kennelskogstassen

Det finns saker jag bara inte klarar. Karuseller är en av dem (klappa ormar, äta grodor är några andra). Karuseller går alldeles för fort, för ofta och allltid åt fel håll. Här finns några som bara ÄLSKAR karuseller;

Ninas kottar, Carl t v och Elvira, längst t h, har motionerat mormor och mamma på Nysäters Marknad idag. Det är skojsigt med kottar - de har alltid något att tjata om! Trots pedagogiskt upplägg INNAN man anländer till den stora tilldragelsen, så hjälper det lixom inte riktigt hela vägen fram. NÄR öppnar tivolit mamma???? Ja, så öppnar då tivolit och det stora hysteriska åkandet börjar och tar förstås slut. Då är mamma och mormor hungriga. Ve och fasa - hur ska de små stå ut med att vänta på nästa begivenhet. leksaksinköp! NÄR  ska vi köpa leksaker, mamma??? NÄR ska vi köpa spunnet socker, mamma???
Gissa om jag har glömt hur det är att vara småbarnsförälder. Hundvalpar är lite lättare att hantera......... dom behöver man ju inte "göra folk" av.

Förresten fick mormor syn på en hamiltonstövare, som förirrat sig på marknad. Det visade sig vara en släkting till Super Diva Fisförnäma, de har samma anmoder, Daldansens Zenta, som var mormor till killen vi träffade och farmor till Super Divan. Kul att träffa på "tjocka släkten" bort i obygderna.

Nu är det lördag afton, solen öser ner fortfarande och husse och Jonta Ponta Ridgenose är i skogen och tränar på hur haren luktar. Matte och resten av packet ska snart äta kvällsmat och sedan kolla på TV. D v s vi snarkar nog ikapp i tv-soffan, jag och tre stövare och en liten taxmadam.

Tjiingalong karusellsäsong

Det gör ONT. Jag har tydligen missfirmat en tallefjant  någon gång, för hämnden kom i måndags, när vi var i harhägnet. Sablar att det fortfarande är en stor öm bula i huvudet. Så vad ni gör - reta inte upp ekorrar!

Å som matte hade längtat efter att få stryka kopplet av stövaren igen. Det är en härlig känsla att för första gången varje säsong få starta Astron, se att man har kontakt mellan hund och handenhet och sedan få dra kopplet över huvudet  på hunden och få se den dra iväg som en avlöning med nosen i backen. Nu ska man vällan inte direkt inbilla sig att Super Diva Fisförnäma gör alltför mycket affär över det här med skogen.  Men ändå......



FUSKSKOG!!!! Det är nät runt den och en trevlig entré med välkomnande stövare och hare ovanför grinden! Jo, lekkamraten och skogstassematte har varit till ett harhägn, garanterat VARGFRITT och likaså bilfritt. Och dessutom - med tillgång till Jösse Hare, också garanterat. Två harpojkar som snällt springer undan lagom långt för att jyckarna ska få känna sig märkvärdiga.

minsann. Jag minns med skräck en lasarettsvecka i mina sena tonår. Och nu snackar vi verkligen SKRÄCK. Sjuksystrar arga som bin och läkare farliga som troll och när dessa två yrkeskårer drabbade samman i det som kallades ronden varje förmiddag låg vi patienter (jag och tre ålderstigna damer på  samma rum.  Allt över 25 var ålderstiget!) och darrade under sträckta, rena lakan och nåde den som hade spilt något på nattskjortan. HEMSKT och jag minns det än som det vore igår. Å sen blev man ju lite mer vuxen och skulle gubevars få barn. Ett annat lasarett, goa värmlänningar överallt i korridorer och salar. Men EN ragata till barnskötare hade glömt sig kvar. Som väl var jobbade hon ju inte hela veckan man låg inlagd.
Men det var inte de traumatiska minnena från förr, jag tänkte berätta. Jo, förresten, till viss del, eftersom jag de senaste sex månaderna fått all anledning i världen att tvätta bort de obehagliga minnena och ersätta dem med betydligt trivsammare minnen.
Jag har tillbringat en stor del av eftermiddagen idag hos Ante. Vi var ute och gick lite, köpte stryktips, fikade på cafeterian och hade allmänt småmysigt. Väl uppkomna på rummet möts vi av syster Christina, som frågar "Hörru Andreas, ska du vara med på pizza i kväll? Vi ska köpa på pizzerian på stan, vill du vara med?"
Jag måste ha sett ut som en fågelholk! Sjuksyster på avdelningen och hennes övriga personal, frågar om patienterna vill vara med och köpa pizza och "mysa lördag"!  Jag saknar ord för dessa underbara människor som tar hand om Andreas, som den ungdom han är, med de "pizzaönskningar och hamburgerönskningar"  han har emellanåt. De flesta patienterna på avdelningen är 60 +, så personalen kanske tycker det är kul att ha en ung kille med i gruppen! En kille som de själva sett göra en fantastiskt resa under tiden hos dem.
Tack all underbar personal! 

