Jag har lyckats - IGEN!!
Än är inte undrens tid förbi! Eller så är husse fortfarande drogad efter operationen i onsdags - va´ vet ja´ - men han följde med till det stora köpcentret igår (nä, inte IKEA, men nästan ända fram). Och jag behövde inte ens fråga (hade faktiskt inte ens tänkt försöka), utan han anmälde sig FRIVILLIGT! Sådana tilltag skulle kunna föranleda en smärre hjärtattack hos undertecknad. Men någon hjärtattack anmälde sig inte. Däremot fick jag förmodligen hakan i höjd med knäskålarna. ERIK - FRIVILLIGT TILL DEN STORE MAMMONS TEMPEL - EN LÖRDAG !!!!!!!! Ett litet barnbarn anmälde dessutom intresse av att följa med. Kan kanske bero på att hon hörde vad som skulle införskaffas. Stora badbaljor att ställa i hundgårdarna nu under sommarens varma dagar. Badbaljor - badpooler = någon sorts leksaksaffär. Så rätt tänkt lilla Alva! Nä, inte den nyfödda lilla Alva utan Eriks lilla Alva. Vi har numera varsitt barnbarn med detta tilltalsnamn.
Ibland är små barn otroligt tåliga. Det var nu inte bara badpooler/baljor till hundgårdarna som skulle införskaffas utan det skulle oxå bli besök på alla herrars IKEA (= Biltema) och det skulle bli besök på en mycket stor firma för diverse elektroniska prylar och vitvaror. Inte så skojsigt för en liten tösabit. Jag befarade det stora barnsammanbrottet när besöket på Elgiganten började kännas onödigt långtråkigt även för mig (som ÄLSKAR alla prylar med digitala displayer), men bara vetskapen om det kommande besöket bland leksakerna fick den lilla dockan att stå ut med spisar, tvättmaskiner, tv-apparater och annat rassel.
Ibland är det jättebra att sätta husse i matlagningsposition. Och då menar jag inte att plocka fram grillen och göra det som snart sagt varenda man gör under sommaren - grilla. Utan nu menar jag verkligen att stanna inne i köket och tvingas använda spisen. Det är nog sisådär fem-sex år sedan jag med en suck insåg att vår spis hade gjort sitt. Och för mig är beslut och handling nästan identiskt tidsmässigt. Men eftersom investeringen i en ny spis kändes lite avlägsen just då, plånboksmässigt, så lade jag ned "projekt ny spis" och sedan har jag med jämna mellanrum annonserat mitt missnöje med den Lindholmska spisen. Jämna mellanrum innebär, ca 1 gång/år, jag hatar nämligen allt vad tjat heter. Men så hände det jag väntat på - Erik skulle själv koka upp vatten på den. Och när han insåg vilken enorm ansträngning det innebar för vår gamla Elektro Helios, så var det två som fattat samma beslut. Men den Lindholmska vägen mellan beslut och handling är något längre än hos matte Nilsson. Men så igår, när det var jättetrist att inte kunna göra något p g a den invalidiserande handen, så var det alltså läge att åka till köptemplet. Inget ont som inte har något gott med sig. Hmmm, grymt. Men nu har det inhandlats spis! Med en massa rattar och displayer på (för att matte älskar digitala saker, kan tänkas) och näst intill körkortskrav för att sätta på potatisgrytan. Hej hopp, senast på fredag ska den stå i vårt kök!
Så var det där med "barnpool" till fem stycken vovvar. TVÅ pooler i rätt storlek fanns det kvar på hela leksaksaffären. PANG bom, snodde dom fort som attan och gick till kassan. Fast först passerade vi naturligtvis lite leksaker som shopades åt lilla damen och hennes lilla syster, som stannat hemma hos pappa och mamma. Lite såpbubblor, ett litet spel, några Kinder Ägg åsså en liten åktur i den lilla "tivolibil" som står i entrén till leksakshärligheten. Alla glada och nöjda och idag hoppas jag våra fem fyrfotingar oxå är nöjda. De har inspekterat nymodigheten nu på morgonen men hade nog för mycket sömn kvar i ögonen för att vilja bada...... Först i vattnet var i alla fall lilla Jonta! Men att försöka ta kort på henne i badbaljan var inte lätt! Det matte gjorde utanför hundgårdsstaketet var mer intressant än att bada, just för tillfället.
Super Diva Fisförnäma är nyfiken men inte badsugen just nu
Återgår till utesysslorna - tjingalong badsäsong!
