ställe där de gulsvarta byanamnsskyltarna helt plötsligt ersättes av en alldeles vanlig blåvit vägskylt efter 5 körda mil, pekande österut och vad står det på skylten - KUMLA 14 KM.  Ridå. Det var ett av våra bättre försök att undvika E 18.
Vi är SÅÅÅÅ duktiga!

Tjingalong utflyktssäsong

Jag skickade ut ett nödrop på Facebook för snart 14 dgr sedan " Jisses - har just kommit underfund med att jag har lyxproblem. HUR GÖR MAN NÄR MAN HAR SEMESTER??????????????????? Jag har cyklat med stövarna, stökat över det som ska stökas över i huset och dessutom duschat. VAD GÖR MAN SEN?"
Behöver jag säga, att jag fick diverse hurtiga förslag på hur man ska fördriva ledig tid, såsom åka till dottern och rida, läsa en god bok och äta choklad, ta en löprunda med hundarna (HAHAHA - moi, löprunda), träna inför pensionen m m. Nu har jag avverkat mina lediga dagar, som i o f sig inte var semester, utan enbart kompensation för all den flit jag lagt ner på arbetsplatsen på övertid. Så semestern är ograverad till behövande tider.....  Och när jag nu tittar tillbaka på dessa dagar så må jag säga - TROR INTE JAG VILL HA PENSION, OM ALMANACKAN KOMMER ATT SE UT SOM DEN GJORT DESSA 14 DAGAR!! Tro nu för all del inte att jag haft tråkigt, nähärå, jag har haft aktiviteter till bredden, även om den första måndagen lurade mig lite........ Just nu funderar jag mest på huruvida jag ska orka ha pension om några år! Jag vet av erfarenhet att det är jättesvårt att planera saker ihop med f d arbetskamrater som är pensionärer, för de har så himla späckad agenda. Det är helt annat för mig som vet att jag går till jobbet fyra dagar av sju och dessemellan är "ledig", bortsett från gubbe, hus, hem trädgård (nåja, på mina egna villkor nu för tiden) och fyra fyrbeningar. Varje år åker "tantgänget" till Stockholm. Tre mogna damer, åsså jag som aldrig verkar mogna över huvud taget. Nåja, de som har svårast att få till den där dagen är pangsjisarna! Någon som är förvånad över detta? Inte jag i alla fall. Problemen började direkt när den första av oss övergick till statlig anställning. Det är resor hit och dit och tusen och en göromål. Den enda de kan "lita på" är Nilsson, som alltid kan resa vilken onsdag som helst under hela våren. Så det där med pensionen tar vi allt och struntar i så länge, för så här jobbiga veckor vet jag inte om jag pallar med! Min almanacka var helt utan streck och bokstäver ända tills fram till den 19:e ds! Det har varit födelsedagar, veterinärbesök, vovvehämtning i Vagnhärad, skapat hemsida åt en kompis, resor till England (Bjurtjärn förstås), Gräsmark och två dagars golvläggning och idag blir det LOPPIS! Jag är ingen loppisfreak, men min lekkamrat kan det här med loppisar och nu ska jag läras upp! Åsså var det ju det här med "tevagnen" som vi såg i Vagnhärad. Ett loppisfynd som jag avundas. Skulle passa precis till min altan. Duka upp inne i köket och sedan  rulla ut hela alltet på en fin vagn till altanen! Så här ska jagas tevagnsloppisfynd! 


Hämtat hundunge




Fotograferat på hemmaplan




och "kört" hund





Bättre än så här blir nog ingen komp.ledighet. Nu ska jag fixa till lockarna och få på mig s k anständiga kläder (till skillnad från den morgonrock jag bär nu, som tydligen inte är anständig) och ge mig iväg på förmiddagsfika på flera hektar Silkesta samt därefter avresa till loppis


Tjingalong - ha-så-roligt-säsong!

Jiiihaaa - tjingalong renoveringssäsong

Nu ska skogstassematte lära sig nya grejor - russkaja gontjaja-tiken Bala hjälper till att visa hur saker och ting ska se ut












Vagnen förspänd med ett stycke rysk stövare (åsså en hälsning till Nina - tror du Lille-Pille-Bror skulle bli helt rysk av detta??)






Och efter en liten tur i regnblötan med ryskan så skulle så Skogstassens Super Diva Fisförnäma få göra entré mellan skaklarna.

Finns det någon som tror att Super Divan skulle hitta på något extraordinärt som att krångla? Den som tror det har fel (förstås).





"Stackars" lilla våta Super D - matte släpar ut henne i regnvädret - hujedanemej!








JAG HAR ÅKT MED MIN HUND!!



Okej, här ser hon inte helt lycklig ut. Men jag skyller på regnet! Vissa Super D:s har ju alltid regntäcke annars!

Och nu kommer nästa "prövning"- Super D får en dragkompis!

Dessa underbara stövar-packhundar. Inga krusiduller här inte - spänner ihop två icke bekanta hundar bredvid varandra och "drar" iväg!



"Nyihopspända"




En gång i tiden körde jag parhästar - två welsh ponnier. Den ene av dem hade i vissa sammanhang samma tendens som en viss Super D - kolla selen. Ryskan drar och svenskan springer bara omkring mellan skaklarna med slaka draglinor! Man får inte vara dum!

