kennelskogstassen

Av barn och dårar får man höra sanningen! Jag vet inte vem som myntat detta "ordspråk", men jag vet att det är fler än jag som känner till detta faktum. Och många är det säkert som fått höra en inte helt önskad sanning via barnamun eller från någon "knäppgök" i kretsen runt sig.  Men dit kommer vi senare - hur en barnamun kan leverera sanningen .........

Jag har varit på besök i Nysäter, igen. Och med detta "igen", kommer jag osökt att tänka på Tom Hanks, som den underbare Forrest Gump i filmen med samma namn - "och så fick jag åka och träffa presidenten, igen". Stolt och lite uttråkad på samma gång. Fast jag är inte uttråkad. Men "igen" är jag, om ni kan begripa vad jag menar.

Och vad gör man i Nysäter? Jo, man töltar omkring i skogen, förstås. Åsså tar man kort, förstås (igen,  :=)  ). Barn och djur är alltid underbarast att föreviga. Men jag kan förstå filmregissörer som säger att barn och djur är det värsta som finns att regissera. Ingen av kategorierna är speciellt bra på att göra som man säger! Eller ens infinna sig, när man säger till!

Det var en sån där underbar sommardag idag. För ridning, vill säga. Den som vill ligga på badstranden helst av allt, skulle nog inte hålla med mig. Men för ridning var dagen himmelsk. Lagom (vilket jäkla bra ord - "lagom", kan egentligen betyda exakt vad som helst vad mängd anbelangar) varm, lagom vind, lagom stora hästar och lagom med galopp. För alla utom för dottersonen, som alltid tycker det är på tok för lite galopp! Men han följer med på ridturerna i förhoppning om att han, därest inte galopp tillåts, i alla fall kan tillåtas tölta sig fram här i världen.

Vi töltade, vi galopperade och vi skrittade (ja, kanske inte Carl så mycket  av det sistnämnda). Och idag var det till att lära sig att hänga med Prinsen i galopp. Jag vet inte om det var så nödvändigt i och för sig för en mogen dam i sina bästa år, men galopp blev det. Efter lite krångel. Det visade sig att Prinsen hade egna tankar om hur denna gångart ska inledas. Kan ju säga, att vi inte var helt överens förrän dotter Nina nästan skrikit åt sin mor att slänga tyglarna åt helsicke och låta hästen galoppera....... Nåja, lite överdrivet kanske. Men det blev en kraftig stötvåg bakifrån, som gjorde att nosen (min alltså) hamnade i den vilt flygande manen, och sedan blev det en rekyl framifrån som kastade tillbaka rumpan i sadeln och sen så - - - - - galopperade vi. Eller åtminstone Prinsen. En viss liten Larv är inte alls lika skitförnäm av sig. Hon fattar galopp med hjälp av ett lite smack och ett "jiiiihaaaaa", så det så!  Enklare för mogna damer!

Vi hade vadslagning, jag och dottern. Eller det hade vi egentligen inte, för ingen av oss, d v s jag, satte emot. "Jag slår vad om en tia, att Carl ska bada, när vi kommer ner till sandstranden", sa dottern, som förstås anser sig känna sin son. Och mormodern, som är lite känslig för detaljer, menade att så speciellt säker var hon väl ändå inte, när hon bara satsade en tia, eller???  "Okej, jag sätter en tusing". Så ska det låta! Men vad då, man kan ju inte sätta emot, när man själv är tämligen övertygad om riktigheten av påståendet. Så av vadet blev det alltså nada, zip, zero. Och mycket riktigt. "Mamma, jag vill bada med Larven". Hur otippat var det? Ett jakande svar från modern och ungen slänger sig i full fart ut i vattnet och travar fram och tillbaka med ett skratt som bara bubblade upp, precis som det vatten som skvätte runt honom när han pulsade fram i full fart i vattnet. Bara att hålla sig undan! Hur ungen kunde hålla sig kvar är ett under! P g a skrattet alltså!

Och nu förbannar jag åter igen det faktum  som gör att hästar inte är några bra kamerastativ! Om jag bara fått filma knatten, när han sprängde fram med Larven med vattnet skvättande och skrattet som en porlande fors ur strupen!
Det får bli en bild hemifrån gården i stället med Carl töltande framför kameran. En fotoseans som inte heller höll på att bli av, eftersom att IDOLEN kommit hem, när vi kom tillbaka till gårdsplanen. Och då har man inte tid med något så larvigt som fotografering!!! Både traktorn och IDOLEN, Den Långe Jägaren, kunde ju försvinna ifrån honom! Barn och regi!



