Om karantän och pirayan som blev en guppy......
På lördag eftermiddag var undertecknad på hundjippo tillsammans med väninnor Suss och Ingrid i totohallen på Färjestad Travbana. Precis före Best in Showfinalen konstaterar jag, att nu är det dax att fara hem, och då menar jag bokstavligen NU.
Vi hann hem! Och nu stod toalettdörren på vid gavel igen!!!! I lördags eftermiddag, och hela dagen igår. Idag har jag hittat benen igen. SYND OM!!! Jättesyndom, eftersom jag i alla fall inte varit i Afrika och haft det skönt innan!
I morse var personalen i verkstaden reducerad med 1 tredjedel! Tredjedel nummer ett, d v s afrikaresenären var någorlunda på benen igen, tredjedel nummer två hade varit sjuk sedan lördag eftermiddag men någorlunda i skick att arbeta men tredjedel nummer tre valde, precis som skogstassematte att även idag inta någon form av halvsittande/halvliggande tyckasyndomläge. Hmmmm, konstateras av tredjedel nummer tre, att chefen faktiskt borde vara i karantän efter sina afrikavistelser. Alldeles rätt! Hädanefter är det alltså minst 14 dagars karantän efter utlandsresor till främmande kontinenter! Detta var inte första gången nämligen. Ett annat år kom husse hem med skabb. Vi var riktigt riviga en lång tid innan vi lyckats samordna alla avlusningar med kläd- och sängklädestvättningar. När äntligen husse var lusfri hade han lyckats ge den goda matten lite rivighet å så fortsatt det ytterligare en tid. "Fi donc," som min käre far sa.
I övrigt har vi = jag, kunnat konstatera att den där läskiga pirayan numera mest uppför sig som en mesig guppy. Hon umgås riktigt trevligt nu för tiden och man kan t o m få en blöt härlig hundpuss utan att näsan måste lämnas in för make over varje gång. Trevligt! Och tårna är inte blå längre och fingetopparna har varit intakta i flera dagar. Mysigt. Det bitande monstret har t o m klart och tydligt uppskattat att matte varit sängbunden 1,5 dygn. Sängkompis nummer fem!
Men i morgon ska det bli skönt att få åka till jobbet - inga baciller (förhoppningsvis), inga pirayaguppys och bara "vanligt folk" som inte har hela huset fullt av hundar utan har andra intressen oxå. Precis som jag har, eller borde jag säga HADE???????????
Sov du lilla, jag vaktar
Tjingalong kortkalsong
Man ska vara försiktig med vad man önskar.........
Jorå, lilla Jonta växer och växer
och just nu sover hon och husse skönhetssömn. För en av dem kan det kanske till och med vara en idé med det!
Ungar är bara för härliga! Alldeles nyss ringde dotter Nina, full i skratt till tusen. Lille Carl, snart fem år (om några dagar)
har upptäckt Magnus Uggla, varför dennes låtar spelas ideligen, ideligen, på barns vis. Upprepning är kul! Hädanefter har dock Magnus Ugglas låt "Pärlor åt svin" fått en egen text i Värmlands Nysäter.
- Mamma, mamma, spela den där låten med Magnus Uggla, du vet.....
du vet den där låten där han kastar vildsvin.
Häpp, det hörs att det är en jägares lille son!
Här på Solberg kastar vi inga vildsvin, men det skulle ibland vara skönt att kasta ett par stövare ur sängen!
Tingelong, snöskovel fram!
Dotter Nina nöjd
Hur mycket plats blir det över, när man ska sova i en trång hotellsäng tillsammans med två stövare, som vet att bre´ut sig?
I övrigt blev vi ordentligt blåsta - i ordets båda bemärkelser. Det var inte alls vår i Malmö. Det var rent ut sagt SVINKALLT och blåste 10 sekundmeter. Blåsta på våren och sönderblåsta i våra "vårkläder". Hädanefter kommer jag inte ett dugg att tro på att våren är tidig i Skåne. Nåja, lite rätt var det väl. Krokusen blommade. Men det var oxå allt. Sen sjöng faktiskt en koltrast på fredagskvällen, när vi angjorde hotellet.