Men hon lärde sig - här kommer de båda stövarna i fullt trav med Maria i vagnen









Tjingalong körsäsong

att resa till världens ände, Trosa, tar en stund om man startar resan på flera hektar Silkesta. Nåja, nu skulle vi ju inte riktigt ända fram, vi skulle bara till Vagnhärad. Men sisådäringa knappa 30 mil blev det. Men lekkamraten och undertecknad har en nästan magisk förmåga att pricka in bra väder på utflykterna. Resan på tvärs genom tre vårfagra landskap blev lite av en nostalgitripp eftersom vi bl a  passerade den ena efter den andra av mina barndomsminnen i Sörmland. Man ska inte underskatta en tidig vårdags magi. Det är underbart vackert när blåsippor och andra tidiga blommor är i full fägring och björkarna slår ut, men även en marsdag i full sol över gnistrande nyöppnade sjöar med lite svart is här och där, hänför ögonen. Sörmländska hagar med enar och mäktiga ekar är vackra även utan kossor! Och en del höstsådda åkrar på östra sidan Kilsbergen hade även börjat grönska, så till den grad i ett speciellt fall att det fick lekkamraten att utbrist att "det var allt onödigt grönt"! Jajaja, det var förvisso ett gärde av det grönaste gröna. Det var nästintill självlysande. Vi hälsade på många gäss, många svanar och fyra tranor! På hemmamarkerna, där det vanligtvis finns mycket tranor, har de inte dykt upp ännu, men väster om Katrineholm fanns det fyra på plats.
Nu var det ju inte riktigt vilken utflykt som helst. Det shoppades taxameter! En liten Dammlöt´s Xaga. Och hon är inte bara liten för att hon är valp, hon är liten för att hon aldrig kommer att bli speciellt stor - en dvärgtax! Det här blir Xagas och några av hennes syskons, egen lilla fotoblogg - välkommen till flera hektar Silkesta!










































Man brukar säga om vissa pratglada sportkommentatorer på tv, att de "pratar sönderna bilderna". Detta är visserligen inte tv och inte sport, men jag säger inget ändå. Njut av bilderna av Xaga och hennes x-yskon.

                                   Tjingalong valpsäsong

Att skogstassarnas matte älskar hundar är väl ingen större välbevarad hemlighet, snarare tvärtom. Att kärleken har pågått sedan i mitten av förra århundradet torde inte heller vara något som är ägnat att förvåna någon i bekantskapskretsen. Min käre far berättade ofta historien om hur han var ute och gick med mig, när jag nyssens blivit så stor att jag kunde knalla runt på egna ben och hur jag i ett obevakat ögonblick snabbt som attan hade sträckt ut mina treårsarmar och kramat dem frenetiskt runt en boxerhals. Det var ju tur att jag gjorde ett så bra val av hundras – boxern var på den tiden bland det gladaste och snällaste man kunde krama på. Något min stackars pappa dock inte kände till, eftersom hans kontakter med hundar dittills i livet enbart hade bestått i ett irritationsmoment som min mamma i tid och otid släpade med sig på deras dejter i början av bekantskapen. Käre far vågade inte närma sig min mamma när den ettriga lilla foxterriern var med………… Smart mamma, frustrerad pappa.

Av treårsincidenten minns undertecknad inget utan det dröjer ytterliggare några år innan det första alldeles egna, inte återberättade, minnet dyker upp vad gäller vovveriet. Och det var förstås åter en promenad i centrum, till Djurgården i Eskilstuna och det var vårvinter. Tryggt placerad mellan båda föräldrarna var jag på promenad. Kanske placerad mellan föräldrarna för att inte någon mer boxerhändelse  skulle kunna äga rum? På Djurgården gick det denna vårvinterdag en massa hussar och mattar med schäferhundar som hade PULKOR bakom sig och i pulkorna satt det lyckliga barn och fick åka. MEN INTE JAG!!! Jag är faktiskt inte helt säker på att jag ännu i denna dag förlåtit mina föräldrar denna ”oförrätt”. ALLA andra fick åka, men inte barnet Carlsson, som säkert älskade dessa stora hundar mer än alla andra barn sammanlagt……….. (min egen bedömning och saknar all vetenskaplig grund).

 En högst betydligt senare bild i livet - den älskade Super Diva Fisförnäma som alldeles utomordentlig draghund

Nåja, tiden gick och den första egna schäferhunden dök upp. Och naturligtvis införskaffades en PULKA och i denna pulka åkte barnen sina första vintrar efter tiken Laica.

Laica, som blev 100 år gammal och som ständigt var barnens beskyddarinna. Sedan barnen föddes vaktade hon barnsängar, barnvagnar, sandlådor och barnpooler och vistades ständigt i närheten av dem!

Nämnda pulka hängde med länge – ända tills barnen blev så stora att de i stället för att spänna pulkan bakom Laica tog ett par tömmar och spände den bakom den stora halvblodsvalacken Dick. Om vi säger som så – det var en himmelens tur att mamma inte alltid såg vad som pågick. Samtidigt kan det ju ses som en megabrist att mamma INTE såg vad som hände. Men för mammanervernas skull var det kanske bra att det var som det var! Dick var INTE inkörd. Ett faktum som de tre barnen inte brydde sig mycket om. Han var stor, gul och snäll och ställde upp på det mesta. Och med ”det mesta” förstås alltså att helt plötsligt få en liten 11-åring på ryggen (som definitivt inte nådde ner till sadelkåpans kant), ett par tömmar spända i sadelgjorden, en pulka bakom innehållande först en lillebror och sedan dessutom en lekkamrat. Jag är synnerligen glad att jag inte såg ekipagets framfart efter byvägen (o nej då, trafikerad väg förstås!!!) mellan snövallarna. För att tänka sig att just mina barn skulle ha förstånd nog att med ekipaget ta sig ut på en åker och låta hästen dra i snön med lämpligt underlag, är att ge dem alltför mycket "kredd" för lämpliga barnsysselsättningar. NIX, man ”selar på”, drar iväg efter byvägen med dess understundom sandade snöunderlag, och galopperar iväg ner till byn (i det här fallet Grums). Hämtar upp en kompis till nämnda 11-åring och galopperar hem igen.

