kennelskogstassen

Herreminje - är det grupptryck det kallas, eller?? Så ska man då hemfalla åt denna tids värsta ogräs av skriverier - det s k bloggandet. Suck. Men vad gör man inte för att tillfredsställa andras behov. För inte kan det väl vara mina egna???? Om nu det finns folk som skulle tycka det vore skojsigt att läsa om mina och vovvarnas aktiviteter, so what. Det kan vi vällan bjussa på. Jag har rådgjort med hundpacket och de verkar inte misstycka. Så hädanefter blir det några rader ibland - eller inte ibland utan ofta, eller kanske bara när jag har lust.......... Och ni som känner dotter Nina och läser hennes bloggande kommer att märka att det äpplet inte har fallit så väldrans långt ifrån moderplantan! Fast jag tror att hon är mer förvirrad än jag (hur det nu är möjligt) och har en betydligt sämre bil än jag (hmmm, det kanske man inte skulle ha utmanat ödet med att berätta. I synnerhet inte som jag får åka tillbaka till besiktningen inom några veckor bara för att någon i familjen - nämner inte vem - hade glömt att dragkroken inte får vara fastrostad då den är meningen att kunna fällas in) å så tror jag att hon dessutom har en större faiblesse än sin mor att träffa på alla svartvita folknappare (eller är de inte blåvita nuförtiden?) efter våra vägar. Jag har kört in i betydligt färre poliskontroller under hela min körkortstid, som började på bortre stenålder, alltså 60-talet,  än vad hon gör under loppet av ett halvår.

Att jag tänkte börja bloggkarriären just idag beror också på att jag och resten av familjen, inkl. hundpacket, vill gratulera Banjo-Jönsson till hans första fällda hare. Löjligt förresten - Jönsson har väl inte fällt någon hare. Det är  faktiskt husse Johnny som gjort. Jönsson har bara tokrusat efter harpalten och gläffst ett par timmar. Vilket jobb! Men det resulterade i alla fall i en söndagsstek till husse och matte! Bra jobbat Jönsson!
  Visst ser husse stolt ut? Jönsson verkar vara mer intresserad av fotografen, än av haren!

Tjingeling, vi hörs!