Svalan!!!
Varje år, vecka 18-19, infinner sig samma dispyt. - Jag såg en svala idag, säger jag. - Nä du drömmer, säger husse Skogstass. För han har bestämt att svalorna anländer vecka 20, cirka. Och sen käbblar vi en stund. Vi är båda vädurar och ingen vill ge sig........ Men eftersom jag vet vad jag sett och eftersom husse Skogstass vet att jag sett i syne så kan det bli lite tjurigt en stund.
Idag var Vår Herres nåd stor, riktigt stor. Det tog nämligen bara fem minuter innan svalan visade sig utanför köksfönstret även för husets herre. Ridå! Som alla år! Husse Skogstass har ett selektivt minne vad gäller svalans ankomst. Den SKA komma sista veckan i maj, men det finns en liten hake där. Svalan själv har en annan almanacka.
För en gångs skull - lilla Tasselina Bråkstake ligger inte underst i hundhögen.
Vem har sagt, att en vakthund bara sover med ett öga åt gången?
Till synes stämmer tesen - Tasselina är noga med omvärldskollen!
Underbart! Ledig dag! Men lekkamraten skulle till hundfrissan med Unni Punni Pingpongboll, så det fick bli promenad endast i sällskap med två stövare idag. Så vi tog en promenad i vinterns jaktmarker och kollade
vårläget i skogen. Hygget har ännu inte blivit grönt - musöronen på björkslyet är inte tillräckliga för att färga naturen ljusgrön.
Kolla nu här boysforyoumatte, så HÄR ska en hundväg (jag menar golden-väg) se ut. Inga diken med vatten........
Jag stötte på mamma (blivande??) älgko i hyggeskanten. Hon stod och tittade på mig och vovvarna en lång stund innan hon bestämde sig för att byta riktning.
Ser du henne inne i skogskanten? Snacka kamouflagefärg!
Här är det inte vitsippsskog minsann, men blåbärs - och lingonriset är härligt grönt
Jaja, suck och suck. Det fanns ett goldendike även på vår skogsstig. Och Super Diva Fisförnäma är minsann inte för pjåskig för att ta sig ett vårbad hon heller!
På åttiotalet, det glada, tävlade Skogstassematte i parkörning med häst. Den här synen är nästan lika go´ som den man har från kuskbocken över två härliga guppande hästrumpor, mina underbara "parhundar"
Vänern skymtade fram även denna vackra vårdag
Ja visst gör det ont - Karin Boyes dikt, får avsluta denna dag med illustration av den
vackra kvist jag fann efter skogsvägen. Jag förstår att det gör ont och liknelsen är uppenbar
, 
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Var är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som de växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider —
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra —
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden —
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar
Tjingalong, vårnostalgi
