Klokt barn
I samma ögonblick som jag skrev rubriken så slog det mig - "barn", vem är barn? Åsså funderade jag över att kanske byta rubrik, till något mer välpassande, typ "Klok 33-åring". Men så "ångrade jag om mig", som något av mina kloka barn sa, när det var i skolåldern. Jag kom nämligen att tänka på vad min mamma sa vid något tillfälle, när vi tillsammans var ute och handlade kläder (måste ha varit till henne vi shoppade, själv är jag nämligen väldigt mycket obenägen till klädinköp och gör dem med stöööörsta, mööööööjliga mellanrum, OM det inte råkar stå nya ridbyxor på menyn) - hon sa nämligen till expediten "ja, du förstår, det här är min lilla flicka", pekandes på MIG, som förvisso varken var speciellt liten (1 dm längre och MÅNGA kilo tyngre än modern) , eller "flicka (säkert 40-årsåldern). Vad hon menade var förstås, att jag var hennes "barn", trots storlek och ålder. Och därav, får alltså rubriken stå som den gör, Klokt barn, med en viss betoning både på klok och barn. För barn till sina föräldrar är man förstås vare sig man är 15 eller 60 år.
Det är nu vi kommer till det här med "klok". Att jag är en fena på att göra dumma saker, som att t ex gå ut på en glashal trappa i foppatofflor (senaste ogenomtänkta draget, som bara var det senaste i en lång rad andra mindre välbetänkta göranden och låtanden), torde vara ett välkänt drag hos mig. Så det är tur att mina gener förärver sig bättre än man skulle kunna tro. Ibland är mina barn dessutom mer filosofiskt lagda än båda sina föräldrar.
Jag håller på något sätt på att "knyta ihop" lösa ändar i mitt liv och dessutom på något vis "sluta cirklar". Det låter ju fruktansvärt hemskt egentligen. Som om man skulle vara på upphällningen.............. Men sån´t vet man ju aldrig. Men det är inte alls så jag tänker, snarare att knyta ihop ändar för att gå vidare.
Vissa saker i ens liv är ibland så smärtsamma, att man inte riktigt orkar ta tag i dom och kanske inte ens sluta att sörja, fast man egentligen borde ha knipsat av ändarna för länge sedan. Men ibland får man hjälp från oväntat håll.
Igår skulle jag ut och rida, vilket ju inte är alltför ovanligt, inte ens i dessa dagar, eftersom det råkar vara en sån där tråända som jag börjat dra i igen. En skojig tråända. Problemet var bara, att jag skulle tillbaka 15 år i tiden/platsen och det kändes inte riktigt, riktigt okidoki. Men jag ville ju så gärna följa med Marita och Teitur (Töltur) på tur i vintern.
Och kolla så mycket vinter det var! Snöfall och lagom kallt, vi mådde som prinsessor.
Men att återvända till den lyckligaste tiden i livet - med barn, hästar och hundar - och dessutom till platsen man lämnat med så stor sorg, GÖR ONT. Och till slut har det nog blivit något slags självuppfyllande mantra - det gör ont - och så har man inte ens försökt att konfronteras med varken folk eller platser från en annan tid. Men nu var det dax och det gick så alldeles, alldeles bra och det var härligt att kunna konstatera att det inte bara "gick an", det var dessutom väldigt härligt och inget gjorde ont längre........
Man ska förstås göra, som en av mina kloka döttrar sa, när jag berättade att jag tagit mig över tröskeln bakåt. "Mamma, jag har också knutit igen den säcken, men jag knöt bara in de fina minnena i den". Tack älskade unge!
