Jag har flyttat ett berg

Idag har jag lyckats med den hitintills som omöjligt ansedda bedriften, att förflytta ett berg. Och då menar jag att jag förflyttat det utan hjälp av dynamit och annat fusk. Jag har nämligen förflyttat "berget" husse till IKEA. Hurra hurra för mig. Husse har nämligen mer eller mindre svurit vid den heliga skrift att  "till IKEA får du mig aldrig!"  Nu är det nämligen så, att vi båda är vädurar och därför precis lika halstarriga och målinriktade båda två, när vi väl satt oss något i sinnet. En giganternas (nåja.....) kamp alltså - ska vi till IKEA eller inte? Jag är en slug rackare med en enorm övertalningsförmåga - och  jag lovar, en åsnas envishet är bara en tiondel av min - så därför har nu det stora undret skett. "Berget" har besökt IKEA. Finns det något som husse gillar, så är det ordning och reda. Så om man vill shopa något som på något sätt kan härledas till att ordna upp saker och ting till det bättre, så ligger man genast mycket bättre till än om man bestämt hävdar nödvändigheten av en ny soffa. Så, eftersom det gällde förvaringsmöbler till vårt kombinerade dush-tvättstuga-torkrum-solarium (häftigt, eller hur?), så visste jag att jag låg ganska bra till i odds. Så idag skulle det ske. Först en rejäl, och nu menar jag verkligen REJÄL, långpromenad med skogstassens diva-stjärna-mattes-hjärtegull-o s v  och sedan en utflykt till IKEA.
Är det någon som vet hur snabbt man kan gå genom IKEA? Och ändå handla?! Jag vet. Nu. Man kan jogga in genom portarna, balanserande med en kundvagn och häftig flåsa "f´låt, f´låt, körde jag över tantens hälar, sorry, inte meningen......." och vidare förbi sofforna, förbi gardinstängerna, förbi lampor och all skojsig köksutrustning och sedan kan man snabbt som bara fanken räkna ut hur många delar man behöver av hyllan Laxvik, fortsätta joggingen fånigt stirrande i taket efter alla pilar med texten "självplockslager", köra över några lekande barn i förbifarten och sedan ångande sno åt sig ett, två, tre av den saken i hylla 2, fyra, fem pryttlar i hylla 3 fack 5 o s v, o s v. Skojsigt värre. Samtidigt slår man en koll på "berget" som Muhammed nu har förflyttat, och undrar när det ska brisera. För det ser farligt nära ut....... Måtte nu inte kassakön vara lång, för då springer nog "berget" ut bakvägen och hela joggingturen skulle vara förgäves. För trånga skor på promenaden med hunden har nu utbytts till för stora skor under turen till IKEA och det är inte bara husse som är farligt nära sammanbrott. Mina hälar känns inte heller speciellt lustiga, skavsår, nästan dödligt stora och ont i tårna. Suck vad det är synd om människorna. August Strindberg hade alldeles rätt - det är verkligen synd om människorna.
Nåja, grejorna kom ut ur kassan och in i bilen och iväg hemåt styrde Mitsubishin av sig själv. Jag börjar tro att den oxå har indoktrinerats av att "stan är inte för vanliga bönder".
Husse försvann som en avlöning ut i verkstan med kartongerna från IKEA. Själv var jag nästan rädd han skulle få en hjärtattack av för mycket IKEA på en dag, varför jag tyckte han kunde vänta lite med skruvandet och muttrandet. Lämpligt jobb för personalen i verkstan en dag med regnväder och dåligt med grävskopor inne. "Nä, lika bra att ta det direkt, annars blir det aldrig gjort". Nåja, jag kröp ihop i försvarsställning vid datorn, väntande på eruptionen. Och den kom - för en stund sedan! Jag vet inte hur någon någonsin lyckas med att komma hem med rätt antal delar och kartonger från IKEA, men mig har det aldrig drabbat! Och nu har det återigen bevisats. Man ska vara ett snille för att köpa hylldelar på IKEA, normal bonnklurighet räcker inte! Vrålet på hjälp kom alltså för en stund sedan - från verkstan. DET HÄR STÄMMER INTE - DET FATTAS DELAR.
Haha, jag som tyckte det skulle vara smart att fixa ihop en trevlig liten hylla. Jag har fått mitt straff!!! Hyllan är visserligen trevlig, men den kommer inte riktigt att se ut som den som stod hopmonterad på IKEA och dessutom får jag göra ytterliggare ett besök på varuhuset. För lite fler delar  måste det bli............

Jag ska aldrig mer lura med husse, jag ska åka ensam eller i sällskap med andra tålmodiga tanter, gå och shopa i lugn och ro, krama tyghundar, drömma vid vackra kök, rota runt med lite skojsiga kastruller och muggar och framför allt, stanna och fika efter två timmar för att orka med de återstående två timmarna. IKEA ska inte joggas igenom - det ska njutas!
Och nu svimmade ca 98 % av er som läser detta. D v s alla 98 % som känner mig. Ni andra kan fundera över varför bara 2 % kommer att läsa detta
Tjingeling - vi hörs!


Ett päron till morsa......