"Bäbbisar" och synd-om-husse
Morbror var mycket bestämd - "barnet kan bara inte få fortsätta kallas Lilleman"!!! Och så är det ju. Han ska ju gubevars snart börja lekis, och då kan man ju inte dras med tillnamnet "Lilleman", man kanske dessutom är störst i hela gänget!
Snart och snart förresten. Men det känns som igår, när de övriga små barnbarnen gjorde entré, och de har minsann snart börjat i "lekis". "Lekis" är förresten utrotat, numera heter det visst förskola och innebär att sexåringarna börjar i 0:an! Och då lär man sig att läsa, om man heter Elvira Karlsson!
Morbror med de efterlängtade tvillingarna
Ja, så har småttingarna fått sina namn - det är Alva (t.v) och Erik (t.h.) Här är de och hälsar på morbror på sjukhuset.
Erik har satt sitt visitkort på en nöjd moster, han vände upp kvällsmaten över hennes rena fina tröja - livet med småttingar är sådant. Barnens smarta mormor (hmmm) lyfter inte upp dem förrän de har passerat den ålder när de vräker ur sig både det ena och det andra från både fram- och baksida. Jorå, mormodern har allt "snuffsat" och nosat på dem och burit dem. Men hann precis i grevens tid vända det lilla barnet ifrån sig, innan maten kom i retur. Man ska vara både listig och snabb (och smart och förutseende - hahaha).
Nina och Erik umgås för första gången
Jag vill att du ska komma hem nu mamma, sa Filip.
Om husse är det synd. Har jobbat på egen hand i veckan. Väldigt egen hand - så egen att den gick i kras. Operation och handen i gips och JÄTTESYNDOM. Men sedan den 24 februari i år går det inte att komma med annat än världskatastrofer för att "imponera" på matte! Fast - det är synd om husse. Det blir många veckor i gips och VÄLDIGT
långtråkigt för husse, som vill vara i verkstan varje stund. Jag tror faktiskt, att doktorn den här gången har lyckats få husse att förstå, att nu är det STILLHET, som gäller för att handlovens ben ska kunna läka ihop. Även om det är gipsat, så är det stillhet i kombination med gips, som ska göra underverk. Det är nu dag nummer två efter operationen och husse har faktiskt nästan kunnat avhålla sig från verkstan! Och i morgon börjar helgen, det kommer att underlätta avhållsamheten från jobbet. Kanon!
Nu kommer solen!!! Och maten är snart klar/Tjingalong entrecote
Förvirring och foppatofflor
I morse åkte vi tre glada tjejer från 2 ha Solberg klockan okristligt tidigt 06.00. D v s att egentligen var det rena semestern för undertecknad för de övriga två hade ju fått gå upp ännu tidigare för att ge sig iväg till Solberg. Så mig var det egentligen inte alls synd om, jag var sist i kedjan så att säga. Ja, vi var faktiskt fyra tjejer, man ska inte för glömma den lilla tjej som triggat igång oss övriga tre till att stiga upp mitt i fågelsången och packa bilar och grejer och ge oss iväg på rymmen från hus och hem, övriga husdjur SAMT övergivna gubbar.
Packat och klart, Jeanette anländer från Karlstad och Suss kommer i flygande fläng från Forshyttan. Alla samlade, lastade och vi kör iväg. Någonstans sisådär i Kristinehamnstrakten tycker jag, att det känns ovanligt bekvämt kring tårna. De 10 små skoinnevånarna skriker inte och vill ut. Tittar ner - och gode gud - jag har åkt i väg på hundutställning i mina ROSA "gå-ut-med-soporna-foppa-tofflor"!!! JAG KOMMER INTE ATT KUNNA VISA MIG PÅ HELA DAGEN - HELA UPPLAND KOMMER ATT SKRATTA OCH STACKARS SUPER DIVAN SKÄMMAS ÖVER MATTE!!!!
Goda vänner är inte alltid så goda ---- hhmmmm --- de skrattar åt mig! Nåja, det är 25 mil kvar att sitta i bilen och fundera över sitt rosa öde!
Men det finns en förklaring till allt! Jag är nämligen, när det gäller hundutställningar och Super Divans och de övriga invånarna på 2 ha Solberg, ganska ordningsam. Kollar checklistan flera gånger, när vi ska iväg någon stans. Hundmat med, avcheckat, hundvatten med, avcheckat, hundarnas täcken med, avcheckat, utställningskoppel, avcheckat, osv osv. Tajmat och klart i minsta detalj. Men ROSA FOPPATOFFLOR! Det finns inte på världskartan att gå ut i rosa foppatofflor bland folk! (Fast de är faktiskt ganska söta).
