kennelskogstassen

på loppis, tycker jag nog att jag är. Idag har jag fyndat, mest hela dagen! Och haft trevligt, förstås. Precis som alla andra dagar. Jag börjar nog att bli världsmästare på att ha semtesteee.....mesester......SEMESTER också!

 

Många aktiviteter blir det - och i torsdags var jag iväg med "mammas lilla hjärtegull, smölongen, gullhjärtat, Rara Rajjan, till harhägnet långt bort i oävla. Najs aktivitet för matte och hund, men på tok för varmt för Rara Rajjan framåt dagen! Hennes stövarpäls är anpassad till de bosniska bergen. Och haren lyckades hon resa, men tappade bort den fort för att sedan komma och sätta sig hos mamma och lukta på blommorna...... jajaja, på´t igen!

 

bra - såååå bra. Det gör ont här och där, men jag mår såååå bra! Ibland måste man  skilja på "mår bra" och "mår bra", om ni förstår vad jag menar!  Man kan faktiskt må så bra i själen, att kroppen följer med av bara farten! Skröplig eller inte!

 

Upp tidigt i morse, cyklade med de älskade vovvarna och tittade sedan mot himlen. Njaaaa, SMHI sa "skitväder", fast i kanske lite finare ordalag, och jag sa; det blir fint väder, för jag ska på utflykt........ En något nymornad Marita ringde och undrade hur det skulle bli med utflykten - himlen såg ju så mörkt ut............  Kryp ur nattsärken, jag kommer om en stund - det blir bra väder! Eller så åker vi hem efter att ha klappat på hästarna.

Lite stöddig är jag, vad det gäller väder, för jag har inte misslyckats med vädret på hela sommaren. Det har regnat tisdagar och torsdagar, men aldrig på en onsdag (mer än en gång, och då skulle jag vara hemma!) och det har varit fint väder resten.  Vaddå, fin sommar?! Klart det har varit! Jag har ju haft utflyktsprogram var och varannan dag! OCH DÅ ÄR DET BRA VÄDER!

Nåja, Marita hämtades upp och på hela vägen till Nysäter klarnade himlen mer och mer och när hästarna var sadlade sken hela himlen.

 

För sisådär fyra-fem år sedan bestämde jag mig för att nu är det färdigridet, efter att ha haft ett andra liv på hästryggen sedan barnsben. Marita bestämde sig något år efter mig - färdigridet! Trött på  att bli trampad av klumpiga, fevaggade, halvblodshästar och trött på att klättra på en stege för att ta sig upp på desamma.

Sen kom "Kvarten" in i mitt liv, och efter Kvarten kom "Larven", "Prinsen", underbart vackra Spóla,  med flera, med flera. En lååååång rad av underbara islandshästar. Och ridningen var igång - igen. Tack min envisa dotter, som tjatade upp mig på hästryggen igen!

 

Skima, alias "Kvarten", som idag blivit mamma till Thor från Väsby Gård  Min första lilla bekant i islandshästvärlden

 

 

 

Eftersom jag gjorde mitt livs första bussresa med pangshisar i fjol, så blev det ingen större "chock" i år, dessutom var jag kanske inte ens yngst detta år........ Det är lite roligt att sätta sig på en buss och dra ut i omvärlden, denna gång mot Västergötland, ett landskap som ibland benämns "Sveriges Vagga". Får man dessutom tro Jan Guillou i serien om riddaren Arn, så äger det påståendet en viss riktighet.

