och lurad aprillo blir man nästan varje dag. I alla fall när man slår upp sina blå och tittar ut på vädret. Eller bristen på väder - fint väder. Ena dagen är det  snålblåst och talgoxarna griper förtvivlat efter en gren att hålla sig fast i och sädesärlorna blåser bort, när de vippar på stjärten och nästa dag är det solsken, ganska varmt och egentligen ganska okej även för undertecknad att gå ut och sätta näbben i solgasset. Och så mitt i alltihopa, så rasar det ner snö. Just det SNÖ - som om vi inte fått nog av det den här vintern.

Mina stackars vårblommor den 21 april........

Men de är makalöst "sega" - de blommar snällt fortfarande och tog ingen större skada av "aprilasnön".
"Aprilasnö är fåragö", sa morfar. Han hade nog rätt, för det hade han oftast.

"Vi hade i alla fall tur med vädret" - på min födelsedag! Så det så.
Och då såg blommorna betydligt gladare ut.




Men nu är det inte mina hortonomiska kunskaper det gäller utan vad man sysselsätter sig med när vädret ständigt lurar en på de aktiviteter man hade tänkt sig.


Mitt i allt renoverande, rumsbytande, tapethängande, snickrande, skruvande och mojjande, så har det minsann kokats gelé oxå! Vet du om någon annan som plockar 6 kg rönnbär  och slänger i frysen på hösten för att någon gång, förslagsvis på våren,  när andan faller på koka rönnbärsgelé till älgsteken? Nä, kunde just tro det. Du vet ingen annan som har halva frysen full av röda vackra rönnbär. Och nu känner du defintivt INGEN för i den skogstassiska frysen finns det heller inga frysboxrönnbär kvar. De är uppkokade! Ihop med div äpplen från ICA Kvantum. Gröna vackra Golden Delicious som inte hamnade i den skogstassemattiska magen.
Vet du hur många olika sätt man kan misslyckas med ett gelékok på? Jag vet i alla fall ett sätt att misslyckas. Och vad värre är - det är inte första gången samma sätt till misslyckande används. Förra gelékoket, för två - tre år sedan, misslyckades oxå. Men resterna fanns kvar jordkällaren.  Nu undrar förstås vän av ordning hur jäkla mycket rönnbärsgelé ett tvåpersoners hushåll med vidhängande fyrbeningar kan trycka i sig på en livstid. Inte vet jag - koken har ju inte varit så himla lyckade. Det har mest blivit en seg rinnande massa som undertecknad inte alls velat befatta sig  med efteråt. Fast ibland har jag tvingats av en övernitisk husse. Han har övertygat mig om, att allt löser sig med lite konstgjort pektin. HAAA BAAHH, trodde han ja! Efter femtielva flaskor med Certo har det förmodade geléet fortfarande varit hopplöst likt en något trögflytande, men besk, saft!


Detta är absolut inte vad du tror! Apselut inget besök i en laggård för att kolla kor som mjölkar Proviva.
Nix, detta är två damstrumpor, fyllda med det som någon timma tidigare varit vackra röda rönnbär och vackra gröna äpplen. Och så drippedroppar saften från geggamojan ner i en alldeles vanlig gammal mjölkhink från anno dazumal.



Det är SEN, efter denna manöver, som det stora allvaret tar vid. Att få saften att koka ihop till gelé! Det hjälper inte med Certo - garanterat inte. Men att koka den vackra klara ljust röda saften till den blir hälften så mycket och nästan svart. DÅ är det gelévarning!  Fast någonstans mittemellan det där stadiet med saft och nästintill svart saft så skulle spisen ha varit avstängd och innehållet i grytan förpassats till geléburkar. Nu kan man nästan spela pingpong med innehållet. Men garanterat smakar det rönnbärsgelé och älgsteken kommer att bli så glad av sällskapet och såsen kommer att bli så god och mumsig.......


Och någonstans mitt i tapethängning och gelékokning kom det kärt besök


"Lill-Erik" har blitt så stor, så stor




och lilla syster-yster Alva har tagit jobb i grävskopebranschen





Lunchrast måste man ha mitt i jobbet




Och är man tvillingmamma måste man ha simultankapacitet.

Och nu känns det som om det borde vara lunchrast här oxå!

Tjingalong gelésäsong!

Jag visste det!!! Att lite omändringar på 2 ha Solberg skulle ställa till med dråpligheter. Vad jag INTE visste, var att jag faktiskt skulle vara oskyldig. Det finns andra som kan klanta sig - mig förutan - så det så!
Eftersom det blivande sovrummet var tomt igår kväll, så tomt att inte ens skydd över kontakterna var monterade, så försökte jag att bomma igen rummet igår kväll. Det är inte helt enkelt, när rummet t o m är tomt på en dörr! Men med hjälp av div "bröte" så lyckades jag till slut få till något som liknade krigsvagnshinder i ingången till det blivande rummet för horisontella aktiviteter. Det gick jättebra. Krigsvagnshindret stod pall ända tills i morse. Då lyckades den fanatiska strumpbäraren och pirayaliknande varelsen, Lillasyster Jonta, göra en kringgående rörelse (född till general kanske?) och ta sig förbi mitt monument och ta sig in i det som jag trodde plomberade rummet. Och trots att rummet är ca 10-11 kvm stort med ett absolut rent, nylagt golv att åka kana på, så hittar naturligtvis strumpbärerskan den 1 kdm stora oskyddade kontakten. Med en blöt, nyfiken liten nos. Tjong!!! Jag tänker inte försöka beskriva den väg hon tog UT UR och IGENOM krigsvagnshindret! Låt oss säga att det mer liknade ett plockepinn än något annat! Och hunden påminde något lite grann om ett piggsvin, både vad beträffar ljud och utseende.
Stackars lilla Lillayster Jonta! Övriga hundar avhöll sig resten av morgonen för besök i det självspökande rummet. Så något gott hade det väl med sig, även om strumpbärerskan blev lite slak en stund och var MYCKET tacksam när matte viftade med kopplet och sa att det var dags för "dagis" i hundgården.

Husse slet hela måndagskvällen med det sista av förarbetet.




