kennelskogstassen

Jag har ont i sittdynan på vänster sida! Och nu snackar vi inte lite vanligt gnällont, utan REJÄLT JÄVLA ont (f´låt, men ibland räcker faktiskt inte superlativen till, utan de måste förstärkas ytterligare). Men en positiv effekt av detta är, att idag har jag fått se min Super Diva Fisförnäma i ringen tillsammans med en "riktig" handler. Det var en fröjd och jag svävar på små blå (dock inte de vattendränkta små blå som seglade upp med jämna mellanrum över utställningsplatsen i Larv idag). Men man lär sig alltid något av sina olyckor, och idag har jag (nog) lärt mig, att inte ta igång och tvärspringa utan att ha sprungit några uppmjukande meter först.
Det är nästan alltid en fröjd att springa in i en stor ring med Superdivan, eftersom hon fuller väl vet vad som förväntas och man tar alltså sitt lilla utställningssnöre med vidhängande stövare, springer in i ringen i fast förvissning om att det där man har kopplat i snöret följer med i en härlig schwungfull trav. Så och idag. Det var bara ETT fel - matte hängde inte med! Kommer in 10 meter i finalringen i full sula med Superdivan när det smäller till. Högt och ljudligt. Som ett kanonskott. I alla fall upplevde jag det så och jag var nästan övertygad om att varenda människa i hela Larv hörde detonationen. Två steg efter smällen viker sig vänsterbenet. Va´i hela........... linkar vidare - det släpper väl - det går nog bra - men va´ i jösse namn . Orkar inte varvet ut - blockhalt på vänster fram. Ja, jag alltså. Superdivan tittar på mig och hänger med i det något knepiga lunkande linkande tempot. Vi hade just avverkat gruppfinalen och nu var det dax att försöka få alla att förstå att vackraste hund av svensk ras var just MIN Superdiva. Men det där som hängde i andra ändan av snöret kunde inte göra sitt jobb. Fick förklara för domaren att något hände när jag sprang in, att jag inte kunde springa. Får vila medan de andra först gör sina krumelurer på plan med västgötaspets, drever o s v. Men till slut så är det lik förbaskat vår tur. Provar två steg. Nixum pixum. Fortfarande bara ett fungerande ben. Och där!! Precis utanför ringen står Jeanette Spångberg, "tävlingsklädd" efter gruppfinalen och hoppar in som en räddande ängel och tar hand om min Diva som snällt följer Jeanette på ett varv runt hela ringen. Så flott, så proffsigt. Undrar om det är dax att skaffa proffshandler?? Fast det är ju faktiskt så himla roligt att visa själv och det har ju inte gått helt "obra" det heller!
Segern var klar och att linka fram till prisutdelning var en sann glädje.
Och nu sitter jag alltså här. När man sitter kan man vara enbent - det är inte så kinkigt. Men vad fanken var det som small? Kanske blir det läge i morgon att besöka akutmottagningen på CSK? Vilar i form först - det brukar fungera!

Tänk så fort en blå himmel kan bli mörkblå! Och tänk så mycket regn det kan ramla ned inom loppet av några minuter! Men jag som är en ganska praktiskt lagd kvinna stegade iväg och köpte världens finaste regnkappa till Superdivan - och alltså - inget regn på henne. Bästa ickeregngarantin är att vara försedd med regnkläder, paraply och stövlar. Det var jag oxå. Men inte Divan. Nu har hon fått fina regnkläder och inget regn föll alltså på henne! För när man vill ha regn för att testa klädernas funktion, så regnar det naturligtvis inte. Murphys lag, eller??