kennelskogstassen

Närå, jag har inte alls blivit tokig (-are), men det finns så mycket hokus pokus och idag har vi blivit varse ett nytt sorts hokus pokus. Husse Claes har valt ut sin tik, som redan var tingad i mammas mage. Skogstassens Tindra har fått sin familj  efter viss besiktning...........................


som jag inte närmare kommer att redogöra för här! Husse vet - och vi vet. Och Tindra vet. Och övriga skogstassar är också besiktade - varför man kanske kan ställa sig lite frågande inför metodens riktighet, fniss.  Den som borde ha haft sämst knöl hade störst! Vissa hemligheter måste man bevara. Hur som haver - lilla Tindra förblir värmländska!

Tjingeling och solong och alldeles speciellt tjingeling till Claes och Anne

pumpatassen är riktigt skaplig. Det var den redan på söndagen, men det kunde jag ju inte berätta, för då hade ju inte en enda kotte tyckt synd om mig. Kanske var det mest det pumpatassen var i behov av - lite "tyck-synd-om". Nu  har jag fått så mycket gensvar på detta, så jag kan berätta hur det står till - egentligen. F A S T lite "synd-om" var det faktiskt natten till söndag oxå, men när Nilsson fått kroppen att slappna av och somna så är den kroppen medvetslös. Det känner vissa av mina nära vänner till. D v s ett fåtal utvalda som haft "onöjet " att sova ihop med mig på div hotellrum o s v. "Peta gärna på mig så jag slutar snarka". Min stackars medsovare petar lite försynt på mig, jag vänder mig om, tystnar i 20 sekunder och drar sedan igång timmersågningen igen. I alla fall påstår Suss och Ingrid  det. Inte vet jag - jag är medvetslös! Men vänder mig snällt i alla fall..... Och onda tassar göre sig icke heller besvär med att störa! Husse är så van vid oljudet att han påstår att han inte kan sova när det är tyst!!!

Nu, när jag inte kan beklaga mig över foten, så får jag hitta på något nytt. Och jag vet vad det kommer att bli!!!! Vi har låst en dörr till kopieringsrummet på jobbet, d v s den dörr som så himla praktiskt fungerade som motorväg rakt från mitt rum. Dörren igensatt och Nilsson, och förstås även alla andra,  måste gå runt en krök till en ny öppning. Detta utgör i min lilla värld en klar arbetsmiljörisk. Jag kommer nämligen ångande i sjuhundratjugo varje gång jag ska till kopieringsrummet. Och jag tittar bara upp för att spana in hinder i form av städerskans utrustning, för den gör ont att springa in i (har provat). Så en igensatt dörr utgör en klar risk - för att näsan ska bli platt och huvudet få hjärnskakning. Men jag har en väldigt snäll chef - hon har lovat att jag får anmäla eventuell platt näsa och hjärnskakning till facket som arbetsskada. Inga alls pekpinnar om att jag ska se upp - har hon gett upp???

Tjingeling pling plong från en som ännu har näsan i behåll

och tycker det känns lite visset på fredagskvällen, när foten känns som en jättelik pumpa. Åsså tittar jag på den inser att den ser ut exakt som den brukar, storlek 39,5, varken större eller mindre! Men den känns som en elefanttass! Efter tre-fyra minuter i exakt samma läge börjar den bulta och kännas konstig. Byter ställning och tjosan, så är den ok igen. I tre-fyra minuter. Hmmm, mysko, mysko. Jag drattade på rumpen, när jag tog in taxen idag efter den dagliga skällturnén i hundgården. Is på gräsmattan med ett förargligt snötäcke över. Poff, rumpan blev plattare och tydligen foten oxå. Suck, suck, men det går väl över. Förhoppningsvis till i morgon, när jag hade tänkt följa med husse och Lillebror till skogs. Det ska bli, som de säger här i Värmland, dretväder i morgon, men vi hade hoppats att det kanske skulle kunna inbegripa snö i morgon bitti. Nåja, det kanske varken är spårsnö eller någon bra högertass på matte, så det får väl bli som det blir med "harspåringa i möra".