När jag var barn, kom det ibland bussar med texten "Abonnerad" i den där rutan ovanför framrutan, där det t ex står ett bussnummer eller en destination. När pappa tillräckligt många gånger sagt - " se där är en till sån där buss som går till Abonnerad", så blev jag naturligtvis nyfiken och undrade vart det låg. Käre far uttalade dessutom ordet med betoningen på "bonn", så det lät verkligen som en ort någon stans. Jag kommer dessvärre inte ihåg vart  han påstod att Abonnerad låg, men säkert fick jag något kryptiskt svar, om jag kände far rätt. Minns inte hur gammal jag var, när jag avslöjade "bluffen". Och nu slog det mig - står det verkligen abonnerad längre på bussarna. Idag ser inte bussarna längre likadana ut, som de gjorde på femtiotalet, så det är nog ingen som står på en hållplats  på landet och ivrigt vinkar till en buss med destination "Abonnerad", i tro att det bussen går in till sta´n. Länstrafikens och stadstrafikens bussar har egna specifika färger och torde inte blandas ihop med alla dessa färggranna turistbussar med reklam över högt och lågt. Och jag kollade idag - det stod inte att vår buss skulle till Abonnerad. Det stod Väse Taxi på den, och någon taxi var det ju inte heller........

 

 

 

 

 

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig, och idag hade man tänkt sig en ledig dag i hängmattan. Med en god bok i öronen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland blir det bättre än en god bok i öronen i hängmattan!

Cykeltur med stövartikarna, check. Sen var det där med de fruktansvärda häxklorna på Rara Rajjan. Det finns/har funnits tillfällen, då Rara Rajjan minsann inte varit ett dugg "rara" Rajjan, utan helt enkelt bara Rajjan Piraja! Och den senaste tiden har utbrotten av ilska från hennes sida mest handlat om, att matte och hon inte alls varit överens om hur långa stövarklor ska vara! När man är van vid ett gäng underbara hammiesar som alltid gör som de blir tillsagda (nåja, nästan i a f) och framför allt står stilla som gamla snälla hästar hos hovslagaren, när det är dags för kloklippning, så får man ju nästan spunk, när helt plötsligt en valp får fullständiga vansinnesutbrott, när man tar fram klotången. Jag tycker faktiskt inte om att få hundbett! Inte alls! Och därför försöker man naturligtvis att på alla sätt övertyga det lilla fyrbenta monstret om att kloklippningen inte alls är farligt, snarare något VÄLDIGT lustbetonat. Jag kan ju säga som så, SÅ MYCKET ILSKA I EN SÅ LITEN KROPP HAR JAG ALDRIG SKÅDAT! Och så många förnuftiga trix att lära ett monster att stå ut med klotången, har nog aldrig heller provats. Jag lovar - inga "gulliga" trix har lämnats oprövade!

Nåja, efter cyklingen idag kom jag in med en ganska trött Rajja, lite för trött om man ska vara noga, men det ska vi inte vara nu...... Helt kort - konceptet är funnet och nu är Rara Rajjan försedd med normallånga klor och matte har inte ett enda blåmärke ..... Rara lilla Rajjan!

 

Sen var det dags för förmiddagskaffe på Åsen - och där sprack dagsplaneringen! Check! D v s  hängmattan fick ge vika för betydligt trevligare saker. Eftersom det var mitt fel,  att lekkamrat Ingrid ännu inte varit på Sliperiet i Borgvik den här säsongen, så fick jag ju ändra på detta tragiska faktum (jag "smet" iväg utan henne dit  med andra lekkamrater i början av sommaren, AJAJAJ). Solen sken inte alls, men det såg ut att vara bättre väder i väster, så bilen packades med unga damer (=vi), plånböcker och kamera, ett och annat paraply (bara i-fall-att, eftersom det aldrig regnar på mina utflykter) och så begav vi oss. På E 18 för en gångs skull - principer är till för att ruckas.

 

Kjell Engmans underbara glaskonst tål väl att ses igen liksom de andra konstnärernas verk, så någon uppoffring är det definitivt inte att återvända ännu en gång samma säsong till Oskar Magnussons underbara Sliperiet

 

 

 

 

 

Nästa mål var Liljedal, där ingen av oss varit i modern tid. Inte bidde det så mycket av det nu heller, förutom att vi konstaterade att det var vackert, mycket vackert, men på vägen dit hittade vi Eds kyrka, om vilken man kan läsa att den ersatt en gammal träkyrka från 1200-talet och att nuvarande kyrka uppförts under 1780-talet och invigts i augusti 1788.