Ja, för att återgå till förklaringen. Det har varit "lite mycke" de senaste dagarna. Jag har nämligen de senaste månaderna varit begåvad med en alldeles FANTASTISKT TJOCK OCH VACKER dotter. Anna har tänkt berika världen med två (en del ska då ta i!!!) små nya liv. Och igår eftermiddag tyckte barnmorskor och övriga inblandade på mödravården i Karlstad att det var dags att byta ut MÖDRA-vården mot BARNA-vården i stället. Det var bara ett litet krux. De två nya världsmedborgarna delade inte helt åsikt med mödravården. De tyckte att det var helt okey i den enrummare de för tillfället delade och lät mamma betala hyran för! Men ibland får små kottar lyda de vuxna och NU var det dax att befria mamma från extralasten. Så ut skulle de! Hela natten förgick och blivande dubbelmormor var lite lagom frustrerad i morse, när det fortfarande inte kommit något besked från BB, att det var levererat och klart.
Därav den allmänna mormor/matte-förvirringen och de på fötterna kvarglömda rosa "fopporna"!
MEN, nu är det faktiskt så, att även om goda vänner inte alltid är så goda, så BLIR de i alla fall goda när de fnittrat färdigt, så de rosa gulliga "fopporna" kunde vid framkomsten till parkeringen i Österbybruk bytas mot ett par svarta, inte fullt så i ögonen fallande fotbeklädnader. Och naturligtvis beror det på en vän i nöden. Inte f-n vet jag varför Suss släpade med sig ett par svarta "foppor" i reserv. Nåja, Suss har lite kontakter på "andra sidan", så hon vet saker före andra ibland, men jag är ju faktiskt kvar på den här sidan ännu så länge och hur visste hon att jag tänkte åka på utställning utspökad till clown!
Bäbysarna då?? Jorå, dom kom under dagen. En trött och sliten dotter ringde på eftermiddagen och talade om att nu består den Nilssonska/Anderssonska familjen av två pojkar och en liten flicka! Femårige storebror Filip hade beställt två killar, så vi får väl se hur han tar tacklar problemet med att få en liten syster.
Ja, så var det ju utställning oxå, mitt mellan foppabekymmer och tvillingankomst.
Det regnade och var kallt, när vi kom till Österbybruk så Super Divan invigde årets nya regnkappskollektion.
Eftersom matte är enbent f n, så var det Jeanette som skulle visa Fisförnäma idag. Och vad händer! Jag som aldrig är nervös när jag ska visa mina hundar får fullständigt sammanbrott!. Min Super Diva ska in i ringen med någon annan än mig! Jag blir så nervös att jag får ståpäls och oordning på muskelkoordination (ett bättre uttryck för att skaka som ett asplöv och känna sig fullständigt "out of control").
- Nä, nu klipper vi av navelsträngen och går iväg. Sätt på ett clips på matte så hon inte förblöder! (Den "grymma" Jeanette!)
Javisst, jag har haft navelsträng på den hunden sedan hon föddes! Tur det finns personer i min omgivning som är mindre blödiga än jag! Och mer handlingskraftiga. För visst överlevde jag separationen!
Tittat här så Super Duper Divan spänner blicken i mig, när hon springer förbi, eller???
Jag vet, jag är världens pjåskigaste stövarmatte, men än sen då!
Vädret blev i alla fall fint på eftermiddagen, tvillingarna anlände som de skulle och nu har jag befriat fötterna från allt vad skodon heter, ska ta ett glas rött och gå och "nanna kudde".
SKÅL och gonatt hälsar Super Divans matte och lycklig mormor till fem...........