Och sen var det nästan hemväg, efter badet i sjön. Långa härliga sugande uppförsbackar där hästarna fick sträcka ut i full galopp (yes, yes, även mogna damen och Prinsen). Först Carl och Elvira på sina resp hästar och sedan "gamlingarna" (ursäkta kära dotter) i något mer samlad galopp. I alla fall Marremannen och dottern........... Själv tyckte jag nog att jag hade två hästben i Gillberga socken och de andra två i Långserud emellanåt. Men roligt var det! Och av en nödvändighet, måste ju galopperna ta slut och hästarna få skritta sista kilometern hem. Något helt onödigt i Carls värld! Och tydligen i hans lilla hästs värld oxå! De verkade ganska överens om, att nedsaktning är av ondo. Men Carl skrittade tappert på, i alla fall i 200 m, innan han vände sig och frågade mamma om det inte vore ok med en liten galopp igen. "Nej Carl, hästen måste få andas nu". Och nu kommer vi till detta med "av barn och dårar....." för Carl tittar granskande ner på sin högst levande häst, vänder sig om till den i hans tycke nog ganska korkade mamman, och säger "men mamma, hon andas ju....."       Ibland kan man bara inte hålla sig för skratt!

Ridå!
Och vi övergår till bildkavalkad och tänker på detta med svårregiserade ungar och djur! Fast jag tycker att bilderna blev fina ändå! Trots oförmågan att ta regi. Och underbarast är nog denna bild, som jag smög mig till vid ett litet snack mellan Elvira och en av unghästarna

En sommarvarm mule mot en liten barnakind




Och så måste ju mormor få se Viran hoppa med Caruso











Det finns alltid tid till gosning och mysning med de unga hästarna. Men att tro att de ska låta sig regiseras till att ställa upp sig inför kameran är bara löjligt! 







Ajaja, fasiken. Glömde ju en  - även en ung hund vill ju ha gosning och mysning




Och sen avslutades dagen på Café August med ett gäng underbara arbetskamrater som bjöd på försenad födelsedagsfest för 95-åringen ..... Nej fasen, 28-åringen....... Nixpix, som Angelikas treåringen säger om det mesta just nu, det är inte jag som säger att jag är varken 95 eller 28. Det var Monica som hade lite svårt med årsringarna......
Tack för en underbar dag och en underbar kväll med många skratt!

Tjingalong "fyllasäsong" över för denna gång!

 

Det var liksom dags för den årliga pangschisresan till Fjollträsk. Fyra damer och ett tåg och tredskande signalljus i Gnesta.
Jag kan påstå, att när man sitter där mitt uti ingenstans, tittar på träd, betande kossor och blommande buskar, så går det ingalunda någon nöd på en. I alla fall inte första kvarten, när tågledningen förklarat i högtalaren att stoppet beräknas bli ca 30 minuter. Jamen, det kan man ju överleva lixom. Men sen beräknas väntetiden blir över timmen.... och nu börjar det krypa i hela kroppen och kossorna utanför i hagen och de blommande buskarna är inte fullt så vackra längre.
Men sen meddelas det, att som kompensation för väntetiden och för att göra folk lite piggare så bjuder det sjantila tågbolaget (nämnet inga namn!) på kaffe och bulle.
Å se, nu blev buskar och kossor genast lite vackrare igen. Och så rullade tåget på igen - i 300 m och man hade precis börjat hoppas på att kunna nå ankomstcentralen i modern tid. Men så är det stopp igen.......
Och nu har klockan tickat på oroväckande mycket mer än de där 30 minutrarna och det började närma sig lunch. Och ett tåg fullt av hungriga resenärer är inte att leka med, varför tågledningen denna gång bjöd samtliga resenärer på lunch! Och riktigt god lunch dessutom! Nu var vi ganska välvilligt inställda ändå..... men vi ska minsann använda oss av alternativa sätt att ta oss till östra Sverige hädanefter! Definitivt. Basta!
Tre timmar försenade kom vi trots allt fram till det årliga resmålet, men kunde ju faktiskt lugnt konstatera, att planerna för besöket fortfarande höll, med ett undantag. Shoppingrundan - eller snarare "titta-i-affärer-rundan" skulle utgå! NK, Åhlens, Axelssons och div små boutiqer skulle få klara ekonomin utan oss!
Det fick bli kulturens dag enbart!

