kennelskogstassen

och en känd och älskad röst  kan betyda så mycket! Aldrig, aldrig, aldrig i min eller mina två döttrars  vildaste fantasi tror jag att vi skulle kunna ha tänkt oss, att ett lika banalt som välkänt "Hallo där, va´gör du?" i en telefonlur, skulle kunna få oss att känna så stor och underbar lycka och tacksamhet. Man tar så mycket för givet i livet, åtminstone har jag gjort det och jag tror att jag är långt ifrån ensam om det. Och så en dag får man det där telefonsamtalet från akutmottagningen på lasarettet - det där telefonsamtalet som är alla människors rädsla. En läkare ringer och ber dig att omgående komma till IVA, "vi vet inte hur det här slutar....................." Need I say more?  Den 24 februari i år var en sådan mardrömmens dag, då mina döttrars, deras fars och mitt liv helt plötsligt inte blev sig likt längre. En dag då tidräkningen stoppade och alla brutna armar och mindre förtretligheter i livet blev så fruktansvärt småttiga! Man försöker fortsätta med sitt liv - något som just den dagen och flera veckor framöver inte fungerade. Några timmar, jovisst, men sen kom gråten, mardrömmarna om nätterna, och alla varför, varför. Det är inte sant. Det kan inte ha hänt. Tankar som driver en rakt in i väggen, in i svarta hål. TACK mina underbara flickor för att ni finns och för att ni fanns och finns för er lillebror som kämpade för sitt liv i flera veckor med hjälp av dialys och respirator .Tack älskade Anna som satt långa, långa dagar hos din lillebror, pratade med honom, torkade hans feberheta´panna och bara pysslade jämsides med IVA-personalen och tack älskade Nina, du som så fort du hade en ledig stund åkte den långa vägen från västra Värmland för att finnas vid lillebrors sida. Och tack till alla kamrater och vänner till Ante, och alla andra underbara vänner, som lyssnat, stöttat och bara varit där för oss . Vi vet, att både vi och Ante har  funnits i alla eras tankar och vi har alla fått så mycket stöd och empati från er. Tack, tack.

Jag vet att jag talar för oss alla i familjen, när jag säger, att ingen av oss någonsin har önskat sig något så mycket, som att vi en dag skulle få uppleva att Ante skulle vakna ur koman och öppna ögonen, skulle känna igen oss och  skulle kunna prata med oss! Alla andra önskningar förpassades till livets papperskorg.  Under de tre-fyra senaste veckorna har så undret skett - för något annat än ett under är det inte - Ante har vaknat, börjat med att sömnigt svara "ja" på någon enstaka fråga, sedan "skrämma" personalen på rehab med att plötsligt säga en hel mening. "Skrämma", därför att sköterskan (hon har själv berättat det för mig) gick och småpratade med honom väl medveten om att något svar inte var att förvänta, när hon helt plötsligt hörde en röst som svarade henne. Vem då? Ja, det fanns bara en, och han svarade på det hon frågat om! Bara så där - rätt upp och ned, utan krusiduller! Och sedan har det rullat på - och i fredags och igår, lördag, ringde Ante och sa det han sagt de senaste tio åren som inledning till telefonsamtal ""Hallo där, va´gör du?" 

Vi - och framför allt Ante - har en mycket lång och jobbig tid framför oss. Det är vi väl medvetna om. Ante är fortfarande förlamad, men kan idag röra på sin högerarm, kan sitta i rullstol och kan på så sätt följa med oss ut korta stunder och kan framför allt prata med oss, skoja med oss och vara själsligen med oss. Lite av livet återvänder sakta och det är åter tre älskade ungar som ringer och frågar "hallo där, va´gör du?"?
Nu är det lättare att tassar vidare      




Tjingalong - ibland är det allvarligt oxå...................