Pizzatjolahopp

Kulturresa - onsdagsresa fast på en fredag - utflyktsdag. Pantertanterna har varit på nya upptäcksfärder. Den här gången gick inte resan så långt - till  "The Alma Löv Museum of  experimental & unexp art". "Unexp. art" står enl skaparna av det högst privata museet ute i den högst privata trädgården, för icke experimentell eller oväntad. Och det må jag säga - för mig var det SYNNERLIGEN oväntat. Jag hade alldeles för lite bakgrundskunskaper, när jag plötsligt kastades ut i buskar och blader och gräs och regn och små lustiga hus i den Östra Ämtervikska sommaridyllen.  Eftersom nu konstnärerna, som öppnat sitt hem och sin trädgård för detta "projekt" heter Marc och Karin Broos, så kunde jag inte alls få någon rim och reson i varför det heter "The Alma Löv ...... osv . Min mycket dåligt konstbevandrade hjärna (som för inte så länge sedan inte visste vem Gustav Fjaestad, Christian Ericsson m fl var) undrade i mitt stilla sinne om det var någon högst begåvad exenctrisk konstnär som helt undgått mig. Frågade lekkamraten (som är betydligt mer konstbevandrad än sin insnöade kompis) lite försiktigt - för det inte skulle låta alltför skämsigt - "vem är denna Alma Löv, nu då?". Jippiiiii, hon visste inte heller!  Blev tvungen att göra som vanligt, när min egen hårddisk inte har svar. Jag "gågglar." Och  det här svaret fick jag fram
- Alma Löv var en helt vanlig kvinna som levde på Åland. Vi tyckte det var ett så vackert namn, förklarar Marc och Karin Broos.
Tänk att jag inte kunnat gissa det!

Den här upplevelsen kan man inte skriva om egentligen. Vet inte ens om jag vill försöka. För första gången blev jag "lite ställd" - och det var när  jag mötte Karin Broos konst (och henne själv livsens levande oxå, för den delen). Jag har tyvärr mött en konstnär som fick mig att gå ut från Rackstadsmuseet i Arvika med ångest, så jag är lite försiktig och lite skeptisk till allt nytt. Det kan skrämmas!!!


Men den här entrén såg inte speciellt skrämmande ut, inte ens för en skogstassematte med fötterna fast förankrade i den egna myllan. Det här såg vänligt ut - gör nog ett försök med ett besök! Dessutom talade skylten i entrén om, att öppettiderna var mellan 12- - och nåt mer, som jag inte kommer ihåg. Men egentligen spelade det inget roll för på skylten stod oxå att "vi öppnar när vi vaknar". Helt i min smak! Så himla opretentiöst.
Och ett sånt här stort och rött och varmt gammalt skolhus kan väl inte innehålla något läskigt?
Här bor och verkar Karin och Marc Broos sedan många år tillbaka. Blivna värmlänningar.



Och kolla! På von Echstedtska gården i Säffle hade de Sveriges absolut vackraste dass, men det här går väl inte
heller av för s k hackor!  Det här är dessutom i bruk, om man nu skulle behöva en stund för sig själv och sin mage



Ja, sen var det alltså det hände - det som dagens bloggrubrik syftar på.  Vi (nåja, egentligen inte jag, för jag ser inte mindre saker än giraffer) mötte LARS LERIN. Jag fick naturligtvis en knuff i sidan av Ingrid, för att jag skulle uppmärksamma att jag kontronterades med "kändisvärlden".



Det vore ju inte rättvist, att bara utnämna Lars till "kändis", Karin och Marc fanns ju oxå i rummet, tyvärr fastnade inte Karin på kort - hon lyckades hålla sig skymd av maken



Ja, det är Marc som står med sitt barnbarn i famnen och pratar med en besökare, Karin sitter skymd vid kassan.