Och på tisdag eftermiddag kallades förstärkning in, Lenas lilla Lovisa är en redig hjälpreda bland golvläggargrejorna





Golvläggningen ser ut att fungera bra, även om far och dotter ser lite bekymrade ut



Och i morse kördes så slutspurten - tapeter upp




och FONDTAPET  - jag är så impregnerad/importerad/imponerad



Och mitt ibland allt tapetserande och hängande och klistrande så hörs från rummet ett illtjut och ytterligare en varelse med håret på ända och låtande som ett piggsvin kommer utfarande. Denna gång dock inte hindrad av något hemmabyggt hinder. "Jisses jävlar - fy bubblan - tapeten är strömförande!!!!"
Först är man ju böjd att tro att vederbörande skojsar aprillo, men så var ingalunda fallet. "Jag glömde märka ut var kontakten är - hela den fuktiga väggen är strömförande".
Ibland är jag så förbaskat glad över att någon annan oxå gör stölligheter! Nu var det Lena som glömde kontakten och glatt tapetserade över den och alla skakar förstås på huvudet och tycker att det är förbaskat olustigt men jag är helt övertygad om att OM jag skulle ha gjort samma sak, skulle hela församlingen ha skrattat sig fördärvade. Bara för att det vore precis det man skulle kunnat förvänta sig av mig! Orättvist, suck. Två strömförande tjejer på en dag - lite i mesta laget!


Färdigt!!!



Och över alltihop lyste moder sol och blommade krokusarna för fullt i rabatten



Om någon till äventyrs skulle undra vad jag har gjort när alla andra har jobbat, så kan jag ärligen berätta, att jag varit tvångsförpassad till trossen. Ingen vettig människa vill ha mig med bland lim och tapetvåder. Förmodligen skulle jag klistra fast golvet och spika upp tapeterna. Nix, köttgrytorna är min lott (och till nöds får jag alltså föreviga händelser med kamera)

Singasong - tjingalong - vårsol över alltihopa

att jag i tolv år levt tillsammans med en obotlig romantiker!!!!! Nä, det hade nog inte du gissat heller, men nu VET jag. Det är inte bara jag som blir påmind, när sädespärlan dyker upp - detsamma gäller skogstassehusse, som oxå har lärt sig genom de tolv åren, att när den lilla svartvita stjärtvipparen dyker upp så är det en påminnelse om att det borde firas någons födelsedag.
När jag så släpade mig ur sängen i lördags morse så var det FÖRSTA gången (nja, förutom någon enstaka jaktdag då...), som husse var före mig i köket, och inte bara i köket!
Titta hur det såg ute

Minsann, jag har aldrig blivit flaggad för tidigare!

Och frukostbordet var dukat



JAG ÄR SÅ IMPORTERAD!!!!!

Nåja, födelsedagar och sädespärlor - DET ÄR VÅR på 2 ha Solberg! Snön är borta från gräsmattan och krokusen blommar i rabatten. Jiippeeeee - är det undra på om man blir yster!

Jag skrev för en tid sen, att det skulle ske förändringar på 2 ha Solberg. Förändringar som nog skulle ge anledning till ett och annat  gott skratt. Man HALLÅ - hittills har hälften av det jobbet föregått utan att det blivit en enda pytteliten anledning till lustifikationer.  Skogstassefamiljen har nämligen fått för sig att "sanera" mattes och hundarnas kombinerade tv/vovverum. Så hundarna är f n lite "hemlösa" och allmänt förvirrade. Men vem är inte det!
Nåja, tapeterna (naturligtvis tockna där med skrynklig yta som inte kan tapetseras över) är nerrivna utan att jag eller någon annan lyckades fastna i gammalt klister och elände och elementet är nedmonterat för rengöring och ommålning. Och inte ens då hände några större överraskningar, om man bortser från att att undertecknad fick en liten dusch gammalt äckligt elementvatten över ena armen, men shit den som ger sig för så lite! Större katastrofer hade nog förväntats!
Sen åkte den gamla (sen 60-talet!!!!!! Antikvärde????) linoleummattan ut



Nu återstår bara det roliga. Nytt trägolv och nya tapeter. Åsså drar det förstås med sig div annat, eftersom rummet dessutom ska ändra "status" och uppgraderas till sovrum. Sen blir det tv-rum med nya möbler i det gamla sovrummet. Stor rockad alltså. Nu väntar jag bara på att jag ska trassla in mig i en tapetvåd eller något annat fånigt. Överlåter nog tapethängandet åt någon mer praktiskt lagd än jag själv. Golvet skulle jag inte ens drömma om att ge mig i kast med. Jag har mycket klara gränser för mitt kunnande. Ett kunnande som definitivt inte hör hemma i det för mig outgrundliga landet där div duktiga hantverkare håller till. Jag kan till nöds slå i en spik och hänga upp en tavla. Nåja, det var nog en överdrift - jag har många gånger blivit beskylld för att skjuta mygg med kanon. Jag hänger gladeligen upp ett litet nätt fotografi på jättespiken allan medan jag stunden senare tar en tung tavla och försöker fästa i väggen med hjälp av nubb. Martin Timell och kompani skulle svimma om de såg mina försök i hantverksbranschen. Kanske skulle jag platsa i tv:s nya satsning "Fuskbyggarna", eller vad det heter.

Nu ska jag glädja mig åt att det finns andra som klarar tapethängning och golvläggning och att jag kan sitta som värsta besserwissern på en pall i hallen, titta in i vårt kommande sovrum och bara nicka hummande, instämmande och förnöjt och eventuellt försöka mig på att fälla någon förnumstig kommentar.
I övrigt ska jag bara njuta av våren och lapa sol vid söderväggen




Tjingalong ystervår

Hon kom!!! Eller kanske var det en "han" som kom. Jag har en barnslig förtjusning över mycket här i livet, men vårfåglarnas ankomst får mig att bli riktigt yster och när "sädespärlan" kommer, då vet jag att jag antingen ska till att fylla år eller oxå precis har fyllt år. Jo, så är det i min ålder - födelsedagar är inte längre så viktiga, men det är ju bra i alla fall att komma ihåg ungefär NÄR på året man fyller år. Och jag vet att när sädespärlan dyker upp och viftar på sin lilla söta rumpa och tokspringer efter någon fluga på gräsmattan - DÅ har jag blivit äldre och kanske klokare. Nåja, det sista är väl inte helt säkert. Jag är kanonbra på att även i denna mogna ålder bära mig korkat åt. Mina barn slutar nog aldrig förundras över hur de kunnat bli så pass välartade som de är...... med tanke på gener och arvsmassa.