Första anhalt - Medelhavsmuséet. 

Imponerande, som du själv kan se, om du följer länken ovan. Det som imponerade mest på undertecknad var dock detta;



terrakottafigurer i mängder! Allt från människor till djur, hästar i fyrspann framför små vagnar.
Ett utdrag ur texten från muséets hemsida;

------

Utställningens djärva gestaltning i museets klassicistiska rum har gjorts av Mattias Lind och Kristofer Jonsson vid White Arkitekter i Göteborg. Centrum i utställningen utgörs av kultplatsen Ajia Irini. Besökaren träder in i en stor monter och möts av nästan 1000 terrakottafigurer uppställda i en halvcirkel kring en helig sten. Uppställningen av votivfigurerna i montern återskapar det sätt på vilket de stod när de grävdes ut av de svenska arkeologerna.

-------

Efter att besök utställningarna var det dax för fika på mysiga Bagdad Café på muséet så att vi skulle palla för att leka stockholmare på riktigt. För här skulle äntras tunnelbana. Hit och dit och kors och bakåt och upp ur jorden och in på en buss. Å sen var vi äntligen ute på Haga, en oas i stenöknen!



Läs och begrunda



Så exotiska!




Men det var egentligen inte koppartälten som lockat oss ända ut i Solna utan fastmer
Fjärilshuset



En riktig djungel i storstadsdjungeln!




Och vi välkomnades av en indian



Vackra fjärilar, små pipande vaktlar att snubbla över på marken/golvet, fiskar i akvarier och några papegojor i burar. Imponerad!



Pirayavariant - INTE ATT KLAPPA PÅ



Desto trevligare var koi-fiskarna! Koi = japanska för karp. Vackra prydnadsfiskar för dammar även i vårt klimat, om man kan erbjuda vatten som inte bottenfryser och så är det ju bra om man inte har alltför många fiskmåsar eller hägrar i trädgården................

Och nu kommer vi till FJÄRILARNA. De var stora som sparvar - och de var överallt. T o m mitt i huvudknoppen på undertecknad några sekunder. Fjärilsfobi ska man INTE ha vid ett besök!




Små vaktlar, eller "kacklar", som mina barn kallade dem, när vi hade sådana i stallet på 90-talet




Melonhalvor var tydligen älsklingsmaten hos många av dessa "sparvstora" fjärilar







Och här snackar  vi skyddsfärg de luxe! Ser du fjärilen? Lövet?



Dags att säga adjö till de bevingade och de fjällförsedda invånarna i Haga.
Och efter att ha gynnat SL igen blev det tio minuter över för Svenskt Tenn på Strandvägen, i känd ordning på dessa resor. Och se vi hann till och med en god middag före tågets avgång.
So what - tre timmars försening på uppresan och vi hann hela programmet ändå. Man ska inte stressa här i världen och SJ får nog en chans till att skjutsa damerna till huvudkommunen eftersom de betalat tillbaka för förseningen. Och det vore ju högst oartigt att inte använda sig av det presentkortet på en ny resa.


Tjingalong försenadsäsong! (och det gäller även Skogstassematte, eftersom denna resa redan är historia, då den genomfördes i maj! Inte bara SJ, som är sena.......)

Jag började få  lite utställningsabstinens. Hade inte varit på My Dog i januari, inte i Västerås i april och inte i Skara i maj. Men för i hela friden, detta måste ju åtgärdas. Ett telefonsamtal till handlern - hörruduru, vi åker vällan till Vänersborg i alla fall? Vi BRUKAR ju göra det!
Efter samråd anmäldes hela högen av hammiesar, tre Skogstassar och en liten fin Fina från familjen Karlsson-Andersson, eller om det är Andersson-Karlsson. Skit samma, Fina skulle ut och debutera! Och Super Diva Fisförnäma skulle få följa med på "nåder", eftersom hon" fyllt veteran" och borde vila på sina lagrar. Men, men, kan ju vara roligt att ta henne med i alla fall.........

Vänersborgshelgen är årets mest idiotsäkra värmerekordshelg i utställningsvärlden, tätt följd av Ransäter. Men Ransäter brukar bjuda på praktfulla åskväder framåt eftermiddagen.......

