Synd om.............
En vecka har rusat iväg - en vårvecka som inte alls borde få rusa utan avnjutas sekund för sekund.
Ibland skulle man kunna tro att fru Nilsson är förstagångshundägare. Ängslig som en konfirmand, eller nåt sånt. Det är ju så att sommarträningen av hundarna har börjat. D v s cykelturer, (Lillebror) dra lite skrinda (Super-Diva-Fisförnäma) och simning (samtliga hundar inkl. Taxen-Braxen). Eftersom det sistnämnda alternativet inte är riktigt aktuellt ännu p g a vattentemperaturen i Vänern så är det de förstnämnda som gäller.
Så cyklar man då lugnt och försiktigt de första gångerna, bara ett par kilometer och allt ser bra ut åsså i onsdags tycker den goda matten att det kan vara dax att utöka cykelturen något och cykelturen blir i stället fem kilometer lång - en bagatell för en stövare som tillryggalägger miltals i skogen under en jaktdag. Men eftersom nu inte underlaget i skogen är riktigt detsamma som på vägen hemma, så får det bli lite sakta tillvänjning. Ergo - korta turer i början. Och vad händer? Några timmar efter cykelturen i onsdags är Lille-Pillebror halt. Och då menar jag verkligen HALT. Han stödjer inte på vänster fram och hoppar kråka genom huset. Men det vore synd att säga att det går sakta och försiktigt. Å nej då, full rulle genom huset tillsammans med Pirayan och Super-Diva, full rulle ute i hundgården, hopp, stoj, gläfs, voffs, och hoppa runt. -Det går väl över........... Men i torsdags var Lille-Pillebror verkligen SUPERhalt och vägrade att gå till hundgården, något han står på kö för att göra varje morgon. Nixum pixum, han låg upp-och-ned i TV-soffan och kollade nyheterna i stället för att köa vid ytterdörren. När jag kom hem på eftermiddagen viftade han visserligen på svansen, men i övrigt deklarerade han att soffläge var att föredra. Ringer så alltså matten till djursjukhuset med darr i stämman. - Snyft, suck, snyft, jag har förstört min hund......... tassen är alldeles svullen och han stödjer inte på den och det är så JÄTTESYND om honom........... Akuttid på fredag. Tackar, tackar. Veterinären tittar på vår JÄTTEskadade hund och konstaterar lugnt att det bara är en liten vattenblåsa under trampdynan. - Men den gör vi inget åt, för tömmer vi den så blir det hål i trampdynan och då får han säkert in smuts och bakterier och blir VERKLIGEN sjuk. Hhmmmmm. Det blev en dyr vattenblåsa, om man säger så! Men hellre det än att missa något allvarligt. Under jaktsäsongen trampade Lillebror in en pinne i samma tass. En pinne som husse omedelbart "opererade" bort i skogen vid skadetillfället. Och det var denna förbaskade pinne, som började spöka i våra medvetanden, när han blev så halt. Tänk om det är något pinnebit som sitter kvar och som ger sig till känna nu när han börjar gå på hårdare underlag?! Och ändå - det borde jag väl veta efter så många år med hund och häst, att små pinnebitar yttrar sig inte så om de blir kvar i en tass. De bildar en varböld och kommer "utrinnande" och kan de inte rinna ut ut så ställer de till med bölder som värker hål och tydligt visar att något är i olag. Nåja, så tacksam man är över ett närliggande djursjukhus med underbar personal som behandlar ens hund som den dyrbara familjemedlem den är!
Och nu stiger solen upp i öster, utanför mitt fönster. Lille-Pillebror får väl fortsätta att titta på TV någon dag till, men Super Diva Fisförnäma får nog gå på långpromenad idag, lixom Pirayan, som ska ut i skogen. Får se om vi får med husse till skogs, eller om vi får ta oss en egen tur, Piraya-guppyn och jag.
Och för er som inte redan sett den - det är inte bara jag som får tappa ansiktet ibland. Det gäller även mer känt folk än matte Nilsson, så kolla detta underbara klipp
http://www.youtube.com/watch?v=luRmM1J1sfg&feature=bz301
Ha de´ och tjingalong!
