kennelskogstassen

Och så kom då den 29 juli! Det ÖSTE ner vatten uppifrån någonstans. Och skatorna satt sig i sitt jäkla bo där uppe i björken och tittade ned på eländes eländes vattenmängder!
Bilden tagen vid halvniotiden på kvällen och det fortsatte att ösa ner och vid elvatiden började det kännas som om det där med att bygga en ark nog vore tillrådligt! Men varför gå ut och bygga en ark mitt i natten - sussatajm minsann. Och abrakadabra - i morse var vattenpölen borta - putz weg!



Skatorna sitter förvisso fortfarande och tjurar i björken och har inte riktigt bestämt sig för huruvida de ska gå ut och reta hönsen idag, eller inte. Å andra sidan har inte hönsen heller bestämt sig för om de ska gå ut eller inte. Jag har full koll på dem från fönstret där jag nu sitter, och inte en höna är ute och promenerar. Däremot ser jag att skocken med vita myskankor har någon sorts konferens på andra sidan dammen.
Åsså ser jag, långt bort på vägen över skogen, hur det står en liten lastbil parkerad på mötesplatsen uppe på kullen. Håhåjaja, nu är det "såna" tider igen. Skogen full med thailändare och polacker som jagar blåbär och lingon. Jaga på ni - där ni nu är blir ni inte gamla. Alla bärblommor frös i våras medan skatorna byggde bo för regnväder. Men en och annan kantarell kan ni ju alltid plocka.



Skogstassehusse fick bråttom igår förmiddag att "rädda" mina surfiner. De hängdes in i växthuset under värsta ovädret och är nu idag lika fina som alltid. Tack husse!

Tjingalong skatsäsong

är det någon som hört den frasen tidigare? Jorå, alldeles säkert ni som har ett barn eller två eller tre. Under någon period av barnens uppväxt hör man den frasen till leda....... det är tomt i fruktskålen, en prydnadssak ligger sönderslagen i vardagsrummet, i kylskåpet är den färdigbredda ostmackan putz weg, gungan hänger fast i bara ena snöret och cykeln har helt plötsligt punktering. Man tittar ut över barnaskocken med förmanande ögon och allt man får till svar är "det var i alla fall inte jag......"  Samma sak gäller för mig just nu - det var i alla fall inte jag! Minnesgoda bloggläsare torde komma ihåg att det något i förbifarten nämndes om ett "båtbyte" vid utflykt med förväntansfulla barnbarn. Typ så här:  "Här sitter skogstassehusse på Majas badbrygga, eftersom Kaisabåten låg för ankare - och då menar jag bokstavligen "låg för ankare" och inte i någon överförd bemärkelse för att vara på fyllan."  Ja, så skrev jag då och sedan dess har inte Kaisabåten legat i sjön över huvud taget. Hon bogserades in till land, togs upp och har fått sig en ordentig genomgång, men det "var i alla fall inte jag" som ställde till det!

Det SMALL och pangade och skramlade och lille kloke Carl spände blicken i mormor och sa att "det här känns inte säkert"! Så liten, och så klok! Storasyster Elvira tyckte inte det var så mycket att bli upprörd över utan såg framtiden an med tillförsikt. Även om framtiden kunde innebära en längre simtur till Kärrholmen. Närå, så farligt var det nu inte, så länge det inte är plast som trasas sönder i kölen så är det LUGNT. Nu har visserligen även detta skett för några år sedan, och jag är glad att kunna skriva att "det var i alla fall inte jag" (den gången heller)! Det finns en definitiv skilllnad när jag påstår, att det i alla fall inte var jag och när barnaskaran med troskyldiga ögon och munnar påstod det samma. Jag är OSKYLDIG medan det av tre barn alltid fanns EN som var skyldig.

Nåja, båtbyte skedde efter en halvtimme. Det var utlovat bad vid stranden och till stranden skulles det! Och Maja-båtens ägare var på landbacken, så allt var enkelt fixat. Och badning blev det, även om lille kloke Carl noga förhörde sig om Maja-båtens säkerhet. Han var helt nöjd med att Maja-båten, till skillnad från Kaisabåten, är en stålbåt. Han förväntade sig väl att vid nästa grundstötning skulle det krascha i plasten. Då är det förvisso mycket säkrare med stål. Det ska till en sjudjäkla grundstötning i hög fart för att stålet ska trasas sönder. Och Maja-båten går inte tillräckligt fort för att kunna dundra på någon sten i tillräckligt hög hastighet för att göra hål i skrovet. Lille Carl tyckte det var alldeles utomordentligt säkert. Klokt barn - klokheten ärvd efter mormor, förstås!