Tyvärr hade jag inte någon kamera med mig, så jag fick knycka en bild ute på nätet. Ni får tro mig på mitt ord, när jag säger att jag mötte henne i går morse, när jag parkerat min "missibischi" på Norrstrand  och skulle ta min sedvanliga morgonpromenad till det hus vari jag förtjänar mitt uppehälle. Jag blidde så  glad, för jag hade fått för mig att den långa vintern skulle göra att även min födelsedagstårta skulle skjutas framåt i tiden, precis som våren i övrigt. Men jag räddades alltså av en liten sjärtviftande sädespärla i sin fulla glans. Ohhh, jag älskar våra vårfåglar. Jag har full koll på när lärkan och bofinken och tofsvipan och tranan och sångsvanen och de snattrande gässen kommer............ Och som sagt - sädespärlan hjälper mig att komma ihåg att jag blir äldre och BORDE bli klokare.

Tjingalong vårsång

för att jag inte uppdaterat bloggen! Jag håller med om klandret - det är inte längre merry x-mas. Nu är det merry februari. Möjligen. 

Är det någon som sett huruvida det snöat något på sistone? Är det någon som möjligen använt mössa och vantar på sistone? Någon som har skottat snö? Någon som skottat fram bilen ur snödrivor?  Nähä, har alla gjort det? Och varför är jag inte snopen!


Utsikten från köksfönstret på 2 ha Solberg i solnedgången i förrgår. Bry er inte om datum på bilden - det är kameran som lurar oss aprillo lite för tidigt. Dimman ligger som älvdans över gärdena och det är KALLT  Brrrrr

Och nu lovar jag - jag ska skärpa mig! Bloggandet måste komma i ordning igen!

Tjingalong snart vårsäsong

jag blir så in i vassen nöjd varje gång jag märker att kvinnans list övergår någons förstånd, ingen nämnd, ingen glömd. Men det är någon av manligt kön.

Jag släpade, efter vissa motsträviga vedermödor, hem en hylla från IKEA (igen). Den här gången till tv-rummet, som varit ett tråkigt kapitel av sladdar och div "bröte", som man säger i Värmland, härrörande från TV, video, boxer m m. Ni vet säkert hur det ser ut. Att det fått se ut på detta vis sedan "bion" köptes i mars har enbart berott på, att vi inte riktigt sett någon bra lösning. Men för några månader sedan kom husse på lösningen,  efter att skogstassematte tillbringat timmar på ovannämnda mammons tempel för att försöka hitta "rätt" hylla till just vårt rum. "Vi ska ha samma sorts hylla, som den som köptes till dusch/tork/tvätt/solarie m m-rummet i källaren." Good idea! Men hyllan tog sig inte hem av sig själv och någon riktig köplust ville inte infinna sig förrän härom veckan, när det "bar sta" och hyllan Laxvik via en köprunda äntligen hamnade en bit på väg - nämligen i bagaget på "Missibischin". Och idag tyckte jag den åkt bil färdigt, då jag drabbades av lust att bära in alla "legobitarna" i sina listiga förpackningar. Efter en kopp te och en syltamacka infann sig dessutom lusten att skruva och dona. Jag är absolut HELT värdlös på lego, mekano och allt vad ungarnas pedagogiska leksaker heter. Jag kan lägga pussel, men där någon stans tar listen och lusten slut. Men EN sak vet jag med bestämdhet - skogstassehusse har jättesvårt att motstå mina fumliga skruva-försök. DET SLÅR ALDRIG FEL och jag vet inte om det är för att han tycker synd om mig som är så förb.... korkad, eller om det är lusten att visa att han själv är så himla mycket klyftigare. Egentligen struntar jag totalt i vilken bevekelsegrunden är, MEN DET FUNKAR ALLTID. Jag hann dock överraska mig själv - och förmodligen husse ännu mer, genom att faktiskt få ihop nästan alltihopa, innan han trädde in på scenen som någon slags räddare i nöden.

Visst har jag fixat bra själv? Det är nog det mesta jag någonsin skruvat och donat på egen hand





Och så trädde alltså husse in i rummet och hux flux, så var varenda skruv åtdragen och det viktigaste allt, husse knallade ut i verkstan efter en miljon underliga skruvar, skruvdragare, muttrar, pluggar och gud vet allt vad det heter och så började det som egentligen var det svåra. Nämligen att få upp hylleländet på väggen. Det kvittar hur många fötter IKEA gör på sina hyllor, för att de ska kunna stå på golvet. Husse hänger alltid upp hyllorna en decimeter eller så från golvet. Det är jättesmart, inga sladdar på golvet och  i vägen för snabelmonstret och dammkaninerna får så svårt att gömma sig! (På gott och ont, förstås)



Husse fick hjälp av en liten verkmästare



Så bra det blev, inga jäklar sladdar på golvet längre och gott om plats till attiraljer runt tv-tittandet. Och för att inte tala om att min keramikstövare har fått gott om plats att sträcka ut sig på uppe på översta hyllan. En present från lekkamraten vid en jämn högtidsdag. Vilken av dem kan kvitta! 

Visst är det märkligt, det där med att man kan få saker gjorda genom att bara vara lite lagom hjälplös? Kvinnlig hjälplöshet tycks utlösa någon primitiv instinkt hos mannen, att fixa saker. Eller vill de bara briljera? Jag struntar i vilket - it always works!  




Tjingalong ljussäsong   

blev det 13 december även i år! Ja, jag tycker Luciafirandet är helt okey, jag kan tömma hela tårkanalsystemet när små barn är pepparkaksgubbar, tomtar, lucior (helst 13 st små lucior i en förskoleklass, där ingen får röstas bort av demokratiska jämlika regler) och stjärngossar (det övergår helt mitt förstånd hur man får 13-åriga förpubertala killar att stå på en scen med strut på huvudet!!!). Det är något magiskt med detta.

Men nu var det liasom en annan anledning än luciafirande, som gjorde den 13:e extra festligt.
HUND 2009, slutet på ett års ivrigt tävlande med vovvar runt om i Sverige. Och nu skulle hela världen (det känns så) få se vem som har den ABSOLUT VACKRASTE, UNDERBARASTE, SNÄLLASTE, SPECIELLA och bla bla bla, hamiltonstövare i världen. The one and only. Fniss. Jag hoppas att alla andra tycker lika dant om sina vovvar, vilken sort de än är av!

Jag slutar aldrig förundras över hur följsamma hundar är. Vi skulle göra något absolut nytt för skogs/jakthundarna denna dag. Vi skulle åka buss! I 30 mil, nya människor och nya hundar i bussen. Super D:s entré i bussen var minnesvärd. Hon klev snällt in i bussen före dotter Nina, hållande i kopplet. Tittade in i mittgången och hälsade alla med ett dovt voff, och knallade sedan iväg till ett ledigt säte och hoppade upp och parkerade! Som om detta med bussåkande var det mest naturliga i världen.  Lillebror tyckte det var lite läskigt med alla nosningar fram och bak vid förbipasserande i den trånga mittgången men fann sig snart han oxå och knoppade snällt  in bredvid matte

Älvsjömässan är nog aldrig så festligt utsmyckad som under hundutställningarna i december. Finalscenen/ringen brukar vara en härlig plats att få springa in på. Så också i år.