Tänk att bara ett litet telefonsamtal
och en känd och älskad röst kan betyda så mycket! Aldrig, aldrig, aldrig i min eller mina två döttrars vildaste fantasi tror jag att vi skulle kunna ha tänkt oss, att ett lika banalt som välkänt "Hallo där, va´gör du?" i en telefonlur, skulle kunna få oss att känna så stor och underbar lycka och tacksamhet. Man tar så mycket för givet i livet, åtminstone har jag gjort det och jag tror att jag är långt ifrån ensam om det. Och så en dag får man det där telefonsamtalet från akutmottagningen på lasarettet - det där telefonsamtalet som är alla människors rädsla. En läkare ringer och ber dig att omgående komma till IVA, "vi vet inte hur det här slutar....................." Need I say more? Den 24 februari i år var en sådan mardrömmens dag, då mina döttrars, deras fars och mitt liv helt plötsligt inte blev sig likt längre. En dag då tidräkningen stoppade och alla brutna armar och mindre förtretligheter i livet blev så fruktansvärt småttiga! Man försöker fortsätta med sitt liv - något som just den dagen och flera veckor framöver inte fungerade. Några timmar, jovisst, men sen kom gråten, mardrömmarna om nätterna, och alla varför, varför. Det är inte sant. Det kan inte ha hänt. Tankar som driver en rakt in i väggen, in i svarta hål. TACK mina underbara flickor för att ni finns och för att ni fanns och finns för er lillebror som kämpade för sitt liv i flera veckor med hjälp av dialys och respirator .Tack älskade Anna som satt långa, långa dagar hos din lillebror, pratade med honom, torkade hans feberheta´panna och bara pysslade jämsides med IVA-personalen och tack älskade Nina, du som så fort du hade en ledig stund åkte den långa vägen från västra Värmland för att finnas vid lillebrors sida. Och tack till alla kamrater och vänner till Ante, och alla andra underbara vänner, som lyssnat, stöttat och bara varit där för oss . Vi vet, att både vi och Ante har funnits i alla eras tankar och vi har alla fått så mycket stöd och empati från er. Tack, tack.
Jag vet att jag talar för oss alla i familjen, när jag säger, att ingen av oss någonsin har önskat sig något så mycket, som att vi en dag skulle få uppleva att Ante skulle vakna ur koman och öppna ögonen, skulle känna igen oss och skulle kunna prata med oss! Alla andra önskningar förpassades till livets papperskorg. Under de tre-fyra senaste veckorna har så undret skett - för något annat än ett under är det inte - Ante har vaknat, börjat med att sömnigt svara "ja" på någon enstaka fråga, sedan "skrämma" personalen på rehab med att plötsligt säga en hel mening. "Skrämma", därför att sköterskan (hon har själv berättat det för mig) gick och småpratade med honom väl medveten om att något svar inte var att förvänta, när hon helt plötsligt hörde en röst som svarade henne. Vem då? Ja, det fanns bara en, och han svarade på det hon frågat om! Bara så där - rätt upp och ned, utan krusiduller! Och sedan har det rullat på - och i fredags och igår, lördag, ringde Ante och sa det han sagt de senaste tio åren som inledning till telefonsamtal ""Hallo där, va´gör du?"
Vi - och framför allt Ante - har en mycket lång och jobbig tid framför oss. Det är vi väl medvetna om. Ante är fortfarande förlamad, men kan idag röra på sin högerarm, kan sitta i rullstol och kan på så sätt följa med oss ut korta stunder och kan framför allt prata med oss, skoja med oss och vara själsligen med oss. Lite av livet återvänder sakta och det är åter tre älskade ungar som ringer och frågar "hallo där, va´gör du?"?
Nu är det lättare att tassar vidare
Tjingalong - ibland är det allvarligt oxå...................
Ont i rumpen.............
MEN jag skulle kunna tänka mig en annan typ av utställning. En där man bara lugnt promenerar runt med utställningsobjektet. Och nu snackar jag inte om chiahuahua eller taxametrar, utan jag har helt bytt fack. så att säga. Vad tycker ni om det här i stället
http://www.youtube.com/watch?v=pcQtGZvzXvE
Tjingalong gubbkalsong
Handler funnen
som vi måste lösa.........................SUSS, SUSS, säg att du kan åka till Österbybruk. Det känns tveksamt om matte ens
kan springa då, även om det är 14 dgr kvar.
På onsdag kommer Jeanette ut till 2 ha Solberg och tränar lite med vovvarna. Ska bli kul att se. Jeanette springer som
värsta älgen i skogen, så där får Lillebror hålla i öronen och hänga med! Åsså får väl matte få en överkurs vad gäller
springning med Fatou. Lite tips, trix och knep och finter. Fatous slutvarv i Blå Gula i lördax sitter på näthinnan! Bäva månde grevar och baroner om matte kunde oxå........................
Handler sökes..........
till världens vackraste hamilton (ja, det är inte jag som bestämt, det är
en domare som givit henne den titeln, och jag tänker inte protestera!)
Matte har varit hos medicinmannen och fått sina misstankar bekräftade.
