Tack gode gud!
De som känner mig vet att jag inte är speciellt troende. Fast........ det är ju det där med att gå "i kyrkan" i skogen. Finns det en barnatro - eller är det en saknad/ledsnad över att inte ha en barnatro? Jag vet inte - mamma lärde mig "Gud som haver" och pappa såg till att jag inte trodde på såna tossigheter. Klart att det blir "tilt" i huvudet! Och den "tilten" pågår fortfarande.
FAST - ibland, när det är som allra svårast och jäkligast och jag inte vet hur i hela friden jag ska kunna uppnå något som bara MÅSTE ske - ja, då ber jag en lite förlägen bön till Vår Herre, samtidigt som jag ber Honom om ursäkt för att jag inte tror på honom, eller hur det nu är???? Stackars Vår Herre! Att han fortfarande står ut med mitt flamsiga troende - för på något sätt måste han göra det - vilket är ett under i sig.
Ibland händer saker som bara inte får hända - en älskad familje- och jakthund blir borta i skogen! Sändaren slutar fungera under ett drev och skymningen formligen rasar ner från himlen och det är bistert kallt. Nä, det var inte någon av våra hundar, men nästan lika illa. Lilla Tuva-Snuva-Ruggboll, vännerna Ingrid och Stigs lilla strävhårstax, försvann i ett glatt klingande drev klockan tre på eftermiddagen för sex dagar sedan, eller är det fem dagar sedan? Spelar ingen roll - det har varit absolut jättekallt, alldeles för kallt för en liten familjehund att vistas ute nattetid. Timmarna vi letat, var för sig och tillsammans är åtskilliga. Ingrid har ropat sig igenom hela skogen, sökt överallt, pratat med varenda människa i hela trakten som förmodats kunna få se en skymt av Tuva. Ingen hund - absolut inte ett spår efter henne.
Både Ingrid och jag konstaterade vid flera tillfällen att "nu vore det bra att vara religiös, så man åtminstone kunde be!"
Men jag tror nog vi bad ändå , båda två - troende eller ej.
Så idag - ett telefonsamtal från Ingrid till mitt arbete - HON ÄR HEMMA, OSKADD, Lite mager med en mindre köldskada på nosen men i övrigt pigg och glad!"
Tack gode gud! Du måste ha hört oss. Och tack du snälle granne som förstod att Tuva-Snuva-Ruggboll inte skulle knalla omkring hemma på din gård iförd "jaktkläder" utan förstod att något var fel och tog till dig hunden och ringde matte.
Idag är det genast lite muntrare i vår lilla värld - alla Skogstasse- och Åsbackenhundar är på rätt ställe!
Vi är alla så tacksamma!
Tuva på campingsemester i Ransäter - här tillsammans med Suss
FAST - ibland, när det är som allra svårast och jäkligast och jag inte vet hur i hela friden jag ska kunna uppnå något som bara MÅSTE ske - ja, då ber jag en lite förlägen bön till Vår Herre, samtidigt som jag ber Honom om ursäkt för att jag inte tror på honom, eller hur det nu är???? Stackars Vår Herre! Att han fortfarande står ut med mitt flamsiga troende - för på något sätt måste han göra det - vilket är ett under i sig.
Ibland händer saker som bara inte får hända - en älskad familje- och jakthund blir borta i skogen! Sändaren slutar fungera under ett drev och skymningen formligen rasar ner från himlen och det är bistert kallt. Nä, det var inte någon av våra hundar, men nästan lika illa. Lilla Tuva-Snuva-Ruggboll, vännerna Ingrid och Stigs lilla strävhårstax, försvann i ett glatt klingande drev klockan tre på eftermiddagen för sex dagar sedan, eller är det fem dagar sedan? Spelar ingen roll - det har varit absolut jättekallt, alldeles för kallt för en liten familjehund att vistas ute nattetid. Timmarna vi letat, var för sig och tillsammans är åtskilliga. Ingrid har ropat sig igenom hela skogen, sökt överallt, pratat med varenda människa i hela trakten som förmodats kunna få se en skymt av Tuva. Ingen hund - absolut inte ett spår efter henne.
Både Ingrid och jag konstaterade vid flera tillfällen att "nu vore det bra att vara religiös, så man åtminstone kunde be!"
Men jag tror nog vi bad ändå , båda två - troende eller ej.
Så idag - ett telefonsamtal från Ingrid till mitt arbete - HON ÄR HEMMA, OSKADD, Lite mager med en mindre köldskada på nosen men i övrigt pigg och glad!"
Tack gode gud! Du måste ha hört oss. Och tack du snälle granne som förstod att Tuva-Snuva-Ruggboll inte skulle knalla omkring hemma på din gård iförd "jaktkläder" utan förstod att något var fel och tog till dig hunden och ringde matte.
Idag är det genast lite muntrare i vår lilla värld - alla Skogstasse- och Åsbackenhundar är på rätt ställe!
Vi är alla så tacksamma!
Tuva på campingsemester i Ransäter - här tillsammans med Suss
Kommentarer
Trackback