Lillebror Xsora håller på att träna fotboll - han har rullat sin leksaksboll över golvet i en halvtimma nu och vi börjar bli lite smått trötta på att höra hans aktiviteter.  Bollen HÖRS, och när han rullar den med kraftiga finter med nosen eller jabbar den med tassarna så ramlar det ur små trevliga godisbitar ur den. Jättelajbans - i alla fall för Städpatrullen (läs Tasselina), som är mycket smartare än Lillebror. Han har nämligen lite för bråttom, bollrullandet är jättekul och det går undan på golvet. Så fort att han glömmer  att plocka upp ALLA godisbitar. Bakom Lillebror går alltså Taxen (som aldrig själv skulle nedlåta sig att sätta den där runda saken i rörelse) och plockar upp en massa goda leverbitar.  Så om någon ser min lilla taxfröken och konstaterar att hon eventuellt är tjock om magen, så finns det en anledning. To much candy.

göra en Lindholm! D v s gå in genom huvudentrén på IKEA kl. 16.00 och sedan gå ut genom kassan 16.10. Visserligen på bekostnad av någon överkörd pensionär och ett par gallhojtande ungar vars stövlar körts över - men ändå! Jag kan inte göra en Lindholm. Jag vet det nu. Jag försökte idag. Visste precis vad jag skulle ha, visste exakt var dessa saker stod, visste exakta vägen inkl. genväg, visste exakt hur mycket kalaset skulle kosta och visste exakt mina tidsramar för att kunna "göra en Lindholm". Shit happens. Kalaset skulle kosta ca 400 kr, men kostade i verkligheten 1 100 kr och tidsramen brast med många 100 %. Det vore nog bättre för min ekonomi om inte husse vore så motsträvig vad gäller IKEA-shopping!!! Fast å andra sidan, ingen hötte med kryckan efter mig och jag vet med bestämdhet att jag inte störde några barn i bollhavet.
Nu har jag varit hemma en stund, plockat upp alla roliga lampor, lyckats få dem att lysa dessutom. Ja, jag vet. Man skruvar i en lampa, sätter i stickkontakten i de där två hålen i väggen å sen trycker man på en kontakt. Vipps, så blir det ljus i Guds Hus. Men det är ingen självklarhet, när jag har skruvat ihop saker. Men idag fungerade det.

Nu är Majken-Bajken-Solstråles rumsarrest över efter Tuva-Snuva-Ruggbolls bortavaro. Vem sjutton vill släppa en hund lös, efter att ha haft en rymling i skogen i fem kalla dygn??!! Men idag var det dax! Utrustningen kollades av femtioelva gånger och hunden släpptes i frihet. Det var lite tokspring i alla riktningar och jag förmodar att det var en trött liten "fåvv", som har sovit eftermiddagssömnen därefter.

men inte så länge! Satt och pratade med arbetskompisarna i morse om var man enklast och billigast kunde köpa sig ett par fungerande skidor med vidhängande stavar och pjäxor. Det fanns många bra förslag. Vid eftermiddagsfikat var samtalsämnet snarare var man kunde få tag på flytvästar.......
Så trist!

Men det finns massor av otrista saker - som att mata små ljuvliga valpisar! Idag har småttingarna lämnat spjälsängen i sovrummet och flyttat till eget boende i varmgaraget. Egen stor bädd i den gamla "spjälsängen" och sedan en stor mysig hage att röra sig i och leka i, när man nu inte väljer att härja i sängen. På det viset påminner de om andra småbarn - busar gärna i sängen före John Blunds entré. Just nu är de lustiga att se. Om de skäller för högt så ramlar de omkull av det egna luftdraget och räcker de ut en tass för att klappa till en kompis, så ramlar de då oxå. Om två-tre dagar lär de inte skrämmas omkull vare sig av det egna luftdraget eller av att välta omkull en kompis.