Ja, nu har väl alla  "kändisar" presenterats. Är du mer intresserad av vad de gjort och varför, så får du göra som undertecknad - kör en vals på "gåggel"


Jag försälskade mig totalt i Karin Broos konst - det är målning - fast foto - fast målning - fast foto --- jag fick ingen riktig ordning på det där! Helt fantastiskt måleri på ett för mig alldeles nytt sätt. Och inte fanken gjorde det något att hon dessutom målar en massa jyckar! Och i huset och trädgården strosade två hundar runt och hälsade på allt och alla, en långhårig schäfer och en vit herdehund (??).  Hundarna förekommer flitigt på bilderna, liksom parets tre döttrar.









Jaha, det var ett axplock.. Sedan vidtog trädgårdsvandringen mellan museets 16 (tror jag) olika paviljonger. Med div. konst - konstigheter. Jag har alltid undrat hur det är ställt i en del hjärnkontor (inkl. mitt eget) och efter dagen har inte tvivlen blivit färre, om man säger så!   Vissa saker ska upplevas - jag lovar.







Impatiens glandulifera Royle, så heter de på latin och så här står det om dem i floran;

Släktnamnet Impatiens är latin och betyder ömtålig eller otålig, vilket kan syfta på att örterna är sköra och lätt bryts av eller på de ömtåliga kapslarna som 'exploderar' när man rör vid dem. 
Det här med att "explodera" är så sant. På 2 ha Solberg har vi försökt att plantera in balsaminerna, som växer som värsta ogräset runt omkring på andra tomter i vår närhet. Husse skulle därför samla frö i ett dike, helt översållat med den vackra blomman, när det visade sig att fröställningen "exploderade", när han närmade sig med handen. Men man får inte låta sig överlistas av en blomma, om än aldrig så vacker. Husse smög sig på fröhusen, slängde en påse kvickt som attan över, och så kom explosionen till nytta. Men det hjälpte in mycket. Jättebalsaminen trivdes inget vidare på 2 ha Solberg. I alla fall inte där vi satte fröna. Nu, flera år senare, växer de på ett helt annat ställe. Vilket inte är förvånande, för det gör en hel del andra blommor här oxå. De tenderar att rymma ut ur rabatterna och sätta sig där de själva vill! Så ock alltså balsaminerna. Men på Alma Löv växte de snällt. Fast jag vet ju förstås inte om de växte där de blivit satta.......

Det syns att vi inte vandrade omkring i världens bästa väder, eller hur. Det regnade och regnade och så kom det en skur dessemellan.

kan man kalla en dag som denna! Andreas har varit på hembesök för första gången sedan den 24 februari............ Det har varit en lång, lång tid för oss alla och naturligtvis allra mest för Ante. Delmålet som sattes upp för rehab i våras var ett hembesök hos Anna och Björn i slutet av sommaren. Och nu var det dax - Ante har varit spänd en lång tid av rädsla för att det inte skulle kunna bli av. Att han inte skulle orka, att taxin inte skulle komma, att hans sjukgymnast Lena skulle bli sjuk och inte kunna komma med etc etc. Men så blev det då av och det trillade nog lite glädjetårar både hos mamma och älskad storasyster, när Ante kom "hem"  - även om bara för några timmar.

då man över huvud taget inte borde gå ur sängen! Igår var det definitivt one of these days! Det är konstigt, men det brukar kännas i kroppen redan när man står i duschen "att idag är det lugna puckar som gäller, annars......."
Slickar fortfarande de mentala såren efter gårdagen - och de pekuniära såren kommer vällan som ett brev på posten  senare,  kantänka.

Ja, egentligen gick det ganska bra fram till 09.30 sisådär. Var i Nyköping, Ingen större hitvarning på den staden, kan jag säga. Nyköpingshus är ju spännande förstås med sin historia från anno dazumal.

Den 10 december 1317 ägde t ex Nyköpings gästabud rum i medeltidsborgen, allt enligt Erikskrönikan. Det var något till julfest det! Både hertig Erik och hertig Valdemar avslutade sina dagar under festen. Eller hur det nu var med den saken. Erikskrönikan som historiskt dokument är lite omstritt. Men ruinerna efter borgen och slottet (som brann ner 1665 liksom förresten hela Nyköping) står i alla fall kvar.