Nåja, efter den turen var bottnen i pulkan sig inte riktigt lik. Men barnen hade skoj!!! Och förmodligen även Dick, som i vissa lägen var tramsig men alltid tog hand om de små, sina 1,65 cm över havet till trots. Undrar just om Anna Panna Storasyster var med på det här upptåget. Jag minns banne mig inte, minns bara de två yngsta. Men det var ”egentligen” Annas häst. Men det är inte så säkert att någon hänsyn togs till det. Nina förträngde ofta sådana oväsentligheter.

Men NU kommer vi till den ointräffade födelsedagen (det satt långt inne, yes). Den ointräffade födelsedagen inträffade nämligen söndagen den 11 mars i år. (Och när den verkligen inträffar hör inte till denna story). NU SKULLE JAG ÄNTLIGEN SJÄLV FÅ ÅKA PULKA MED HUND. HIKE!!!

 Carl har tagit kort med mormorkameran

Dax att hälsa på hundgänget













Och Långe Andersson serverar kaffe


 

 Och matte presenterar sina hundar




Och sedan blir det körsång!!



Och höga glädjefnattiga hopp i selarna



Känslan.... ooooohhh - barndomsdrömmen




Skogstassehusse har provkört



Linn ska provköra med Elvira i pulkan och en sovande hund framför......



Den Långe Andersson ska oxå köra hundspann



Och här kommer Nina med sina två små i pulkan

Det är mycket tillfredsställande att upptäcka att barndomsdrömmar inte blir sämre med åren och att de kan vara värda att vänta på. En underbart fin dag i Branäs med barn, barnbarn, måg och sambo – bättre blir det inte här i världen!

 http://www.hikehuskytours.se/index.htm

Jag rekommenderar fler som har  barndomsdrömmar i den här branschen att omsätta dem!

Hike bike huskysäsong! 

“Jaha, jag förstår”, sa jag, ”en normal människa skulle naturligtvis använda hinken, för att den är ju större än både skeden och koppen!”


“Nej”, sa doktorn, “en normal människa skulle dra ur proppen. Vill du ha din säng nära fönstret?”


TJINGALONG "tänka-sig-för-säsong"

Låt oss sammanfatta det som så; den bilen går inte speciellt bra i dikena!!! Och om man dessutom siktar där diket är som djupast, så kan man nästan få rulla runt dessutom!
Eftersom vi redan hade mötts, när han valde att slänga sig i diket, så såg jag bara snön yra till i backspelen och bilen försvinna. J-r, han måtte väl inte ha gjort sig illa! Men så fort bilen stannat i diket klev det ur två personer, granne plus snart vuxet barn, på förarsidan. - Hoppsan, gick visst lite fort. Jag provade att bromsa och då gled bilen bara iväg.
NÄHÄ, säger du det! Tänk det syntes faktiskt. Och sån tur att jag är kärring och lärt mig att (nästan i alla fall) hålla käften, för annars hade jag sagt precis det som varje karl skulle ha sagt åt mig i samma situation. "Det begriper du väl att det inte går att bromsa i den där situation, på det underlaget, det är bara att STYRA undan". Hahahaha. Det var i alla fall inte jag (men det vet ni ju vid det här laget. Det är aldrig jag som kör på grund heller!)
Och eftersom jag någon gång i livet lärt mig att det mesta är MITT fel, så kollade jag noga efter vart vi mötts. Och nu kunde jag släppa ett eventuellt dåligt samvete för att ha fått någon på fall, hans bromsspår började en bra bit EFTER att vi redan mötts och mina hjulspår var långt ute på vägrenen, så det var gott om plats mellan bilarna. Puuuh - vill inte ha några kommentarer från kaxiga karlar!! Nope! Jaha, för att göra en lång historia kort, det var bara att ringa hem till Skogstassehusse och gula hjullastaren och så var grannen uppe på vägen igen och kunde ta sitt barn med sig (som skulle ut på sjön och träna HALKKÖRNING!!!!!!!!!!!!!!) och åka vidare. Söndagskul på landet. Fast som sagt, jag beklagar VERKLIGEN, att det var fel granne.

I övrigt är det egentligen ganska trist just nu. Bara en enda lång raksträcka fram till påsk. Fast två veckors ledighet i mars ska få förgylla tillvaron. Då ska det lyssnas på lärkor och bofinkar och kanske rent utav planteras årets första "pangseer", som Anna sa, när hon var liten. Och eftersom det hette "pangseer", så hette det naturligtvis "pangsera" det mamma gjorde på våren. En treårings logik är klockren!

Bilar i diken och underbara sidensvansar i körsbärsträdet, det var det denna helgen bjöd på.





Så vackra att det  nästan känns overkligt.