Ibland skulle man kunna tro att fru Nilsson är förstagångshundägare. Ängslig som en konfirmand, eller nåt sånt. Det är ju så att sommarträningen av hundarna har börjat. D v s cykelturer, (Lillebror) dra lite skrinda (Super-Diva-Fisförnäma) och simning (samtliga hundar inkl. Taxen-Braxen). Eftersom det sistnämnda alternativet inte är riktigt aktuellt ännu p g a vattentemperaturen i Vänern så är det de förstnämnda som gäller.
Så cyklar man då lugnt och försiktigt de första gångerna, bara ett par kilometer och allt ser bra ut åsså i onsdags tycker den goda matten att det kan vara dax att utöka cykelturen något och cykelturen blir i stället fem kilometer lång - en bagatell för en stövare som tillryggalägger miltals i skogen under en jaktdag. Men eftersom nu inte underlaget i skogen är riktigt detsamma som på vägen hemma, så får det bli lite sakta tillvänjning. Ergo - korta turer i början. Och vad händer? Några timmar efter cykelturen i onsdags är Lille-Pillebror halt. Och då menar jag verkligen HALT. Han stödjer inte på vänster fram och hoppar kråka genom huset. Men det vore synd att säga att det går sakta och försiktigt. Å nej då, full rulle genom huset tillsammans med Pirayan och Super-Diva, full rulle ute i hundgården, hopp, stoj, gläfs, voffs, och hoppa runt. -Det går väl över........... Men i torsdags var Lille-Pillebror verkligen SUPERhalt och vägrade att gå till hundgården, något han står på kö för att göra varje morgon. Nixum pixum, han låg upp-och-ned i TV-soffan och kollade nyheterna i stället för att köa vid ytterdörren. När jag kom hem på eftermiddagen viftade han visserligen på svansen, men i övrigt deklarerade han att soffläge var att föredra. Ringer så alltså matten till djursjukhuset med darr i stämman. - Snyft, suck, snyft, jag har förstört min hund......... tassen är alldeles svullen och han stödjer inte på den och det är så JÄTTESYND om honom........... Akuttid på fredag. Tackar, tackar. Veterinären tittar på vår JÄTTEskadade hund och konstaterar lugnt att det bara är en liten vattenblåsa under trampdynan. - Men den gör vi inget åt, för tömmer vi den så blir det hål i trampdynan och då får han säkert in smuts och bakterier och blir VERKLIGEN sjuk. Hhmmmmm. Det blev en dyr vattenblåsa, om man säger så! Men hellre det än att missa något allvarligt. Under jaktsäsongen trampade Lillebror in en pinne i samma tass. En pinne som husse omedelbart "opererade" bort i skogen vid skadetillfället. Och det var denna förbaskade pinne, som började spöka i våra medvetanden, när han blev så halt. Tänk om det är något pinnebit som sitter kvar och som ger sig till känna nu när han börjar gå på hårdare underlag?! Och ändå - det borde jag väl veta efter så många år med hund och häst, att små pinnebitar yttrar sig inte så om de blir kvar i en tass. De bildar en varböld och kommer "utrinnande" och kan de inte rinna ut ut så ställer de till med bölder som värker hål och tydligt visar att något är i olag. Nåja, så tacksam man är över ett närliggande djursjukhus med underbar personal som behandlar ens hund som den dyrbara familjemedlem den är!
Och nu stiger solen upp i öster, utanför mitt fönster. Lille-Pillebror får väl fortsätta att titta på TV någon dag till, men Super Diva Fisförnäma får nog gå på långpromenad idag, lixom Pirayan, som ska ut i skogen. Får se om vi får med husse till skogs, eller om vi får ta oss en egen tur, Piraya-guppyn och jag.
Och för er som inte redan sett den - det är inte bara jag som får tappa ansiktet ibland. Det gäller även mer känt folk än matte Nilsson, så kolla detta underbara klipp
http://www.youtube.com/watch?v=luRmM1J1sfg&feature=bz301
Ha de´ och tjingalong!
Kommentarer
Trackback
