kennelskogstassen

Vi har varit på söndagsutflykt. Inte ett dugg ovanligt. Men en sak var alldeles fel. Vi åkte INTE båt. Säga vad man vill om Vänerns vatten - men det kan vara jättemycket för mycket på höjden ibland. Om ni förstår vad jag menar. Berg av vatten som plaskar över fören. Likaväl som hela stora Vänern ibland är platt som vardagsrumsgolvet.
Men idag har vi åkt bil en liten promenad. Lyckades lura med Erik till

När jag tänker efter - och det händer lite då och då faktiskt - så har jag  befunnit mig på resande fot en stor del av min tid. Trots att jag inte gillar att flytta mina bopålar, så gillar jag att ha hjul (och jul oxå för den delen - fast det är ett halvår kvar) under galoscherna. Anledningarna kan vara många till att sätta på sig hjulen. De första hjulen satte föräldrarna på mig - en sprillande ny Volkswagen-58, den första bubblan med stor bakruta. Någon som kommer ihåg den mer än jag? I alla fall så var barnet i familjen mycket stolt över den fina nya folkan. Ingen annan unge i hela kvarteret hade en pappa med egen bil. Så var det då. Och inte var gatan utanför huset asfalterad heller! Medeltiden, som mina ungar säger. Nåja, dessa fyra hjul tog med familjen Carlsson på många äventyr. Första långresan med egna hjul, Småland, Västkusten, en sväng till Oslo (jag är sörmlänning, så jag var verkligen på vift när jag beträdde norsk jord) åsså hem igen. STOORT äventyr. Efter den sommaren började de mångåriga campingresorna upp till norra Sverige. Jag lovar, jag har tältat nästan överallt i hela norra Sverige. Jag vet fortfarande vart knotten var som jäkligast. Det var när vi slog upp tältet längs ett litet vattendrag, som heter Kattån, långt upp i Sverige, nästan utanför kartan. Mamma som var fruktansvärt allergisk mot knott skulle stanna i bilen tills  pappa och jag rest tältet. Men så blev hunden kissnödig (vi hade alltid en underbar liten cockerspanielflicka i släptåg) och mamma begav sig ut med den och kom efter några minuter tillbaka, springande med andan i halsen. "Det står en JÄTTESTOR älg på vägen och glor på mig". Pappa och jag upphörde med husresning och gick upp på vägen. Och där stod den. En liten rentjur, som tittade förundrad på de tokiga sörmlänningarna och deras husresning. Men mamma hann bli ordentligt knottbiten - och ville inte visa sig för folk på flera dagar därefter. Sen lärde sig även min lilla mamma att se skillnad på ren och älg. Tillfällena var många. Det låg renar på vägarna lite överallt. Och inte sjuttsicken flyttade de sig när det kom en bil. Det var bara att svänga runt dem. Familjen tillbringade många, många semesterveckor i norra Sverige med att svänga runt renar.
Nåja, det var alltså där min förtjusning för ett kringflackande nomadliv började. Sedan har det fortsatt. Men på något sätt har jag för det mesta stannat med svensk lera på skorna. Även om jag varit utomlands, lite överallt faktiskt, så är det fortfarande himla jätteroligt med att utforska den svenska kartan. Ibland stannar utflykterna t o m inom den egna sockengränsen. Man hittar mycket nytt även där.

Sen kom de kringflackande åren med hästtransport. Jisses, svenska kartan kan jag nog nästan utantill! Och jag vet definitivt vart de bästa/vackraste/finaste tävlingsplatserna finns för hästsport!

Numera vet jag tämligen väl vart många, många tävlingsplatser för hundsport finns! Undrar om jag någonsin kommer att sluta flacka omkring! Och det är lika roligt varje gång!

Åsså är det då de här utflykterna som varken är knutna till häst- eller hundsport eller någon annan sport heller för den delen.
1/ Den årliga utflykten till huvudkommunen med tre stycken arbetskamrater - eller ska jag säga - två f d arbetskamrater. Två har nämligen gått i pension, och två är vi kvar som sliter för brödfödan. Vi drar till Stockholm, som sagt. Aktar oss för talibaner och shopar loss, går på museum, åker båt, gnäller över skavsår och har det allmän mysigt. Och käkar gott.......

2/ De årliga utflykterna tillsammans med lekkamrat Ingrid. Vi drar iväg på div skojsigheter på onsdagar, när vi inte längre har möjlighet att släppa loss våra taxar, stövare och "fåvvar" i skogen längre. Så när jaktsäsongen är slut börjar utflyktssäsongen!