SNÖN VRÄKER NED. Undrar just om det kommer att vara lika jippeeee, när jag ska ta ut bilen och åka till jobbet, hmmmm. Klockan är nämligen exakt fem på morgonen nu, de vuxna hundarna har fått sin frukost och jag ska precis till att koka välling till de små. När jag släppte ut de stora vovvarna efter frukosten för att de skulle få gå på toaletten, så stod det klart - SNÖN kommer.
Min älskade Mitsubishi har haft lite startproblem några gånger, varför husse monterat bort startmotorn och skickat iväg den till en specialist-. Alltså, jag är utan bil. Ska ha "firmabilen" till jobbet. Och hur fasen uppträder den i snö? Jaja, den kan ju inte vara helt okörbar, eller??? Husses stora fyrhjulsdrivna SUV är en dröm i snön, men den där lilla löjliga Caddyn,??
Idag flyttar valparna ut till "stora valplådan" i garaget med egen utgång till valphage ute. Mamma Dolly flyttar med, förstås. Inte med någon större förtjusning, men det har fungerat förrut. Kommer med bilder, när installationen är klar.
Ska åka och göra skäl för brödfödan först i minst åtta timmar.
Tjingeling

Det är KALLT, det är vinter, men det finns ingen snö! Vad menas med detta? Tänk så ljust och mysigt det skulle bli med lite snö. Det är inte ens rimfrost nu, tyvärr. Men det kanske kommer snö - hoppas det.
Idag har småvåfflorna ätit "riktig" mat för första gången - smakportion, som man brukar säga om små människobarns första kontakt med mosad banan. Här var det majsvälling med uppblött torrfoder som stod på menyn. Och jisses vad det slaffsades och åts! Stövare är stövare, från första stund. Äter allt som serveras med glupande aptit!  Det var vägning och kloklippning oxå på programmet  idag och alla  växer med god fart.
En liten kille har oxå fått en ny familj idag. Han kommer att flytta till Gusum, när han är åtta veckor. Han har t o m fått sitt namn idag - Skogstassens Esse. Härligt.
Fast de där dagarna alla småvåfflor lämnar kenneln, är jobbiga! Jag kommer nog aldrig att sluta gråta en liten skvätt för
alla "våra" små barn, när de far iväg med sina nya familjer. Men det är ju så det ska vara. Sen är det skojigt att ha kontakt med deras familjer och höra hur det går i hus och hem och i skogen. De slutar aldrig helt att vara "våra" små barn och vi glädjer oss oerhört, när vi får höra om deras framsteg.