Propeller, som ett garnnystan


Nåja, igår var det sjösättning - IGEN - för Kaisa detta år. Prydlig och fin efter" någons" stenpåkörning. Säger inte vems........ men det var i alla fall inte jag!

Det är vackert på Vänern



Det går nämligen inte att köra med en propeller som ser ut som ett garnnystan. Och definitivt inte om man dessutom har krökt roderaxeln, så det inte finns plats för propellern, skrynklig eller ej. Byte av propeller, tillbockning av roderaxeln och sen var det dax att köra BÅT igen, igår. Den kapten, som (säger inte vem) skrynklat till propellern fick inte förtroendet att köra mellan marinan i Skattkärr och hemmahamnen på Sollaren. Det finns nämligen ett par stenkistor längs med rutten.  Ack nej - dotter Nina kan hälsa sin kloke lille son att mormor körde själv. Då är i alla fall propellern intakt till nästa tur. Hahaha. Det finns vissa listor man inte vill toppa. Och  på "köra-på-grund/sten"-listan vill  inte skogstassarnas matte förekomma i alls! Åsså var det förstås tänkt, att det skulle bli sovning ute på sjön, men REGNET DET BARA ÖSER NER, så jag tror nog vi hoppar det för den här gången. Inte ens jyckarna vill ut på sjön. Det sovs och snarkas och muttras lite överallt i huset just nu. Vid mina fötter, i Biabädden under skrivbordet, ligger Dollly-Polly-Super-mamma och drömmer förmodligen om harjakt, för benen springer och nosen jobbar febrilt. I buren bredvid har Tasselina Bråkstake och Super Diva Fisförnäma ankrat tillsammans. Tasselina snarkar så jag flera gånger tittat om husse kommit in......... Super Diva Fisförnäma sover naturligtvis utan olater. I tv-rummet, ihoprullade som nystan, sover Lille-Pille-Bror och den fanatiska Strumpbäraren, Jonta.  Det är regnväder - surväder - sovaväder!



Tjingalong båtsovasäsong igen 

Jag har hört talas om fotbollsänkor, hockeyänkor o s v. Men altanänkor - finns dom???
Jorå, nu vet jag att  så är fallet. Det började för två år sen - fast då var inte altanänkeståndet ingånget ännu. Det kom alltså först nu i juni-juli, när den för två år sedan inhandlade brädhögen skulle omsättas tilll något gångbart - en altan. Skogstassehusse KAN ha lite lång framkörning ibland. Men jag säger bara IBLAND. Det ska funderas färdigt, lixom. Andra gånger är tanke och handling samma sak och det går undan utan att jag ens hinner reagera. Men den här altanen, den har liasom värkt fram...............

Och nu börjar det se ut som om det händer grejor......







Börjar likna nåt som man kan lägga golv på, kanske




Och golv har det "blitt"
och matte har burit ut hundarnas campingstolar, bara för att få prova lite



Och  sen blev det räcke oxå - husse är rädd jag ska "ramla av"



Jaha ja, så nu väntar jag på att energin ska ta slut för idag, så det  eventuellt skulle kunna tänkas vankas mat på den här byggarbetsplatsen! Sen den här bilden togs är i stort sett hela räcket klart men det återstår mycket funderande inför nästa års etapp - det ska bli stenplattor runt om, trappor från flera håll och en BADTUNNA och tak över densamma. JIIIIPPEEEEE

Tjingalong längre badsäsong

så rädd jag blev!!

