Brrrrr
Det har varit rejält kallt några dagar. Så där så man tittar på termometern, när man går upp på morgonen och konstaterar att man nog ska kura ihop sig framför TV:n hela dagen, smaskandes chockladpraliner, drickandes mängder med onödig julmust , sovandes en liten stund framför någon risig film etc. Men så tickar klockan på, solen visar sig och ute är det rimfrostvitt och bara så sagolikt vackert. Hängbjörkarna utanför fönstret ser ut som vackra vita klänningar av skiraste tyll och spets. Och då är det bara att ge upp TV:n, pralinerna, musten och snuttefilten. UT, UT, man måste bara ut i skogen och lyssna till ingenting! Absolut ingenting! Nåja, det knarrar lite mysigt under kängorna, pinglan runt hundens hals låter som ett koppel arbetshästar med bjällror. Ibland får jag nästan känslan av att min käre morfar ska komma fram på skogskörvägen med Svarten och släden. Bjällror, rimfrost - omedelbart ser jag Svarten med rimfrost runt mulen och den varma andedräkten rimfrostig och bakom hans breda rumpa, nerbäddad i släden, sitter morfar. Han ska hämta "stassarna" vid stationen. Deras nyinköpta VW-58 måste nämligen ha plogad väg och sådan lyx finns inte fram till morfar och mormors gård som ligger tre kilometer från "landsvägen". Sån lyx som plogad väg behöver inte Svarten. Han tar sig fram på den väg han själv plogat upp, men som inte alls duger för den moderna tidens påfund, bilar. Han fnyser bara lite föraktfullt åt dessa illaluktande monster och skakar stolt sin halvmeterlånga nordsvenskman så rimfrosten yr, och så tar han i och travar stolt med släden bakom sig. Jag kommer aldrig att glömma den gången mina föräldrar och jag skulle visa upp den alldeles nyinköpta "folkan" för mormor och morfar. Mot bättre vett, försökte pappa sig på att köra fram till gården ca en månad innan det var lämpligt på vårkanten. På skogsvägen till morfar var det tjällossning långt efter att bofinken slagit sina första drillar (något vi lärde oss med tiden...... efterföljande år promenerade vi alltid sista kilometrarna under vår och höst) så pappas stora stolthet, den nyinköpta folkan, fastnade helt sonika i ett djupt tjälskott och sögs fast i backen. Käre pappa, så bekymrad han blev. Han trodde säkert att hela lilla folkan skulle försvinna ner i backen och aldrig mer se dagens ljus. Det var till att gå till fots fram till morfar och berätta om eländet. Han lyssnade artigt (men log säkert i mjugg), selade på Svarten en rejäl loksele försedd med draglinor och svängel. Så promenerade han och hans käre häst ner i backen, där folkvagnen - i alla fall enligt min far - endast var synlig till taket. Nåja, nu var min far alltid lite drastisk i sina överdrifter....... Morfar spände lugnt ihop kofångaren med en krok i svängeln och smackade på Svarten som la sina sex-sjuhundra kilo i selen och stadigt drog upp den pyttelilla folkan. Morfars triumf var så uppenbar. Jag var elva år och så stolt över morfar och hans häst!
Det är märkligt - så fort jag kommer till skogen verkar det som jag hamnar hos morfar..................... Och riktigt så är det kanske inte. Men det framstår ganska klart för mig idag, vem som lärde mig att älska träden och suset i deras kronor och tystnaden och stillheten. Nåja, knäpptyst är det ju förvisso inte. Men det är en annan sorts tystnad än på andra ställen. Det är så mäktigt. Och även om jag har sällskap, och vi snattrar som ankor, så finns lugnet där ändå.
Nu är det kvällen, de små "våfflorna" har vägts in för första gången efter födelsedygnet och de växer fint och är tjocka och goa om magarna allihop. Lilla mamma Dolly är hungrig dygnet runt och kan äta hur mycket som helst just nu. Igår och idag har hon ätit fem gånger, jätteportioner, och ändå blir inte magen tjock och go. Alltihop går åt till mjölkfabriken, som omsätter åtskilliga kalorier just nu. Nu börjar hon bli lite mer sällskaplig igen. Första dygnen efter valpningen lämnar hon knappt valplådan för att gå ut och gå på toaletten, men de två senaste dagarna har hon varit väldigt intresserad av vad som bjudits på matbordet och hon kommer även upp i vår säng och sover hos oss några timmar varje natt.
Nix, nu ska jag kolla ut - Polmans grabbar har lovat snö. Det ser jag fram emot. Bara det inte kommer på måndag och tisdag, då det är långresa på gång. Ifjol spösnöade det från Vänersborg och hem efter den stora hundutställningen i Göteborg under trettondagshelgen. Värsta snöovädret på hela vintern. Det är väl bara så typiskt. Först var det underkylt regn upp till Uddevalla-Vänersborg och sedan snöade det kopiöst. Men det var inte bara jag som körde sakta den kvällen-natten. Trots att jag inte körde fortare än max 50 km/tim hela långa vägen, så blev jag inte heller omkörd! Och mötande bilar kom oxå "krypande". Nu håller vi tummarna för att det blir bra körväder i år.
Tjingeling!
Det är märkligt - så fort jag kommer till skogen verkar det som jag hamnar hos morfar..................... Och riktigt så är det kanske inte. Men det framstår ganska klart för mig idag, vem som lärde mig att älska träden och suset i deras kronor och tystnaden och stillheten. Nåja, knäpptyst är det ju förvisso inte. Men det är en annan sorts tystnad än på andra ställen. Det är så mäktigt. Och även om jag har sällskap, och vi snattrar som ankor, så finns lugnet där ändå.
Nu är det kvällen, de små "våfflorna" har vägts in för första gången efter födelsedygnet och de växer fint och är tjocka och goa om magarna allihop. Lilla mamma Dolly är hungrig dygnet runt och kan äta hur mycket som helst just nu. Igår och idag har hon ätit fem gånger, jätteportioner, och ändå blir inte magen tjock och go. Alltihop går åt till mjölkfabriken, som omsätter åtskilliga kalorier just nu. Nu börjar hon bli lite mer sällskaplig igen. Första dygnen efter valpningen lämnar hon knappt valplådan för att gå ut och gå på toaletten, men de två senaste dagarna har hon varit väldigt intresserad av vad som bjudits på matbordet och hon kommer även upp i vår säng och sover hos oss några timmar varje natt.
Nix, nu ska jag kolla ut - Polmans grabbar har lovat snö. Det ser jag fram emot. Bara det inte kommer på måndag och tisdag, då det är långresa på gång. Ifjol spösnöade det från Vänersborg och hem efter den stora hundutställningen i Göteborg under trettondagshelgen. Värsta snöovädret på hela vintern. Det är väl bara så typiskt. Först var det underkylt regn upp till Uddevalla-Vänersborg och sedan snöade det kopiöst. Men det var inte bara jag som körde sakta den kvällen-natten. Trots att jag inte körde fortare än max 50 km/tim hela långa vägen, så blev jag inte heller omkörd! Och mötande bilar kom oxå "krypande". Nu håller vi tummarna för att det blir bra körväder i år.
Tjingeling!
Kommentarer
Trackback