Fast jag har ju varit i Nysäter en dag oxå. Med bästaste arbetskamraten Anna som fick sig en skön ridtur



Underbart vackra lilla Fresting



och så fick mormor hälsa på Carl, som höll sig till skidor i st f häst denna dag



Växer?? Nähä rå, bara 1 dm i veckan, eller så!

Lillebror och husse har tillbringat mycket tid i skogen en period, trots bistert före på backen. Lille-Pille-Bror tycker det är ganska okej med tossor på fötterna och med hjälp av dem har tassarna hållits i trim hela vintern. Men som den idrottsman han tycker att han är, så varvar han med fotboll i veckorna,
vår Zlatan Hamiltonovitch





Och efter matchen duschar man och knoppar av i bästa tv-soffan ihop med" bruttan"



Nä, nu är det nedräkning till vecka 12 och 13 då det ska bli fågelskådning och fågellyssning och kanske en och annan utflykt oxå!

Tjingalong fotbollssäsong (för vissa av oss)

är inte alltid en dans på rosor, fastmera liknar det en sorts fågeldans för att undvika att trampa på alla 16 små tassar som på något sätt alltid verkar befinna sig på samma ställe som man själv önskar parkera sina 39,5:or. Mycket märkligt. Men när jag tittar igenom mina foton så förstår jag precis hur det går till - det är alltid en stövare eller tax precis där man själv önskar vara.

Och varför välja världens mest streetsmarta hund, när man kan välja en alldeles vanlig lago normalpuckad pudel,  eller en vanlig tokfjäskande schäfer,  eller världens sötaste lilla amerikanska cockerspanielfröken? Eller en lufsande bernhard som inte har större revir än en ordinär värphöna. VARFÖR VÄLJA EN STÖVARE, ELLER TVÅ ELLER FÖR ALL DEL TRE? Och varför komplettera med en envis Tasselina Bråkstake? Varför ska man göra livet bekvämt, när man som sagt, kan ägna livet åt att alltid snubbla över en stövare och snubbeltråden taxen?

Varför ska man sitta ensam i tv-soffan, när man kan ha sällskap?



och t o m  bli nerplattad



lilla Tasselina Bråkstake är inte den som delar med sig av tv-soffan heller




och inte heller Lillebror Skogstass flyttar sig i onödan










glömmer stövarna att lämna plats i soffan så kan man alltid uppsöka ett gästande knä





och inte heller kan man få ha sin gubbe ifred.....



och inte kan man sätta ifrån sig fötterna under köksbordet heller utan att riskera att trampa på någon





Inte heller på båten kan man sätta ner sina fötter utan att se sig för






okej, även TAKET är intaget




Men nu går det mot ljusare tider - tulpansäsongen är igång - och snart ÄR DET VÅR OCH SOMMAR IGEN!!!!






Och idag är det onsdag - undrar om man kan leverera några nya rackartyg? Rymma från spisen, eller kanske rent utav rymma TILL spisen.  Börjar vara slut på kakorna till onsdagsfikat på Åsen. Åtgärdas!

Ska försöka snubbla mig ut i köket och låta bli att kliva på dem som dräller omkring runt mina fötter.
Älskar dom!

Tjingalong barmarkssäsong

i alla fall mot arbetsgivaren. Visserligen trivs jag alldeles förträffligt på mitt jobb, men nu tror jag i alla fall att jag bevisat det tillräckligt. :=)  

Satt i sammanträde i fredags eftermiddag - folk tyckte jag såg "lite risig ut", för att inte säga "rent för jävlig ut"...hmmmm. Men eftersom mina kära arbetskamrater är både artiga och väluppfostrade, så valde de att säga det förstnämnda. Det sistnämnda är mitt eget konstaterande. Nåja, jag kände mig inte som mitt allra vackraste, nytraste och präktigaste jag heller. Men man går inte hem en fredag eftermiddag, anmälandes sig sjuk. Det gör man bara inte! Lika lite som man anmäler sig sjuk en måndag morgon! Det finns väl gränser, fniss.  Så jag uthärdade till klockan 15.oo i vanlig fredagsordning. Och sen stapplade jag mig till bilen och för säkerhets skull, för att inte falla ihop under de 700 m som jag måste gå för att hitta min älskade "missibischi", så ringde jag upp en pratglad dotter, som naturligtvis inleder med ".... å du låter inge förkyld, eller....." Jisses, jag blev ännu sämre. När det t o m hörs hur dålig man är. Stackars.... stackars Nilsson.
På lördag var jag SJUK, på riktigt. Ögonen rann, näsan rann och benen bar inte. Skojsigt värre alltså. Men med tanke på att det är exakt 22 månader sedan förra gången samma sak hände så kunde jag liksom inte tycka att jag var förfördelad på något sätt. Bit ihop och kom igen. Och så blev det söndg. Och hopbitningen fungerade ganska bra. Benen bar igen och så bidde det måndag morgon och jag vaknar i vanlig god måndagsmorgonordning strax före fem, pigg som en jäkla kolibri, med samma fart på benen som en kolibri på vingarna. Kul! Här har man spenderat sina dyra lediga veckodagar med att vara sjuk.................  Visst är det bussigt, Karlstad kommun?? Är jag inte värd en extra liten bonus?  Detta ska banne mig tas upp i nästa löneförhandling.