har jag varit idag. Det är alltid kul att ha sällskap, när man är ute och går. Och idag fick jag det stora  nöjet att vara ute och gå med Björn Hellberg. Jorå, precis den Björn Hellberg som oxå du känner till. DEN Björn Hellberg, tennisoraklet  och urmysig, jättekunnig, tokrolig bisittare till Ingvar Oldsberg i "På Spåret" . Jorå, det är alldeles sant. Han och jag var i skogen idag tillsammans med Skogstassens Diva-Fisförnäma-Fatou. Sämre sällskap kan man ha. Ibland vill jag att det ska vara alldeles toktyst omkring mig i skogen, så jag kan höra minsta lilla muspip under en stubbe, men idag var jag inte på humör för det. Ville ha sällskap, så därför var Björn Hellberg nedladdad i MP 3-spelaren - hans deckare Dödslängtan. Jag är en notorisk bokavlyssnare. Jag har läst hela livet, allsköns bokstäver i alla sammanhang. Börjar med  texten på Kelloggspaketen och mjölktetran på morgonen, Metro till morgonfikat på jobbet (lite svårt med koncentrationen där, det är så många sköna pratglada arbetskamrater runt omkring) åsså fortsätter det hela dagen. Med bokstäver, och så en oherrans massa siffror. Sen, för fem-sex år sedan upptäckte jag ljudboken. Snacka om att upptäcka en annan värld! En riktigt bra uppläsare kan göra en bok till den absolut största njutning, vilket det nu är spänning/deckare eller en skönlitterär roman. Jag bestämde mig för att nonchalera böckerna om Arn, eftersom jag tycker att Jan Guillou är det mest långtråkiga som finns att läsa, när han beskriver ett mordvapen på ca 5 sidor innan själva smällen kommer.................. Men så var jag väl utan något att lyssna på och tänkte att  "va fasen, kanske är bra med lite tråkigt oxå", Hmmmm, i veckotals gick jag omkring i ett 1100-talstöcken. Jag tittade upp och kramade om min hund - herrejisses inte fanns det väl hamiltonstövare då?" Jag gick omkring på gatorna i staden och kunde inte förstå varför det var så mycket bilar på gatorna. Var hade alla oxkärror tagit vägen? Asfalt??? Här ska gå en ryttarstig!  Kort sagt - jag förlorade mig i både tid och rum och lyssnade praktiskt taget dygnet runt. Och eftersom böckerna är många så var jag icke andligen närvarande i denna världen på flera, flera veckor!  Thomas Bolmes inläsning av bokserien trollband mig. Och jag lärde känna en annan Guillou än den som skrev om Ondskan och alla böckerna om Hamilton.
Men idag var det Björn Hellberg som fick följa med ut i skogen. Det var en ny, men mycket trevlig bekantskap. Jag tycker mycket om deckare, men tycker ofta att de är så infernaliskt dåligt skrivna. Och då menar jag inte att spänningen är dålig, utan att de vimlar av så många grammatiska fel. Har författare/förlagen nu för tiden inga personer som kollar att författarna inte gör de där klassiska hemska syftfelen (som ibland kan bli nog så roliga) i stil med "Prinsessan fick en ros av prinsen, som hon sedan pressade". Kan väl inte vara speciellt skojigt med pressade prinsar! Men de är frekventa i dagens deckarlitteratur. Men Björn Hellberg - han har ett språk som är helt underbart och en grammatik som får blodet att koka i en gammal latinstudent. Hurra! Så jag glädjer mig åt att jag har fem deckare till av honom nedladdade i datorn! Jippee, ett fynd!

I alla fall var det skönt i skogen idag. Inga klingande hardrev utan en vovvve som höll sig i närheten av matte och rotade runt i två timmar. Men det var vindstilla, klar himmel och solen räckte idag ned mellan träden! Det var flera månader sedan. När man gått i skogen de senaste månaderna har man fått avnjuta solen genom att titta i trädtopparna. Men idag nådde solstrålarna ner mellan träden, ända till marken. Ljuvligt. Ett bevis på att jordklotet tippat över åt rätt håll igen! Och jag tyckte faktiskt att jag hörde en talgoxe försiktigt och lite rossligt pröva stämbanden idag.

