Nya erfarenheter....
Lekkamraten och Skogstassematte har varit på utflykt igen. Fast nu är det i och för sig länge sedan sist. Vi har varit väldigt hemmabundna en period. Men idag bar det iväg - igen. Riktning österut - med en försiktig undring på utfärden - "vi behöver väl inte åka E 18 tillbaka va´? - Närå, det finns andra alternativ, hihihi.
Att vårt land är hemskans långt från söder till norr - sisådär 157,2 mil långt och 50 mil brett, vet vi väl alla. Men om lekkamraten och jag kör bil, så skulle landet bli betydligt längre, eftersom vi ibland kan köra fem mil för att förflytta oss ca 1,4 mil i sidled.... Mer därom senare.
Vi har varit på ISLANDSHÄSTTÄVLINGAR idag på Örsta Kulle i Kumla. Gamla kära hopptävlingsplatsen! Det är en "skum" värld att kliva in i "islandshästvärlden". Inte på något sätt lik den "hästvärld" som jag uppfostrat mina barn att leva i och handskas med sina hästar i. Bara att närma sig tävlingsplatsen utlöser första hakfallet - en eller ibland flera små islänningar går tillsammans i små egna, för dagen uppspända privata små hagar, sisådär 4x 4 m i storlek. Och där stannar dom!!! Prova det med en normal halvblodshäst eller för all del explosiv tävlingsponny, på ett främmande ställe! Och nu pratar vi inte ens om elstängsel, närå, bara fyra hörnstolpar och lite vita snören. Plättlätt. Vadå stalllplats??? Och man lastar ur sina hästar ur transporten i bara grimman för att sedan helt sonika binda fast densamma i nämnda transport och sadla på. Ockockock, hakan ramlar ner till knähöjd på en mamma som städse tjatat på sin avkomma om vikten av horsemanship vad gäller handhavande av hästen, för sin egen och andras trygghets skull. Men islänningar, som är hästar fast små men ändå inte ponnyer, har en alldeles egen avdelning i regelboken och man traskar t o m iväg till veterinärbesiktning utan huvudlag och nummerlappar. Undrar om jag hinner bli tillräckligt gammal för att tycka att det är okey?
Det bär som emot lite........ Och med mitt gamla tänk och i min gamla värld väljer man inte själv i vilket varv man vill visa sin häst - hästen ska helt enkelt vara lika väl arbetad i båda sidorna, lika villig att fatta såväl höger som vänster galopp. Konstigt var det - men ROLIGT var det oxå! Och jag befarar, att det inte var mitt sista besök på tävlingar för dessa märkvärdigt annorlunda hästar.
Lilla Xaga var oxå med och tränade på att vara social med allt och alla. Inga problem - hon heter numera Attacktaxen p g a sin enorma drift att rusa på alla för att dela ut pussar till såväl stora som små. Och barn är verkligt kul varelser!!!!
Att kolla in hästar är oxå otroligt spännande!
Nina med Gimsteinn från Östra Greda, alias "Prinsen"
Fullt ös - medvetslös galoppmomentet i fyrgången
Och så i någon tocken däringa islandshästgångart - tanttölt, ganska för fort tanttölt och in-i-helsicke-onödigt-forttölt. Undertecknad har minsann provat på det sistnämnda, men då döptes gångarten om till "titta-jag-kan-minsann-nästan-oxå-tölt" och en smått euforisk känsla infann sig under dessa sekunder. Men eftersom den sortens tölt inte alls är så bekväm som reklamen låter påskina, så fick det inte blir mer än en kort sträcka =) .
TILL Örsta Kulle var det 10,5 enligt eniro.se men det innebär enligt bilens trippmätare, att det var 15,5 DÄRIFRÅN. Det är ett underligt land detta. Det är inte lika långt åt båda håll, eller? Närå, det var ju den där specialhobbyn lekkamraten och jag har, att i största möjliga mån undvika E 18, E 20 och alla andra vägar med prefixet E. Det är kul. I alla fall när man på väg från en viss plats bara bestämmer sig för någorlunda riktning och tar solen och månen och eventuella stjärnor till hjällp med navigeringen. "Däråt är väster - och vi ska västerut!" Kör! Vi hittade diverse små byavägar bort från Kumla och vi åkte och vi åkte, till rakt fram ibland, till vänster ibland och dessemellan någon högersväng, men definitivt inte österut. Och vi njöt av ett i Närke betydligt mer vårfagert än vad Värmland bjussar på just nu. Gräsmattor färdiga för klippning och mattor av vitsippor i ekbackarna. Men halleluja, nu var relischöseriet nära igen! Åsså kommer vi så fram till ett ställe där de gulsvarta byanamnsskyltarna helt plötsligt ersättes av en alldeles vanlig blåvit vägskylt efter 5 körda mil, pekande österut och vad står det på skylten - KUMLA 14 KM. Ridå. Det var ett av våra bättre försök att undvika E 18.
Vi är SÅÅÅÅ duktiga!
Tjingalong utflyktssäsong