Detonationen över Larv var en muskelbristning, så nu har matte fått sin
första idrottsskada, sisådär 40 år efter alla "riktiga" idrottsmäns skador.
Man skulle kunna tro att jag är lite sen av mig i största allmänhet, men
det äger inte sin riktighet. Endera har jag ca 40 års hållbarare kropp, eller
så har jag varit riktigt, riktigt snål på att utnyttja resurserna ända tills nu.
Hur som helst - jag går nu runt på piller och medikamenter MEN min (och
för all del våra) underbara hund/-ar är anmäld/-a till flera tävlingar framöver.
Shit happens. Så nu är tjänsten som handler härmed utannonserad! Och då
inte bara tjänsten som handler till den ständige tvåan, utan även till Super
Diva Fisförnäma....... Jag stängde av öronen, när doktorn talade om hur
lång vila mitt muskelfäste behöver och så hoppas jag som alltid att jag ska
slå världen med häpnad och göra ett tämligen snabbt besök på avbytarbänken!
Säg till om du behöver motion - Divan vill ha sällskap i ringen!
Tjingalong ont i rumpen
Vilken LARV-ig dag!
Det är nästan alltid en fröjd att springa in i en stor ring med Superdivan, eftersom hon fuller väl vet vad som förväntas och man tar alltså sitt lilla utställningssnöre med vidhängande stövare, springer in i ringen i fast förvissning om att det där man har kopplat i snöret följer med i en härlig schwungfull trav. Så och idag. Det var bara ETT fel - matte hängde inte med! Kommer in 10 meter i finalringen i full sula med Superdivan när det smäller till. Högt och ljudligt. Som ett kanonskott. I alla fall upplevde jag det så och jag var nästan övertygad om att varenda människa i hela Larv hörde detonationen. Två steg efter smällen viker sig vänsterbenet. Va´i hela........... linkar vidare - det släpper väl - det går nog bra - men va´ i jösse namn . Orkar inte varvet ut - blockhalt på vänster fram. Ja, jag alltså. Superdivan tittar på mig och hänger med i det något knepiga lunkande linkande tempot. Vi hade just avverkat gruppfinalen och nu var det dax att försöka få alla att förstå att vackraste hund av svensk ras var just MIN Superdiva. Men det där som hängde i andra ändan av snöret kunde inte göra sitt jobb. Fick förklara för domaren att något hände när jag sprang in, att jag inte kunde springa. Får vila medan de andra först gör sina krumelurer på plan med västgötaspets, drever o s v. Men till slut så är det lik förbaskat vår tur. Provar två steg. Nixum pixum. Fortfarande bara ett fungerande ben. Och där!! Precis utanför ringen står Jeanette Spångberg, "tävlingsklädd" efter gruppfinalen och hoppar in som en räddande ängel och tar hand om min Diva som snällt följer Jeanette på ett varv runt hela ringen. Så flott, så proffsigt. Undrar om det är dax att skaffa proffshandler?? Fast det är ju faktiskt så himla roligt att visa själv och det har ju inte gått helt "obra" det heller!
Segern var klar och att linka fram till prisutdelning var en sann glädje.
Och nu sitter jag alltså här. När man sitter kan man vara enbent - det är inte så kinkigt. Men vad fanken var det som small? Kanske blir det läge i morgon att besöka akutmottagningen på CSK? Vilar i form först - det brukar fungera!
Tänk så fort en blå himmel kan bli mörkblå! Och tänk så mycket regn det kan ramla ned inom loppet av några minuter! Men jag som är en ganska praktiskt lagd kvinna stegade iväg och köpte världens finaste regnkappa till Superdivan - och alltså - inget regn på henne. Bästa ickeregngarantin är att vara försedd med regnkläder, paraply och stövlar. Det var jag oxå. Men inte Divan. Nu har hon fått fina regnkläder och inget regn föll alltså på henne! För när man vill ha regn för att testa klädernas funktion, så regnar det naturligtvis inte. Murphys lag, eller??
Majken Bajken Solstråles "brolla" var en av deltagarna i fåvvringen. Han tog det här med tävlandet ganska lugnt.........
för att inte säga "jäkligt lugnt"! Inga stressade tävlingsnerver där inte!
Majken gjorde som sagt oxå officiell debut idag
och efter denna dag ska Majken Bajken Solstråle träna på att visa svansen!
Tjingelong regnkalsong!