Ett päron till morsa - ja nu har den päronformade hunden blivit mor! Och själv har jag blivit fräsch som en dåligt urvriden disktrasa. Nattsudd är inte riktigt min grej - morgonmänniska som jag är. När klockan är 21.00 vill jag SOVA. Men därav blev intet igår kväll. För nu var det dags att ändra form på "päronet" . Klockan 21.24 kom den första lilla varelsen, en stor kraftig kille på 486 gr. Okidoki, Dollan håller stilen, tänkte vi. Stora valpar har lixom varit hennes grej de båda tidigare valpningarna. Jorå, hon fortsatte hålla stilen. Valp nr nio, som föddes ganska exakt klockan 03.00 i natt, vägde 504 gr. Inte undra på att lilla mamma var tung! Den minsta valpen vägde "bara" 388 gr annars höll de matchvikt på över 445 allihop. Valp nr åtta ser ut att heta Yontang.......... Född 02.21 i morse. Men vi får se, hon kanske heter något helt annat!
Nu befinner sig mor och barn i lugn och ro för sig själva i valplådan med en snarkande husse bredvid. Husse knoppade in vid 12-tiden i natt, så de sista telningarna har han inte sett.  Men han vaknade till för någon timma sedan och frågade hur många det blivit. Sen bytte han sovsida och tog fatt i John Blund igen. Han har en bra kompis i John Blunds värld,
se nedan ("fuskbild", inte tagen idag eftersom Lillebror f n inte får vara i sovrummet och störa sin mamma och sina
småsyskon).



Men så här brukar det se ut efter jakttimmar i skogen. Visst är de jättesöta?

Tjingeling, nu ska jag gå och pussa på de STORE

Dagens goda gärning

Dagens  goda gärning - ja, den skedde inte idag precis. Men barnen påstår att jag gör bort mig titt som oftast - och det är vi inte helt ense om. Men, häromdagen gjorde jag i alla fall någon glad - även om det inte var riktigt med mening.
Shoppade lite julklappar med mellandottern häromdagen. Och alla ni som varit på Karlstads/Värmlands riktiga Köpmecca, Bergvik, några dagar före jul, förstår vad jag pratar om, när jag säger att det var SMOCKFULLT med folk och bilar där. Vi träffades en bit därifrån, vid det något mindre köpcentrumet runt Biltema. "Okidok, vi träffas på Bergvik om några minuter." Eftersom jag kände att jag varit lite snabbare ut ur startfållan vid Biltema, parkerade jag lite snyggt precis vid huvudingången till Coop och hoppsan, titta där, en parkeringsplats precis mitt emot. Snacka om jätteturen Allan, för i övrigt är det "knökafullt" överallt med bilar, barnvagnar, tanter,  farbröder, kundvagnar och you name it. Därför ställer sig den goda modern som en polis mitt mellan  bilraderna för att  dirigera första bästa vita Volvo combi-skrotbil som kommer till angivna parkeringsplats. Skrotbilen kör förstås snällt efter anvisningar - gu´va alla svenska tanter och farbröder är lydiga (!) och parkerar snällt i angiven lucka. Det var bara ett fel. Det var INTE dottern som satt vid ratten!
Farbrorn blev glad och så hade jag alltså åstadkommit dagens goda gärning.
Och ca 50 meter ifrån mig står dottern glatt vinkande - "du, systemet är åt det här hållet"!! Julvinet ska shoppas!
Kram på er alla - och kanske gör jag någon god gärning för er oxå någon gång!
Tjingeling


Kolla tjockmagen!

Dan före dan före dan - kolla vår älskade - numera päronformade stövare!




Nu är hon vackrast i världen! Nu vill vi bara att allt ska gå bra och att vi kan andas
ut efter den här "tjocka tiden". Att vi får ett pack pigga, fina valpar och att Dolly
kommer att må bra. Det är så dax med "second thoughts" nu! Lite sent påtänkt
faktiskt.

Skogen igår igen - jobbet idag plus tomtejobb. Nysäter och Deje har besökts av
mormortomten för leverans inför julafton till småkottarna. Åsså jobbet igen i morgon
o

Knappar, menyer och pryttlar

Har varit i regnskogen idag. För det är väl "regnskog" vi fått nu för tiden? Inte tropisk, men dock regnskog. Men det var skönt i alla fall, regnet till trots. Voffagumman drog iväg på lite egna strövtåg bara för att komma tillbaka  var 10:e minut och kolla godisläget i mattes fickor. Snappade åt sig en godbit och stack iväg en stund igen på eget "sök". Vi var ute i nästan två timmar och jag kan inte påstå att jag hade farit illa, snålblåst och regn till trots.



Fuskbild - från förra veckan - idag var det minsann ingen snö!


Sen kom det gäster. Till Dolly-Polly-Tjockmage. Presumtiva valpköpare, som ville träffa mammahunden i lugn och ro. Hon lät sig förstås, precis som vanligt, klappas på och gosas med.