Nu ska jag berätta vad stövare tycker om kaniner!!! Dom tycker om kaniner! Runt Scandic Segevång i Malmö har det alltid varit mycket gott om vildkaniner. Och nu pratar jag inte om att man kan lyckas få se någon med lite tur. Närå, hela marken är full av mullvadshögar och kaninhål och hur lätt är det att kvällsrasta två stövare, när det formligen sprutar kaniner ur marken!!! Det är något helt enormt. De är ÖVERALLT. Fatou som är en ganska njugg jägare konstaterade att de försvann i buskar och hål och kunde koppla av efter en stund medan Xsora totalt ställde in rastningsövningarna. Kaniner är skoj! Men de luktade som väl var inte hare, för det blev inga väckskall i snöret, men väl en hund som stod i kopplet som en pointer framför sittande fågel. Jisses. Vi gick och vi gick och vi gick, rättare sagt, Nina släpade och drog, släpade och drog, och till slut beslöt Xsora sig väl i alla fall för att han hade tid att lyfta benet. Och vad händer då, jorå, ett par svanar brakar iväg över huvudet på den förvirrade hunden. Nu har han återhämtat sig, efter 50 mil i bilen igår kväll och en natts skönshetssömn så börjar han koppla av igen.
Xsora har en färdighet vi inte visste. Undrar just om jag ska vidareutveckla den. Eftersom söndagens tävlingar inskränkte sig till att visa Fatou i Blå Gula Hund, så hade vi gott om tid till annat. D v s att besikta Öresundsbron. Vilket vi också blev nästan blåsta på. Det var dimmigt och vi kunde bara skönja lite betong i fjärran. Åsså måste man ju besikta Turning Torso. Häftigt. Mässhallarna ligger precis vid "tornet", så vi har besiktat det nogrannt från alla håll och defintivt bestämt oss för 1/ vi skulle MÖJLIGEN vilja åka upp och kolla utsikten, 2/ vi skulle DEFINITIVT inte vilja bo där, utsikt eller inte 3/ kåken kommer att rasa som ett korthus, bara den har bestämt sig för åt vilket håll. Eftersom vi misslyckades med besiktning av bron och s a s hade besiktning av Turning Torso direkt på tävlingsplatsen, så tog vi oss en tripp till Falsterbo och kollade att gamla minnesmärken fanns kvar. Campingen, där barnen hade vansinnigt roligt när föräldrarna var på Falsterbo Horse Show m m. Vi tog en promenad, när solen faktiskt tittade fram ute på Falsterbonäset, och lekte med jyckarna lite på brukshundsklubbens agilitybana, som var alldeles övergiven. Fatou nedlåter sig inte till några dumheter i form av att hoppa, kliva upp på höga ramper, gå serpentiner eller annat fjompigt. MEN, Lillebror. Han tyckte detta var stenkul och han hoppade hinder som om han aldrig gjort annat och han gick i serpentinen och han klev lugnt och tryggt upp på stegen, promenerade på den smala spången 1,5 m över marken och klev sedan ner lugnt och prydligt via stegen på andra sidan. En andra karriär kanske - om hararna tar slut i skogen? Nina och Lillebror kan ställa upp i agility. Matte är alldeles för lat för att jaga runt en hinderbana med en idiotsnabb stövare .
Tävlingarna gick jättebra, MEN om tävlingshallarna kan mycket sägas! Trångt! Bara en enda matta på diagonalen i ringarna. Jobbigt, när man har en "springras". Man är rädd att halka själv och väldigt rädd att hundarna ska halka och inte visa rörelserna, då de blir spända. Finalringen var däremot en ren dröm, där var det en jättebra heltäckningsmatta, grön som gräs, på hela ytan. Vilket fick en hel del hundar att bli jätteglada - ÄNTLIGEN någonstans att kissa, där det inte var spån eller asfalt!!! Finalringen användes hela dagen till agilitytävlingar, så där var det verkligen superfäste för hundtassar och matte-husse-fötter.