Tjingeling - dax att börja sätta ihop kvällsmaten

De som känner mig vet att jag inte  är speciellt troende. Fast........ det är ju det där med att gå "i kyrkan" i skogen. Finns det en barnatro - eller är det en saknad/ledsnad över att inte ha en barnatro? Jag vet inte - mamma lärde mig "Gud som haver" och pappa såg till att jag inte trodde på såna tossigheter. Klart att det blir "tilt" i huvudet! Och den "tilten" pågår fortfarande.
FAST - ibland, när det är som allra svårast och jäkligast och jag inte vet hur i hela friden jag ska kunna uppnå något som bara MÅSTE ske - ja, då ber jag en lite förlägen bön till Vår Herre, samtidigt som jag ber Honom om ursäkt för att jag inte tror på honom, eller hur det nu är????  Stackars Vår Herre! Att han fortfarande står ut med mitt flamsiga troende - för på något sätt måste han göra det - vilket är ett under i sig.
Ibland händer saker som bara inte får hända - en älskad familje- och jakthund blir borta i skogen! Sändaren slutar fungera under ett drev och skymningen formligen rasar ner från himlen och det är bistert kallt. Nä, det var inte någon av våra hundar, men nästan lika illa. Lilla Tuva-Snuva-Ruggboll, vännerna Ingrid och Stigs lilla strävhårstax, försvann i ett glatt klingande drev klockan tre på eftermiddagen för sex dagar sedan, eller är det fem dagar sedan? Spelar ingen roll - det har varit absolut jättekallt, alldeles för kallt för en liten familjehund att vistas ute nattetid. Timmarna vi letat, var för sig och tillsammans är åtskilliga. Ingrid har ropat sig igenom hela skogen, sökt överallt, pratat med varenda människa i hela trakten som förmodats kunna få se en skymt av Tuva. Ingen hund - absolut inte ett spår efter henne.
Både Ingrid och jag konstaterade vid flera tillfällen att "nu vore det bra att vara religiös, så man åtminstone kunde be!"
Men jag tror nog vi bad ändå , båda två - troende eller ej.
Så idag - ett telefonsamtal från Ingrid till mitt arbete  - HON ÄR HEMMA, OSKADD, Lite mager med en mindre köldskada på nosen men i övrigt pigg och glad!"
Tack gode gud! Du måste ha hört oss. Och tack du snälle granne som förstod att Tuva-Snuva-Ruggboll  inte skulle knalla omkring hemma på din gård iförd "jaktkläder" utan förstod att något var fel och tog till dig hunden och ringde matte.
Idag är det genast lite muntrare i vår lilla värld - alla Skogstasse- och Åsbackenhundar är på rätt ställe!
Vi är alla så tacksamma!

omkring en ibland - så mycket att man får svårt att sortera upp i hjärnan. Nu tror jag nog att jag skrivit det mesta som vi VILL minnas på hemsidan. Sen finns det annat, som man INTE vill minnas - det får sorteras bort och minnas i ett privat litet fack........ Fler av er förstår vad jag menar!

Att komma hem efter en tvådagars "föreställning" i showringen är ganska speciellt. Tocken tur att det råkade vara min lediga dag idag! Det är mycket att ta itu med hemma - som bäbysarnas första besök på kloklippningen, städning och tvättning av grejor som varit med i min och hundens resväska m m. Solen skiner och jag känner att jag bara inte orkar gå ut i skogen, fast att jag VILL, hela kroppen bara VILL gå ut med vovvan i skogen. Men så känner jag att det är för mycket annat som pockar på, åsså blir jag trött när jag ser allt som måste göras innan jag börjar jobbet i morgon. Och då smyger jag in och tittar på Fatou som krupit ihop i hundburen - hon sover som en stock! Nåja, hon är nog lika trött som jag! Så jag får släppa det dåliga samvetet för henne - hon verkar faktiskt helst vilja vara för sig själv i buren med sitt från i morse sparade tuggben. Hon bara byter sovställning med jämna mellanrum och bevärdigar mig inte en blick. Tack för det, Divan!

Det är något mystiskt med Göteborg. Där finns bara konstigt väder. I alla fall i Trettondagshelgen. Jag har åkt till My Dog i flera år i rad och det är alltid något spökigt på gång med vädret! Men i år hade vi tur, såvida att vi faktiskt hann hem innan den stora ishalkan bröt ut på allvar vid midnatt mellan den 6:e och 7:e. Väl hemkommen, tryggt nerbäddad i sängen, hörde jag på radion att det var trafikelände längs hela E 6 m m. Tre fyra timmar tidigare, när vi passerade på hemväg, spöregnade det och var mörkt och vått, men i alla fall inte halt. Men sedan frös hela regnet till is. Puuhh, vilken skön känsla att redan ha passerat! I fjol körde vi hem i det årets snöstorm. Kröp, sakta, sakta från Vänersborg och hemöver och snön var som en vägg framför bilen. Året dessförinnan regnade det så att vi nästan var rädda för att få simma hem. Åsså denna jäkla blåst som västkusten bjuder på! Varför i himlens namn är Göteborg så märkvärdigt?? Sveriges framsida! Nix, i Karlstad skiner ALLTID solen. I alla fall inombords.
Tjingeling