 

 

Underbar utsikt från kyrkbacken

ska man orka att bli pensionär??? Nu har jag haft semester i tre veckor - pensionärstillvaro - och nu börjar jag bli riktigt sliten, hihihihihi. Tror jag måste ägna den allra sista semesterveckan åt att bara VILA mig - hängmattan med en god bok - typ.

Jag har ju förstått i flera år, att det där med att bli pangshis - "det är ingen dans på rosor". Inga har så mycket att göra som de på heltid statsanställda. Det är styrelseuppdrag här, ideellt arbete där, syföreningen på onsdagar, utflykter med SPF lite då och då, trädgårdsföreningen och ornitologsällskapet och, och, och, och. Jag har inte tid!

Det vore alldeles förträffligt i min Solbergsvärld om mattar finge jobba så länge de själva ville, så de kunde bli besparade det jobbiga pangshislivet. Jamenvisst är det så - man ska vara GLA´ att man är frisk och orkar hitta på alla dessa grejor. Men hallå! Det ska hinnas med att bara lata sig också - någon som tänkt på det! Idag har jag varit en typisk pangshis - hundomsorg på "möra", ut med fyrbeningarna till hundgårdarna efter omkramningar m m, så iväg till Nysäter i mitt hjärta - fotouppdrag OCH ridning och umgåsning, förstås. Sen hem, redigera kort och skicka iväg, se till att facebook får sin beskärda del, proppa i sig MASSOR av tomater, klippa gräs före regnet (snacka om tajming, fem minuter efter klipp stod regnet som spön i backen/gräset) och så laga mat och därefter nästa omgång med fyrbeningarna!  Ingen rast och ingen ro! Ibland skulle det vara skönt med 8 tim på N Kyrkogatan för att sitta still en stund. Nåja, man kan inte lata sig där heller, men det är som lite mer stillsamt........  för kroppen (men inte för knoppen - men den är vältränad)

 

Bäbylycka på Väsby! Skima, aka Kvarten, har nedkommit!

 

 

skrika BRAAAA,  MÅÅÅÅL, och egentligen vet man inte om det var "bra", eller ens "mål"! Och framför allt är det inte säkert att man vet om det var "rätt" lag som gjorde mål!  Mina barnbarns mormor är ingen fotbollsnörd. Hon vet bara att fotboll, liksom ishockey, är något som inte förekommer på husets STORA platt-tv, över vilken skogstassematten själv har  bestämmanderätt om fjärrkontrollen. Men nu var det inte platt-tv på programmet, utan pojkfotboll in real life - killar nio år gamla. Det är grejer det!  Om man tar sikte på sin egen ättelägg i generation nummer två, kalvbent och go´ och sen inte släpper taget alltför länge, så kan man nästan förstå sig på det där med fotboll. En rund boll ska erövras från de andra små kalvbenta killarna på planen - förhoppningsvis INTE iförda samma blå matchkläder med röda strumpor, som den egna lillkillens lag, så att man förstår att det är två olika lag som tampas och dessutom ska kunna ha en sportslig (hahaha, lustigt värre) chans att skilja lirarna åt. Alla killar springer åt samma håll, oftast, och fortast och krokigast, oftast med bollen mellan fötterna, springer den som är minst, Leon, som tycks vara överallt och ingenstans, oftast dessutom framför motståndarmålet för att sätta in en bicikleta bakom målvakten.  Men han är inte ensam! Flera mål ska göras  - och en stolt mormor kan se Carl skicka in en präktig boll bakom målvakten.

 

 

 

För sisådär 10 år sedan fanns det något, som jag inte visste att jag gillade. HUNDUTSTÄLLNINGAR - för de har ju funnits i mer än hundra år, men jag visste inte att jag gillade dom. Och ibland gör jag faktiskt inte det. Och det beror inte på fenomenet "hundutställning" i sig, utan det beror mer på det faktum HUR de ibland arrangeras. Dålig koll på gällande regler, segdragna historier som känns ändlösa, osmidiga funktionärer, någon utställare med dåligt sportmanship som dessutom hörs över hela området, när missnöjet tar högljudda former. Med mera, med mera....... Men det kan också vara precis hur trevligt som helst, när förutsättningarna är de precis omvända. Bra väder (vilket man ju som arrangör  inte alltid kan förvissa sig om), trevligt folk i ringen, i domartältet, i "mottaget" på morgonen, funktionärer som springer benen av sig för att hjälpa vilsekomna "förstagångare"  o s v.

