"Väl separerade gångarter"....
är ett sedan några år nytt inlärt begrepp i skogstassemattens värld. Liksom en hel mängd andra specifika uttryck, i stil med" femgångare, fyrgångare, vindòtt" m m. Och det kommer alldeles säkert att dyka upp fler förvirrande ord, oftast med isländska inslag, i min värld. Detta p g a en enda anledning, nämligen den, att en av halvblodsmänniskorna i familjen "förföll" till islandshästarnas värld för ett antal år sedan. Och då blev hästar inte längre "tregångare" (skritt, trav och galopp). Och som "förfallen" fick nämnda barn betraktas i något år, ända tills hon lurade upp sin mor på "tocken där ponny" och någon stans vid den tidpunkten slutade "förfallet". Och sen börjar alltså alla inlärda ord och uttryck att få en ny mening, plus att man trots ett helt liv bland ponnyer och hästar helt plötsligt ska börja om från början ................. för när man sätter sig på en islandshäst, så är invanda hjälper till att få en häst att trava inte alls nödvändigtvis riktigt desamma som de ALLTID varit. Nix, här ska läras att rida på nytt! Det man lärde sig på en kvart som tioåring, tar nu dessutom inte nödvändigtvis en kvart att lära sig. Multiplicera 15 minuter med något lämpligt tvåsiffrigt tal, så kanske sanningen kan skönjas. Men skam den som ger sig!
Jag har i alla fall kommit så långt att jag lärt mig skritta utan större besvär. Sitter jag på underbare Gimsteinn, Hugmynd, Saeta, Kolgrima m fl då kan jag faktiskt rida fyra gångarter utan större besvär. MEN, så köper jag mig en alldeles egen underbar pålle, OCH DÅ minsann, får jag inse, att jag måste lära mig mer än att bara skritta och tölta, i synnerhet som nämnde egne häst dessutom är begåvad med tre gångarter till, i alla fall enligt dotter Nina, och bevis finns på foton jag tagit själv. Och så kan jag lätt inse, att man kanske borde provrida samtliga gångarter INNAN man förälskar sig och shoppar sig en Garpur! Eller inte............ För nu är det ju riktigt spännande! Idag har jag faktiskt använt mig av hela hans femgångarregister - fast inte nödvändigtvis i den ordning jag själv hade tänkt, eller trott. Eller som Lena trott heller.
Fast vi är ganska duktiga på gångarten "Ptrooo, stå-still-vi-ska-fotograferas"
Och nu kommer bevisen, att Piff-och-Puff-hästen kan diverse kul saker, t ex tölt,
Och för er som händelsevis inte vet; Tölt är en gångart, där rörelsemönstret egentligen är en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak - vänster fram - höger bak - höger fram osv. (enl allas vårt Wikepedia)
Garpur och matte är HELT överens om töltens bekvämhet för båda parter. Liksom att vi är överens om, att en bra vägvinnande skritt är ett förträffligt sätt att ta sig fram. Men sen börjar det knasa till sig, i alla fall för matte.
Kolla tjusigaste traven!
Jag är mer än mycket tacksam över, att Lena idag inte hade en filmkamera, eller ens en välfungerande vanlig digital kamera, när matte och häst skulle trava..... För det är nu det börjar krångla till sig. Jag ska inte upprepa de förhållningsorder jag hört, varken de från idag eller någon annan dag. Men EN sak kan vi konstatera, att så mycket till trav blev det inte.
Det blev nog i stället en gångart som mer liknade den här - pass. Då går vi tillbaka till huslexikonet, Wikepedia
Passgång är en tvåtaktig
gångart som till exempel
kameler,
giraffer och vissa
hästraser använder sig av. Utmärkande för denna gångart är att två ben på samma sida (till exempel höger fram- och bakben) förflyttas framåt samtidigt.
Flygande pass är en passgång främst hos
islandshästar.
Hästen sätter i samma sidas benpar nästan exakt samtidigt med ett svävmoment innan den sätter i andra sidans benpar. Då flygande pass går mycket snabbt, ibland snabbare än
galopp i hög fart, och är ansträngande för hästen är det bäst att lägga passen på raksträckor. Därför används den framförallt som tävlingsmoment i bland annat kapplöpningssammanhang.
Finaste Garpur har INTE läst detta om "ansträngande", "pass på raksträckor", "framförallt som tävlingsmoment i kapplöpningssammanhang". Nix, han passar klockrent på vägarna i Gillbergadalen! Både på raksträckor och i kurvor och i backar. Och inte är han speciellt kinkig med huruvida passen ska startas upp från galopp, trav eller tölt!
