Åsså var det 110 igen
Detta knepiga väder. SNÖ - inte så mycket, men i alla fall snö. Sen kanske snö men nästan regn - åsså pang 15 grader kallt och gnistrande sol, några timmar efteråt mörkt, mulet och varmgrader. Bahhhh. Det som har varit en spännande färd på E 18 på väg till jobb och stad blev idag rena high wayen igen med full fart. Prästens lilla kråka for inte "än hit och än dit" längre. Undrar just om vi haft den här vinterns snö de här dagarna, eller om det blir lite till. Jag hade nästan tänkt att OM det verkar bli snö mer än tre-fyra dar sammanhängande, gå och köpa mig ett par skidor (igen), för de gamla har "tatt slut". Nu när det inte bor någon häst hemma, som ska ridas varje dag, kanske jag skulle hinna åka skidor igen. Något som jag verkligen gillar. Och tänk ett så bra sätt att färdas i bushen, när Fatou flänger runt och letar efter harspår (eller vad hon nu sysslar med - det är ett tvistigt ämne lixom). Fast det drar väl med sig en massa andra investeringar oxå, förstår jag. T ex pjäxor - eller vad man har på fötterna nu för tiden när man åker skidor. Någon slags snitsiga kängor kanske??? Och kan man verkligen åka skidor i en gammal sliten, varm och go´ vinterridjacka? Och termobyxor med sadelskärning för att passa som överdragsbyxor till de vanliga ridbyxorna. De är oxå VARMA och goa, och har en skärning som gör att halva ryggen dessutom är täckt. IFALL man skulle vurpa och få snö på sig. Nåja, IFALL är väl egentligen mer än fråga om NÄR.
När den käre sonen var i fyra-fem årsåldern och jag trilskades med att dra ut ungarna ( i alla fall de som inte var i skolan på förmiddagen, d v s Nina och sonen) på skidor varje förmiddag, var det en ständig önskan att jag skulle vurpa. Helst med några icke översättbara eder på läpparna. Det var JÄTTEKUL! Jag kan lugnt säga att det bara var två tredjedelar av den skidåkande skaran som tyckte det var lattjolajban. När äldsta tösen Anna var med, så tror jag i alla fall att det kanske utjämnades till två fjärdedelar, eftersom hon var fyra resp. fem år äldre än de andra två och hade vuxit ifrån "ramla-mamma-det-är-kul-åldern". Hon hade nog mer den goda smaken att ge mamma en hjälpande hand upp........
Det är lustigt med ungar. Vi åkte i stort sett samma runda varje förmiddag. Detta föranlett av att hushållet bestod av två stora jyckar vid den tidpunkten och de fick sin dagliga motionsrunda i skogen innan det var dax för jobb resp. dagmamma. Så var det inte en skidrunda som gällde, så var det till att traska till fots, ungefär samma runda. Men just det där med skidor var extra skoj. För om jag ramlade på ett ställe en dag, så var det absolut nödvändigt att jag gjorde samma misstag dagen därpå. Andreas vissnade i hela ansiktet om mamma inte bjöd på den uppvisningen! Och vad gör man inte för att göra kottar glada och nöjda. Även om man är hur stadig som helst på benen, så gäller det att trassla in skidorna i varandra på rätt ställe och snällt ramla! Bara för att få höra det där pärlande barnskrattet. Ibland blev mamma oxå påkörd - av kottar som kom efter och inte kunde bromsa på laggarna - JÄTTEKUL! Fattades bara att två ystra hundar dessutom inte kunde inse att matte ramlat med flit och faktiskt ville ligga en stund för att barnen skulle bli nöjda med ramlingen utan fyrbeningarna skulle hjälpa till att dra upp matte. Det blir ganska hårdhänt när en airedaleterrier och en schäfer tar tag i en arm och drar allt de orkar! Och gärna åt varsitt håll! Att jag har överlevt!
Men som sagt, nu är det åter 110 km på E 18 och långt ifrån skidväder.
Tjingeling
När den käre sonen var i fyra-fem årsåldern och jag trilskades med att dra ut ungarna ( i alla fall de som inte var i skolan på förmiddagen, d v s Nina och sonen) på skidor varje förmiddag, var det en ständig önskan att jag skulle vurpa. Helst med några icke översättbara eder på läpparna. Det var JÄTTEKUL! Jag kan lugnt säga att det bara var två tredjedelar av den skidåkande skaran som tyckte det var lattjolajban. När äldsta tösen Anna var med, så tror jag i alla fall att det kanske utjämnades till två fjärdedelar, eftersom hon var fyra resp. fem år äldre än de andra två och hade vuxit ifrån "ramla-mamma-det-är-kul-åldern". Hon hade nog mer den goda smaken att ge mamma en hjälpande hand upp........
Det är lustigt med ungar. Vi åkte i stort sett samma runda varje förmiddag. Detta föranlett av att hushållet bestod av två stora jyckar vid den tidpunkten och de fick sin dagliga motionsrunda i skogen innan det var dax för jobb resp. dagmamma. Så var det inte en skidrunda som gällde, så var det till att traska till fots, ungefär samma runda. Men just det där med skidor var extra skoj. För om jag ramlade på ett ställe en dag, så var det absolut nödvändigt att jag gjorde samma misstag dagen därpå. Andreas vissnade i hela ansiktet om mamma inte bjöd på den uppvisningen! Och vad gör man inte för att göra kottar glada och nöjda. Även om man är hur stadig som helst på benen, så gäller det att trassla in skidorna i varandra på rätt ställe och snällt ramla! Bara för att få höra det där pärlande barnskrattet. Ibland blev mamma oxå påkörd - av kottar som kom efter och inte kunde bromsa på laggarna - JÄTTEKUL! Fattades bara att två ystra hundar dessutom inte kunde inse att matte ramlat med flit och faktiskt ville ligga en stund för att barnen skulle bli nöjda med ramlingen utan fyrbeningarna skulle hjälpa till att dra upp matte. Det blir ganska hårdhänt när en airedaleterrier och en schäfer tar tag i en arm och drar allt de orkar! Och gärna åt varsitt håll! Att jag har överlevt!
Men som sagt, nu är det åter 110 km på E 18 och långt ifrån skidväder.
Tjingeling
Kommentarer
Trackback