Visst är det inte speciellt inspirerande att packa hundgrejor på morgonen och inse att man förutom sina egna regnkläder måste plocka med tre regnrockar a lá hammie!? Inte skoj, men "det klarnar säkert framåt eftermiddagen!"
Men jag glömde att det kan vara låååångt innan det blir eftermiddag! Och http://www.yr.no  och jag, vi är inte riktigt överens om NÄR eftermiddagen börjar!

Det regnade och regnade, och se, nu sken det upp precis när det var dags att ställa missibischin på världens kletigaste gräsgärde. För se det hade regnat hela natten i Vänersborg! Vått, vått. Nåja, nu sken solen lite småtrotsigt mellan molnen, så inga regnkläder togs på. Inte på mig, inte på vovvarna. Sen går man ca 200 m och HIMLEN ÄR VIDÖPPEN. Och det regnade inte på smått vis! Tennisbollar ramlade ner! Upp med tält, upp med hundbur, in med folk och fä i det torra. Trodde man! Råkade parkera tältet i en blivande swimingpool. Iväg och köpa en extra stor hundfilt att vika dubbel till den hund som inte kunde travas in i buren med de andra. Vi kom till ro. Någorlunda. Minst bekymrade var fyra stycken hammiesar! Lite våta, nåja, det går över! Och helt plötsligt var ring nummer 10 oxå en swimingpool, varför tävlingsledningen med ett raskt och väl överlagt beslut flyttar den en bit upp i backen framför oss. Kanon! Men nu hade man nog slut på band att markera ringen med för den blev inte större än mitt köksgolv...... Suck. Och med en storsprungen hammiekille var inte oddsen de bästa. Man måste gilla läget, fast det gjorde inte Lille-Pille-Bror.

Nä, det är nog dax att ta fram lite hundar och springa, tycker handlern. Mest för hon var sysslolös, tror jag.
Eftersom Fatou  var den som inte var staplad i buren, så fick hon först på sig "springsnöret". Nina går fem meter utanför ringen, springer tre steg och vänder sig om och säger - äähh, det där var väl ingen idé! Nähä, Super D vet vad hon ska göra!  Det var till att ta den understa i stapeln i hundburen. Alltid roligast att ta den som är underst, för då lixom ramlar den översta ner av sig själv. Precis som uppstaplade konservburkar på ICA.



Lille-Pille-Bror var inte helt nöjd med arrangemanget med ett litet köksgolv att springa på. Han fick excellent men tappade CK:t p g a att han inte brydde sig om att ta ut steget. Han är lite bekväm den rackar´n!

Men tjejerna tyckte det var helt ok att träffa domar´n och gjorde sitt bästa. Såväl fina Fina som de andra två. Fina Finas debut gav mersmak med ett fint excellent.




Ja, ni ser att vädret faktiskt klarnade upp efter lunch! Och det var varmt, på känt vis!
Super Diva Fisförnäma och Jonta-Ponta-Ridgenose tog sig sedan en dust om BIR:et. Och Skogstassematte hade den äran att få visa sin favvohund alla kategorier! 

När jag kom hem och satte mig att redigera kort blev jag helt förbryllad. Det är en snabla tur att Fatou har fyra ben, för Nina har tydligen sålt ett träben, som jag inte visste hon hade



Jag har inte löst gåtan med vart benet tagit vägen, men med på kortet är det definitivt inte!
Hjälp!

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig, som sagt. Det var meningen, att Lille-Pille-Bror skulle ta hem hammieduellen med någon av tjejerna som BIM, men icke. Fatou tyckte det var hennes dag, så hon drog till med Bästa Tik, Bästa Veteran och Bäst i Rasen. 
Det var första påminnelsen vem som bestämmer i utställningsringen. Hade tydligen glömt att domar´n kan ha ett ord med i laget.

Jag hade ju planerat att Super D skulle göra sig fint i en veteranfinal......... Men det tyckte inte domar´n! 

Sen hade jag tänkt att Lille-Pille-Bror skulle passa jättefint i grupp 6-finalen. Det tyckte alltså inte domar´n. Fast jag misstycker inte på stort vis, om det är Super D som får äran (kan ni förstå det?) i stället.

Och ibland är det ju faktiskt alldeles jättebra, att det inte alltid blir som man tänkt sig!

Jag har inte ett dugg emot att se Super D sträcka ut i en finalring!



 Men jag vidhåller, det var inte så jag hade tänkt mig.......