Och nu förstår alltså matte vad "väl separerade gångarter" betyder, eller borde betyda, men matte är INTE säker på om det gäller ryttaren eller hästen!
Tjingalong kapplöpningssäsong - inte!
"Fjortiskör" - att uttala som fjortis-tjör och inte som fjortis-kör
Förra sommaren, alltså för 1,5 år sedan lurade jag ut bästaste Marita på galna äventyr - rida islandshäst! Med en MYCKET stor tvekan från hennes sida fixades hon upp på den häst som skulle komma att påverka hennes hästtänk i nya banor. Därefter började förstås "Det stora letandet", att hitta en alldeles egen sån där "ponny" -fast häst. Och efter jul var det "Stora letandet" över, Marita hittade sin fine fux, Teitur - alias Töltur.
Och sedan dess har skogstassematten varit utsatt för påtryckningar, från Maritas håll och från dotter Ninas håll." Du måste ju också ha en töltur". Nåja, hur det gick till, när det blev en "töltur", fast Garpur, i skogstassefamiljen, har ni ju redan delgivits. Nu är "affären" helt avklarad, vackraste, finaste, goaste lille Piff-o-Puff-hästen har blivit MIN, bara MIN. Veterinärbesiktad, köpehandlingar skrivna, försäkring tecknad och nytt hem med fästmö fixat. Och på det sättet var Det stora letandet över igen (fast jag inte alls engagerat mig i detta, det fanns det åtminstone tre-fyra andra människor som gjorde). Och nu kommer det här med "fjortisköret" igång. Fast jag har ju smygstartat, eftersom jag har haft glädjen av att äga en liten "Kvart" också i lilla fina Skima, barnbarnet Carls egen islänning. Eller 3/4:s egen islänning, för att vara petig. Till Kvarten införskaffades RÖD grimma med RÖTT grimskaft, ett eget huvudlag med "bling-bling" och Marita och undertecknad har tillbringat en hel del tid i hästsportaffärer - mycké skoj finns det att botanisera i för två unga damer med alldeles för mycket fjortisdrömmar kvar........... Och dotter Nina påstod att det var värsta dagiset, när Marita och jag var på besök för lite ridning och umgåsning. Fnitter och jämförande av olika bling-bling-huvudlag. JAMENÄNSENDÅ!!!
Och nu har jag varit så där härligt fjortis igen - shoppade loss på ridsportbutiken idag igen. Efter att ha köpt sadel och ett par täcken så upptäckte jag till min förskräckelse, att jag ju faktiskt inte hade det mest elementära - nämligen borstar, hovkratsar, sadelvårdsattiraljer etc etc etc. Jäklar så skoj att shoppa ROSA hovkrats och ROSA väska till ryktsakerna. Jamen, lillsnöret Elvira kan ju alltid överta det rosa hopkoket, när jag besinnat mig och blivit lite mognare och införskaffar mer ståndsmässigt mörka färger på tillbehören. Tänkte nästan köpa en rosa gelped till sadeln, men där någonstans gick min gräns - tro´t den som vill.
KOLLA VA HÄFTIGT!
Rosa piggborstar var tyvärr slut =(
I övrigt har jag i år en alldeles egen "adventsblomma", som jag är synnerligen stolt över. Lyckats få snurr på den orkidé, som skogstasseparet fick, när de gifte sig från dotter Anna Maria. Mina orkidéer brukar få underbart fina bladrosetter, men, men, sen brukar det inte bli mer.
Jag är omåttligt stolt!
Och nu funderar jag allvarligt på, om jag kanske borde åka till min lille goe häst i morgon. Han kanske längtar efter sin rosa ryktväska med innehåll, eller vad tror du Lena?
Tjingalong fjortissäsong
Tjo för livet..........
vad är det som gör att en olycka sällan kommer ensam? Talesättet lär oss att så är fallet, och det är dessvärre ofta sant. Men just nu är det "tjo för livet" - Lilla Jonta-Ponta-Ridgenose är hemma efter en sejour på Djursjukhuset i Karlstad. Tack för att ni finns, för att ni har jouröppet (för det är ju alltid då det händer!) och för att ni har underbar personal som möter upp, när man är som mest bekymrad! Hunden är hemma, och försäkringsbolaget (och vi) har fått betala nästan 20 000 kr för två dygns vård! Ja, jag vet, det är MER än sanslöst, men det finns saker som kostar och en snart femårig hund ska vifta svans i förhoppningsvis många, många år ännu!
Jonta verkade i söndags ha drabbats av vinterkräksjuka i kvadrat. Först maten, sedan kaskad efter kaskad med vätska och snabbt blev hon utmattad och glanslös. Kändes inte som något bra läge att "vänta-å-se-vad-som-händer", när man såg hur skinnet torkade fast på hundkroppen. En akuttid ordnades snabbt och undersökning skedde direkt när vi kom till djursjukhuset (vi var hemma inom en timme - suveränt snabbt för undersökning, röntgen och inskrivning).