Och SEN - dagens fest! Husse har köpt sig en julklapp. En ny fyrhjulig motorcykel. Ett rött amerikanskt åbäke med en himla massa finesser som jag inte begriper ett skvatt av och inte heller tänker försöka begripa ett skvatt av. En finess som jag dock upptäckte och uppskattade, vid en liten provtur från huset till verkstan, var att det är eluppvärmda handtag!!! Suveränt. När får jag eluppvärmd ratt i min  Mitsubishi?? Det är lite omodernt med rattmuff. Men eluppvärmd ratt - det vore något!
Men det var inte det som var det roliga med detta fordon. Den har en leksak för mig - ha - jag som aldrig kör omkring på något tocke. Den har nämligen inbyggd GPS-navigator. Kan ju vara bra, om och när man börjar bli senil och inte hittar hem igen. Fast - å andra sidan - då kanske man inte heller bör köra omkring på fyrhjuling? Nåja, min förkärlek för dataprylar har precis just blivit närd. Jag har "laddat" in rätt menyer i navigatorn. Tänk så oerhört praktiskt att det var en Garmin-navigator! Garminplotter i båten, Garmin Nüvi i bilen, Garmin Astro på hunden och nu en Garmin på motorcykeln. Tocken slump! Men det gör ju att jag  kan få briljera lite............ För trots allt är de allihop likadant uppbyggda, även om det skiljer lite hit och lite dit. Men det var lite skojsigt när husse knäppte på GPS:en och den med en åsnas envishet  visade att husse befann sig i Hong Kong. Det var då "datanörden" inkallades. Nu är ordningen återställd - klockan är satt på rätt tid, kartan är ställd norr-söder, spårning är aktiverad och framför allt - den visar helt tydligt att husse befinner sig i skogen mellan Karlstad och Kristinehamn. Hong Kong i alla ära, men det vore allt bra läskigt långt hemifrån!
Tjingeling!



Ungar!!!!!

På 90-talet, då vårt stora "bonnahus" beboddes av far, mor, tre livliga avkommor plus ungefär lika många hundar och några stycken kattor, tyckte jag, såsom varande den som skötte markarbetet, att det där med julgran väl i alla fall var bra överdrivet. Ett stort hus krävde förstås en vacker, omsorgsfullt klädd gran i "sal´n" på nedervåningen. Det var helt okey - därom var samtliga innevånare i huset ense. Men sen var det där med en gran på övervåningen, i det stora härliga tv-rummet/hallen.  Där borde det nog oxå vara en gran, eller??? För hur det nu var, så var det ju faktiskt den granen med sina ljus som mötte oss direkt på morgonen, när vi stapplade ut ur fyra olika sovrum på övervåningen varje morgon. Ett år eller två förled, sedan kände markarbeterskan, att det nog inte var så lattjolajban med TVÅ BARRANDE granar runt trettonhelgen. Och som den kloka strateg denna markjobbets skötare var, så bestämdes (över barnens huvud, det erkännes), att en plastgran skulle införskaffas till övervåningen för att om möjligt minimera barrandet. Några stycken livliga jyckar kan mycket snabbt - i synnerhet om en katt är inblandad i leken - förvandla en julgran till bara pinnved med olyckliga kulor runt omkring sig och juleljus och sladdar över högt och lågt. En plastgran var lösningen. I alla fall som botemedel mot barrandet. I övrigt var det hyfs och fason på husets fyrbenta innevånare som skulle gälla.
Vårt mellanbarn, då i tio-elvaårsåldern - som ingen vet vart hon fått temperamentet ifrån - halshögg mentalt sina båda föräldrar och förintade plastgranen med bara en blick.

PLASTGRAN!!!!!!!! HADE VI BLIVIT HELT FÖRGJORDAT TOKIGA???????? SKOGSÄGANDE BÖNDER HAR INTE PLASTGRAN!!!!!

Jag minns inte om jag över huvud taget vågade packa upp plastgranen någon mer gång ur sin praktiska barrfria förpackning. Jag tror inte den såg dagens ljus något mer.

Och där kunde förstås historien varit helt slut. Men idag var jag ute och julshoppade med nämnda mellanbarn (som själv numera är tvåbarnsmor) och jag frågade lite stillsamt om hon kommit ihåg att köpa glitter och krusiduller till julgranen, eftersom hon lovat de små avkommorna att det skulle finnas julgran hemma i år, och inte bara hemma hos farmor och farfar på julafton. Närå, egen gran minsann, eftersom de två små trollen dessutom fått tillverka sitt eget julgranspynt tillsammans med mormor (jorå minsann, vi målade och lackade och "glittrade" en hel dag för några veckor sedan). Så julgran skulle det bli. När mitt barn beklagade sig högljutt över att behöva gå ut och stjäla gran (mest för att hon förmodligen inte äger en riktigt såg och/eller yxa), så lovade hennes goda vänner att hon skulle få "stjäla" en alldeles egen gran på deras mark. Men vad i helskotta säger det numera vuxna barnet - jo, hon ska minsann inte ha någon Benterudsgran, hon ska ha en PLASTGRAN!!!! För se de skräpar inte ner så mycket
RIDÅ!!!!

Den här garanterar jag är äkta - den står framför vårt köksfönster och lättar upp i decembermörkret. Att ersätta den med något av plast vore mig fjärran - men så behöver jag inte heller dammsuga gräsmattan.

Tjingeling


Jag har sett världens största hare................

