Jag har sett världens största hare................
Jag har varit i skogen idag. Tillsammans med Majken-Bajken-Solstråle med matte och så med Fatou, förstås.
Snön är nästan borta och allt återgår till att mer påminna om vårvinter - än om december. Om det inte vore för det här med ljuset, förstås. Idag blev det nämligen aldrig ljust. Det var "mörkt" i skogen, det susade lätt i trädkronorna och det kändes som om regnet inte riktigt visste om det skulle stanna i molnen ovanför eller ramla ner.
Jag är teknik-data-freak. ÄLSKAR allt med knappar och mojänger, bara MÅSTE ha en telefon med tusenelva olika dumma funktioner på - byter en gång i halvåret......... Jag bara MÅSTE ha en GPS i bilen (jag har bra lokalsinne, så det är inte därför! Men det är ju så kul med knappar och menyer....) Jag bara MÅSTE ha en GPS på hunden. MEN, MEN, då handlar det faktiskt inte om mitt mani för dataprylar, utan om att jag är så förb-t rädd att vovven ska försvinna för mig. En vanlig pejl är inte nog för att jag ska känna mig säker på att hitta min hund - om hon nu inte skulle hitta mig.
Nåja, med mycket bristande framgång har jag försökt inviga Majken-Bajken-Solstråles matte i detta med att man inte bara MÅSTE ha div roliga prylar (för det har faktiskt Majken-Bajken-Solstråles matte varit först med att införskaffa) utan man måste dessutom kunna använda dem fullt ut. Jag älskar att trycka på knappar, trial and error, jag brukar lära mig ganska godtagbart snabbt hur olika roliga elektroniska leksaker fungerar. Så idag skulle jag lägga in en waypoint i GPS:en, som handhas av Majkens matte. Ett bra ställe att ha tocken däringa waypoint i skogen, är vid ett stadigt och bra älgtorn (som garanterat står kvar där nästa gång man är i skogen - och som inte ligger i en hopruttnad hög nästa säsong). Vi står, alla utom Fatou, vid älgtornet, när jag spejar och spanar efter min "borttappade" hund (hon är "borttappad" när hon är på mer än koppellängds avstånd från mig........ Ungefär som jag av husse anses ha "rymt", om jag inte är i omedelbar anslutning till spisen).
- Va sjuttsicken är det som är där borta, precis i närheten av Fatou (jag såg henne, skymtandes genom granar och tallar på ca 60 m håll)???????
Jag flyttar mig lite, spanar igen och förklarar myndigt att det nog är en älg. För STORT är det, och GRÅTT. Och på tok för
nära min hund! Tröstas av närvarande tröstare, som förklarar att Fatou nog inte skulle ta det så lugnt, om det vore en älg som gick alldeles bakom henne i hasorna.
Åsså "skriker det i"!!!! Fatou exploderar formligen och jag blir iskall. Älgen håller på att skrämma vettet ur min älskade hund!
- Där, där, titta där kommer haren!!!
Ingrid har betydligt bättre "skogsögon" än jag har. Och visst kom Jösse Hare! Han kom i stora skutt rakt emot oss. Jösse Pösse Harpalt - stor som en älg!!!! Femton sekunder efter kommer ett framstormande trefärgat lokomotiv - farligt likt min hund! Hon svänger åt fel håll alldeles bredvid oss. Fel håll i förhållande till Jösse Pösse Harpalt alltså. Men det var nog bara en fint, för att lura oss och basseten. För några sekunder senare är drevet i full gång!
Ohhh, min duktiga lilla hund. HON DRIVER. Vi följer ivrigt med våra öron hennes glada skall, som ekar i skogen och jag håller ständig kontakt på GPS:en var jag har henne. Såja, nu är hon 340 m ifrån oss - och hör så fint hon hörs i skogen. "Ett mäktigt skall" i den tiken! Och jag är så stolt! I nästan en timma kan vi följa hennes "arbete" med haren. Men alldeles som vanligt - och nästan alltid - så är det Jösse Pösse Harpalt som drar det längsta strået. Förmodligen sitter han och putsar sig bakom en gran och väntar på att hunden ska komma tillräckligt nära för att han över huvud taget ska flytta sig. Hararna är suveräna på att "trolla bort" hundarna. Och eftersom jag inte bär gevär, så är jag en fullständigt ofarlig kompanjon till hunden. Jösse-Pösse går alldeles säker för mig. Så han kan ta sig sina vilostunder under drevet och putsa pälsen och sen flytta sig en bit, när det passar honom.
Till slut hade han totalt lurat bort Fatou, som i alla fall gjorde ett fint jobb efter tapten och letade länge innan hon återvände till älgtornet för att kolla vart matte med följe var. Vi hade flyttat oss, så när jag på GPS:en såg att Fatou befann sig vid älgtornet, 150 m från oss, så signalerade jag till henne med visselpipan (ja, jag kan inte vissla själv - har haf hund i hela mitt liv men aldrig lärt mig vissla på en hund). Ett "yl" till svar från hunden och sedan kunde jag via GPS:en följa hur hon kom till oss, följande våra spår. Tack tekniken! För en matte med en mes´ mod och ängslan, är det underbart med dataprylar och mojänger!
Vart älgen tog vägen???? Inte vet jag. Men jag utgår från att det inte fanns någon! Men NÅGOT såg jag alldeles i närheten av Fatou. Tomten??? Nä, det var nog haren som växte sig kämpastor på avståndet. Fast hur går det ihop - han borde ju bli mindre???
Jag struntar i vilket. Det var en härlig känsla att få se Jösse komma och sedan höra en harhund göra sitt jobb. Och trevligt för Jösse, att jag är en alldeles urusel och ointresserad jägare!