Julstämning - jag ÄLSKAR tomtar, lucior, pepparkaksgubbar och allt annat juligt

Detta "spektakel" måste upplevas. Fast med en reservation - gillar du inte jyckar ska du hålla dig på replängds avstånd för det är vovvov här och vovvov där och trängsel och ännu lite mera vovvov. Underbart. Och försäljare i varje vrå, som försöker lura på dig allsköns hundgrejor som du inte visste du behövde.  Allt från fåniga små tomtemössor för chiahuahua till regnkläder för afghaner och papiljotter till pudlar. Visst är det underbart? Jag är inte den som står emot  försäljningsteknik - jag är ett snällt offer för en med svada försedd försäljare. Fast i år blev det bara sushi till lunch (lite ovanlig hundutställningsföda faktiskt) och inga inköp av något varken nödigt eller onödigt krimskrams. Fast jag är förstås löjligt förtjust i täcken........... Skulle kunna tänka mig att ha ett täcke för varje veckodag till Super D. Fast hon slipper att skämma ut sig för hararna i skogen, förstås. Hararna skulle nog fnittra ihjäl sig om de fick se en hamilton ånga fram i rosa täcke genom snön.


På domare blir man aldrig klok! Så är det, och så kommer det att förbli! Lillebror har haft en förmåga att endera absolut förtrolla domaren eller åka ut bakvägen! Den här domaren tyckte han var FEMININ!!!!!!! En gång tidigare i år saknade Lillebror förbröst, stackars hund. Hur kan han springa fem timmar i skogen, han borde falla död ner av syrebrist. Nåja, bedömningssporter är alltid bedömningssporter. Men Super D föll i alla fall domaren i smaken (fast hon hade faktiskt just denna dag en lite dåligt utvecklad underkäke....) och fick sitt BIR och CACIB till gruppfinal. Men eftersom hon ju faktiskt hade taskig underkäke denna dag så blev det ingen placering i gruppfinalen då det var samma domare som i ringen på förmiddagen och han visste ju fuller väl att hon nog har svårt med matintaget p g a lite för liten underkäke,  hähä. 

 



I "line upen" inför gruppfinalen är Super D i alla fall först i gruppen......




Och inne på arenan är hon super på att ha alla tassar i luften, så det så!



Åsså var det Blå Gula Hund, som det skulle tävlas om oxå. (Kolla de vackra julklockarna i taket)
Domare Karl Gunnar Stafberg har placerat Super Divan på en tredjeplats i denna årets sista omgång 




Lillebror följer syrrans göranden och låtanden från läktarplats



Fast han ser minsann inte speciellt lycklig ut........... "det är jäkligt trångt matte...."


Sen är det pompa och ståt, fanfarer av blåsare på scenen och alldeles "knökafullt" med vackra hundar överallt och häftiga prisutdelningar med blommor och blader och priser i långa banor och sen, NÄST SIST, kommer det vackraste av det vackra.........................

Årets vinnare av tidningen Hundsports pris till bästa Blå Gula Hund



Luciauppvaktning - prisutdelare Renée Willis från Hundsport



Segerblommor och med oss hem på bussen skulle dessutom fraktas ett styck litografi med svenska hundraser, en silver/minnestallrik, ljuslykta och en BIABÄDD.
Det fanns en hund hemma, som tydligen alltid önskat sig en egen biabädd, för den har inte varit ledig sedan den hem kom



Dolly Polly Supermamma har väntat alldeles för länge på att få en egen biabädd. Att det är Super D:s pris ger hon fanken!

Nu är det kallt - alltså täcken på och matte får utlopp för sina behov av att klä på saker. Lustigt eller hur, när vi tjejer är små klär vi på och av dockor dagarna i ända, sedan blir vi större och klär på och av ungar, ytterligare lite äldre och vi skaffar oss drömhästen som vi önskade oss i tonåren men inte hade råd med då, och vad gör vi? Jo vi sätter på täcken mot starkt solsken, häftigt regn, täcken med krage mot stark kyla och täcken i stallet för att hästen inte ska smutsa ner sig med spån i boxen. Sen går det några år och det är dags för att trappa ned på hästinnehavet, och vad händer då? HUNDKRAKARNA utsätts för mattes obändigt stora behov av att ha någon att klä av och på...........................

Tjingalong klädsäsong

båtsäsongen är så himla kort? Jag tycker den är ganska okey - från 30 april till 2 december. Det är väl inget att klaga på, eller?
Ja, idag har båten Kaisa fått landkänning igen. Det var kallt idag, riktigt kallt, med vacker rimfrost och absolut stilla blågul luft (blå för himmel - gul för sol). Långpromenad med påpälsade jyckar å sen BÅTUTFLYKT. Det var inte så himla dumt!

Det ser nästan ut som om det sprutar isbitar runt fören



Det där med att ta upp båten är för skogstassefamiljen ingen speciellt stor sak. Jag är fuller väl medveten om att det är många ägare till lite större båtar som planerar i veckor, för detta stora evenemang. Både när båten ska I vattnet, och när den ska UR vattnet. I den här familjen bestämmer vi oss på fem minuter. Det är vackert väder, blåser inte storm och är bra sikt. NU tar vi upp båten.

Husse hyste visst en viss tvekan om huruvida jag skulle hitta mellan hemmahamnen och marinan i Skattkärr. För säkerhets skull skickade han alltså med en alldeles egen liten fyr - söt va?





En strålande decembersol var inte helt enkel att ha i ögonen, när man körde. Kanske var det därför husse skickade med fyren?




Titta så kallt! Rimfrosten ligger tät på rufftaket och på putt-i-från-korvarna



Det gick med en sjujäkla fart över "havet"

och bogsvallet sprutade längs sidan på vår "racer" (haha, sisådär 8 knop) och
vår vanliga "onsdagsmark" försvann i fjärran.




Det här är väl mer passande - en rejäl gammaldags adventsstake!

Tjingalong slut-båtsäsong

Kjamiz bananiz regnsäsong

 att fixa  väder?  Vill du ha varmt? Vill du ha frost? Säg bara till undertecknad hur du vill ha det. Enda kruxet är väl, att du inte får bo alltför långt bort ifrån 2 ha Solberg.