"Övernitiska" / feltolkare av regler / osmidiga funktionärer ökade inte på plussidan för ett risigt väder! Tänk så mycket gladare man blir av sol, lite värme och ett leende från funktionärer, som i stället för att bli irriterade glatt springer iväg och löser saker och ting! ÄVEN om (och i det här fallet kanske TACK VARE) det är söndageftermiddag kl. 15.oo och endast finaltävlingarna kvarstår, måste man som funktionär faktiskt orka vara positiv. Att vid insläpp före finalerna sista dagen förvägras att ta med sig båda hundarna in i mässhallen, förhöjer inte tävlingsglädjen hos den som betalat dyra pengar på anmälningsavgifter, hotell, bensin m m. Nix, bara BIR-vinnande hundar från lördagen tilläts att komma in på söndag kl. 15.00, då antalet anmälda hundar var så stort (5.900 totalt på två dagar). Tilläggas bör att hallarna var tomma i stort sett, då ju endast de som ska tävla är kvar, i stort sett. Att i det läget skylla på PLATSBRIST för att inte låta en hund, anmäld till meetinget, komma in syns urbota löjligt!!!! Nåja, efter viss övertalning och vägran att lämna Xsora ensam i bilen (något han aldrig varit utsatt för), släpptes även Xsora in på mässan igen, MEN efter tillropande av veterinär som skulle kolla att hunden inte hunnit dra på sig rabies under nattvistelsen på Scandic!!! Har aldrig varit med om tidigare att en hund anmäld till meetinget förvägrats entré. Att icke anmälda hundar inte kan beredas plats har jag stor förståelse för, när det är trångt (utom i Växjö, där även icke tävlande hundar med vaccinationsintyg var välkomna in). Men att en anmäld hund inte ska kunna gå in båda dagarna verkar löjligt. Dessutom extra löjligt när endas två timmar återstår. Nåja, den tillropade veterinären ansåg att Xsora var tillräckligt frisk för att få göra entré en dag till och slippa ligga i bilen ensam när syrran skulle tävla. T o m på världsutställningen i Stockholm, med 22 000 anmälda hundar, var det fritt fram för anmälda hundar alla dagar, t o m för de som enbart var anmälda till circuit-tävlingarna! Skärpning Sydsvenska Kennelklubben.
Uppdatering av hemsidan direkt från hotellet - Nina i farten
Xsora hjälper till från fåtöljen bredvid
medan Super-Diva-Fisförnäma vaktar ett tuggben i sängen.
Nixepix, nu s
Reptilhjärnan
Tror jag ska börja med att släppa ut Lillebror och Taxe-Braxen-Straxen i hundgården, så Lillebror får rusa av sig lite energi på morgonen efter att bli tvungen att åka bil i 50 mil frampå eftermiddagen.
I alla fall så skiner solen och ute på gärdet framför köksfönstret trippar några stycken tranor omkring. Och lärkan sjunger. Så det så. Och nu ska jag titta på vårblommor i Malmö.
Kolla här Suss! En av mina clivior har gjort dubbelfel - två stänglar med blommor. Säg att du är "importerad"
Av barn och dårar
Hade besök i helgen av ett av dessa sanningssägande barn, med två vidhängande kottar, som oxå dessa fostras i detta sanningssägande.
Nåja, nu har ju även nämnda barn dessutom fått lära sig att det inte är alla sanningar som SKA sägas, det är som alla vet , guld att tiga och bara silver att tala. Även detta barn är införstådd med detta, varför jag slipper höra att jag borde göra något åt midjemåttet när byxorna krympt i garderoben, jag behöver inte heller höra att jag nog borde ta och fixa håret, eller att de där jeansen måste vara antika nu........ o s v. Som sagt, dottern har fått lära sig att tala sanning men även att tiga.
MEN, som en viss Let´s Dance-domare säger, IBLAND får man sig en s k känga!
Ni som följt bloggen, har själva läst för någon vecka sedan vad denna unga dam anser om att sova med fyra stövare och en tax som sängkompisar. Hon gillar det inte, för att uttrycka det milt, varför vid denna helgs övernattning hundarna stängdes ute från hennes och barnens sovrum. Undantagandes valpen, som sover i en bur nedanför sängen. Men hon sover som en uttröttad sengångare hela nätterna, så hon är inte till besvär. Jorå, mor och kottar sov gott till ca sisådär halvsex i morse, när stövargänget kom på att de passerat frukostdax med 15 minuter! Snacka om oväsen! Inte en chans för en normalhörande person att missa den serenaden - djup sömn eller inte!!!! Jag hörde från min förvisning till källarregionerna, hur dottern milt svärande släppte ut stövarhögen inkl halvsovande valp på kissning i hundgården, sedan givandes dem varsitt tuggben i tron att de skulle hålla fred på sig. Haha, glöm din dröm! Det är KÄK som gäller! Varför naturligtvis stövargänget och taxfröken fortsatte sin klagan, ända tills matte kom uppkrypande från källaren och serverade något som hundarna vid det laget, strax före sex, mer betraktade som lunch än frukost!