Det började så smått med, trodde jag, en helt vanlig svensk lagom förarglig fästing. Mitt i knoppen - mitt i bläsen - på Lille-Pille-Bror. Den alltid påpassliga (ähhummmm) matten, med hökögon (när det gäller kryp), nöp om den rackarns fästingen för att avlägsna den från den vackra bläsen, i den vackra pannan på den vackra hunden. Shit oxå - fästingen och skogstassematte hade helt olika åsikt om parkeringen därstädes. Fästingen fick en fyra fem extra sugfötter och nöp sig fast av bara den och bara för att göra  kampen kort, så gick den= fästingen av på mitten. Och!?? Hur många jäkla fästingar har man inte delat på mitten i sina ibland fruktlösa försök att ta död på dom. Och vad händer i 99,99 % av fallen? Jo, efter en dag eller två så ramlar fästingtrynet ut och allt är frid och fröjd. Men icke sa Nicke, denna gången blev det ett KULHÅL i pannan, mitt i den vackra bläsen, i den vackra pannan på den vackra hunden. Och!??
Efter ytterligare någon dag så var det inte ett KULHÅL längre. Det var ett hål som efter ett kanonskott.

Stackars Lille-Pille-Bror.







Han började se lite ynklig ut och började dessvärre oxå tycka lite lagom synd om sig själv. Det KLIADE. Och det uppstod dessutom både blodvite och "pipplor" i hela skallen. Hmmmm. Soleksem? Yes, klart det är soleksem, han ser precis ut som fuxiga hästar med bläs, som har fått för mycket sol i nyllet på betet. Med ett litet undantag - det där kulhålet.......... f´låt, kanonskottet.  Goda råd är alltid dyra, så därför gäller det att fundera lite själv innan man kastar sig iväg till fabror doktorn. Bara för att hos fabror doktorn bli utskrattad för att man inte känner igen symtomen på, typ, soleksem. På med mössa på hunden! Nä, Lille-Pille-Bror är inte en chiahuahua och han tillåter definitivt ingen att skratta åt sig, bara för att han tvingas bära keps. Men ett tjockt, jättekladdigt lager med solkräm, skulle lösa problemet. Trodde matte. Så enkelt var det nu inte.






Nu var det dax för husse att engagera sig i problemlöseriet. Hmmmm, RÄVSKABB!! Vaddå j-a rävskabb?? Voffor då då?
En spruta mot noskvalster/rävskabb och se - efter två-tre dagar slutade spridningen av kulhålet och det såg ut att börja läkas lite smått.

I en veckas tid har köksgolvet sett ut som en malplacerad ryamatta. NÅGON av hundarna fäller, för att inte säga allihop. Och!?? Huset har varit fullt av stövare i många år, men aldrig har det blivit någon ryamatta tidigare i köket. Vem är den skyldiga? Inte Lille-Pille-Bror, hans hår sitter fastborrade i huden (förutom i kanonskottet då), Tasselina Bråkstake rycks i pälsen. Den pälsen är nytrimmad och inte ett hårstrå faller av egen kraft. Dolly-Polly-Supermamma då? Nähä, hon släpper ifrån sig tre strån under magen. Inget att direkt gå i taket för. Den fanatiska strumbäraren och tillika Ridgenosen har en päls som ett putsat mahognybord och inte ett enda hårstrå ramlar vid beröring. Återstår så bara en.............................Super Diva Fisförnäma! Den skyldiga! Nu pratar vi inte om hårfällning i vanlig bemärkelse - nix - här ramlar pälsen av vid minsta beröring. (Fråga mig inte hur jag kunnat undgå att märka det vid alla pussningar och kramningar - hökögonen hade väl inte riktigt gjort tjänst som de ska) En smekning längs med ryggen och hela handen blir full av hundhår. Nu blev jag väl inte så upprörd över detta. Det har hänt en gång tidigare, att hon höll på att få visas i ringen med kinesiska nakenhundar. Och det var på världsutställningen i Stockholm. Det gick åt mycket putsa för att få den pälsen i trim för att gå in i ringen. Vännen Suss putsade och putsade och matte Skogstass pustade och pustade och tyckte det var själve den lede att hårfällningen skulle komma just den dagen. Nåja, resten är historia. Suss blankade upp pälsen så den såg ut som den skulle och Super D blev då just Super D, med sin världsvinnartitel. Men, men, det här såg allt lite värre ut.
Och se på den lede Fi, satt det inte en rackar´ns fästing på bogbladet. En liten förarglig jäkel. Började pilla och pilla, och vad händer? Super D beter sig om matte ska till och mörda henne. Här är det något som inte står rätt till! Håren rasar och hon tål inte att man börjar rota lite i hårbotten. Ähhmmmm, RÄVSKABB??!! Ner med hunden i duschen, shamponerar och sköljer och pälsen ligger i duschsilen i st f  att sitta på hunden. Kinesisk nakenhund,
kanske powder puff, för på huvudet sitter allt kvar!
Åsså blev det förstås behandling av hela packet.