Så här är det nämligen; redan i september  nådens år 2009 var det FROST. I  september. Det är åratal sedan det var frost i september, men i år var det alltså dags för dylika skrämskott om en kommande fimbulvinter. Jag har lite lång startsträcka ibland, men när jag, efter flera skrämskott i början av oktober, äntligen insåg att det inte skulle bli någon bättring på väderfronten så röjde jag (läs skogstassehusse) ur garaget. Tomt. Städat. Snyggt. Och så kör jag in min ”missibischi” för att slippa skrapa fler isiga bilrutor tidiga morgnar. Och vad händer då? Naturligtvis – inte en enda liten fnuttig frostnatt på flera veckor.

Igår var jag i min älskade skog i flera timmar. Kom hem med tre tunga påsar med trattkantareller (någon som är ”avis”?????????) plus hund och div annan utrustning . Fullastad alltså, varför jag stannar bilen utanför garaget. Det är ju för fanken nästan 10 gr varmt, så där kan den väl stå!

OCH VAD F-N HÄNDER?  Naturligtvis – när jag skulle till jobbet i morse såg bilen ut som en igloo. Det fina regnet som föll igår kväll måste naturligtvis nödvändigtvis med en sannolikhet som tydligen är 100%, omvandlas till IS (inte snö, nejdå, IS) under natten. Alla som försökt få bort is på rutor, eller ens försökt öppna bildörrar som är igenfrysta, vet hur skojsigt det är på en skala. Svor förstås en ramsa, men vad hjälper det? Zero, nada, null, nichts, not.

 Så om någon vill ha frost i grannskapet – be mig bara parkera utanför garaget. Det fungerar t o m om det råkar vara 10 gr varmt när det är sängdax. Någon gång under nattens ljuva timmar så händer magiken. Bilen fryser ihop, gräsmattan blir vit och stenläggning och trappor blir förvandlade till rutshkanor.

 Avslutningsvis en bild för dotter Anna, vars passion i livet bl a är kossor

Tjingalong dubbsäsong

är det oftast. Och nu har jag gjort något jättenytt. Jag har varit på VINTHUNDSUTSTÄLLNING. I ett kallt och rått ridhus i Sjuntorp, av alla ställen på denna runda jord.  Har man diverse kompisar  - som INTE har stövare – så kan sådant här ”drabba” en. Risken är väl att jag någon gång dessutom hamnar på bulldogsutställning. Det är nog så långt från stövarutställning man kan komma. Inte en enda ”nuffra” lik på en hamilton och en bulldog. Nåja, nu var det vinthundar på tapeten, eller i ridhusdammet, om man säger så. Hur många vinthundar finns det?  Ja, jag menar raser alltså. En snabb titt i kennelklubbens rasregister visar, att det är strax under 20 olika raser i gruppen. Och det lustigaste av allt, alla tävlar inte i grupp 10, vinthundar, utan fem av raserna tävlar i grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp. Och många olika raser knallade alltså omkring och var vackra i Sjuntorp denna regniga och trista novemberlördag. Det var bl a sloughi, greyhound, podenco ibicenco, afghan, faraohund och en himla massa galgo espanol, som tydligen blivit lite av ”rasen på modet”. Men jag var där för att hjälpa Maria med  tre av hennes mäktiga varghundar, som skulle se lite mer världen än Brattfors denna dag och dessutom tävla i skönhet. ”Miss Sjuntorp”, skulle det kunna vara något? Eller ”Mr Västergötland”.  Nåja, eftersom jag är en ganska värdelös behjälpare, så inkallades dessutom förstärkning från Värmlands Nysäter i form av en betydligt yngre och mindre skröplig person, dotter Nina.

Nina har hittat vargen Johnny - och kärlek uppstod





Dotter Nina, har, tillsammans med mannen i sitt liv,  dessutom fått för sig att ”varghund ska det bli i familjen”. Inte är det jag som är mamma till dessa idéer! Jag älskar ALLA hundar (tror jag, med en viss skepsis mot hundar som ska bäras i väska eller på armen……..), men jag vill helst ha hundar som inte välter omkull mig, när jag ska pussa eller krama dom. Ina Pina Varghund välter den hon älskar och hennes pappa Vito Diablo Varghund "dödar" sina offer genom kvävning medelst en tunga stor som en disktrasa.

Jag överlevde både vältning och pussning, men kom att överlämna handlersnöret till en alltså betydligt stadigare och ”mindre-lätt-att-välta-person. Dessutom fick den disktrasepussande Vito Diablo Varghund bara tillgång till sin egen mattes ansikte att bepussa. Maria är VAN och hinner alltså dra andan innan pussningen kommer igång.  

Att avskräcka dotter Nina från att skaffa ett stycke varghund till hushållet lyckades inte. Hon gillar tydligen utmaningen att bli både vält och ihjälslickad. Här har hon i alla fall fått hela varghundshögen att ligga stillsamt och snällt.

Podenco ibicenco



En "affsgan"



Marias (och Vito Diablo Varghunds) avelsgrupp, som senare blev BIS 2 Avelsgrupp


En italiensk vinthund vore kanske något för skogstassematte. De är något lite större en än chiahuhua, behöver inte sitta i väska utan är självgående, och av en storlek som möjligen kan skrämma en liten råtta. För några år sedan skulle jag ha himlat med ögonen, stönat högljutt och oartikulerat, om någon sagt att jag skulle skaffa mig en krokryggad, smalnäst, högdragen vinthund. Men, men. Av någon fånig anledning har jag börjat få för mig att jag skulle ”klä i”en borzoi. MMMMMmmmm, de är läckra! Oberörbara. Ståtliga. Lugna. VACKRA med en päls mjuk som en kissekatts. Det får nog bli ett pensionärsprojekt. Skogstassehusse har vid något tillfälle hotat med att komma hem med en ”affsgan” för att matte ska få utlopp för eventuella Barbiedocksdrömmar om att kamma och borsta och tvätta och dammsuga. Suck.

Här några exemplar av mitt pensionärsprojekt

Marias "Pappis" SUCH DRIFTCOT DIABLO (Vito) blir BIR och dottern  ART CUINNS ANGEL OF HEART  lägger beslag på  BIM-titeln och blir senare  BIS 1 JUNIOR


Och så avslutar Vito dagen med att bli BIS 2 och nu är det Maria som pussar på
"pappisen" och inte tvärtom! Han visade inga som helst symtom på kvävning av den behandlingen.
 