Nåja, det här var ju ingen överraskning i och för sig och gav väl inte alltför mycket kommentarer runt frukostteet. Dottern börjar vänja sig! Och inga, varken nya eller gamla sanningar kom att yppas beträffande någonting i detta skede. Men lite längre fram på dagen utmärkte sig Dolly-Polly-Supermamma. Dottern försökte nämligen få nämnda lady att lyda något speciellt kommando (om att flytta på sig, eller något annat vardagligt trivialt) varvid Dolly högst förnärmat vänder sig mot dottern och ger henne en blick, som kunde få den mest förhärdade hundpsykolog att ge upp! Den goda matten/modern upplyser då sitt nu vuxna barn om att hon inte ska inbilla sig att det går att få Dolly att följa något annat än sina egna tankar för "det vet du väl, att Dolly gör minsann precis som hon själv räknat ut, och det är ingen idé att försöka rubba på det" och vad säger då det sanningsälskande barnet????????????? Jo, "hörrudu mor, skulle det vara något speciellt för Dolly??? Jag tycker det verkar vara något som gäller för alla dina hundar". Ridå, finito, the end, slut, game over.
I min värld, d v s på 2 ha Solberg, så är faktiskt alla hundarna jättelydiga - de gör precis som jag lärt dem. Dolly kan faktiskt både sitta vackert, ligga ned och krypa - på kommando. OM hon vill, alltså. De andra har oxå bibringats ett visst mått av uppfostran, de är absolut jätteduktiga på att knycka mackor på bordet, (det var inget lätt trick att lära dem, eftersom husse gjorde sitt bästa för att förstöra uppfostran därvidlag), att hoppa upp på alla som kommer och välta alla små barn som kommer, taxebraxen Taxelina är jätteduktig på att slänga sig upp och ned framför folk för att visa att hon har en mage som ska klappas. Gissa om jag hade besvär med den trollkonsten! Och valpen håller precis på att lära sig, med framgång, att det är helt okey att tugga på allt, inklusive mattes näsa. Fatou är en hejare på att springa på kommando i fyrkant och Lillebror är en rackare på att hoppa upp i möbler. Så kom för fasen inte och säg att det inte är pli på mina jyckar!!! Jag ber att få citera Baloo i Djungelboken, som säger att "jag ska lära honom allt jag kan", menandes Mowgli, varpå Bagheera lojt, med en gäspning, svarar, att "nåja, det går väl ganska fort". Det är precis lika dant med min hunduppfostran - jag lär dom allt jag kan och det går ganska fort!
Tjingeling från den goda men hopplösa modern/matten
Andra chansen
Super-Diva-Fisförnäma och lillasyster Piraya har knoppat in redan före start av melodifestivalsleken. Alltså var minst halva TV-soffan ockuperad redan före start! Och sen slår sig Suss ner, intet ont anande..........
och om något som liknar ett knä dyker upp i TV-soffan, så är den platsen bäst i världen!
Men, men, är man störst så är man! Och nu är det faktiskt min tur att sitta i knä, tycker Lillebror
varför lillasyster fick byta positionering - igen
Att ha en jättesnäll storasyster är guld värt!
Om någon skulle fundera över var lilla Taxen-Braxen-Straxen och super-mamma-Dollan höll hus, så är det helt enkelt så att ingen av dem är speciellt intresserade av Melodifestivalen. Dolly föredrar Mozart och Taxen-Braxen-Straxen föredrar tassandet av små rådjursfötter utanför hundgårdsstaketet, så hon håller ständigt kollen där i stället!
Vi tittade, trodde jag (som för en gångs skull höll mig vaken ett helt tv-program), men så kom jag på Suss
med andra aktiviteter
Haha, noll koll på läget!!! Så nog var det tur att jag var vaken!
