kennelskogstassen

Det händer att jag tänker. Cogito, ergo sum  - använd google om du är  ”nyfikon” (käre fars ”lexikon”, lixom jellon m fl  andra ord som jag fick lära mig inte alls var vad jag trodde, när jag som ”förstadassare” började i Djurgårdsskolan i Eskilstuna).

Och nu har jag alltså tänkt. Inga djupa tankar förvisso – det är inte min livsstil att grubbla alltför mycket. Men jag har funderat över detta med hundnamn (och hur otippat kunde det vara?). Alla vet ju att stövare heter Spana, Traj, Spela o s v och taxar heter Bamse,  golden retrievers heter Morris, Molly , Ronja och Wilma. Och det verkar som de flesta hundägare är lite konservativa därvidlag, inga stora svängningar i ”likes och dislikes”. Den man, som jag inte är gift med, men i alla fall delar sudoku med varje morgon och dessutom delar fem hundar med, är den mest traditionelle/konservative av alla. För en BRA hund heter DOLLY. Punkt slut, end of discussion! Av den anledningen misshandlas f n våra händer, våra mattor och vår lilla tax av husets tredje Dolly!

Men det där är inte riktigt hela sanningen, för alla hundar  - i alla fall på 2 ha Solberg – får förr eller senare ett namn som mycket bättre passar in med deras personlighet, än det namn som kanske står i stamtavlan. Och ibland tror jag att det gäller barn också. Jag har många gånger hört föräldrar till vanliga människobarn (till skillnad från oss, som nu för tiden bara får små hundbarn) säga, att ”arbetsnamnet var Edvin, men när han kom ut så såg vi ju direkt att han inte var någon Edvin utan en Gustav”. Och samma sak har definitivt hänt i vår hundfamilj mer än en gång. Hund nummer tre med namnet Dolly, är DEFINITIVT ingen Dolly. En Dolly är en älskvärd, mjuk och go vovve med ett kärvänligt sinnelag mot allt levande  (vilket osökt får mig att tänka på en incident med Dolly II, som vid ett tillfälle som unghund lyckades fånga en påskjuten hare och sedan låg med den i famnen och slickade den hejvilt stackars skrikande haren, suck, suck). Den här Dolly III passar lixom inte riktigt in i den bilden, av orsaker jag nämnde tidigare. Tugg, tugg.

Familjen består av fem fybeningar av olika ålder och visdom, och alla har de fått ett namn i pappren och ett eget välförtjänt namn till vardags. Namn som jag nog tycker bättre passar dem, av olika anledningar. Taxen heter Amanda (vilket hon definitivt inte vet om) men kallas i regel Fäntan (och där trädde mattes orginalitet in – hund nummer två med det tilltalsnamnet, hmmmm. Inte bara husse som är traditionell och enkelspårig alltså). Men å andra sidan har hon dubbelnamn, Lilla Tasselina,  eller sitt ”bloggnamn” Tasselina Bråkstake.  Men med stigande ålder, 11 år i vår, börjar bråkigheten att avta, även om hon får sina ”tokryck” emellanåt.  Åsså kommer då Fatou, vars namn genom åren förvanskats till oigenkännlighet  av diverse speakers på utställningar. Hur svårt kan det vara att säga Fato. Tänk att ett ”u” på slutet lyckats få människor att läsa konstigt! Med konstiga prioriteringar på betoning, hihihihi. Nåja, Fatou är nog faktiskt den som mest av alla kallas vid sitt riktiga namn. Kort och koncist och absolut eget! Men så är hon ju dessutom Super Diva Fisförnäma! Det finns en uppenbar anledning till detta namn! Snacka om en jycke som fullständigt kan krossa sitt husfolk och sina artfränder med en enda blick. Inte för att vara elak, ånej aldrig,  men bara genom att se så förb-t snäll, oberörd och divig ut!

Åsså är det ju Xsora – vår underbara hammiekille. Den skrattande killen! Trots sin tyngd och sin storlek och uppenbara psykiska styrka, så är han Lillebror, eller Lille-Pille-Bror enligt sin handler Nina.

Den skrattande polis - f´låt, hammien! Med "sin" handler

Lilla Xjongtang har redan genom sitt idiotiska riktiga namn kvalificerat sig för ett smeknamn, eller förkortning. Jonta, rätt och slätt. Eller Jonta-Ponta-Ridgenose p g a av sin långa fina ridge på nosen. En unik liten dam! Som passar bra som  ”Jonta”.  Vår lilla spexare!

Glada, goa lilla Jonta!

ÅSSÅ KOMMER DÅ DOLLY III in i bilden! En knäppgök som inte liknar något som varken husse eller matte tidigare handhaft i sina långa hundliv. Att beskriva henne skulle kunna ta veckor och månader i anspråk. Men jag skulle vilja citera en familj, som äger ett av hennes syskon. Matten till broder Sparky skrev till mig ”det verkar som om begreppet slyngelålder är något som är döpt efter honom”.  Jo tack, vi VET. Slyngelåldern har pågått nu i över ett halvår i vårt hus! Och ständigt får man ha bevakning på mattor, som riskerar att förlora sina fransar, på bordsben som hotar att anta nya former  och på foppatofflor som berövas sina hälstöd (eller vad heter det bandet som går att fälla fram över skon eller sätta bakom hälen?). Ingen hund är det så lätt att sätta annat namn på! Hon har gått från Dolly (husse envisades länge…….) till Adorable Dolly (tack Annika!! Hon var faktiskt adorable SÖT vid 9 veckors ålder) för att senare landa i sitt rätta namn RAJJAN. För en jäkla piraya är hon! Snabb som attan med tänderna när något misshagar henne, men numera är inte blåmärkena lika ofta förekommande på mina händer och armar som de var, när hon var 4-5 mån gammal. Åsså blev hon då ”vuxen” dam, fick ”grejorna” samtidigt som Tasselina och idolen Jonta, och blev plötsligt både Rajja och kärvänlig. Ligger i knät, gosar och pussar och är allmänt trevligt. Så numera har vi en Rara Rajjan!

Rara Rajjan!!

Ha det bra där ute i snösvängen / Tjingalong snögaloppssäsong (i möra….)

PS - Närå, jag har inte glömt två hundar i fotograferingen - det var bara inte deras tur just nu  D S