Det har varit rejält kallt några dagar. Så där så man tittar på termometern, när man går upp på morgonen och konstaterar att man nog ska kura ihop sig framför TV:n hela dagen, smaskandes chockladpraliner, drickandes mängder med onödig julmust , sovandes en liten stund framför någon risig film etc. Men så tickar klockan på, solen visar sig och ute är det rimfrostvitt och bara så sagolikt vackert. Hängbjörkarna utanför fönstret ser ut som vackra vita klänningar av skiraste tyll och spets. Och då är det bara att ge upp TV:n, pralinerna, musten och snuttefilten. UT, UT, man måste bara ut i skogen och lyssna till ingenting! Absolut ingenting! Nåja, det knarrar lite mysigt under kängorna, pinglan runt hundens hals låter som ett koppel arbetshästar med bjällror. Ibland får jag nästan känslan av att min käre morfar ska komma fram på skogskörvägen med Svarten och släden. Bjällror, rimfrost - omedelbart ser jag Svarten med rimfrost runt mulen och den varma andedräkten rimfrostig och bakom hans breda rumpa, nerbäddad i släden, sitter morfar. Han ska hämta "stassarna" vid stationen. Deras nyinköpta VW-58 måste nämligen ha plogad väg och sådan lyx finns inte fram till morfar och mormors gård som ligger tre kilometer från "landsvägen". Sån lyx som plogad väg behöver inte Svarten. Han tar sig fram på den väg han själv plogat upp, men som inte alls duger för den moderna tidens påfund, bilar. Han fnyser bara lite föraktfullt åt dessa illaluktande monster och skakar stolt sin halvmeterlånga nordsvenskman så rimfrosten yr, och så tar han i och travar stolt med släden bakom sig.  Jag kommer aldrig att glömma den gången mina föräldrar och jag skulle visa upp den alldeles nyinköpta "folkan" för mormor och morfar. Mot bättre vett, försökte pappa sig på att köra fram till gården ca en månad innan det var lämpligt på vårkanten. På skogsvägen till morfar var det tjällossning långt efter att bofinken slagit sina första drillar (något vi lärde oss med tiden...... efterföljande år promenerade vi alltid sista kilometrarna under vår och höst) så pappas stora stolthet, den nyinköpta folkan, fastnade helt sonika i ett djupt tjälskott och sögs fast i backen. Käre pappa, så bekymrad han blev. Han trodde säkert att hela lilla folkan skulle försvinna ner i backen och aldrig mer se dagens ljus. Det var till att gå till fots fram till morfar och berätta om eländet. Han lyssnade artigt (men log säkert i mjugg), selade på Svarten en rejäl loksele försedd med draglinor och svängel. Så promenerade han och hans käre häst ner i backen, där folkvagnen - i alla fall enligt min far - endast var synlig till taket. Nåja, nu var min far alltid lite drastisk i sina överdrifter....... Morfar spände lugnt ihop kofångaren med en krok i svängeln och smackade på Svarten som la sina sex-sjuhundra kilo i selen och stadigt drog upp den pyttelilla folkan. Morfars triumf var så uppenbar. Jag var elva år och så stolt över morfar och hans häst!
Det är märkligt - så fort jag kommer till skogen verkar det som jag hamnar hos morfar..................... Och riktigt så är det kanske inte. Men det framstår ganska klart för mig idag, vem som lärde mig att älska träden och suset i deras kronor och tystnaden och stillheten. Nåja, knäpptyst är det ju förvisso inte. Men det är en annan sorts tystnad än på andra ställen. Det är så mäktigt. Och även om jag har sällskap, och vi snattrar som ankor, så finns lugnet där ändå.