Tjingeling
Snön är nästan borta och allt återgår till att mer påminna om vårvinter - än om december. Om det inte vore för det här med ljuset, förstås. Idag blev det nämligen aldrig ljust. Det var "mörkt" i skogen, det susade lätt i trädkronorna och det kändes som om regnet inte riktigt visste om det skulle stanna i molnen ovanför eller ramla ner.
Jag är teknik-data-freak. ÄLSKAR allt med knappar och mojänger, bara MÅSTE ha en telefon med tusenelva olika dumma funktioner på - byter en gång i halvåret......... Jag bara MÅSTE ha en GPS i bilen (jag har bra lokalsinne, så det är inte därför! Men det är ju så kul med knappar och menyer....) Jag bara MÅSTE ha en GPS på hunden. MEN, MEN, då handlar det faktiskt inte om mitt mani för dataprylar, utan om att jag är så förb-t rädd att vovven ska försvinna för mig. En vanlig pejl är inte nog för att jag ska känna mig säker på att hitta min hund - om hon nu inte skulle hitta mig.
Nåja, med mycket bristande framgång har jag försökt inviga Majken-Bajken-Solstråles matte i detta med att man inte bara MÅSTE ha div roliga prylar (för det har faktiskt Majken-Bajken-Solstråles matte varit först med att införskaffa) utan man måste dessutom kunna använda dem fullt ut. Jag älskar att trycka på knappar, trial and error, jag brukar lära mig ganska godtagbart snabbt hur olika roliga elektroniska leksaker fungerar. Så idag skulle jag lägga in en waypoint i GPS:en, som handhas av Majkens matte. Ett bra ställe att ha tocken däringa waypoint i skogen, är vid ett stadigt och bra älgtorn (som garanterat står kvar där nästa gång man är i skogen - och som inte ligger i en hopruttnad hög nästa säsong). Vi står, alla utom Fatou, vid älgtornet, när jag spejar och spanar efter min "borttappade" hund (hon är "borttappad" när hon är på mer än koppellängds avstånd från mig........ Ungefär som jag av husse anses ha "rymt", om jag inte är i omedelbar anslutning till spisen).
- Va sjuttsicken är det som är där borta, precis i närheten av Fatou (jag såg henne, skymtandes genom granar och tallar på ca 60 m håll)???????
Jag flyttar mig lite, spanar igen och förklarar myndigt att det nog är en älg. För STORT är det, och GRÅTT. Och på tok för
nära min hund! Tröstas av närvarande tröstare, som förklarar att Fatou nog inte skulle ta det så lugnt, om det vore en älg som gick alldeles bakom henne i hasorna.
Åsså "skriker det i"!!!! Fatou exploderar formligen och jag blir iskall. Älgen håller på att skrämma vettet ur min älskade hund!
- Där, där, titta där kommer haren!!!
Ingrid har betydligt bättre "skogsögon" än jag har. Och visst kom Jösse Hare! Han kom i stora skutt rakt emot oss. Jösse Pösse Harpalt - stor som en älg!!!! Femton sekunder efter kommer ett framstormande trefärgat lokomotiv - farligt likt min hund! Hon svänger åt fel håll alldeles bredvid oss. Fel håll i förhållande till Jösse Pösse Harpalt alltså. Men det var nog bara en fint, för att lura oss och basseten. För några sekunder senare är drevet i full gång!
Ohhh, min duktiga lilla hund. HON DRIVER. Vi följer ivrigt med våra öron hennes glada skall, som ekar i skogen och jag håller ständig kontakt på GPS:en var jag har henne. Såja, nu är hon 340 m ifrån oss - och hör så fint hon hörs i skogen. "Ett mäktigt skall" i den tiken! Och jag är så stolt! I nästan en timma kan vi följa hennes "arbete" med haren. Men alldeles som vanligt - och nästan alltid - så är det Jösse Pösse Harpalt som drar det längsta strået. Förmodligen sitter han och putsar sig bakom en gran och väntar på att hunden ska komma tillräckligt nära för att han över huvud taget ska flytta sig. Hararna är suveräna på att "trolla bort" hundarna. Och eftersom jag inte bär gevär, så är jag en fullständigt ofarlig kompanjon till hunden. Jösse-Pösse går alldeles säker för mig. Så han kan ta sig sina vilostunder under drevet och putsa pälsen och sen flytta sig en bit, när det passar honom.
Till slut hade han totalt lurat bort Fatou, som i alla fall gjorde ett fint jobb efter tapten och letade länge innan hon återvände till älgtornet för att kolla vart matte med följe var. Vi hade flyttat oss, så när jag på GPS:en såg att Fatou befann sig vid älgtornet, 150 m från oss, så signalerade jag till henne med visselpipan (ja, jag kan inte vissla själv - har haf hund i hela mitt liv men aldrig lärt mig vissla på en hund). Ett "yl" till svar från hunden och sedan kunde jag via GPS:en följa hur hon kom till oss, följande våra spår. Tack tekniken! För en matte med en mes´ mod och ängslan, är det underbart med dataprylar och mojänger!
Vart älgen tog vägen???? Inte vet jag. Men jag utgår från att det inte fanns någon! Men NÅGOT såg jag alldeles i närheten av Fatou. Tomten??? Nä, det var nog haren som växte sig kämpastor på avståndet. Fast hur går det ihop - han borde ju bli mindre???
Jag struntar i vilket. Det var en härlig känsla att få se Jösse komma och sedan höra en harhund göra sitt jobb. Och trevligt för Jösse, att jag är en alldeles urusel och ointresserad jägare!
Tjingeling
Kommentarer
Trackback