Och det här hade jag inte heller tänkt mig, men oooohhh så skoj. Uttagen i "de fyras gäng", så VANSINNIGT skoj, min veteran sämst fyra i gruppfinalen! Nöjd var bara förnamnet.




- Och till fjärdeplatsen vill domaren att det går en petit basset griffon!

Sämst trea!!! Jiiihaaa.

- Och på tredjeplatsen vill domaren se . . . . . . dalmatiner!

Och nu - sämst tvåa! Helt osannt - jag tror jag dör - jag tror jag svimmar - och skakar lite oförstående på huvudet.

- Nu vill ve se de två kvarvarande hundarna i ett extra varv....

Jag får ståpäls värre än en american akita, när folk applåderar när hundarna springer.

- och på första platsen vill domaren se........  den hund som springer först!

Och här vänder sig min dotter om och kollar in läget. Och med hakan vid knäna kommer konstaterandet,
JAMEN DET ÄR JU JAG!!!

Ett och två i gruppfinalen (Jeanette Spångbergs bayerska spårhund, "Berit)



Och det är ju trevligt att det inte alltid blir som man tänkt sig!




Och här någonstans, har dotter Nina insett att det faktiskt inte alltid går som mamma tänkt (något hon dock fått inpräntat sedan barnsben - mamma bestämmer   :=))  Glädjetjutet och hoppet är ett faktum i nästa sekund! Det här är bara ansatsen!

Och det var nog inte helt enl Ninas tänk heller detta, för hon glömde att en hammie har FYRA ben som ska rättas till inför fotografering


 Men vad gör det, när en jovialisk dansk domare, Kresten Scheel, hjälper till.... Fast Super D ser ut att ha åsikter om tafsandet på hennes ben

Och vem i hela världen är ledsen över att få åka 36 mil en dag till för att tävla i en BIS-final, som man vet av erfarenhet vinns av "vissa" hundar och placeringarna 2-4 tas av de andra flashiga raserna..... Men man kan ju inte lämna walk over trots en mycket livlig diskussion i det skogstassiska hushållet på kvällen om nödvändigheten att åka och starta i något som man ändock vet man förlorar. Men har man världens finaste hammie, så ska hon minsann in i BIS-finalen, kosta vad det kosta vill! Bara för glädjen att få hämta den där silverfärgade tröstrosetten, som i alla fall bevisar att man deltagit i en BIS-final! Dyr rosett, men ändå.......

Och på söndag morgon var det bara att konstatera att det inte blev som jag tänkt mig då heller. Det regnade, och regnade lite till och så mitt i alltihop kom det en skur. Och därefter fem minuter solsken från ingenstans! Men supporterlekkamraten Ingrid och lilla attacktaxen Xaga skulle med och heja vid ringside. Åska, drivis och en och annan tornado skulle inte hindra oss!

Och bara så ni vet - om man åker vägen Karlstad - Vänersborg och kissar i Brålanda så är Mellerud helt onödigt! Det ligger lixom "i vägen" för 45:ans trafik. Ja, det är inte jag som bestämt det, men lekkamraten hävdar med stor bestämdhet detta faktum. Och lite onödigt är det nog. Säffle är ju en liten fin stad vid Vänern, Åmål är ju "alltid något", Brålanda har sitt Rasta där varenda buss stannar och varannan bilist,  Vänersborg är ju "Lilla Paris". Men Mellerud " är helt onödigt"

 

Världens coolaste Super D tältade i sitt i all hast hemsnickrade tält bestående av en "go-filt" och ett rejält paraply. Vi andra fick bli blöta...........


Domaren på plats - namn förträngt - men han var i alla fall från Serbien och var veterinär. Men namnet??? Skäms lite.




Och in kommer det hundar - mer eller mindre blöta (taxam att jag inte har pudel, modell stor)



Och efter lite show i ringen åker alla ut och får vänta utanför varefter nummer fyra i BIS-finalen kallas in. En liten korthårig taxameter
- och på tredjeplatsen kallar vi in representanten från grupp nummer sex.

Att jag inte välte lekkamraten, när jag slängde mig glädjestrålande runt halsen på henne! Hund och förare hade redan hunnit undan, det var nog tur det!

Om den domaren tycker vi, brukar handlerKarlsson säga. Jag håller med.
Och det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig!!!!!!
Ledsen? Inte alls! Även om jag själv tror det, så är det inte jag som bestämmer........




Tjingalong - inte-bestämmer-säsong!!