Jag har varit i skogen idag. Tillsammans med Majken-Bajken-Solstråle med matte och så med Fatou, förstås.
Snön är nästan borta och allt återgår till att mer påminna om vårvinter - än om december. Om det inte vore för det här med ljuset, förstås. Idag blev det nämligen aldrig ljust. Det var "mörkt" i skogen, det susade lätt i trädkronorna och det kändes som om regnet inte riktigt visste om det skulle stanna i molnen ovanför eller ramla ner.

Jag är teknik-data-freak. ÄLSKAR allt med knappar och mojänger, bara MÅSTE ha en telefon med tusenelva olika dumma funktioner på - byter en gång i halvåret......... Jag bara MÅSTE ha en GPS i bilen (jag har bra lokalsinne, så det är inte därför! Men det är ju så kul med knappar och menyer....) Jag bara MÅSTE ha en GPS på hunden. MEN, MEN, då handlar det faktiskt inte om mitt mani för dataprylar, utan om att jag är så förb-t  rädd att vovven ska försvinna för mig. En vanlig pejl är inte nog för att jag ska känna mig säker på att hitta min hund - om hon nu inte skulle hitta mig.

Nåja, med mycket bristande framgång har jag försökt inviga Majken-Bajken-Solstråles matte i detta med att man inte bara MÅSTE ha div roliga prylar (för det har faktiskt Majken-Bajken-Solstråles matte varit först med att införskaffa) utan man  måste dessutom kunna använda dem fullt ut. Jag älskar att trycka på knappar, trial and error, jag brukar lära mig ganska godtagbart snabbt hur olika roliga elektroniska leksaker fungerar. Så idag skulle jag lägga in en waypoint i GPS:en, som handhas av Majkens matte. Ett bra ställe att ha tocken däringa waypoint i skogen, är vid ett stadigt och bra älgtorn (som garanterat står kvar där nästa gång man är i skogen - och som inte ligger i en hopruttnad hög nästa säsong). Vi står, alla utom Fatou, vid älgtornet,  när jag spejar och spanar efter min "borttappade" hund (hon är "borttappad" när hon är  på mer än koppellängds avstånd från mig........ Ungefär som jag av husse anses  ha "rymt", om jag inte är i omedelbar anslutning till spisen).
- Va sjuttsicken är det som är där borta, precis i närheten av Fatou (jag såg henne, skymtandes genom granar och tallar på ca 60 m håll)???????
Jag flyttar mig lite, spanar igen och förklarar myndigt att det nog är en älg. För STORT är det, och GRÅTT. Och på tok för
nära min hund! Tröstas av närvarande tröstare, som förklarar att Fatou nog inte skulle ta det  så lugnt, om det vore en älg som gick alldeles bakom henne i hasorna.

Åsså "skriker det i"!!!! Fatou exploderar  formligen och jag blir iskall. Älgen håller på att skrämma vettet ur min älskade hund!

- Där, där, titta där kommer haren!!!
Ingrid har betydligt bättre "skogsögon" än jag har. Och visst kom Jösse Hare! Han kom i stora skutt rakt emot oss. Jösse Pösse Harpalt - stor som en älg!!!!  Femton sekunder efter kommer ett framstormande trefärgat lokomotiv - farligt likt min hund! Hon svänger åt fel håll alldeles bredvid oss. Fel håll i förhållande till Jösse Pösse Harpalt alltså. Men det var nog bara en fint, för att lura oss och basseten. För några sekunder senare är drevet i full gång!
Ohhh, min duktiga lilla hund. HON DRIVER.  Vi följer ivrigt  med våra öron hennes glada skall, som ekar i skogen och jag håller ständig kontakt på GPS:en var jag har henne. Såja, nu är hon 340 m ifrån oss - och hör så fint hon hörs i skogen. "Ett mäktigt skall" i den tiken! Och jag är så stolt! I nästan en timma kan vi följa hennes "arbete" med haren. Men alldeles som vanligt - och nästan alltid - så är det Jösse Pösse Harpalt som drar det längsta strået. Förmodligen sitter han och putsar sig bakom en gran och väntar på att hunden ska komma tillräckligt nära för att han över huvud taget ska flytta sig. Hararna är suveräna på att "trolla bort" hundarna. Och eftersom jag inte bär gevär, så är jag en fullständigt ofarlig kompanjon till hunden. Jösse-Pösse går alldeles säker för mig. Så han kan ta sig sina vilostunder under drevet och putsa pälsen och sen flytta sig en bit, när det passar honom. 
Till slut hade han totalt lurat bort Fatou, som i alla fall gjorde ett fint jobb efter tapten och letade länge innan hon återvände till älgtornet för att kolla vart matte  med följe var. Vi hade flyttat oss, så när jag på GPS:en såg att Fatou befann sig vid älgtornet, 150 m från oss, så signalerade jag till henne med visselpipan (ja, jag kan inte vissla själv - har haf hund i hela mitt liv men aldrig lärt mig vissla på en hund). Ett "yl" till svar från hunden och sedan kunde jag via GPS:en följa hur hon kom till oss, följande våra spår. Tack tekniken! För en matte med en mes´ mod och ängslan, är det underbart med dataprylar och mojänger!