Närå, Suss var vaken hela tiden. Och vi röstade och röstade och röstade en gång till för säkerhets skull och till slut fick vi alldeles som vi ville! Den totalt udda fågeln, ugglan, gick vidare till Globen. Jamen hallå, låt bli att titta på ugglan och lyssna bara! Carolines låt är ju helt kanon (fast platsar nog inte i sammanhanget bland alla schlagers discolåtar och andra superglammmiga takter), Och snacka om cool tjej!! Och världens roligaste koreografi! Till och med jag kan lyfta på ett ben i taget och samtidigt lyfta en arm OCH sjunga!! af Ugglas måste bara vara världens modigaste, mest chosefria och äkta människa i hela denna glittriga schlagervärld. Hon "sänkte sig" till lite bling-bling på klänningen, annars hade det mest liknat en städrock i kombination med mormors gamla ladugårdsstövlar.
Om nu någon av er tycker i divergerande riktning - så gör det! Men det var nog Suss och jag som skickade Caroline till Globen. Och det står vi för!
Suss och jag gick en rejäl promenad med Supermamma och Diva-Fisförnäma och Pirayan igår eftermiddag. Hur mycket orkar en stövarvalp egentligen????????? Vi gick på oplogad väg - visserligen med ett par hjulspår (vilka vi förståndiga människor använde oss av i framstövlandet) men stövarungen var överallt i geografin och rände runt. Ibland höll skaren för henne, ibland dunsade hon ner i snön. Men inte blev hon trött! "Vanliga" valpar, d v s ickestövare, brukar bli rejält trötta efter en promenad av den här kalibern - så trötta att man lär sig att inte gå så långt med en liten våffla, men detta förhållande gäller på intet sätt stövarungar. Eller "rövarungar" , för att hålla sig till närmaste bästa sanning.
- Tänk om man ändå hade en sån här kramnalle, tycks Suss tänka
Men det är okey, Suss, du får låna Lille-Pillebror när du vill!
Tjingelong från TV-soffan
Skogstassens Piraya
När jag var tio år fick jag min första egna hund. En ljuvlig svarvit uppenbarelse med öron långa som en arbetsvecka. En LJUVLIG varelse på åtta veckor med tänder som en gammelgädda. Den mest förtjusande lilla cockerspanielfröken, som tänkas kunde. Detta faktum, med gäddtänderna, var varken jag eller mina stackars föräldrar riktigt införstådda med, även om jag faktiskt minns exakt vad uppfödarna sa om vassa valptändar - att det växer bort, de slutar tugga på allting, se alltid till att ha något till hands att stoppa till valpen att bita i för att rädda rokokomöblerna o s v, o s v. Men jag som var tio år blev gruvligt besviken på den där lilla underbara valpen, som visade sig vara allt annat än ljuvlig, när hon väl kom hem. Hon bets, morrades och hoppade upp och anföll. Jag grät, mamma grät för att jag grät och pappa slet sitt hår i förtvivlan. Vi upplevde att hon fick rena raserianfallen. Stackars lilla valp, hon hade naturligtvis ett överskott på energi som ingen av oss begrep alls. Vi trodde nog alla tre i familjen att valpar är sockersöta små varelser. Och i synnerhet en cockerspaniel! Inte kan väl något så sött var så argsint! Efter en vecka eller två, lämnades valpen tillbaka till uppfödarna för lite "uppfostran". Dagen därpå hämtades hon hem igen!!!!!!!!!!!!!!!!! Varken mer uppfostrad eller mindre bitig, MEN det blev ju ett så stort tomrum i lägenheten! På något sätt lyckades vi i alla fall klara av den där första tiden med gäddtänderna och den furiösa cockerfröken blev en alldeles underbar hund - precis som vi tänkt. Sedan dess har många hundar passerat i mitt liv och varje valp som kommit har varit en bitande utmaning i någon mån. MEN NU - nu har jag fått cockerfröken nummer två!! Skogstassens Piraya har gjort entré i det Nilssonska/Lindholmska huset! Här gäller det att hålla undan tår och fingrar! Och mattor. Och rokokomöblerna i köket. Och mamma Dollys öron (nåja, dom får hon hålla undan själv). Förbrukningen av antalet tuggben/dag har ökat dramatiskt. Många valpar har som sagt passerat och alla har inte varit små pirayor. Valpen Charlie var en sovande gosebjörn, airedaleterriern Ruff satte bara skräck i familjens ungar genom att välta dem, taxarna genom åren har varit tämligen fridsamma små limpor utan några direkta bitorgier, settern Vaffe bara sprang........, Dolly var redan som valp en tittande, sittande filosof, Fatou var ett sprudlande litet bitfritt monster, lillebror Xsora bet bara i storasyster och mamma. Och nu har vi alltså en piraya utan skydd av ett omgivande akvarium. Och det är lixom ingen idé att jag försöker lämna pirayan till uppfödaren för lite hjälp och stöd, suck.
