kennelskogstassen

Ett hundliv är alldeles för kort, det vet vi alla som har haft glädjen att leva med hundar. En dag kommer man att vara tvungen, att fatta det beslut  som man inte vill. Nämligen att ta adjö…..  Igår kom så dagen, då  jag var tvungen att inse, att min lilla Tasselina Bråkstake inte skulle få fler goda dagar utan att det var dags att släppa taget  om henne för att låta alla igelkottar uppe hos Vår Herre få en rejäl match.

En hund, 11,5 år gammal, som aldrig varit sjuk, förutom en liten släng av kennelhosta och ett ryggskott för många år sedan, ska ha förmånen att få somna medan svansen fortfarande orkar vifta . En begynnande livmoderinflammation som snabbt försämrades  fick mig och husse att ta det tunga beslutet.

Men jag tror faktiskt att jag ska göra – och säga – som det sydafrikanska folket  (och hela världen) som precis förlorat Nelson Mandela (inga jämförelser i övrigt, OBS), ” vi sörjer inte, vi firar att han har levt”. Så underbart klokt. Och så ska jag också göra, vad det gäller min lilla Fänta.

Jag ska minnas;

Hur hon stod först i kön för att komma upp på båten, när vi skulle ut på sjön, hur hon stod först i kön för att hoppa av båten, när vi landade och hur hon sedan, efter att ha tokrusat runt på ön direkt återvände till båten för att ligga på förarplats och sova……… såvida hon inte skulle gräva efter dolda skatter i strandkanten timme ut och timme in....

Jag skall minnas;

- Hur hon kunde starta upp ett storbus helt plötsligt genom att slänga sig på någon av stövarnas hälsenor och nafsa för att sedan snabbt som attan försvinna in under soffan…….. och sedan tokrusa fram igen för ett nytt anfall och sedan försvinna, morrande och gläfsande och ivrigt svansviftande….

- Hur hon alltid skulle ligga i mitt knä och sova, när jag satt vid datorn,

- Hur hon slängde sig upp och ned och visade sin lilla goa mjuka mage, hysteriskt svansviftande, när det kom besökare i huset. Och kom barnbarnen var det riktigt fest…….  Barn var små människor som passade henne perfekt!

- Hur hon kunde hålla oss vakna hela ljusa sommarnätter ibland, därför att igelkotten smög förbi utanför huset. Hon både hörde  och kände lukten av den så snart den tassade över tomtgränsen och då var det modell ARG tax i huset!

- Hur hon en gång lyckades smita ifrån mig på väg till hundgården en morgon, då lekkamrat Ingrid och jag skulle på utflykt (otippad, eller??) och drog till skogs. Efter en timme  ringde husse och berättade att husses då anställde, Lennart, hade hört ståndskall i backen bakom huset och gått för att kolla vad Fäntan hade för sig och för att koppla henne. ”Jag hittade henne i en vallgrav som hon sprungit upp och i mitten av cirkeln stod det en arg igelkott”. Jajaja, vad annars………

- Hur husse tog henne med till skogs för att hon skulle få chansen till rådjursjakt och hur han kom hem djupt besviken, men full i skratt, då Fäntan valde att stanna vid jägarnas brasa i skogen och grilla korv. Inte så otippat det heller!

- Och jag ska minnas den roliga tid då vi åkte runt och gick viltspårprov och så glad jag blev, när jag fick kvittera ut kennelklubbens championattecken….

- Hur hon vid flera tillfällen hämtades av husse för att få på sig spårselen vid tillfällen då vilt skadats i samband med jakt, och visst gjorde hon ”sitt jobb” med den äran!

Men framför allt ska jag alltid minnas den lilla underbara glada svansviftaren, som trots sin ringa storlek tog rejält med plats i vårt hus och i våra hjärtan!

  Requiescat in pace Tasselina Bråkstake!