Nåja, medförda varghundar skötte sig alldeles kanonbra och släpade hem halva bilen full av priser. Tocken tur att vi inte hade en gammal bil av hundkojemodell att ”knö in” grejorna i. Marias  jättebil blev proppfull på hemvägen. Och inte är det jobbigt att köra hem, trots regn och rusk, när det bak i bilen ligger en BIS:2 och snarkar!  Närmare info finns förstås på Marias hemsida  www.ascendings.se

Tjingalong vinthundssäsong!

Jag skrattar så jag får kramp - kolla mutningen av bygelhästen!


http://www.youtube.com/watch?v=GIFJHYUrcfE


Tjingalong skrattsäsong

www.liv.se , d v s landstinget i Värmland, har sammangaddat sig mot mig! Det vanligaste man hör, när det gäller sjukvården idag, är att det är så förb ... långa väntetider på lasarusket, efter att man väl har fått någon snäll medicinman på vårdcentralen att skriva ut en remiss. Jag ska inte klaga därvidlag. Jag har fått kallelser med vändande post - detta när man bestämt sig för att vänta tålmodigt och snällt i kön och inte bli frustrerad över att månaderna går. Och det är inte, när det gäller mig just nu, "fara i dröjsmål" som advokaterna brukar uttrycka sig. Men nehej då, fort som sjutton kommer kallelserna, tack för det. MEN av någon anledning ska jag alltid till doktorn klockan nio på onsdagarna. SKULLE INTE TRO DET. När helvetet fryser till is, DÅ, men inte förr, ska jag gå till doktorn på en onsdag. Eller om jag drabbas av benbrott eller något annat akut, men det är på gränsen då oxå.
PÅ ONSDAGARNA ÄR MAN I SKOGEN!!!!!!
Eller möjligen på IKEA, om skogen skulle råka vara bortblåst eller igensnöad med tre meter höga drivor. Så det så! Onsdagar sitter man på ryggsäck, lyssnar på pipande blåmesar, dricker choklad med ostmacka och apelsin och lånar ut sitt huvud till elaka tallefjantar som använder undertecknads huvud som måltavla för sin kotte-kastar-tävling.  Några avvikelser från detta schema för inte förekomma. För då blir Super Diva Fisförnäma ledsen och det kan ju inte tillåtas.  Så i morgon ska jag hänga i telefonkö på sjukstugan och boka nya tider. Tänk så glada de ska bli över att konfronteras med ytterligare en krånglande patient!


Sånt här kan göra mig jäkligt ettrig:

Ingen förare hittades vid olycka

I närheten av bilen fanns en berusad man, som enligt honom själv varit passagerare i bilen. Han fördes till sjukhus med skador som inte ska vara allvarliga.

Någon annan person som kan ha färdats i bilen hittades inte i området och eftersom det inte fanns vittnen, kunde inte polisen binda någon förare till olyckan.

-------------------------

När Maria och jag kom på "He 18" (som hennes GPS-tant envist kallar E 18 för), på nämnda ställe igår kväll, dök det helt plötsligt upp en lång livligt gestikulerande man, som höll sig i mitträcket på vägen. Han svajade och vevade i armarna och ben och det var ytterst nära att han kunde ha blivit påkörd. Maria hann bromsa och veja för den uppenbart jättefulla uppenbarelsen. Vi slängde oss på varsin mobiltele, men ingen av oss hade polisens nummer inlagt (annat än 112 då), men någonstans i det undermedvetna dök det gamla polisnumret i Karlstad upp. Och därifrån var det hänvisning till nya sifferkombin. "Välkommen till polisens telefon. Gäller det pågående brott eller skada, tryck 1"  bla bla bla. Kändes som om gubben på vägen skulle hinna bli ihjälkörd innan det över huvud taget gick att ta sig fram till polisen (skulle nog ha slagit 112, men har en jäkla - kanske överdriven - respekt för det numret). Väl framme genom allt knapptryckande genom växlarna var det sedan 6 - 7 min väntetid.......... Värre än på landstinget alltså.  Och om 7 minuter skulle vi dessutom vara hemma, och gubben kanske redan mosad. Nu hade någon annan redan fått tag på polisen före oss, som väl var.  Och se så enkelt det är att svära sig fri från en rattfylla. JAG BLIR SÅ ARG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Promenera alltså lugnt ur bilen, veva lite med armarna (med risk för att ytterligare någon kör av vägen för att slippa köra på dig) och säg sedan att du varit passagerare i den kraschade bilen! Går det verkligen inte att genom fingeravtryck på ratten fastställa vem som kört senast! Bara några mil före denna händelse sitter Maria och jag och pratar om, att det är tämligen lugnt på vägen, och har så varit ända sedan Växjö, och nu hade vi ca 8 km kvar till 2 ha Solberg. Och så säger vi - ja, det enda som man egentligen är rädd för att väl att man ska möta något jäkla rattfyllo, som är ute och vinglar  en sån här kväll!
Ska det vara så himla svårt att låta bli bilen, när man druckit sprit!

Det här är trevligare bilder och minnen, tycker jag



Super Diva Fisförnäma har spanat in ett byte - kolla pointerlooken!




Om man lyfter lätt och försiktigt på tassarna, så kanske man inte blir upptäckt på smygen.......




Av någon outgrundlig anledning har anfallaren hamnat i underläge




Jag sa STICK !!!!!!!!!



Okej, uppsnappat,  jag drar.............




En sommarkväll ute på skäret

Tjingalong snart snösäsong!

Det har "fuskats" en tid. Det har inte varit skogsonsdagar på flera veckor. Vet egentligen inte vad vi gjort, lekkamraten och jag, men i skogen har vi i alla fall inte varit på onsdagar. Tur att våra hundar är snälla varelser som varken klagar  eller lipar åt oss. Åsså helt plötsligt får Super Diva Fisförnäma för sig, att det är dax att löpa. Och då pratar vi defintivt inte om att "löpa" i skogen. Precis tvärt om. Det blir ingen löpning alls i skogen, varken med ben eller rumpa! Bara skogspromenad i koppel.
Men nu var det så att det började krypa myror i kropparna på oss tvåbenta av uteblivna skogsbesök. Ergo - lasta den Anderssonska jeepen med två hundar, ryggor med kaffe och smörgås och två mattar OCH SÅ UT TILL JAKTMARKERNA.

Och där var det sig likt. D v s knott, mygg och fästingar och annat elände! Ändå så längtar man alltså dit. Stackars Super Divan som bara fick vara åskådare denna onsdag

Spanat in ryggsäcken med sitt goda smörgåsinnehåll

Matte, ska detta föreställa jakt? Sitta bunden vid en jäkla tall?!





