En tjuv i huset
Jag är världens absolut bästa matte!!! En mardröm till matte för varje hundpsykolog och en önskedröm för varje hund. Och eftersom jag faktiskt mest tycker om att göra våra hundar och inte någon hundpsykolog glad, så får jag leva i ett
hus med bl a ständiga snatterier. Idag kom jag på tjuven - näst intill på bar gärning. Så bar gärning som det kan bli - med fingrarna i syltburken så att säga.
Jag tyckte det lät lite konstigt ute i köket, precis som hundtassar låter när de är på fel ställe. Fråga mig inte hur det låter - men jag känner igen det där speciella ljudet när tassar inte är på godkänt revir (precis som alla mammor hör hur deras ätteläggar är i syltburken.......). Jag reser mig från datorn och uppdateringen av hemsidan och smyger runt hörnet till hallen och köket och där, mitt i synfältet står en skamsen Lillebror. INGEN, jag garanterar INGEN, av våra hundar kan bli så skamsen som han. Huvudet lågt, öronen tre kilometer långa och blicken i trasmattan. TJUVEN! Och vad har den förhärdade brottslingen lagt sig till med? Jorå, under köksbordet ligger en alldeles övergiven mandarin. Till saken hör att samtliga våra stövare är helt crazy i mandariner. Jag har mindre chans än en snöboll i helvetet att lyckas smyga i mig en mandarin i fred om det finns en stövare inne. Men hittills har mandarinerna varit fredade i fruktskålen på köksbänken.
Och vad tror ni den rättänkande, faktiskt bättre vetande, hundmatten gör? Gissa tre gånger, som kottarna säger. Ja, de som känner mig gissar en gång åsså är det klart! För naturligtvis klappar jag om den skamsna hunden och TRÖSTAR honom för att han ser så fruktansvärt ledsen och skamsen ut - stackars hund! Stackars hund som bara råkat knycka en mandarin och så ger jag honom alltså allt stöd i världen för att kunna fortsätta den brottsliga banan! Och som om det inte vore tillräckligt - jag skalar dessutom mandarinen och ger honom den!!!!
Där någonstans borde jag ha stoppat mig själv. Men icke - jag lägger upp fler mandariner i fruktskålen. Ifall han skulle bli mer sugen......
När jag av dotter Nina blev tillsagd att börja blogga, tyckte hon det skulle vara bra för att jag gör så mycket stolligheter och dom borde jag dela med mig av. Naturligtvis kontrade jag blixtsnabbt med "att i den Nilssonska familjen är det faktiskt hon som står för dumheterna".
Så smart jag är! Så jättesmart - kan inte ens hålla mandarinerna på plats i fruktskålen! Och som hunduppfostrare är jag värdelös. Men Lillebror är glad.
Tjingeling
hus med bl a ständiga snatterier. Idag kom jag på tjuven - näst intill på bar gärning. Så bar gärning som det kan bli - med fingrarna i syltburken så att säga.
Jag tyckte det lät lite konstigt ute i köket, precis som hundtassar låter när de är på fel ställe. Fråga mig inte hur det låter - men jag känner igen det där speciella ljudet när tassar inte är på godkänt revir (precis som alla mammor hör hur deras ätteläggar är i syltburken.......). Jag reser mig från datorn och uppdateringen av hemsidan och smyger runt hörnet till hallen och köket och där, mitt i synfältet står en skamsen Lillebror. INGEN, jag garanterar INGEN, av våra hundar kan bli så skamsen som han. Huvudet lågt, öronen tre kilometer långa och blicken i trasmattan. TJUVEN! Och vad har den förhärdade brottslingen lagt sig till med? Jorå, under köksbordet ligger en alldeles övergiven mandarin. Till saken hör att samtliga våra stövare är helt crazy i mandariner. Jag har mindre chans än en snöboll i helvetet att lyckas smyga i mig en mandarin i fred om det finns en stövare inne. Men hittills har mandarinerna varit fredade i fruktskålen på köksbänken.
Och vad tror ni den rättänkande, faktiskt bättre vetande, hundmatten gör? Gissa tre gånger, som kottarna säger. Ja, de som känner mig gissar en gång åsså är det klart! För naturligtvis klappar jag om den skamsna hunden och TRÖSTAR honom för att han ser så fruktansvärt ledsen och skamsen ut - stackars hund! Stackars hund som bara råkat knycka en mandarin och så ger jag honom alltså allt stöd i världen för att kunna fortsätta den brottsliga banan! Och som om det inte vore tillräckligt - jag skalar dessutom mandarinen och ger honom den!!!!
Där någonstans borde jag ha stoppat mig själv. Men icke - jag lägger upp fler mandariner i fruktskålen. Ifall han skulle bli mer sugen......
När jag av dotter Nina blev tillsagd att börja blogga, tyckte hon det skulle vara bra för att jag gör så mycket stolligheter och dom borde jag dela med mig av. Naturligtvis kontrade jag blixtsnabbt med "att i den Nilssonska familjen är det faktiskt hon som står för dumheterna".
Så smart jag är! Så jättesmart - kan inte ens hålla mandarinerna på plats i fruktskålen! Och som hunduppfostrare är jag värdelös. Men Lillebror är glad.
Tjingeling
Kommentarer
Postat av: Pia
Följer med spänning din blogg
Postat av: Moije
Hej Cristina!
Vilken härlig och smart hund lillebror är. Tror du inte att han räknat ut hur han skall göra. Han tänker nog, om jag står här och låtsas skämmas, så veknar nog min snälla matte och skalar mandarinen till mig. Vilket också skedde. Ha det bra! Önskar Moije
Postat av: Bernt & Albin
Måste bara skriva att Albin också är lika tokig i mandariner. Så, här hemma får vi också smyga för att få äta dem i fred. Men det funkar ju inte som ni förstår. Han är på språng så fort han känner lukten. Man får till att dela med sig iallafall.
Trackback
