Skogen!
Okidok, en katt bland hermelinerna - - - Men visst är hon söt, Majken-Bajken-Solstråle, när hon kommer ångande i full kareta efter sin stövarkompis? Att stövaren passerade för flera minuter sedan är irrelevant - jakten är kul i alla fall! Vad säger man - alla barn i början?? Om jakten bedrivs på stövare eller rådjur är inte speciellt viktigt när man är "bäbis". Om några månader lär hon inte låta sig luras av en lekfull stövare att tappa fokus på rådjur.
Det är slutklämmen på november, man tar på sig vinterkläder (JÄTTETJUSIGA och speciellt anpassade för vinterväder) och kommer ut i skogen och SVETTAS. Herregud - det är ju inte vinter alls utan vårväder! Men alldeles underbart, en låg vintersol (det enda som kan få en att känna att det faktiskt är vinter) som knappt orkar över trädtopparna och man kan ta upp sitt sittunderlag, lägga det på en lagom murken stubbe, sätta sig och dricka lite O´Boy och gotta i sig en ostmacka. Det kunde lika gärna vara en sommarutflykt. Om det nu inte vore för det där med vinterkläderna!
A propos sittunderlag. Jag har världens mest lojala sittunderlag (om man nu borträknar den egna stussen, alltså). Jag har under förra vintern och under den nu pågående s k vintersäsongen, förgäves försökt att glömma kvar det i skogen otaliga gånger. Ja, att glömma det kvar är ingen konst. Det gör jag ungefär i 50 % av alla skogsutflykter. Men det borde banne mig vara totalt omöjligt att det skulle återvända till sin plats i ryggsäcken, med tanke på alla hundratals stubbar som finns i skogen. Sätter mig, dricker och äter min lilla matsäck, reser mig, stoppar ner termos och papperspåse som härbärgerat mackorna och så GÅR JAG. Kvar på stubben ligger alltså vid 50 % av alla tillfällen mitt lojala sittunderlag. Förmodligen ropar det sig hest efter mig utan att jag hör det. För jag knallar iväg, småpratar med jycken om hon är i närheten och trivs i största allmänhet, döv för mitt stackars ropande sittunderlag. Men något märkligt är det - för nästa gång jag kommer till skogen så ligger det på en stubbe och väntar på mig. Och det allra märkligaste av allt -ibland kommer jag knappt ihåg att just den stubben varit mitt stöd i livet och en gång visste jag inte ens om att jag hade lämnat det kvar på stubben! Kan det vara så att sittunderlag alltid vill hem - och därför ber de "sma onder jordi" om hjälp att komma hem?
Tjingeling