Ja, så käkar man då  sin macka till suset av talltoppar och granar, som sätts lite lagom i rörelse av knapp märkbar vind och så passar man på att "gå i kyrkan" lite. Dessa gudagivna onsdagar som bara är våra och hundarnas.

Okidoki, så far Majken Bajken Solstråle  iväg. Oooppps, 160 meter ifrån matte! Här går det undan med kortbenen i blåbärs- och lingonriset. Bort iväg till ungskogen, gläffs gläffs!!! Sköna toner från en unghund som hittills inte varit alltför pratsam i skogen.
Det blev ingen lång litania nu heller - men i alla fall gläffs och voovvvs.

Och vi gick och vi gick. En lång skön promenad där GPS:en kom väl till pass. En molnig dag som denna utan en sol som talar om var väderstrecken är, är det skönt att kunna ha en liten snitsig apparat i fickan!  Och hundens GPS är ju inte så tjatig som en viss Garmin "Greta" i bilen, som ständigt vill få matte att köra vägar som inte stämmer med "kartan i huvudet". Bah. Efter lite diskuterande med grenar som daskar fridstörarna i ansiktet och diverse snubblande över och i  lömska gropar i Vår Herres kyrkgolv, så hittade vi vår waypoint. "Vi ska definitivt vara framme nu!" Det står på kartan  att "Howards koja" ska stå här!"
Och var fanken är då kojan???? Vi ser ingen koja!  Vrider huvudet lite till vänster och där är den! Precis som den brukar. Men anfaller man ett älgkoja från fel håll, så är det inte så säkert att man ser den! Ett älgtorn byggt av skogens eget material smälter in i omgivningen och döljer sig.

Men nu var det dax för påtår! Fullständigt utpumpade som vi var, hihi.
(Det finns många anledningar till en liten påtår)



Hur söt på en skala?

Söt eller inte, nu är jag "tött, jättetött"




Vänder alla ryggen, sa Super Divan




Ska detta kallas jakthundar???????????????

Tjingalong långkalsong jaktsäsong

Jag ÄLSKAR TV. Jag ÄLSKAR rörliga bilder. När jag tänker tillbaka, sisådär 50 år eller så, så kan jag förstå, att jag faktiskt alltid älskat rörliga bilder. Söndagsmatinén på biograferna  Rivolo, Röda Kvarn, Saga, och allt vad de hette i hemstaden, hade en mycket trogen besökare i lilla fröken Carlsson. Och visades Tarzan på någon av biograferna så var lyckan gjord för den veckan. Klockan 13.oo och kl. 15.oo öppnades de magiska dörrarna in till salongen åsså kastade sig en hop ungar in, var och en försedd med en ask Domino, Tulo eller dylikt. Pop Corn på bio existerade inte. Jag vågar nog påstå, att jag inte var den enda ungen i hemstaden som hade exakt 1 kr  i veckopeng, varav 75 öre gick till en biobiljett och resterande 25 öre till en ask tabletter. Vad kostar det att gå på bio idag?
Men nu blev det en utvikning ifrån detta med TV. Hemmets "dumburk" är ju en liten bio. I synnerhet nu när var och varannan människa sitter behagligt nedsjunken i en TV-soffa och tittar på en enorm plasmahistoria med bättre kvalité på bilderna än mången bio.
BIO - TV. Rörliga bilder. Kul.
Och min fascination är ungefär lika stor nu, som då. Gamla filmer, nya filmer, dåliga filmer, bra filmer, spännande filmer - allt slukas om det inte finns något roligare att göra. Och sömnlösa nätter blir trevligare med hjälp av rörliga bilder. Okidoki, skulle kunna läsa böcker i stället för att titta på TV, men efter att ha fått mina tegelstensromaner i huvudet ett antal gånger då jag somnat med boken i hand, så har jag övergått till TV-tittande. TV:n slår mig inte i skallen, när jag somnar.

Kommersiell TV eller inte - jag har inget större problem med att titta vare sig på reklam-TV eller SVT:s olika utbud, men ibland blir jag verkligen fascinerad av våra reklammakare. Och ibland blir jag faktiskt lite upprörd............ Man ska inte tänka FÖR mycket på de budskap man får, och definitivt inte svälja informationen med hull och hår. Men det vet väl alla.

Vanish - "lita på Rosa" - är lite skojsigt.
"Vanish, med aktivt syre" Jaha, ock? Finns det inaktivt syre? Hoppas jag ALDRIG behöver andas in något sådant. I min lilla värmländska värld är nämligen allt syre aktivt. Hur är det hemma hos dig? Lite sämre kvalité kanske i ett sammanträdesrum efter en lång sittning, men inaktivt, nä, det tror jag inte. Då skulle vi ligga som döda sillar allihop efter ett möte.  Baah

TELE2:s ordlek med sheep  - cheap tycker jag inte är så klockren som man skulle önska. Kanske mest för att jag själv inte förstod den först (ja, jag är lite seg emellanåt, mest för att jag är lite av en språkpolis och därför inte såg någon som helst koppling under en hel veckas reklamtittande. Att det stavas olika är ju ok, men det uttalas ju dessutom olika. Så????  Q 8 och Kuwait är ok, men sheep och cheap. Dessutom tycker jag fåret är rent anskrämlig fult. Men det speglar  kanske mer min egen känsla. Jag gillar inte får (möjligen små söta lamm, men lammtillståndet i ett fårs liv är synnerligen kort). Jag gillar getter.



Viss är han ful?


I viss reklam för mascara skrävlar man med att man har SERUM i mascaran. Enligt uppslagsboken så är Serum (plural: sera)  en gulaktig transparent vätska som blir resultatet efter att man låtit blod koagulera och sedan avlägsnat blodceller och koagulationsproteiner. Serum innehåller proteiner, bland annat antikroppar.

Serum är även en form av antidot (motgift) mot tex. ormbett, som då framställs ur ormartens eget gift.

Jaha, varför i mascara? Mot ormbett kanske?

Tjingalong mascarasäsong

är det gott om idag. Luften är full av små pippijåglar, som tigger mat och ute på gärdet - till stövarnas uppenbara förtrytelse - går det två rådjur, som smaskar på det goda gräset som fortfarande spirar i stubbåkern efter havreskörden. En gudagåva att bo i en djurpark, även om jag tycker att vissa djurarter inte är lika roliga att ha på gården. Ingen nämnd - ingen glömd, men en bekant meddelade igår, att hans schäfer vägrade att gå ut och morgonkissa i trädgården. Så vovven fick gå in igen - okissad. Huruvida det ledde till någon olycka inomhus, det vet jag inte, men förklaringen fick husse omgående, när han tittade ut. I trädgården stod två vargar. JAG VILL INTE HA DET SÅ. Jag tycker faktiskt att vargarna kan vara i Stockholm.  För vi som bor på landsbygden vill inte ha dem i trädgården. Och inte heller lugnt promenerande på vägen utanför Konsum i Lekvattnet.