Vart älgen tog vägen???? Inte vet jag. Men jag utgår från att det inte fanns någon! Men NÅGOT såg jag alldeles i närheten av Fatou. Tomten??? Nä, det var nog haren som växte sig kämpastor på avståndet. Fast hur går det ihop - han borde ju bli mindre???
Jag struntar i vilket. Det var en härlig känsla att få se Jösse komma och sedan höra en harhund göra sitt jobb. Och trevligt för Jösse, att jag är en alldeles urusel och ointresserad jägare! 

Tjingeling 

Åsså var det 110 igen

Detta knepiga väder. SNÖ - inte så mycket, men i alla fall snö. Sen kanske snö men nästan regn - åsså pang 15 grader kallt och gnistrande sol, några timmar efteråt mörkt, mulet och varmgrader. Bahhhh. Det som har varit en spännande färd på E 18 på väg till jobb och stad blev idag rena high wayen igen med full fart. Prästens lilla kråka  for inte "än hit och än dit"  längre. Undrar just om vi haft den här vinterns snö de här dagarna, eller om det blir lite till. Jag hade  nästan tänkt att  OM det verkar bli snö mer än tre-fyra dar sammanhängande, gå och köpa mig ett par skidor (igen), för de gamla har "tatt slut". Nu när det inte bor någon häst hemma, som ska ridas varje dag, kanske jag skulle hinna åka skidor igen. Något som jag verkligen gillar. Och tänk ett så bra sätt att färdas i bushen, när Fatou flänger runt och letar efter harspår (eller vad hon nu sysslar med - det är ett tvistigt  ämne lixom). Fast det drar väl med sig en massa andra investeringar oxå, förstår jag. T ex pjäxor - eller vad man har på fötterna nu för tiden när man åker skidor. Någon slags snitsiga kängor kanske??? Och kan man verkligen åka skidor i en gammal sliten, varm och go´   vinterridjacka? Och termobyxor med sadelskärning för att passa som överdragsbyxor till de vanliga ridbyxorna. De är oxå VARMA och goa, och har en skärning som gör att halva ryggen dessutom är täckt. IFALL man skulle vurpa och få snö på sig. Nåja, IFALL är väl egentligen mer än fråga om NÄR.
När den käre sonen var i fyra-fem årsåldern och jag trilskades med att dra ut ungarna ( i alla fall de som inte var i skolan på förmiddagen, d v s Nina och sonen) på skidor varje förmiddag, var det en ständig önskan att jag skulle vurpa. Helst med några icke översättbara eder på läpparna. Det var JÄTTEKUL! Jag kan lugnt säga att det bara var två tredjedelar av den skidåkande skaran som tyckte det var lattjolajban. När äldsta tösen Anna var med, så tror jag i alla fall att det kanske utjämnades till två fjärdedelar, eftersom hon var fyra resp. fem år äldre än de andra två och hade vuxit ifrån "ramla-mamma-det-är-kul-åldern". Hon hade nog mer den goda smaken att ge mamma en hjälpande hand upp........
Det är lustigt med ungar. Vi åkte i stort sett samma runda varje förmiddag. Detta föranlett av att hushållet bestod av två stora jyckar vid den tidpunkten och de fick sin dagliga motionsrunda i skogen innan det var dax för jobb resp. dagmamma. Så var det inte en skidrunda som gällde, så var det till att traska till fots, ungefär samma runda. Men just det där med skidor var extra skoj. För om jag ramlade på ett ställe en dag, så var det absolut nödvändigt att jag gjorde samma misstag dagen därpå. Andreas vissnade i hela ansiktet om mamma inte bjöd på den uppvisningen! Och vad gör man inte för att göra kottar glada och nöjda. Även om man är hur stadig som helst på benen, så gäller det att trassla in skidorna i varandra på rätt ställe och snällt ramla! Bara för att få höra det där pärlande barnskrattet. Ibland blev mamma oxå påkörd - av kottar som kom efter och inte kunde bromsa på laggarna - JÄTTEKUL! Fattades bara att två ystra hundar dessutom inte kunde inse att matte ramlat med flit och faktiskt ville ligga en stund för att barnen skulle bli nöjda med ramlingen utan fyrbeningarna skulle hjälpa till att dra upp matte. Det blir ganska hårdhänt när en airedaleterrier och en schäfer tar tag i en  arm och drar allt de orkar!  Och gärna åt varsitt håll! Att jag har överlevt! 

Men som sagt, nu är det åter 110 km på E 18 och långt ifrån skidväder.

