Merry X-mas
Och tänk, det är faktiskt sant - det är kallt, det är snö och det är JUL. Det är flera, flera år sedan vi hade snö över julhelgen. Precis på 2 ha Solberg är det inte mycket snö att pulsa i precis, men det är i alla fall vitt! Den vita varan har fallit ymnigt över Sverige senaste veckan, men just här är det inte ymnigt, men som sagt, i alla fall vitt! Underbart! Vovvarna kommer in med tassarna fulla av ren vit snö i stället för grus och lera. Det är synnerligen okej i min kennelvärld!
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, ...
När dotter Anna Maria var liten, var hon inte speciellt lätt att få att somna. Hon var rent ut sagt tämligen besvärlig. Och när vi precis trodde hon somnat, så vaknade hon med ett missbelåtet läte och så var det dax att börja sövningsproceduren igen. Denna procedur bestod nästan till 100 % av att vi lade oss i sängen och läste en saga till de små barnaögonen blev så tunga, så tunga. Någon stans i tvåårsåldern blev ovannämnda dikt av Viktor Rydberg
en nattsagefavorit. Dikten hade nog, skriver "nog", för minnet sviker lite därvidlag, inhandlats i illustrerad bokform av barnets mormor. Underbara bilder, sida efter sida med versstroferna i nederkanten. DEN boken, och ingen annan, skulle läsas. Kväll efter kväll efter kväll. Men vad gör man inte för att få en tvååring att tyst och snällt somna frampå kvällskvisten? Barnets far läste, barnets mor läste, eventuella barnvakter läste. Och någonstans runt "Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner. somnade barnet med två fingrar i munnen. TRODDE VI!! Man lade försiktigt ihop boken och vad hände då? Barnet spärrade upp sina ljusblå och tittade anklagande på uppläsaren och fortsatte så själv att "läsa" Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
Att Tomten fick heta "tonten" och vissa andra svåra ord misshandlades lite var en bagatell i sammanhanget. Stroferna kom klockrent i rätt ordning, kväll efter kväll efter kväll.
Föräldrarna lärde sig att aldrig försöka lura detta barn! En dikt är en dikt och den läses till slut. Som föräldrar lärde vi oss dock att avsluta läsningen mycket tidigare, eftersom barnet ändå "läste" resten själv! Man vände bara blad och så kom rätt versrad till rätt bild. Jag undrar, kommer hon fortfarande ihåg den? Jag måste nog ringa henne frampå dagen, och inte bara för att det är julafton, utan för att utröna huruvida dikten fortfarande finns i minnesbanken.
Och för Dig som inte kan din "Tonten" så kommer den här:
| TOMTEN av Viktor Rydberg (1828-1895)
Midvinternattens köld är hård, Står där så grå vid ladugårdsdörr, För sin hand genom skägg och hår, Går till visthus och redskapshus, Går till stängslet för lamm och får, Tomten smyger sig sist att se Så har han sett dem, far och son, Tomten vandrar till ladans loft: Då har hon alltid att kvittra om Tyst är skogen och nejden all, Midvinternattens köld är hård, |
it always works..............
jag blir så in i vassen nöjd varje gång jag märker att kvinnans list övergår någons förstånd, ingen nämnd, ingen glömd. Men det är någon av manligt kön.
Jag släpade, efter vissa motsträviga vedermödor, hem en hylla från IKEA (igen). Den här gången till tv-rummet, som varit ett tråkigt kapitel av sladdar och div "bröte", som man säger i Värmland, härrörande från TV, video, boxer m m. Ni vet säkert hur det ser ut. Att det fått se ut på detta vis sedan "bion" köptes i mars har enbart berott på, att vi inte riktigt sett någon bra lösning. Men för några månader sedan kom husse på lösningen, efter att skogstassematte tillbringat timmar på ovannämnda mammons tempel för att försöka hitta "rätt" hylla till just vårt rum. "Vi ska ha samma sorts hylla, som den som köptes till dusch/tork/tvätt/solarie m m-rummet i källaren." Good idea! Men hyllan tog sig inte hem av sig själv och någon riktig köplust ville inte infinna sig förrän härom veckan, när det "bar sta" och hyllan Laxvik via en köprunda äntligen hamnade en bit på väg - nämligen i bagaget på "Missibischin". Och idag tyckte jag den åkt bil färdigt, då jag drabbades av lust att bära in alla "legobitarna" i sina listiga förpackningar. Efter en kopp te och en syltamacka infann sig dessutom lusten att skruva och dona. Jag är absolut HELT värdlös på lego, mekano och allt vad ungarnas pedagogiska leksaker heter. Jag kan lägga pussel, men där någon stans tar listen och lusten slut. Men EN sak vet jag med bestämdhet - skogstassehusse har jättesvårt att motstå mina fumliga skruva-försök. DET SLÅR ALDRIG FEL och jag vet inte om det är för att han tycker synd om mig som är så förb.... korkad, eller om det är lusten att visa att han själv är så himla mycket klyftigare. Egentligen struntar jag totalt i vilken bevekelsegrunden är, MEN DET FUNKAR ALLTID. Jag hann dock överraska mig själv - och förmodligen husse ännu mer, genom att faktiskt få ihop nästan alltihopa, innan han trädde in på scenen som någon slags räddare i nöden.
