Skogstassens Piraya
När jag var tio år fick jag min första egna hund. En ljuvlig svarvit uppenbarelse med öron långa som en arbetsvecka. En LJUVLIG varelse på åtta veckor med tänder som en gammelgädda. Den mest förtjusande lilla cockerspanielfröken, som tänkas kunde. Detta faktum, med gäddtänderna, var varken jag eller mina stackars föräldrar riktigt införstådda med, även om jag faktiskt minns exakt vad uppfödarna sa om vassa valptändar - att det växer bort, de slutar tugga på allting, se alltid till att ha något till hands att stoppa till valpen att bita i för att rädda rokokomöblerna o s v, o s v. Men jag som var tio år blev gruvligt besviken på den där lilla underbara valpen, som visade sig vara allt annat än ljuvlig, när hon väl kom hem. Hon bets, morrades och hoppade upp och anföll. Jag grät, mamma grät för att jag grät och pappa slet sitt hår i förtvivlan. Vi upplevde att hon fick rena raserianfallen. Stackars lilla valp, hon hade naturligtvis ett överskott på energi som ingen av oss begrep alls. Vi trodde nog alla tre i familjen att valpar är sockersöta små varelser. Och i synnerhet en cockerspaniel! Inte kan väl något så sött var så argsint! Efter en vecka eller två, lämnades valpen tillbaka till uppfödarna för lite "uppfostran". Dagen därpå hämtades hon hem igen!!!!!!!!!!!!!!!!! Varken mer uppfostrad eller mindre bitig, MEN det blev ju ett så stort tomrum i lägenheten! På något sätt lyckades vi i alla fall klara av den där första tiden med gäddtänderna och den furiösa cockerfröken blev en alldeles underbar hund - precis som vi tänkt. Sedan dess har många hundar passerat i mitt liv och varje valp som kommit har varit en bitande utmaning i någon mån. MEN NU - nu har jag fått cockerfröken nummer två!! Skogstassens Piraya har gjort entré i det Nilssonska/Lindholmska huset! Här gäller det att hålla undan tår och fingrar! Och mattor. Och rokokomöblerna i köket. Och mamma Dollys öron (nåja, dom får hon hålla undan själv). Förbrukningen av antalet tuggben/dag har ökat dramatiskt. Många valpar har som sagt passerat och alla har inte varit små pirayor. Valpen Charlie var en sovande gosebjörn, airedaleterriern Ruff satte bara skräck i familjens ungar genom att välta dem, taxarna genom åren har varit tämligen fridsamma små limpor utan några direkta bitorgier, settern Vaffe bara sprang........, Dolly var redan som valp en tittande, sittande filosof, Fatou var ett sprudlande litet bitfritt monster, lillebror Xsora bet bara i storasyster och mamma. Och nu har vi alltså en piraya utan skydd av ett omgivande akvarium. Och det är lixom ingen idé att jag försöker lämna pirayan till uppfödaren för lite hjälp och stöd, suck.