Tjingeling

Jag njuter varje sekund

Det finns en oslagbar kombination av naturupplevelse - för mig. Det finns så mycket natur som är vacker, riktiga "aha-upplevelser" som glädjer en för någon tid. MEN, nästan som ett fenomen, är det som man kan få glädja sig  åt under vintern. OM, jag säger OM, det finns snö. Och det är detta underbara, som jag upplevde för en stund sedan. Man kliver upp ur sängen med små springor till ögon och trevar fram i huset och hittar den dörr man söker mest av allt just då (gissa vilken!) och sedan blir man anfallen av ett gäng morgonsvansviftande hundar och då trevar man efter nästa dörr - nämligen den ut till hundgården på baksidan av huset. OCH DÅ, DET ÄR SNÖ, DET ÄR FULLMÅNE och det är nästan dagsljus ute!!! Är inte det är fenomen om något! Den där fnuttiga månen, stor eller liten, men den brukar lixom inte göra mycket väsen av sig annat än som ett kort konstaterande - aha, du lyser ja...... Men i morse var det en av de där morgnarna när man - i alla fall jag - inte kan sluta förundra sig över det mäktiga i månens kraft. Ja, jag vet ju att fullmånen är speciell, jag är nämligen lite "mångalen". Sover risigt under fullmånen, bl a.
Men detta att fullmåne, lite köldgrader och SNÖ förvandlar natt till dag, är något som aldrig slutar förundra mig. Jag försökte t o m att ta några kort med min kamera.  Det är inte enkelt. Kameran vidöppen för insläpp av ljus gör den också benägen att vara känslig för skakningar, minsann. Och jag hade inte lust att stå och skruva på något stativ. Men visst är bilden talande ändå? Jag lovar, det har inte varit någon blixt på!  För dig som inte varit här - kortet är taget från sovrumsfönstret, ut över gärdet på baksidan av huset med hundstaketet (tiden till ära pyntat med ljus) i förgrunden. Man ser t o m em svart fyrkantig skugga ut över gräsmattan av husets skorsten. Skugga på natten!! Jag är så "importerad"! Och ändå, detta har jag upplevt i hela mitt liv, men det hjälps inte, jag är lika förundrad varje gång. Jag har vissa tider av mitt liv tvingats att rida mina hästar på vinterkvällar, utomhus. Med pannlampa. Jag har rastat hundar nattsvarta kvällar och oxå trevat fram med pannlampa. Men jag har också ridit underbara sprakande vinterkvällar med världens största "pannlampa" lysande och varit lika förundrad som nu. Det är nästan dagsljus och man har en skugga bredvid sig!
Visst är det fantastico!
Nix, morgonte väntar, ett sudoku eller två INNAN jag purrar "hussets herre". Jag har lovat att vara social med honom i skogen idag. Ja, det är ingen större uppoffring, om det nu lät så. Måtte snön ligga till i mars!!

Det är faktiskt kallgrader och SNÖ, självklart måste det bli skogen! Lillebror ska få chansen att kolla om Jösse Hare är hemma idag.

Tjingeling


Jag har varit i kyrkan...............

Kanske är det att häda - inte vet jag, att säga att man varit i kyrkan när man varit i skogen - men idag unnade jag mig att flexa ut från jobbet redan strax före lunch för att få åka hem och sätta GPS-sändare på Fatou och åka ut i skogen. Jag älskar att vara i skogen, så till den milda grad att jag har tillbringat stora delar av min fritid i skogen, i hela mitt liv. Med mormor, när jag var en tvärhand stor. Minns att jag låg på alla fyra i en vitsippsbacke och plockade ett jättefång med vitsippor. Jag var säkert inte mer än fem-sex år. Min underbara mormor, som av någon anledning var ledig från grytor och slammer i köket, satt på en sten bredvid mig i vårsolen och talade om för mig att vitsippor kan man plocka hur mycket som helst av - de förökar sig under jorden och man utrotar dom inte genom att plocka. Blåsippor skulle man vara mer försiktig med. Min kloka mormor, utsläppt från spisen. Mormor var "matmora", som morfar sa - d v s hon skötte ruljangsen inomhus på bondgården. Morfar slet ute på gärde och i ladugård tillsammans med moster Maj. Som jag älskade dem alla tre och så mycket kärlek till jord och natur som morfar skickade med mig utan att han visste om det. "Jag vill bli bonde som du, när jag blir stor", förklarade jag för morfar. "Nähädu, du ska bli något fint. Du ska sitta på kontor". Nedrans morfar - så rätt du hade. Inte det där med att bli "något fint "- inget kunde vara "finare" än ditt slit för alla stadsbors brödföda. Du odlade vår råg, du skötte dina kossor så vi fick mjölk, du skötte dina grisar så vi fick "riktig" julskinka (för det förstod jag redan som liten, att det minsann var skillnad på fläsk och fläsk och tänk att nu, 40-50 år senare är det fler som förstår det och affärerna säljer "ekologisk mat", Hmmmm) och du slet, året runt, i alla väder med att vårda det arv du fått. Ååå, så jag avundas dig. Inte din värkslitna kropp på ålderns höst, men väl den insikt du hade om hur jorden skulle vårdas. Tänk om jag hade trott på dig för 50 år sedan, då du försökte inpränta i en benig "stassunge", att det aldrig kunde gå väl, detta med att köra omkring med traktorer på åkrarna, att det aldrig kunde vara riktigt att vräka ut konstgödning år efter år - "för det ska andra kryp till i jorden som bara finns i gödselstacken", Du visste nog inte att det hette mikroorganismer, men du visste banne mig att de skulle till jorden! Du visste hur viktigt det var med växelbruk för att hålla ogräset stången. Jag skulle kunna göra listan så väldigt lång om jag skulle berätta allt du lärde mig, när jag satt bredvid dig på kuskbocken, när vi varje morgon skulle köra kossornas mjölk till mjölkbordet, tre kilometer från gården, ute vid "stora vägen" ("stora vägen" som idag mest liknar en liten byväg). Att frakta mjölken ut till "stora vägen" var den ståtlige Svartens jobb. Han kunde den vägen - så väl att morfar kunde släppa tömmarna till en liten jäntunge, som så stolt fick köra morfars häst. Stjärna fick inte dra mjölken. Hon var inte "säker", sa morfar. Hon kördes aldrig annat än i par med Svarten - så Svarten kunde bromsa den hetlevrade damen. Men Stjärna var den "snälla", som barnrumpan kunde borsta, sitta i krubban hos och som aldrig skulle ha lyft sina enorma hovar för att göra någon illa.  Morfar var min idol, och idag förstår jag hur mycken insikt han gav mig - fast när jag blev 14-15 år tyckte jag kanske ibland att han var lite "omodern". Det visste väl alla, att framtiden i jordbruket låg i storskalig drift, jättetraktorer, jättegårdar, besprutning mot ogräs, eller?? "Alla" visste det, inkl. femtonåringen. Men idag vet jag så mycket, mycket bättre. Morfar hade så rätt. Hans parhästar behövde aldrig ha dubbelmontage för att inte köra fast på åkern eller för att minska jordpackningen, hans älskade åkrar behövde inte giftbesprutas mot ogräs för hans stora kunskap om växtföljden på åkrarna höll ogräset borta ändå. Min käre morfar, som kunde så mycket och som var så rädd om det han var satt att bruka,    