Jag är så ..............
http://www.youtube.com/watch?v=Lpu5CqMh6TA
Ha de´! Tjingalong
Vi har INTE
många hundar! Nix pix, det skogstassiga hundbeståndet är synnerligen modest, det vet jag nu. Jag har varit och besökt Maria och Christer på Ascendings Kennel. Här har man alla chanser att göra sig av med fördomar och att skaffa sig nya - om det skulle behövas. I hundvärlden alltså. Hos Maria och Christer finner man skön blandning, STORA hundar, och
då menar jag verkligen STORA hundar och så finner man små hundar som oxå är jättestora. Det senare kräver naturligtvis sin förklaring. Den kommer.
I Brattfors, på Ascendings, bor nämligen mastifferna Bosse och Stig. Och jag lovar - dom är STORA. Kanske inte världens högsta hundar, men TUNGA. Åsså bor där en hel hög med irländska varghundar i alla möjliga åldrar och storlekar, pojkar och flickor och små-små flickor (f n åtta veckor gamla).
Och så kommer då paradoxen - tre stycken "bullar" som far omkring med ömsom varsin leksak och ömsom dragande i varsin ände av samma leksak. Jag lovar - de är inte höga men de är STORA, i betydelsen tunga. Medan en varghund vänskapligt kör in huvudet i magen på en besökare så blir samma besökare påkörd av bulldogståget i knävecken! Underbart! Och eftersom den samlade kraften av ett bulldogståg i knävecken är mycket större än den samlade kraften från en vänskapligt buttande varghund så förflyttas besökaren osökt i framåtgående riktning - rakt in i varghundens gap. Tur de är lika snälla som stora!
Tjingelong bulldogståg
Idag har Vår Herres............
Nåja, idag har i alla fall Vår Herres nåd varit stor. Det har varit en underbart skön dag, jag har hunnit göra precis just det jag tänkt mig och det känns ganska skönt att kunna krypa till sängs ikväll - fullproppad med frisk luft och med en skön känsla i hela Nilsson.
Vännen Moije - på Höga Kusten - påminde mig i förrgår om något jag nästan glömt. A propos det här med Valborgsfirande och 1 maj och dans och brasor och hela köret. Moije skrev till mig "Idag har jag tagit fram sommarkläderna, för i morgon är det sista april och då är det ljusa kläder, som gäller även om det är busväder. Så var det när man var ung och skulle på dans." Åsså mindes jag en mycket, absolut svinkall, Valborg, då jag iförd nya, fina vårdräkten, nätta nya (ajajaj, så de skavde) skorna, skulle fira Valborg i en liten prick på kartan som heter Katrineholm. Jag kan garantera, att vädret absolut borde ha krävt en varm och go jacka, långbrallor och rejäla skor. Och vad har man på sig - jo - nämnda urtjusiga vårdräkt "för så skulle det vara"! Tack och lov att tiderna ändrats därvidlag. Eller är det jag som ändrats?
Nu spelar det absolut ingen som helst roll denna Valborg och 1 maj. Vädret är gudomligt. Och vårdräkten skulle säkert ha suttit jättefint! Men nu är det ju så, att någon vårdräkt och nätta fina pumps tar man inte på sig, när man ska umgås med fyra stövare och knäpp taxameter!
För idag har alltså Vår Herrres nåd varit stor och jag har varit flitiga myran Nilsson. Städat allt jag hade föresatt mig att städa, och
och hos våra myskändor och en och annan höna
och så har vi (d v s mest husse) pysslat med Kaisa
som sedan sjösattes i Skattkärr och kördes av matte till hemmahamn på Sollaren, där husse mötte upp med hela vilda hundhögen
för nu vill inte Lillebror vänta längre
det är brått att komma i land på Mörtskär!!!!
För nu är det nämligen badning som gäller....
Vänta, vänta på mig! Jonta hänger inte riktigt med i svängarna
Hela st(r)övargänget i farten. Men kolla noga - Dolly Polly Supermamma har bara kollen på sina barn från strandkanten
Vi äter räkor och goda ostar och solen går ner bakom Risholmen, precis som den brukar och det börjar kännas att det varit en lång dag och efter lite inkallningsövningar har vi snart hela hundgänget i båten igen för hemfärd mot Sollaren.
Lilla Jonta är "så tött, så tött"
Åsså gratulerar vi förstås matte Suss och James Pames Dean Snutfager, som idag varit på utställning och kammat hem ett fint HP!
Tjingalong bikinikalsong snart är det sommar!