Annars är det bara JANUARI, överallt, hela tiden. Inte så speciellt spännande alls med andra ord. Men här har i alla fall varit besök av små kottar med föräldrar

Farbror Erik, "Tunten", försåg alla tre barnen med små ficklampor och gissa om det skulle belysas överallt.
Vet ni inte vem "Tunten" är. Fråga den 2,5 åriga damen. Lillaste raraste Alva pratar ibland hellre än bra, så att "Tunten" är TOMTEN. Och eftersom farbror Erik är försedd med ett rejält tomteskägg, så köpte hon gärna mormors förklaring att "detta är mormors tomte".  Hmm, "mommos tunte". Och nu är jag ju inte alltid så snäll, så jag översatte på mitt eget sätt och då blev det inte tunten, utan det blev en vokalväxlig - vilken vokal som kom i stället för u kan ni ägna er åt att gissa själva.   





Om det är något som lilla Tasselina Bråkstake älskar, förutom mat, så är det barn. Man kan ALLTID lura sig till en skön stund i ett barnknä!




Bus Erik var still några sekunder, så det gick att få honom att fästa på bild




Och Alva fortsatte att belysa det mesta - du ser väl ljuset i ögat?!





Och det var nog häxigt ljus för helt plötsligt förvandlades Alva till en trollunge




Och när nu tråkiga januari snart är till ända och februari kommer med mer ljus och mars med ett par semesterveckor och april med försmak av sommaren - ja då längtar vi ut till Hundskär igen!



Tjingalong januarisäsong

2011 är förvisso inte slut ännu, men en summering kan man nog dra till med i alla fall. Egentligen var det så, att jag och dotter Nina var på besök i kungliga huvudkommunen för utställande av hund (vad annars) och jag och för all del även hon kom på varför man säger "08 - inte riktigt 100", om innevånarna därstädes. För lite knepiga är dom allt........ Om man går upp tidigt ur sängen en natt - så tidigt att man krockar med dem som ska gå och lägga sig, då har man en ganska låg toleransnivå redan vid niotiden på morgonen. I synnerhet om man dessförinnan, mellan uppstigning och nämnda klockslag har hunnit att avverka 30 mil i buss . . . . . . .
Jomenvisst ja, jag får ju inte glömma dagens clou (förutom att vi sedermera åkte hem med två Nordiska Vinnare 2011, vilket ju var själva huvudsyftet med utställningsdagen att försöka få göra). Jonta-Ponta-Ridgenose-Pajas lyckades - igen. Jag har sorgliga erfarenheter av att ha henne med i bilen, så jag var laddad med hushållspappersrulle och spypåsar inför bussresan. Mellan Väse och Kristinehamn var hon till salu - BILLIGT! Hon skulle nämligen inte lägga sig som alla andra välartade hundar i bussen. Nix, kolla höger, kolla vänster, kolla rakt fram, kolla bakåt, försöka hoppa ur sätet, försöka sitta PÅ matte, försöka klänga sig UNDER sätet. Med andra ord, läge för hammmie-rea! Men så i Kristinehamn så bestämde hon sig plötsligt för att överleva resan med hjälp av en annan strategi. Hon rullade ihop som en liten kanelbulle på sätet bredvid sin matte och sov. Puuuuh. Åsså åker vi och åker och åker och slutligen stannar så bussen vid entrén till Älvsjömässan. Och Skogstassematte har förstås i det läget plockat undan alla krisartiklar inför ett eventuellt kräkningsanfall. Men se det............. Hunden reser sig upp, tittar sig omkring och bestämmer sig hux flux efter 30 mil för att må illa och börjar hulka. Nu är goda råd dyra! Men allt löser sig till det bästa när man har väluppfostrade hundar (hmmmm, nåja). Jag lyckades få loss den tomma skräppåsen som hängde på armstödet till sätet, trädde påsen över nosen - bokstavligen - och hunden kräktes snällt, snyggt och prydligt, rakt ner i påsen............. Jajaja, rean på hammietjejen var inte aktuell längre!

Man är hungrig när man varit uppe halva natten så efter installation av hundar och bur vid utställningsringen så blev det en rekognoseringstur i environgerna för de tvåbenta. Här skulle has kaffe! Och lämplig servering uppsöktes därför. När man anländer till mässan strax efter sju på morgonkröken så behöver man definitivt inte stå i köer så Skogstassematte stegade i ensamt majestät (dotra var på andra uppdrag) fram till lämplig disk, beställde en latte och en jättelik kanelbulle. "Hur vill ni ha den, att ta med eller?"  NI - herregud, var jag inte ensam längre?  Vänder huvudet runt som en radar och där står bara jag. Vilka ni? Ahaha, 08-or kan inte räkna! En ensam matte är NI. Tacka vet jag Värmland, där säger man du till både landshövdingen och länsrådet. Eller trodde expediten att jag är så gammal att man måste vara hövlig (vaddå hövlig?) och titulera mig? Därmed vill jag ha sagt, att jag inte alls gillar det moderna påfundet med att "nia" folk. Så det så!

