kennelskogstassen

Kanske är det att häda - inte vet jag, att säga att man varit i kyrkan när man varit i skogen - men idag unnade jag mig att flexa ut från jobbet redan strax före lunch för att få åka hem och sätta GPS-sändare på Fatou och åka ut i skogen. Jag älskar att vara i skogen, så till den milda grad att jag har tillbringat stora delar av min fritid i skogen, i hela mitt liv. Med mormor, när jag var en tvärhand stor. Minns att jag låg på alla fyra i en vitsippsbacke och plockade ett jättefång med vitsippor. Jag var säkert inte mer än fem-sex år. Min underbara mormor, som av någon anledning var ledig från grytor och slammer i köket, satt på en sten bredvid mig i vårsolen och talade om för mig att vitsippor kan man plocka hur mycket som helst av - de förökar sig under jorden och man utrotar dom inte genom att plocka. Blåsippor skulle man vara mer försiktig med. Min kloka mormor, utsläppt från spisen. Mormor var "matmora", som morfar sa - d v s hon skötte ruljangsen inomhus på bondgården. Morfar slet ute på gärde och i ladugård tillsammans med moster Maj. Som jag älskade dem alla tre och så mycket kärlek till jord och natur som morfar skickade med mig utan att han visste om det. "Jag vill bli bonde som du, när jag blir stor", förklarade jag för morfar. "Nähädu, du ska bli något fint. Du ska sitta på kontor". Nedrans morfar - så rätt du hade. Inte det där med att bli "något fint "- inget kunde vara "finare" än ditt slit för alla stadsbors brödföda. Du odlade vår råg, du skötte dina kossor så vi fick mjölk, du skötte dina grisar så vi fick "riktig" julskinka (för det förstod jag redan som liten, att det minsann var skillnad på fläsk och fläsk och tänk att nu, 40-50 år senare är det fler som förstår det och affärerna säljer "ekologisk mat", Hmmmm) och du slet, året runt, i alla väder med att vårda det arv du fått. Ååå, så jag avundas dig. Inte din värkslitna kropp på ålderns höst, men väl den insikt du hade om hur jorden skulle vårdas. Tänk om jag hade trott på dig för 50 år sedan, då du försökte inpränta i en benig "stassunge", att det aldrig kunde gå väl, detta med att köra omkring med traktorer på åkrarna, att det aldrig kunde vara riktigt att vräka ut konstgödning år efter år - "för det ska andra kryp till i jorden som bara finns i gödselstacken", Du visste nog inte att det hette mikroorganismer, men du visste banne mig att de skulle till jorden! Du visste hur viktigt det var med växelbruk för att hålla ogräset stången. Jag skulle kunna göra listan så väldigt lång om jag skulle berätta allt du lärde mig, när jag satt bredvid dig på kuskbocken, när vi varje morgon skulle köra kossornas mjölk till mjölkbordet, tre kilometer från gården, ute vid "stora vägen" ("stora vägen" som idag mest liknar en liten byväg). Att frakta mjölken ut till "stora vägen" var den ståtlige Svartens jobb. Han kunde den vägen - så väl att morfar kunde släppa tömmarna till en liten jäntunge, som så stolt fick köra morfars häst. Stjärna fick inte dra mjölken. Hon var inte "säker", sa morfar. Hon kördes aldrig annat än i par med Svarten - så Svarten kunde bromsa den hetlevrade damen. Men Stjärna var den "snälla", som barnrumpan kunde borsta, sitta i krubban hos och som aldrig skulle ha lyft sina enorma hovar för att göra någon illa.  Morfar var min idol, och idag förstår jag hur mycken insikt han gav mig - fast när jag blev 14-15 år tyckte jag kanske ibland att han var lite "omodern". Det visste väl alla, att framtiden i jordbruket låg i storskalig drift, jättetraktorer, jättegårdar, besprutning mot ogräs, eller?? "Alla" visste det, inkl. femtonåringen. Men idag vet jag så mycket, mycket bättre. Morfar hade så rätt. Hans parhästar behövde aldrig ha dubbelmontage för att inte köra fast på åkern eller för att minska jordpackningen, hans älskade åkrar behövde inte giftbesprutas mot ogräs för hans stora kunskap om växtföljden på åkrarna höll ogräset borta ändå. Min käre morfar, som kunde så mycket och som var så rädd om det han var satt att bruka,    

och som skickade med sin kärlek till djur och natur till sitt barnbarn - jag är honom så tacksam. Och när jag släpper lös mina hundar i skogen och själv traskar efter i ris och moras, eller som idag i underbar vit snö, då känner jag en stor frid. Kanske den där friden som en trogen kyrkobesökare finner i Guds hus. En genomgripande frid och en känsla av ro i själ och kropp. Skogen är min "kyrka", så mäktig, så vacker, så fridfull. Och så skrämmande när hård blåst ruskar om i tallar och granars kronor - påminnande den lilla människan om att inte förhäva sig.

Jag hoppas att jag till någon del lyckats få mina egna kottar att känna sig trygga i skog och natur. Alla dessa timmar jag tillbringat med dem i skogen, på skidor, på hästryggen, på "vovvegå". Kära ungar - ni hade också en underbar morfar, men min morfar hade ni inte - men jag hoppas att något gått vidare till er från honom via mig. Och lär nu era kottar att naturen är en "helgedom" - lär dem trivas där!