Visst har jag fixat bra själv? Det är nog det mesta jag någonsin skruvat och donat på egen hand
Och så trädde alltså husse in i rummet och hux flux, så var varenda skruv åtdragen och det viktigaste allt, husse knallade ut i verkstan efter en miljon underliga skruvar, skruvdragare, muttrar, pluggar och gud vet allt vad det heter och så började det som egentligen var det svåra. Nämligen att få upp hylleländet på väggen. Det kvittar hur många fötter IKEA gör på sina hyllor, för att de ska kunna stå på golvet. Husse hänger alltid upp hyllorna en decimeter eller så från golvet. Det är jättesmart, inga sladdar på golvet och i vägen för snabelmonstret och dammkaninerna får så svårt att gömma sig! (På gott och ont, förstås)
Husse fick hjälp av en liten verkmästare
Så bra det blev, inga jäklar sladdar på golvet längre och gott om plats till attiraljer runt tv-tittandet. Och för att inte tala om att min keramikstövare har fått gott om plats att sträcka ut sig på uppe på översta hyllan. En present från lekkamraten vid en jämn högtidsdag. Vilken av dem kan kvitta!
Visst är det märkligt, det där med att man kan få saker gjorda genom att bara vara lite lagom hjälplös? Kvinnlig hjälplöshet tycks utlösa någon primitiv instinkt hos mannen, att fixa saker. Eller vill de bara briljera? Jag struntar i vilket - it always works! 
Tjingalong ljussäsong
Äntligen
blev det 13 december även i år! Ja, jag tycker Luciafirandet är helt okey, jag kan tömma hela tårkanalsystemet när små barn är pepparkaksgubbar, tomtar, lucior (helst 13 st små lucior i en förskoleklass, där ingen får röstas bort av demokratiska jämlika regler) och stjärngossar (det övergår helt mitt förstånd hur man får 13-åriga förpubertala killar att stå på en scen med strut på huvudet!!!). Det är något magiskt med detta.
Men nu var det liasom en annan anledning än luciafirande, som gjorde den 13:e extra festligt.
HUND 2009, slutet på ett års ivrigt tävlande med vovvar runt om i Sverige. Och nu skulle hela världen (det känns så) få se vem som har den ABSOLUT VACKRASTE, UNDERBARASTE, SNÄLLASTE, SPECIELLA och bla bla bla, hamiltonstövare i världen. The one and only. Fniss. Jag hoppas att alla andra tycker lika dant om sina vovvar, vilken sort de än är av!
Jag slutar aldrig förundras över hur följsamma hundar är. Vi skulle göra något absolut nytt för skogs/jakthundarna denna dag. Vi skulle åka buss! I 30 mil, nya människor och nya hundar i bussen. Super D:s entré i bussen var minnesvärd. Hon klev snällt in i bussen före dotter Nina, hållande i kopplet. Tittade in i mittgången och hälsade alla med ett dovt voff, och knallade sedan iväg till ett ledigt säte och hoppade upp och parkerade! Som om detta med bussåkande var det mest naturliga i världen. Lillebror tyckte det var lite läskigt med alla nosningar fram och bak vid förbipasserande i den trånga mittgången men fann sig snart han oxå och knoppade snällt in bredvid matte
Älvsjömässan är nog aldrig så festligt utsmyckad som under hundutställningarna i december. Finalscenen/ringen brukar vara en härlig plats att få springa in på. Så också i år.
Julstämning - jag ÄLSKAR tomtar, lucior, pepparkaksgubbar och allt annat juligt
Detta "spektakel" måste upplevas. Fast med en reservation - gillar du inte jyckar ska du hålla dig på replängds avstånd för det är vovvov här och vovvov där och trängsel och ännu lite mera vovvov. Underbart. Och försäljare i varje vrå, som försöker lura på dig allsköns hundgrejor som du inte visste du behövde. Allt från fåniga små tomtemössor för chiahuahua till regnkläder för afghaner och papiljotter till pudlar. Visst är det underbart? Jag är inte den som står emot försäljningsteknik - jag är ett snällt offer för en med svada försedd försäljare. Fast i år blev det bara sushi till lunch (lite ovanlig hundutställningsföda faktiskt) och inga inköp av något varken nödigt eller onödigt krimskrams. Fast jag är förstås löjligt förtjust i täcken........... Skulle kunna tänka mig att ha ett täcke för varje veckodag till Super D. Fast hon slipper att skämma ut sig för hararna i skogen, förstås. Hararna skulle nog fnittra ihjäl sig om de fick se en hamilton ånga fram i rosa täcke genom snön.