Och sen blev det inte bättre, när en liten tomte (en brakskit hög bara, vilket han i och för sig inte kan hjälpa, men man ska vara försiktig när man är så kort att man inte räcker upp med nosen till kassaapparaten - en smocka träffar lätt.......) någon timma senare förvägrade undertecknad och dotter att dela på inköpet av en cider, kaffe och en macka (man gör inget annat än visar hund och äter, när man är på utställning). Nähä, man får inte dricka cider före klockan 11 på förmiddagen. !!!!!!!!!!!!!!!! VARFÖR I HELA FRIDEN STÅR DE FRAMME DÅ????????????? Och varför sitter det i så fall inte ett plakat med en vänlig anmodan om att vänta med cidersupandet till efter nämnda klockslag? Så där står man alltså i kassan, med kö bakom sig (för nu har fler personer vaknat och insett riktigheten av att få i sig lite frukost) och blir förvägrad att inhandla den lilla flaska cider man släpat med sig hela vägen fram till kassan. Nähäpp, cocacola eller något annat går bra att köpa. Tack då, tar ett glas, som står lämpligt till, och fyller det med cola, varpå den lilla tomten bakom kassan får spunk. DU KAN INTE TA COLA I DET GLASET!! Nähä, och varför inte det? (Förmodligen sägandes med hakan vid knäna). NÄMEN DÅ VET JAG INTE HUR MYCKET BETALT JAG SKA TA - FÖR JAG VET INTE HUR MYCKET DET GLASET RYMMER. DET SKA VARA VATTEN I DET GLASET! Ridå!   Men på något märkunderligt sätt lyckades han till slut bestämma sig för att colan nog kostade lika mycket i det genomskinliga glaset som i det färgade, "rätta" colaglaset. Låt mig konstatera, att  våra tankar om små tomtar i kassor inte var så höga därefter! Med tanke på att vi lite senare hade tänkt unna oss varsin tallrik sushi, så var vi tvugna att lugna ner nerverna lite. I fall att någon skulle komma på tanken att kalla mig eller dottern "ni" eller inte klara att ta betalt för dricka i fel glas.

Jahapp - resten av dagen gick bra. Men det är en annan historia.

 Nordiska Vinnare 2011 - Skogstassarna Xsora och Xjongtang
med domare Kirsti Lummelampi




2011 var det året som; (och nu kommer sammanfattningen i ett nötskal)


det var så in i helsicke kallt och så mycket snö i början av året, att vi blev tvugna att ta en god granne med grävskopa till hjälp att ta bort snön ur skogstassarnas rastgård på baksidan av huset. Annars hade alla skogstassarna kunnat ta ett lätt litet skutt över staketet, eftersom det med hjälp av nedfallande snö blivit synnerligen lågt till slut

2011 var det året som;

våra vänner Nel och Henk från Holland besökte oss i det urkalla februari och tillbringade en synnerligen fin dag ute på Vänerns is. Fast jag är ganska övertygad om att de inte var säkra på att de skulle överleva en bilfärd på isen.








2011 var det året som;

Andreas firade sin 30-årsdag




2011 var det året som;
det trots en lång och hård vinter faktiskt blev vår och sommar till slut och Skogstassehusse byggde klart altanen



2011 var det året som;

Jonta-Ponta-Ridgenose underhöll med sina clownerier













Lillebror blev trött bara av att titta på henne - så trött att han somnade med nosen på middagsbordet ute på "Hundskär" (ön omdöpt av dotter Nina)



åsså lyckades han få vatten i öronen oxå - stackars!






2011 var det året som;

vi firade midsommarafton ute på Hundskär med Nel och Henk som återvänt till Sverige för sommarsemester och med Lollo och Sigge (HUNDEN Sigge, som firade midsommarafton med att tokskälla på en mås)








2011 var det året som;


vi hade "sommargäster" ända till i december
De anlände på midsommardagen i en liten låda



Sen gick de i sin härliga hage och var pittoreska inslag i landsbygdsbilden till glädje för både oss och grannar och vänner som gärna kom och tittade på dem och pratade bort en stund




2011 var det året som;

Fatou inte var med på ALLA bilder, och inte här heller. Det är Pajasen som räcker lång tunga till Lillebror som
blir stel i hela kroppen (av skräck???)

 


2011 var det året som;

Pajasen trodde det gick att umgås med huggormar.....
En av hennes sämre idéer!



2011 var det året som;

Ransäter bjöd på riktig Dog Show - tre dagar med alla raser. UNDERBART
och Lillebror gav hånleendet ett alldeles eget ansikte




2011 var det året som;

Skogstassematte kröntes till drottning med krona och allt




2011 var det året som;

vi fick med Nysätersborna på Vänern




2011 var det året som;

Super Diva Fisförnäma ägnade sig åt annat än utställningsverksamhet........




2011 var det året som;

Skogstassematte hamnade på hästryggen igen





2011 var det året som;

vi födde upp fåglar i kennelverksamheten; grönfinkar, domherrar och hackspettar var ständiga gäster utanför köksfönstret












2011 var det året som;

Jeanette  i Ninas frånvaro visade Lillebror till en Svensk  Vinnartitel 2011 i Norrköping




2011 var det året som;

husse plockade hjortron på sitt eget sätt




2011 var det året som;

lillprinsessan Alva INTE ville vara med på bild!
 



2011 var det året som;

Fille Filur var utan framgaddar




2011 var det året som;

vi firade julaftonsförmiddag hos Andreas



och julen var så grön att Skogstassematte inte ens ville gå ut och ta kort på "eländet". Men hyacinterna blommar och doftar och pepparkakorna låter sig gräddas ändå och till slut kom i alla fall tomtarna till 2 ha Solberg även detta år!





Tjingalong grönjulsäsong och
en God Fortsättning önskar vi er alla därute i världen!