och som skickade med sin kärlek till djur och natur till sitt barnbarn - jag är honom så tacksam. Och när jag släpper lös mina hundar i skogen och själv traskar efter i ris och moras, eller som idag i underbar vit snö, då känner jag en stor frid. Kanske den där friden som en trogen kyrkobesökare finner i Guds hus. En genomgripande frid och en känsla av ro i själ och kropp. Skogen är min "kyrka", så mäktig, så vacker, så fridfull. Och så skrämmande när hård blåst ruskar om i tallar och granars kronor - påminnande den lilla människan om att inte förhäva sig.

Jag hoppas att jag till någon del lyckats få mina egna kottar att känna sig trygga i skog och natur. Alla dessa timmar jag tillbringat med dem i skogen, på skidor, på hästryggen, på "vovvegå". Kära ungar - ni hade också en underbar morfar, men min morfar hade ni inte - men jag hoppas att något gått vidare till er från honom via mig. Och lär nu era kottar att naturen är en "helgedom" - lär dem trivas där!

En tjuv i huset

Jag är världens absolut bästa matte!!! En mardröm till matte för varje hundpsykolog och en önskedröm för varje hund. Och eftersom jag faktiskt mest tycker om att göra våra hundar och inte någon hundpsykolog glad, så får jag leva i ett
hus med bl a  ständiga snatterier. Idag kom jag på tjuven - näst intill på bar gärning. Så bar gärning som det kan bli - med fingrarna i syltburken så att säga.
Jag tyckte det lät lite konstigt ute i köket, precis som hundtassar låter när de är på fel ställe. Fråga mig inte hur det låter - men jag känner igen det där speciella ljudet när tassar inte är på godkänt revir (precis som alla mammor hör hur deras ätteläggar är i syltburken.......). Jag reser mig från datorn och uppdateringen av hemsidan och smyger runt hörnet till hallen och köket och där, mitt i synfältet står en skamsen Lillebror. INGEN, jag garanterar INGEN, av våra hundar kan bli så skamsen som han. Huvudet lågt, öronen tre kilometer långa och blicken i trasmattan. TJUVEN! Och vad har den förhärdade brottslingen lagt sig till med? Jorå, under köksbordet ligger en alldeles övergiven mandarin. Till saken hör att samtliga våra stövare är helt crazy i mandariner. Jag har mindre chans än en snöboll i helvetet  att lyckas smyga i mig en mandarin i fred om det finns en stövare inne. Men hittills har mandarinerna varit fredade i fruktskålen på köksbänken.
Och vad tror ni den rättänkande, faktiskt bättre vetande, hundmatten gör? Gissa tre gånger, som kottarna säger. Ja, de som känner mig gissar en gång åsså är det klart! För naturligtvis klappar jag om den skamsna hunden och TRÖSTAR honom för att han ser så fruktansvärt ledsen och skamsen ut - stackars hund!  Stackars hund som bara råkat knycka en mandarin och så ger jag  honom alltså allt stöd i världen för att kunna fortsätta den brottsliga banan! Och som om det inte vore tillräckligt - jag skalar dessutom mandarinen och ger honom den!!!!
Där någonstans borde jag ha stoppat mig själv. Men icke - jag lägger upp fler mandariner i fruktskålen. Ifall han skulle bli mer sugen......

När jag av dotter Nina blev tillsagd att börja blogga, tyckte hon det skulle vara bra för att jag gör så mycket stolligheter och dom borde jag dela med mig av. Naturligtvis kontrade jag blixtsnabbt med "att i den Nilssonska familjen är det faktiskt hon som står för dumheterna".

Så smart jag är! Så jättesmart - kan inte ens hålla mandarinerna på plats i fruktskålen! Och som hunduppfostrare är jag värdelös. Men Lillebror är glad.