På natten vaknade jag av att Ridgenosen hade parkerat rakt över mina ben, och rakt över hunden låg så husse Skogstass´ ena ben. Och hunden rörde sig inte. Herreminje. Märker hon inget! Flyttade på skogstassehussen och väckte honom. Som bekant är inte väckning av skogstassehusse en enkel procedur. Men när jag vrålade i örat på honom, att jag trodde något var fel med Ridgenosen, så vaknade han. Vi vände hunden - ingen reaktion. Jag drog henne i benen och la henne på kudden. Ingen reaktion. Vi rullade runt henne - ingen reaktion. Jag skrek i örat att det är MAT - ingen reaktion. Men hon andades - det lyckades vi vara ense om. Herreminje, hade hon reagerat på rävskabbsmedicinen och hamnat i koma??? Vi fick bara inte liv i hunden!!! Jag var nog halvvägs till telefon och djursjukhuset i mina tankar, när jag bad husse att dra henne ur sängen, för att se om hon kunde stå på benen. När Ridgenosens bakben nådde golvet och resten av kroppen var på väg att glida över sängkanten så TVÄRVAKNADE sömntutan och fortare än en iller var hon på benen och hoppade vigt upp i sängen. Och PANG rasade hon ihop i en behaglig hög nere vid fotändan. Blicken hon gav oss var inte nådig! STÖRA I SKÖNHETSSÖMNEN.
Riktigt vad som hände och varför hon inte vaknade, vet jag inte. Hon kommer att vara utsatt för div väckningsövningar hädanefter på kvällarna! I morse var hon i full gång som vanligt och brottade omkull Tasselina Bråkstake i matkön. Suck. Samma rutiner - alla dagar!

Nu blir det lite spännande att se hur många hundar som har pälsen i behåll, eller utvuxen, till Ransätershelgen!


Tjingalong pälsbytessäsong

Jag har klappat en ÄLG! Yes, yes, du såg rätt. En älg! Och den var högst levande! Döda älgar har beklappats tidigare, men den här befann sig vid högönsklig välmåga. Och så nuttigt söt!

Om du inte tror mig - kolla då!

Hon heter Lotta – eller kanske Annika. Husse visste inte riktigt själv vilken tjej som var vilken, om han inte riktigt såg båda precis bredvid varandra. Den ena hade fält vinterpälsen mer än den andra. Suck, tur man inte har såna problem med sina husdjur. Jag menar, att man måste skilja dem åt på hårfällningen. Men två ettåriga älgkor ser faktiskt helt lika ut.

Jorå, det var onsdag igår och det var utflyktsdax igen. Och det var de lite nordligare delarna av Värmland som skulle besiktas. Så bilen packades med utflyktskorg och två lekkamrater och så bar det iväg. Första stoppet (av NÖDEN tvunget) var i Ekshärad, där vi passade på att besöka kyrkogården för att se de unika ”gravstenarna” på kyrkogården där. Så vackra – så unika





Nu var vi förstås kaffesugna och suckade högljutt över att det inte fanns en enda trevlig rastplats längs med vägen. Och med trevlig, menas då en rastplats med bord och stolar och älvutsikt.

Inte en rastplats så långt ögat såg, varför vi körde ner på Aleviks Camping intill "Klaran". Inte många som tyckte det är roligt att campa i Ekshärad, tre tält och en motorcykel. Inte mycket att titta på, men kaffe med dopp är inte fel.

Vidare ut på vägen – och vad var det första vi såg?? Naturligtvis – rastplatser uppradade som på ett pärlband. Med bord och stolar, toaletter, vackra vyer……….Bahhh. Men det gick bra att fika på campingen också, även om de få tältmänniskorna nog tyckte vi bar oss knepigt åt, som bara slog upp en baklucka och inget tält.