Och på måndag eftermiddag ringde veterinären - "hon har bajsat ut en strumpa......" Ridå! Men så skönt ändå, att det inte var något elakt virus som skulle svepa med sig hela bataljonen därhemma! En dyr strumpa, kan man tycka, och jag kommer aldrig att någonsin köpa mig ett klädesplagg i den dyrhetskategorin någonsin! Men vad gör det, återigen tassar det omkring 16 "goa" stövartassar på köksgolvet!
Tjo för livet, lilla Jonta! och nu har det blivit
Tjingalong - gömma-strumpor-säsong!!
Adjö lilla vän
Ett hundliv är alldeles för kort, det vet vi alla som har haft glädjen att leva med hundar. En dag kommer man att vara tvungen, att fatta det beslut som man inte vill. Nämligen att ta adjö….. Igår kom så dagen, då jag var tvungen att inse, att min lilla Tasselina Bråkstake inte skulle få fler goda dagar utan att det var dags att släppa taget om henne för att låta alla igelkottar uppe hos Vår Herre få en rejäl match.
En hund, 11,5 år gammal, som aldrig varit sjuk, förutom en liten släng av kennelhosta och ett ryggskott för många år sedan, ska ha förmånen att få somna medan svansen fortfarande orkar vifta . En begynnande livmoderinflammation som snabbt försämrades fick mig och husse att ta det tunga beslutet.
Men jag tror faktiskt att jag ska göra – och säga – som det sydafrikanska folket (och hela världen) som precis förlorat Nelson Mandela (inga jämförelser i övrigt, OBS), ” vi sörjer inte, vi firar att han har levt”. Så underbart klokt. Och så ska jag också göra, vad det gäller min lilla Fänta.
Jag ska minnas;
Hur hon stod först i kön för att komma upp på båten, när vi skulle ut på sjön, hur hon stod först i kön för att hoppa av båten, när vi landade och hur hon sedan, efter att ha tokrusat runt på ön direkt återvände till båten för att ligga på förarplats och sova……… såvida hon inte skulle gräva efter dolda skatter i strandkanten timme ut och timme in....
Ett språng till friheten ute på Hundskär
Jag skall minnas;
- Hur hon kunde starta upp ett storbus helt plötsligt genom att slänga sig på någon av stövarnas hälsenor och nafsa för att sedan snabbt som attan försvinna in under soffan…….. och sedan tokrusa fram igen för ett nytt anfall och sedan försvinna, morrande och gläfsande och ivrigt svansviftande….
- Hur hon alltid skulle ligga i mitt knä och sova, när jag satt vid datorn,
- Hur hon slängde sig upp och ned och visade sin lilla goa mjuka mage, hysteriskt svansviftande, när det kom besökare i huset. Och kom barnbarnen var det riktigt fest……. Barn var små människor som passade henne perfekt!
- Hur hon kunde hålla oss vakna hela ljusa sommarnätter ibland, därför att igelkotten smög förbi utanför huset. Hon både hörde och kände lukten av den så snart den tassade över tomtgränsen och då var det modell ARG tax i huset!
- Hur hon en gång lyckades smita ifrån mig på väg till hundgården en morgon, då lekkamrat Ingrid och jag skulle på utflykt (otippad, eller??) och drog till skogs. Efter en timme ringde husse och berättade att husses då anställde, Lennart, hade hört ståndskall i backen bakom huset och gått för att kolla vad Fäntan hade för sig och för att koppla henne. ”Jag hittade henne i en vallgrav som hon sprungit upp och i mitten av cirkeln stod det en arg igelkott”. Jajaja, vad annars………
- Hur husse tog henne med till skogs för att hon skulle få chansen till rådjursjakt och hur han kom hem djupt besviken, men full i skratt, då Fäntan valde att stanna vid jägarnas brasa i skogen och grilla korv. Inte så otippat det heller!
- Och jag ska minnas den roliga tid då vi åkte runt och gick viltspårprov och så glad jag blev, när jag fick kvittera ut kennelklubbens championattecken….
- Hur hon vid flera tillfällen hämtades av husse för att få på sig spårselen vid tillfällen då vilt skadats i samband med jakt, och visst gjorde hon ”sitt jobb” med den äran!
Men framför allt ska jag alltid minnas den lilla underbara glada svansviftaren, som trots sin ringa storlek tog rejält med plats i vårt hus och i våra hjärtan!
Requiescat in pace Tasselina Bråkstake!