Nu får jag väl högst motvilligt ändå erkänna att sommaren är förbi, eller? Med senaste helgens värmerekord i stora delar av moderlandet kan man ju undra. Men jag har bestämt mig, med "jakt/regn-resan" till Norrbotten så är sommaren oåterkalleligen över. ALDRIG,  i alla fall inte under det senaste århundradet, har det regnat så grad in i h-e i Norrbotten, som under vår två veckors semester därstädes! Åkte och köpte nya regnkläder - de gamla höll inte tätt!!!!!


                                  Boysmatte - kolla!! Husvagnssemester i 14 dgr i september - är jag inte dutti, så säg!



Alltså, att åka bil norrut i hemlandet, är inte alltid så skojigt. Mil efter mil efter mil efter mil, efter ....



Men det går ju undan i flera hundra fort, känns det som!

Om det regnar för mycket för att jaga, så kan man ju alltid hugga ved mellan varven. Det är något allvarligt fel på Skogstassehusse. Han spinner igång som värstaste marskatten, när han får syn på en hög okluven ved! Och Thomas fick snällt se på när hans "terapived" inför hösten helt plötsligt försvann



och som att inte regnet var nog, så drog gubbsen igång med att partaja med surströmming!





Och Super Diva Fisförnäma fick sig en hare - - -  va´ det nån som gick på den lätta??

Efter 14 dgr bar det söderöver - till Moije i Hårsang. Här är bästisarna!





Allvarligt, jag undrar faktiskt hur många kompostgaller som säljs på Granngården till verkliga trädgårdsnördar och hur många som säljs till hundtokar

Den höstövergivna campingplatsen hos Moije på Höga Kusten bär tydliga spår efter vem som hyr vilken husvagnsplats  - kompostgaller = hundfolk med små lagoma hundar utan flykt och/eller alltför stor rymningsvilja och små barncyklar = småbarnsföräldrar (hur svår var den gissningen på en skala?!) och blommor i krukor överallt = pyssliga pangsjisar


"
En underbar morgonpromenad i Moijes paradis höll på att få mig smått "religöscher". Hur vackert på en skala



Åsså bar det av hemöver på riktigt och snart passerades Höga Kustenbron och relischöseriet blev inte mindre




Men sen, i Sundsvall, försvann relischöseriet i ett nafs....... Någon, och jag säger inte vem, "men det var i alla fall inte jag", lyckades fördröja hemresan med sisådär 2,5 timmar. Nåja, om man är hemma kl 18.00 eller 20.30 kan väl faktiskt kvitta när man är borta i 14 dgr!

Och i augusti var vi "en tour" - tillsammans med Ove och Gunnel blev det Åland och havet var alldeles platt och ölen inköptes i vederbörlig ordning, så det så




Åsså var det här sommaren då lilla Jonta-Ponta-Ridgenose lärde sig (hoppas jag), att huggormar hälsar man INTE på!!! Jonta-Ponta-Tjocknos och husse fick punga ut med storbörsen för flera dygns vård på djursjukhuset. Tack för att det finns!




På utflykt i augusti med bästaste lekkamraten försökte jag pussa en groda. Men det var fel groda. Om nu någon trodde något annat



Det är något knas med Skogstassehusse (för er som inte visste det tidigare), men inte fanken ska man väl LIGGA i mossarna och plocka hjortron?




Åsså är det något mer knas med honom - ena armen pekar rakt ut i tid och otid




Visst har väl jag i alla fall vackraste fopporna (även om de inte är helt comme-il-faut på hundutställningar)

Det här var dessutom sommaren när Tasselina Bråkstake badade (EN gång) utan att ramla i sjön




"Du å ja´Alfred, sa Emil i Lönneberga.
Du å ja´, husse, säger Lille-Pille-Bror



Svensk Vinnarutställning i Norrköping och Lille-Pille-Bror blev så yster av sin nyvunna titel att han försökte springa bort med Kim under gruppfinalen



och Elvira använde vi till julgran i Ransäter. Sötaste julgran jag sett



Fick visst för mig att börja rida igen den här sommar´n



Och argsintaste dottern gjorde fula gubbar åt den goda papparazzimodern och bara därför så lägger jag ut bilden här!!



Sommar´n då hushållet utökades med fyra ytterligare fyrbeningar. Tvärsötaste rumporna i världen!



Det var dessutom sommaren då Jonta-Ponta-Ridgenose lärde sig dansa som tranorna





Och mer än två veckor före midsommar var den egenodlade  färskpotatisen ett faktum




och tvillingarna växer så det knakar - fast det syns ju inte när de gungar i mormors afrikaväska



Japp - det var nog sommaren som gick......

Tjingalong, nu är det höstsäsong!