Det är vackert – sagolikt vackert – i hela Klarälvdalen, som vi följde norröver. Förtjusta utrop i bilen mest hela tiden – ooohhh så vackert, tror jag blir religiöser……..

 Ransby – Utmarksmuseet. Vi måste besikta den så omtalade Pilgrimstapeten. Tänk att det finns så många flitiga damhänder (ursäkta gubbar, men det är bara damer som förfärdigat underverket), som inte har något annat att göra än att sy en massa kedjestygn på en 40 m lång ”löpare”. Ja, jag vägrar att kalla det ”tapet”, för någon ”tapet” i vanlig bemärkelse är det inte. Och eftersom  det inte finns så många 40 m långa bord här i världen, så har man hängt upp den i vinklar och vrår i ett helt hus. Mäktigt!  Du som inte är värmlänning eller värmlänning och ändå inte känner till "tapeten" och vill veta mer om den , bonaden, löparen kan läsa här   http://utmark.se/php/show.php?doc=tapet&lang=se

Lite detaljer oxå












Åsså var det dags att dra lite mer norröver, och framför allt, högre upp i luften. Vi skull upp 450 m ö h. Och utsikten blev bara vackrare och vackrare, men så fort man skulle ut och ta kort så stod det någon rackarns gran- eller talltopp i vägen för kameran. Men någon liten glugg mellan växtligheten hittades i alla fall.

Uppåt, uppåt. Små tjärnar med simmande svanar. Hur underbart är inte det på en skala. Och hur kul är det, att de simmande vackra fåglarna naturligtvis fort som fasiken förpassade sig in i vassen, när man skulle fotografera dem. Det var inte direkt några tama stadssvanar som simmade omkring med små gulliga ulltussar bakom sig.

Så vi fotograferade getter, ett par kor som inte alls var så benägna att låna ut sig till klappning och ett par hundar som var betydligt mer klappvänliga och fotogeniska.









Majros - eller något sånt. Statistiskt sett så är sannolikheten stor, att det är en Majros





Åsså käkade vi kolbullar! Det är gott. På en skala ca 10 av 10 möjliga. Fast allra, allra godaste var de kolbullar lekkamraten och jag serverades i samband med ett spårprov uppe i Acksjön för flera år sedan. Efter att alla gått sina prov (tävling) samlades hela gänget med domare och tävlande hussar/mattar och vovvar och åt kolbullar, stekta över öppen eld. Den gången hade undertecknad inte långt till ”äta-tills-jag-spricker-”gränsen. Nära ögat den gången. Och inte blev det sämre av att min lilla taxfröken, då bara dryga året gammal, lyckades placera sig i tävlingen (tror hon var fyra), med lekkamraten i spårsnöret. Själv hade jag inte riktigt ”tänt” på det här med viltspår. Det blev bättre sedan……… Och taxfröken blev sedermera viltspårchamion. Något husse skogstass har glädje av, när det krävs eftersökshund vid jakt. DÅ duger taxen. I övrigt tycker husse, att taxar mest är till för att värma fötterna på - i sängen.

Kolbullefixning uppe på Sätern

Jaha, vad gör vi nu då? Jo, vi leker turister på riktigt! Vi uppsöker  en ÄLGFARM. Löjligt – störtlöjligt. Hela skogen är full med älg. Alldeles för många dessutom. Men det kittlar lite med tanken att få klappa en livs levande älg.Sagt och gjort. Destination Holeberg utanför Ekshärad. Moose- och alpackafarm. Du kan se mer på  http://www.moose-world.com/index.html  Då den film togs som ligger på hemsidan  var älgkorna  bara kalvar och tjuren ett år. Nu är de lite större och kaxigare men har lika goa och varma pussvänliga mular som alla goa hästar har.

Åsså har man alltså alpackor. Det höll på att sluta med upplivningsförsök på grund av en envis skrattattack, när lekkompisen fick se de ganska nyligen klippta alpackorna. Hon kunde inte riktigt  bestämma sig om de var kycklingar, strutsar eller kameler………

Och lite rätt  i sina tveksamheter har hon kanske........eller???



Är det där här som kallas att ha huvudet på skaft????

Det blev hemfärd även denna dag. Med en näve som luktade jättegott av nyklappad älg……

Tjingalong sommarutflykter