kennelskogstassen

D R Ö M M A  kan man ju allltid.........

 

Men, det var egentligen inte den där märkvärdiga Piff-o-Puff-hästen jag hade tänkt svamla om. Nix, det var fastmer om det där med äpplen som inte faller så långt från päronträden......  Man klagar så mycket på ungarna idag, de sitter framför datorer och blir tjocka av alltför mycket skräpmat, etc. Och de saknar helt eget initiativ till lekar, de lever i en virtuell värld av konstiga marsianer o s v.

Men som sagt, ibland ramlar äpplena precis där man skulle ha hoppats  och ibland får man flashbacks av det gigantiska slaget!  När jag var barn, före tonåren, hade jag en lekhörna med massor av låtsaskor, en rejäl dalahäst som gårdshäst, en bronshäst (undrar vart den tagit vägen) som gårdens finaste ridhäst, då den var försedd med sadel, och en liten åsna, som pappa köpt som present vid ett tillfälle då jag haft öroninflammation och varit otröstlig. Lyckan var enorm, då jag fick en bondgård från Brio - tror de finns fortfarande - med tillhörande "riktiga" kor och grisar i plastmodeller. Jag lekte i timtal och mamma har berättat att jag med jämna mellanrum hämtade min leksakstelefon och ringde till mormor och morfar då jag fick bekymmer med att korna inte gick hem från hagen som de skulle. Morfar visste hur man löste såna problem. Någon riktig telefon hade vi inte vid den tiden och mormor och morfar hade definitivt inte ens telefonledning fram till sin gård, tre kilometer från närmaste större gård och en dryg mil från stadens hank och stör. Och NU har äpplet ramlat - Elvira är nästa "farmare" i familjen, dock är det inte en bondgård som drivs utan en ridskola! Förstås! För lite modernisering har ju skett sedan 1950-talet.  Kom inte och säg, att inte kottarna har fantasi och kreativitet. Jag måste bara få delge er hennes egenhändigt byggda och drivna ridskola, med boxar, spiltor och hagar och hästar av alla de raser. Mamma Nina behöver inte slänga tomkartonger längre, de försvinner in i Virans rum och förvandlas till byggnadsverk.