I onsdags var det dax för "slottstur". En dag med sommarväder uppenbarade sig helt plötsligt! Och tanterna drog iväg till Uppland - Skoklosters slott. Ett Wrangelskt sagans palats vid Mälarens strand. Så vackert, så otroligt spännande.



Jag tänker shoppa mig en ny liten fin gård att ha till sommarställe, defintivt finns det plats för en hel stövarhög oxå!

Kolla vilken fin entré jag får

Nu för tiden är det jag som är "lille Ludde" . Helt säkert. Men jag bär väl kanske inte kudden med mig överallt, men nog är det skrämmande mycket kuddbärning just nu. En kudde bärs omkring på jobbet - men ligger oftast parkerad på kontorsstolen, en annan kudde ligger ute i trädgårdsmöblerna.  Suck, suck. Var till Stockholm igår och aktade mig för talibaner (dotter Ninas uttryck - myntat i samband med en Stockholmsresa alldeles för tätt efter "September eleven". Och efter det så heter det alltså, "jag ska till Stockholm och akta mig för talibaner". Fast egentligen betyder det nog mest att en lantis som morsan ska se sig för när hon går över gatan! Men det har morsan alltid tre snälla väninnor som ser till att hon gör. I alla fall under utflykterna till kungliga huvudkommunen. Dessa damer vet fuller väl att mina barns mamma mycket väl kan titta på en fin jycke på andra sidan gatan och sedan bara kliva rätt ut i huvudkommunstrafiken för att klappa på pälsdjuret. Så är det.
Jag hade ingen kudde med till Stockholm. Det känns idag. Öm i rumpen efter tågresa och div andra aktiviteter. Men mysigt hade vi och en öm rump blir säkert bättre.
Det är lustigt med läkare och LÄKARE. Nu har jag visat upp den sönderslitna gluteus maximus för två olika doktorer och fått mycket svävande svar. Kul. Medicinman nummer 1: "vila i ett par veckor så fixar det sig nog". Det lät väl inte alltför avskräckande. Vila ett par veckor kan väl vem som helst stå ut med. Medicinman nummer 2: "nja, det kan nog ta ett tag, skulle tro ett par månaders vila är lagom". Total förvirring i den Nilssonska hjärnan som inte kan fatta att ett par veckor och ett par månader är exakt samma sak, eller? Men så kommer den stora katastrofen (ja vet, inga såna här kroppsliga symtom är  katastrofer längre, Ante har placerat ribban mycket mycket högt för vad som är katastrof) och undertecknad får sedan kontakt med den "verklige läkaren", nämligen firmans egen sjukgymnast. Bekymrad rynka på rösten och ett ärligt brutalt svar: "såna här skador är inte att leka med (och vem fanken kan leka med dem!!??) utan du får nog räkna med en läkperiod på minst sex månader".
Aha, här kommer  alltså lille Ludde håhåhjaja, bärande på sin kudde, håhåjaja................  Nu har jag resignerat - det blir inte något spring med Fatou på länge. Men det finns som tur är folk som inte har varken brutit ben, händer eller rumpor! Tack ni snälla som ställer upp!

Husse har en jäkla kraft i vänstern just nu. Han var till sjuksyrran på lasarusket idag och fick nytt fint gips. Det förra hade han slitit ut! "Det är meningen att du är sjukskriven", så sjuksyrran förra gången (för bara en dryg vecka sedan), som nämnde husse kom till lasarettet med trasigt gipsbandage. På något sätt tycks vi vara ganska lika, husse och jag!  Förresten så håller husse just nu på att grilla kvällsmat. Det ska inte bli äckligt!

Å du Rune - jag vet inte om jag bryr mig om att gå till jobbet på måndag morgon!

Tjingalong regnkalsong

skulle man kunna säga om leveransen av Fatous hederspris från deltagandet i Blå Gula Hund under 2008.  Saxat från tidningen Hundsports websida:

"Hederspriset "BlåGulaHund" består av en orginallitografi i form av ett diplom, utfört av konstnären Riber Hansson. Motivet på litografin är naturligtvis "svenska hundraser".
Litografin är framställd i fyrfärg och i en strikt begränsad upplaga av endast 30 exemplar, av vilka utdelas tre (3) stycken årligen under en tioårsperiod. Varje blad är såväl numrerat som signerat av konstnären själv."