Nåja, det var mina små kompisar det gällde. Visst är de härliga?
  

Ooops, något som skrämmer?



Smart att kolla åt varsitt håll!



Kolla att jag har pilfinkskolibrier utanför köksfönstret!



Åsså har jag "upp-och-ned-fåglar"



Blåmesen blev blyg och  ville inte vara med på bild, men talgoxen är en jäkla linslus. OCH HUNGRIG.

Nix, nu ska jag stänga datorn och gå på "vovvegå" med lekkamrat, taxar, "fåvve" och Super Divan och hennes lilla goa mamma.

Tjingalong fågelsäsong

skulle man kunna tro att jag är "utsatt" för. I måndax var jag till en öronspecialist, och igår torsdag till en ortopedkonsult plus lungröntgen. Allt inom loppet av några dagar. Och på lasarettet ligger två remisser och väntar på ortopedverkstan och på scintigrafi. Håller Skogstassematte att falla i bitar? Yes and no. Och allt är egentligen den förbaskade "pumpatassens" fel. Fast egentligen inte - problem i axlar och armar började redan på 90-talet, men har hållits i schack med hjälp av cortison och div andra magiska finter och knep.
Men pumpatassen, som jag satte mig på i februari, har lixom inte velat bli bra. Sjukgymnasten hittade direkt senskadan som blev när den stora starka taxen drog omkull matte på isfläcken, men det var liasom inte bara det......... Det började värka på andra ställen i foten. Smärtor som gått över när foten varit igång en stund bara för att sedan ställa till ett sjuhelsickes liv, när jag ska gå och möta John Blund. Men nu vet jag - doktorn mumlade något om Mårtens sjukdom. MÅRTENS???? Det var väl min sjukdom! Nu visade det sig att det faktiskt var varken Mårtens eller min sjuka - det var MORTONS neurom/syndrom.  Så det så. För mig har denne Morton väldigt gärna fått behålla eländet för sig själv.

Visst är det lustigt - när du morsar på folk på stan så säger du (nästan) alltid "Läget" - "Hur mår du" - "Är allt bra" etc etc. Just nu skulle jag kunna rapa upp en jäkla lång lista på att allt inte är ett dugg bra, men vad svarar man kompisen på stan? "Jorå, det är bara bra!"  HA HA. Man gör sig själv till lögnare! Det är INTE ALLS bra, men vem sjutton vill höra en litania om alla förbaskade krämpor? Inte nån - jag lovar. Så från och med nu tror jag faktiskt att jag själv ska sluta hälsa med fraser som "Läget?", "Hur mår du?" o s v. För det är faktiskt egentligen inte det jag vill höra om jag inte UTTRYCKLIGEN ställer frågan längre in i ett eventuellt samtal. Bahhhh.

- Hur är läget Nilsson? - Jorå tack, det knallar!
Bara så ni vet!
Och det regnar. Ordentligt. För första dagen på lång tid. Denna höst har varit förunderligt fin, om dock lite kall. Skrapat rutorna på bilen många morgnar redan. Ifjol tror jag  det var en frostnatt i september - sedan dröjde det ända till december innan det blev kallt igen. Verkar som klimatuppvärmningen gått i baklås just nu. Fast just idag är det varmgrader här runt Vänern, men bara några mil härifrån snöar det för fullt.



Fatou har intagit tv-soffan. Regnet skapar god sömn

Tjingalong regnkalsong

 När jag packar för att resa iväg några dagar, så fattas det ALLTID grejor. Dock inte Super Divans utrustning. Men jag kan ju, som ni sett förrut,  för egen del glatt åka iväg i rosa foppatofflor........
Ja, efter åren med tältning i hela vårt avlånga land kom så åren med köra ungar kors och tvärs med ponnyer och hästar. Och så nu - hundutställningar. Kul att det alltid finns anledning att lufta sig! Och inte nog med det. Jag har ju dessutom en lagom reslysten lekkamrat, som ser till att vi berikar våra kulturella sinnen, hihihihi, med lite tripper till slott och herresäten och snygga dass lite runt om i Värmland och övriga världen.

Och i fredax var det dax igen. Packa bil, hundväska och Suss för att dra till Sundsvall, 56 mil hemifrån.

Något som alltid gör mig nyfiken är olika ortsnamn. Varför heter det si eller så? I olika delar av vårt land är vissa ändelser av ortsnamn mer frekventa än på andra ställen. Och när man åker genom ÅNGERmanland, så passerar man Harmånger, Enånger,  Njutånger och ånger, ånger, ånger. Vad i helskotta betyder "ånger". Google är bra, lixom Wikipeida. "Ånger" betyder "trång vik". Och det är ju inte så svårt att förstå, om man tittar på kartan över kusten!
Så var den gåtan löst.

Och vilka mysiga andra ortsnamn, som står på vägskyltarna efter kustenlandet norröver från Gävle. Jag tror jag skulle vilja tillbringa en stund hos "Snäckmora" och varför inte i  Långvind, som låter som det är taget ur en visa av Taube. Långvind. Skulle det inte kunna vara namnet på en älskad segelbåt? Mmmmm, flera underbara namn såg vi - men glömde tyvärr lika fort.

På hemvägen från Sundsvall passerade vi Falkenberg (felnavigering av stora mått, eller hur), Hebron (ännu större felnavigering). Och inte kan vi skylla på "tanten i GPS:en heller", hon gjorde allt rätt. Vi passerade dessutom Kumla. När man ansöker om kennelnamn, stuterinamn m fl andra prefix och suffix, så är det noga med att det inte finns fler av samma sak. Men tydligen kan vi ha flera både Falkenberg och Kumla....... och vad folket i Israel gillar att vi har ett eget Hebron, det vet jag inte.
Men jag vet en person, som bor väldigt nära Paradishyttan! Fast om det är något Paradis, när vargen står på gårdsplanen, när man ska ut och kvällsrasta hundarna, det vete sjutton.

Sundsvall?? Jodå, det finns kvar oxå. Och Divan gjorde sitt jobb - d v s att bara vara vacker!

Tjingalong Blåsväder