Tjingeling

Två själar - en tanke

Jag har en längre tid gått och funderat över hur jag ska kunna få min sambo att begripa, att vi faktiskt BARA MÅSTE behålla  en liten "voffla" ur den kull, som vi hoppas ska födas frisk och pigg under julen. Puuhhh, hur mycket övertalning ska jag behöva mobilisera, för att få igenom min vilja (och som bekant, det är ju min vilja som styr världen, eller???). Vissa saker är så självklara för mig - och kanske inte riktigt lika självklara för husse i familjen. Vi BARA MÅSTE ju få fram en "harpiska" efter Dolly. I synnerhet nu eftersom vi vet att Dolly inte ska paras någon mer gång.  Men, men, jag minns den övertalning jag var tvungen att genomföra, när vi behöll Fatou. Det var den gången ingen självklarhet att spara en tik. Ska jag lyckas en gång till? Här gäller det att vara listig som en räv! Men inte har jag lyckats hitta någon rävlist bakom örat. Vilka argument ska jag locka med för att få behålla en liten blivande harpiska??  Vi BARA MÅSTE ju ha en jagande tik! Dolly är faktiskt nästan pensionär!  Visserligen åtta år ung, men ändå.........  Jag t o m "döpte" vår blivande lilla harpiska i början av veckan. Namnet kom flygande, bara så där! Hon skulle naturligtvis heta Yuntang, uttalas Jonta. Jag vet, hela utställningssverige funderar över namnet på våra egna hamilton. De vi sålt har alldeles vanliga "präktiga" jakthundsnamn, som Dolly, Bessi, Banjo, Adam o s v. Men våra egna - Fatou och Xsora. Uridiotiskt.  Och jag har mer än en gång hört olika uttal från speakers på utställningar. Men i alla fall ingen annan heter så! Fatou och Xsora är namn från Gambia, för den som inte vet. Fatou är familjens fadderbarn, Xsora är hennes far. Och Yuntang är Fatous två år yngre syster. Svart som sot - vacker som en dag! Självklart ska Skogstassens Fatous lillasyster heta Skogstassens Yuntang.
Men så var det ju det där med att få husse att förstå, att hund nummer fem ska flytta in hos oss!

Nåja, någon riktigt bra rävlist hade inte uppenbarat sig, men vad gör det när husse och matte går och grunnar på samma tanke och båda dessutom går och funderar på vilken rävlist de ska använda för att övertyga den andra om att vi
BARA MÅSTE ha en tik till i huset. Fyra hundar är faktiskt ganska många - fem är riktigt många. Men, så var det där med BARA MÅSTE.
I förrgår kväll kom husse upp ur duschen, (man tänker tydligen bra där) med en mycket bekymrad, tankfull min. Satte sig på bordet mellan soffan och TV:n, där jag min vana trogen kollade Judys Domstol på 4+ på kvällskröken. Hur oförskämd får man bli !!!!!?????  Bryta mitt  TV-tittande??? Haha. 

 - Du matte, jag har funderat...................................  (det började lite olycksbebådande tyckte jag, som letade i mitt minne efter eventuella oförrätter....)

- Jaha, och.....?

- Vi måste nog behålla en tik ...

- Ja jag vet, hon heter Yuntang!

Det goda skratt jag fick till svar efter den repliken har hörts i mig sedan dess.
- Här är jag nästan rädd för hur du ska reagera på en femte hund i huset åsså har du redan döpt henne! Hahahaha, och till Yuntang. Hahahaha, det är underbart. Det är klart hon heter Yuntang.......................

Husse reste sig, försvann innåt köksregionen och jag hörde hur han muttrade och skrattade för sig själv där ute - Yuntang, ahahaha, det är för bra, Yuntang........

Så listigare än så behövde ingen av oss vara! Efter tio års samboende har husse inte lärt sig att matte kan ha hela huset fullt av jyckar........... Sover hellre på golvet än knuffar ner en sovande hund ur sängen.






Tjingeling!

Underbar tjock mage



Ingen kan väl missa vad detta betyder? Vår älskade "mammahund" visar upp sin nu underbart tjocka gossiga mage. Hur många små "vofflor" är det i den, Dolly? Julafton? Ja, beräknad nedkomst, just precis, JULAFTON. Underbart. Så mycket finare julklappar än så kan man vällan inte få?

Nu ska vi snart ta på matte vinterjackan och Dolly och Fatou var sitt koppel och gå till SKOGEN. Med kaffe och pepparkakor i i ryggan. Det blir inget springa lös och skrämma harar idag. Dolly är för "tjock" och Fatou ska vi
inte riskera att få skadad till på lördag, då det bär av till "Stora Stockholm". Man kanske ska informera icke utställningsintresserade bloggläsare om att "Stora Stockholm" inte är namnet på huvudstaden för en förskrämd lantis (även om det skulle passa bra, oxå), utan det är den slarviga benämningen på HUND 2008, den stora hundutställningen på Älvsjömässan. Årsfinal på utställningssäsongen med ca 6 000 deltagande jyckar. Fatou ska dit och "moppa" sig lite tillsammans med matte. Det är lixom årets stora "måste-grej".

Och vet du va, Moije? Vi ha fått några cm snö! Och det faller lite spridda flingor fortfarande, men det är tyvärr plusgrader i luften, så det blir väl inte så långlivat. Men om en stund bär det av ut i naturen

RSS 2.0