Men det är kul att åka STOR båt oxå, hela 191 m lång och 29 m bred. Något större än käraste Kaisa-båten alltså. Och så får man ju mat utan att ställa sig vid spisen! Och frukost likaså!
Och blir underhållen skönt tillbakalutad i en skön stol i lite diffus belysning (för att dölja rynkor????) med en cool drink (utan paraply - Skogstassehusse hade inte kläm på att beställa paraply till drinken) och så kan man konstatera att allt är sig likt - från 1960-talet, när man var på Folkan på lördagskvällarna med bästa kompisgänget. Allt är sig HELT likt. T o m musiken. Om man nu inte, p g a "mårtensfoten", sönderslitna rumpmuskeln och nööö´jävla onda armen inte vill (läs gärna "kan") dansa, så har man absolut full förströelse genom att sippa drinkar och kolla andra som tultar runt på dansgolvet. Trodde man! Här "tultas" minsann inte! För när dansbanden drar igång - dagen till ära två stycken - med musiken från Paul Ankas, Elvis Presleys och Beatles dagar, då jäklar blir det spring i benen på pangschisarna! Vem buggar så drinken blåser omkull och dukarna måste spikas fast på bardisken? Jo pangschisarna,  som för en timma sedan såg ut att stappla fram i kön till buffén i matsalen. Vad i hela friden serverades i maten? Finns inte en åttioåring i nattklubben som jag orkar hänga med, mina stackars 25 år till trots. NÄR SKEDDE DENNA METAMORFOS???? Ska man månne se det som att när man blir åttio då har de här barnsjukdomarna med "mårtensfoten", sönderslitna rumpmuskeln och nööö´jävla onda armen läkt ut?  
Måste väl vara så, suck suck och tiofalt baahh!
Och när man nu ändå är igång med studiecirkeln intill dansgolvet så kan man lugnt konstatera, att sedan 1967 har inte mycket nytt hänt på dansgolvet, förutom att vissa har flint och andra grått hår. Typerna känns igen! Där dansar snitsiga Harry. Han skulle inte nedlåta sig till att dansa vals. NIX, bugg ska det vara även om bandet spelar en stilla tryckare. Han har definitivt vallat skorna med snabbkräm och damen i 80-årsåldern buggar så eventuella ungdomar blåser av dansgolvet. Och där är eleganta  Torbjörn. Han håller inte sin högerarm varmt och ömt om Märtas nätta midja. Nädå, han har handen  vågrätt läge bakom hennes rygg och har gärna dessutom lillfingret spretande rakt ut så han kan peta snitsiga Harry i midjan, om denne skulle drista sig att komma för nära. Och alla känner förstås energiske Elton. Han pumpar vänsterarmen upp och ned med kraft och emfas och hans stackars partner viker sig dubbel i sidorna åt båda håll för att hänga med i rörelserna, som går mest uppåt och nedåt och inte så mycket framåt eller i snurr, om man säger så......  Alla har vi sett nonchalanta Sune, som inte gärna släpper tuffa-stilen. Hans partner har lagt båda armarna om hans hals och själv nedlåter han sig till att slappt hålla högern någonstans i  veka livet på damen medan den andra armen lite tufft är nerstucken i byxfickan.......... Och vilken dam har inte försökt hålla jämna steg med långbente Janne som älgar iväg över golvet med damens haka fastsatt i gropen mellan halsen och axeln och med de korta benen ivrigt påhejade av varandra i sina försök att nå golvet, i alla fall med stortåspetsen. Och Tryckar-Bengt, hur gullig är inte han?  Ack ja, alla finns de kvar och själv är man kvar och tiden stannade nog där runt 1967.  Egentligen ganska skönt att något står stilla i en hopplöst fort snurrande värld.

Men någonstans sisådär vid 23-tiden märker man att inte allt är riktigt som förr. MAN ÄR TRÖTT!!!!


Efter en stadig frukost (och varför i hela världen ska man trycka i sig frukost för tre dar på en halvtimma, bara för att man är på en båt eller på ett hotell?? Förklara det någon som kan) så ska det gnuggas lite geniknölar. I avsaknad av morgonens sudoko så får det bli lite musikgissartävling i Fun Club och lite dans igen, bara så man lixom inte stelnar till, varken i hjärnan eller i hela människan. Och så får man ju gubevars, inte glömma tax free-butiken. Undrar förrestem hur det ska gå, när nästa års världsutställning för jyckar går i Helsingfors. Alla båtar är ju tax-free. Ska ägarna till dessa modeller tvingas fara via Haparanda?  Okey, den var låg......

Sen bestämmer sig solen för att skina och då måste man bara gå på Sun Deck! Och varför det inte heter soldäck, det vet jag inte. Sun Deck ska det vara.



Den där radarn skulle jag vilja ha. Men sätter jag den på Kaisa-båten så sjunker hon väl





Värstaste skorstenen hade vi oxå





Och värstaste bästa utsikten likaså - säga vad man vill om Stockholms skärgård, men ofult är det!










Och detta kära yngsta dotter - ÄR EN FYR 




Att läsa kartan kan ställa till problem, även bland de klokaste av personer! Men till slut kunde vi enas om att det var Oxdjupet vi passerade. Och tvisten kunde helt säkert biläggas när dessutom båten gick så nära landbacken att det gick bra att läsa på skyltarna iland!














Men så länge man kan sträcka ut armen och säga "Där ligger Ryssland", så är det lugnt!




Liten...




blir stor..............



Vid möte med enorma (289 m lång och 50 m bred) Emerald Princess kändes helt plötslig Viking Cinderella som en "litta skärgårdsbåt".  Här kan vi snacka om flytande radhuslägenheter staplade som sockerbitar i en kartong,
jisses!!



Lite lyxig är hon allt "inomhus"





Jaja, vi traskar tillbaka på fast mark i Stockholm - i alla fall i en kvart eller så. Sen var det ju det där med bussen som det stod Filipstads Buss på. 28 mil hem till 2 ha Solberg och fyra svansviftande vänner som tycker det är väldigt orättvist, när vi åker båt utan dem!




Och nu återstår det inte många dagar till semesterslutet och sommarslutet. För när hösthortensian blommar då är det dax att sätta sig på kontorsstolen och byta ut slapparkläderna till något som mer är ägnat för kontorsarbete.




 och du, för att översätta Elvis till värmländska - "Tjöss mäj snabbt"

Tjingalong - snart höstsäsong