En besökares betraktelser
Sedan jag under förra året övertalade min mamma att börja blogga om livet med hundarna har jag följt bloggen med största nöje. Men, efter att nu under ett par dagar och nätter levt "stövarlivet" på nära håll så kände jag att en liten betraktelse från en "utomstående" är på sin plats. Jag är som ni säkert förstår uppväxt med hundar och diverse andra djur, många hemsläpade av den kära modern och för all del många hemsläpade av modern efter övertalning från någon av oss barn. Det har varit Irländska settrar, schäfrar (varför man nu skulle ha en annan ras övergår mitt förstånd) taxar, en terrier och tro det eller ej. Samtliga har det funnits en liten uns av pli på. Till och med min get som jag tjatade mig till när jag fyllde sjutton år uppfyllde vissa lydnadskrav. Visserligen åt hon gärna vid bordet och en och annan stackars tulpan käkade hon upp men lydig var hon. Tro nu inte att jag på något vis ogillar hundar med fart i som äter vid bordet och sover i sängen. Men och jag upprepar det, men.... Det är skillnad att äta från bordet och på bordet. Visserligen hade vi barn en föräldrar som uppfostrade oss att tänka och uttrycka oss fritt men helt fri uppfostran där vi tog över hela familjen, nej, det rådde inte. Detta leder mig nu inte helt osökt in på stövargänget på kennel skogstassen.
Natt nummer ett, jag blir förvisad (nåja kanske inte förvisad) att sova i sängen i källaren. Efter vissa insomningsproblem snarkar jag efter en stund gott (yes, snarkandet har gått i arv). Får snart ett abrupt uppvaknade av att jag bli grundligt rentvättad av en synnerligen lycklig stövare. Buttar ner hunden ur sängen men det hade jag inte mycket för, full fart upp igen och en kall nos rakt i ansiktet. Inser att det bara är att lyfta täcket och göra plats för "lillebror" allt frid och fröjd.
Natt nummer två. Efter att ha kört husse skogstass till bussen sent på kvällen så ska jag krypa ner brevid modern i vattensängen och försöka få lite sömn. Valp rastas, valp placeras i bur, valp somnar. Jag rastar mig själv kryper ner i sängen sen är det stopp. På min kudde lägger sig Fatou demostrativt. Det är bara att glömma. Jag buttar undan henne till mammas sida. Då tar hon spjärn med tassarna och skjuver undan mig. Någon förståelse från modern, nej, det är ju Fatous säng också! Modern frågar om jag vill stänga grinden så att inte alla hundar kommer in. Lite lätt korkad som jag är säger jag, nej det är ingen fara. I mitt stilla sinne inbillar jag mig nämligen att resten av högen med hundar ska stanna kvar i DERAS (ja inte mammas utan deras) tv soffa! Efter lite stök och bök så somnar jag brevid mamma och vi snarkar i kör. Rastar valp under natten somnar om. Sedan börjar morgonen och inte när jag anser det vara morgon utan perverst tidigt när stövarna anser det vara morgon (och lilla taxibraxi såklart). Jag upplyses om att det är dags för morgon buset och det har man visst i sängen. Mamma var förvisso fredlig men vad hjälper det när fyra stora hundar och en limpa på fyra ben drar igång i full fart. Sedan är det så dags för frukost. Egentligen borde jag nog vara här oftare det skulle gynna den ständigt pågående bantningen. För här gäller det att vakta sina smörgåsar eller vad man nu kan tänkas vilja ha till frukost. Tydligen så tilltalar det mesta stövare, proviva, joghurt, smörgås, kaffe. Ja, what ever, allt går ner och bäst smakar det om man kan nalla det direkt från köksbänken alternativt bordet.
I natt, då ska jag stänga grinden till sovrummet. För hur vackra och goa dessa hundar än är så vore en större säng att föredra när den ska delas med samtliga.
Vid pennan , eller snarare tangentbordet
Nina (mellanbarnet Nilsson)
