kennelskogstassen

pumpatassen är riktigt skaplig. Det var den redan på söndagen, men det kunde jag ju inte berätta, för då hade ju inte en enda kotte tyckt synd om mig. Kanske var det mest det pumpatassen var i behov av - lite "tyck-synd-om". Nu  har jag fått så mycket gensvar på detta, så jag kan berätta hur det står till - egentligen. F A S T lite "synd-om" var det faktiskt natten till söndag oxå, men när Nilsson fått kroppen att slappna av och somna så är den kroppen medvetslös. Det känner vissa av mina nära vänner till. D v s ett fåtal utvalda som haft "onöjet " att sova ihop med mig på div hotellrum o s v. "Peta gärna på mig så jag slutar snarka". Min stackars medsovare petar lite försynt på mig, jag vänder mig om, tystnar i 20 sekunder och drar sedan igång timmersågningen igen. I alla fall påstår Suss och Ingrid  det. Inte vet jag - jag är medvetslös! Men vänder mig snällt i alla fall..... Och onda tassar göre sig icke heller besvär med att störa! Husse är så van vid oljudet att han påstår att han inte kan sova när det är tyst!!!

Nu, när jag inte kan beklaga mig över foten, så får jag hitta på något nytt. Och jag vet vad det kommer att bli!!!! Vi har låst en dörr till kopieringsrummet på jobbet, d v s den dörr som så himla praktiskt fungerade som motorväg rakt från mitt rum. Dörren igensatt och Nilsson, och förstås även alla andra,  måste gå runt en krök till en ny öppning. Detta utgör i min lilla värld en klar arbetsmiljörisk. Jag kommer nämligen ångande i sjuhundratjugo varje gång jag ska till kopieringsrummet. Och jag tittar bara upp för att spana in hinder i form av städerskans utrustning, för den gör ont att springa in i (har provat). Så en igensatt dörr utgör en klar risk - för att näsan ska bli platt och huvudet få hjärnskakning. Men jag har en väldigt snäll chef - hon har lovat att jag får anmäla eventuell platt näsa och hjärnskakning till facket som arbetsskada. Inga alls pekpinnar om att jag ska se upp - har hon gett upp???

Tjingeling pling plong från en som ännu har näsan i behåll