På domare blir man aldrig klok! Så är det, och så kommer det att förbli! Lillebror har haft en förmåga att endera absolut förtrolla domaren eller åka ut bakvägen! Den här domaren tyckte han var FEMININ!!!!!!! En gång tidigare i år saknade Lillebror förbröst, stackars hund. Hur kan han springa fem timmar i skogen, han borde falla död ner av syrebrist. Nåja, bedömningssporter är alltid bedömningssporter. Men Super D föll i alla fall domaren i smaken (fast hon hade faktiskt just denna dag en lite dåligt utvecklad underkäke....) och fick sitt BIR och CACIB till gruppfinal. Men eftersom hon ju faktiskt hade taskig underkäke denna dag så blev det ingen placering i gruppfinalen då det var samma domare som i ringen på förmiddagen och han visste ju fuller väl att hon nog har svårt med matintaget p g a lite för liten underkäke, hähä.
I "line upen" inför gruppfinalen är Super D i alla fall först i gruppen......
Och inne på arenan är hon super på att ha alla tassar i luften, så det så!
Åsså var det Blå Gula Hund, som det skulle tävlas om oxå. (Kolla de vackra julklockarna i taket)
Domare Karl Gunnar Stafberg har placerat Super Divan på en tredjeplats i denna årets sista omgång 
Lillebror följer syrrans göranden och låtanden från läktarplats
Fast han ser minsann inte speciellt lycklig ut........... "det är jäkligt trångt matte...."
Sen är det pompa och ståt, fanfarer av blåsare på scenen och alldeles "knökafullt" med vackra hundar överallt och häftiga prisutdelningar med blommor och blader och priser i långa banor och sen, NÄST SIST, kommer det vackraste av det vackra.........................
Årets vinnare av tidningen Hundsports pris till bästa Blå Gula Hund
Luciauppvaktning - prisutdelare Renée Willis från Hundsport
Segerblommor och med oss hem på bussen skulle dessutom fraktas ett styck litografi med svenska hundraser, en silver/minnestallrik, ljuslykta och en BIABÄDD.
Det fanns en hund hemma, som tydligen alltid önskat sig en egen biabädd, för den har inte varit ledig sedan den hem kom
Dolly Polly Supermamma har väntat alldeles för länge på att få en egen biabädd. Att det är Super D:s pris ger hon fanken!
Nu är det kallt - alltså täcken på och matte får utlopp för sina behov av att klä på saker. Lustigt eller hur, när vi tjejer är små klär vi på och av dockor dagarna i ända, sedan blir vi större och klär på och av ungar, ytterligare lite äldre och vi skaffar oss drömhästen som vi önskade oss i tonåren men inte hade råd med då, och vad gör vi? Jo vi sätter på täcken mot starkt solsken, häftigt regn, täcken med krage mot stark kyla och täcken i stallet för att hästen inte ska smutsa ner sig med spån i boxen. Sen går det några år och det är dags för att trappa ned på hästinnehavet, och vad händer då? HUNDKRAKARNA utsätts för mattes obändigt stora behov av att ha någon att klä av och på...........................
Tjingalong klädsäsong
Vem har sagt, att.....
båtsäsongen är så himla kort? Jag tycker den är ganska okey - från 30 april till 2 december. Det är väl inget att klaga på, eller?
Ja, idag har båten Kaisa fått landkänning igen. Det var kallt idag, riktigt kallt, med vacker rimfrost och absolut stilla blågul luft (blå för himmel - gul för sol). Långpromenad med påpälsade jyckar å sen BÅTUTFLYKT. Det var inte så himla dumt!
Det ser nästan ut som om det sprutar isbitar runt fören
Det där med att ta upp båten är för skogstassefamiljen ingen speciellt stor sak. Jag är fuller väl medveten om att det är många ägare till lite större båtar som planerar i veckor, för detta stora evenemang. Både när båten ska I vattnet, och när den ska UR vattnet. I den här familjen bestämmer vi oss på fem minuter. Det är vackert väder, blåser inte storm och är bra sikt. NU tar vi upp båten.
Husse hyste visst en viss tvekan om huruvida jag skulle hitta mellan hemmahamnen och marinan i Skattkärr. För säkerhets skull skickade han alltså med en alldeles egen liten fyr - söt va?
En strålande decembersol var inte helt enkel att ha i ögonen, när man körde. Kanske var det därför husse skickade med fyren? 
Titta så kallt! Rimfrosten ligger tät på rufftaket och på putt-i-från-korvarna
Det gick med en sjujäkla fart över "havet"
och bogsvallet sprutade längs sidan på vår "racer" (haha, sisådär 8 knop) och
vår vanliga "onsdagsmark" försvann i fjärran. 
Det här är väl mer passande - en rejäl gammaldags adventsstake!
Tjingalong slut-båtsäsong