 

Eget skryt luktar illa, sägs det, men nu ska jag faktiskt skräppa lite över "min" egen klubbs utställning igår.  Eftersom jag inte var involverad i arrangemangetsom sådant, annat än som fotograf till hemsidan, så tycker jag att jag kan få lämna några positiva omdömen. Trevlig plats (Mjönäs Djurklinik) - GRATTIS till det valet! Jag har många gånger förbannat valet av ställen; ojämna gräsytor (berg-och-dalbana), skitiga grusplaner, odränerad gräsmark vid häftiga regn, då man bara genom att flytta ringen 10 meter hade kunnat undvika våta handlers och hundar, brist på servering och toaletter......., domare som tagit hela dagen för att döma 30 hundar...... insläpp mellan 09.oo - 11.oo, och bedömning sent på eftermiddagen..... listan kan göras lång,  jajaja, gnällkärring, jag vet! Men ska vi nu behålla våra redan "frälsta" och dessutom få nya utställare, så måste det till arrangemang värda namnet! I en tid då våra stövares registreringssiffror rasar i otäck fart och det gäller att mobilisera alla krafter för att göra stövaren attraktiv, så måste det vara lite fest, lite glamour, lite blommor, lite applåder, lite äkta engagemang för att få det hela att bestå. Och kanske, kära Värmlands Stövarklubb, ETT arrangemang/år med förhoppningsvis 60-70 starter i st f två med bara 30-talet starter. Det kostar att arrangera, domare, två ringsekreterare, hyra av utställningsplats, inköp av priser. Då bör man också fylla ut antalet starter till maxat antal för en domare. Denne kostar lika mycket till 30 hundar som för 70 och jag garanterar, en RUTINERAD domare dömer 60-70 hundar tillräckligt snabbt för att dagen ska sluta med Best-In-Show-finalen till klockan 15.oo! Detta fungerar alldeles utmärkt på SKK:s och andra specialklubbars utställningar och fungerar naturligtvis även på en stövarutställning! De hundägare i klubben som vill visa sin hund för att försöka få cert vid två tillfällen samma säsong, har gott om tillfällen att visa sin hund i grannlänen lixom på SKK:s utställningar i länet. Satsa på ETT arrangemang, och gör det bra! 

Och nu har jag väl skrivit under min egen avskedsansökan i klubben, eller???

 

Att igår komma upp till klubbens utställning i Mjönäs var SÅ trevligt! Jättebra ställe med en stor, jämn, gräsplan att visa hundarna på, gott om skugga i närheten av ringarna för de som inte har med sig "egen skugga" i form av tält eller andra anordningar. Det var 27 gr varmt och skuggan var välbehövlig och väl utnyttjad! Där fanns enklare servering för en sån där lat tant som jag, som hatar att göra kaffe och macka att ta med, det fanns svalkande dryck att köpa och där fanns andra grejor i närheten, som gjorde att medföljande barn hade lite att tjata på sina föräldrar om, i form av ridning och "åka häst", de flesta barns förtjusning upp till en viss ålder.

 

Och här kommer Stefanie, uppflugen på en stor tinker

 

 

Mina vänner Gunnar och Gunillas lilla underbara Trajens Qiira, finnstövartik öppen klass, fick ett strålande excellent och ett CK och intet öga var torrt när handler Nina Karlsson tackades

 

 

Ett speciellt tack vill jag rikta till domare Lars Widén, Gävle, som med gott humör och ett trevligt sätt skipade rättvisa i ringarna och dessutom tack till jätteduktiga Kristina Andersson, ringsekreterare med JÄRNKOLL på att få in hundar i rätt ordning och i rätt tid och att hålla reda på de belöningar som ska delas ut. Vem den snabbskrivande andra ringsekreteraren var framkommer tyvärr inte av programmet, men även tack till henne!