kennelskogstassen

Jag har ingen som helst ordning på mina blommor. De verkar f n vilja blomma utan någon som helst koll av almanackan!









Åsså en nykomling i gänget -






Tjingalong - blåssäsong (ute i alla fall)

har jag fått idag. Sisådär 250 kr kostade den och den ska tydligen fungera en liten tid framöver. Ända tills skinnet på något sätt töjer ut sig igen. Nix, någon botox har jag inte utsatt mig för, men jag har utsatt mig för en kirurg med kniv - för 250 kr. Okidoki, man får ju kanske en lyftning à la kökskniv för det priset,  men ändå......


Före lyftet - och någon efter-lyftet-bild blir det inte................hihihihi




Sen ett par år tillbaka har jag nämligen haft ett envist sår i pannan. Ibland har det läkt - har jag trott. Men så huxan fluxan har det varit på plats igen. Såret. Ibland fem öre stort (vem minns hur stor en femöring var?) och ibland tio öre stort. Ibland bara missfärgat, som rosa pantern eller så, men ibland dripp droppande blod. Trist historia. Och till slut ger ju den mest envisa kärring med sig och inser att all världens kortisonsalvor inte kommer att lösa problemet. Ergo, vårdcentralen anropas. Vårt ursvenska "vårdcentralsremisssystem" är en historia för sig. Hur många gånger har man inte fått gå med problem onödigt länge därför att en del, dock inte alla, läkare på något sett ser det som en prestigeförlust att remittera en patient för vidare vård. "Kan sälv", som två/treåringen säger!  "Kan sälv" jättebra. Och så finns de där läkarna som omedelbums inser sina tillkortakommanden och skickar iväg patienten med ilfart till de "stora" medicinmännen (som idag ofta består av små näpna tjejer i sisådär 30-årsåldern!! När blev de så unga??). Den festligaste av dessa ilfartssnabba remisser fick jag i höstas, då jag äntligen fick rumpan ur vagnen och sökte för mitt kastmärke i pannan. För en gångs skull var läkaren en man, och i min egen ålder, - 10 bast kanske. Han tittade på såret, den dagen illrött, och konstaterade lugnt att "det där är med 99 % säkerhet ett s k basaliom , s k basalcellscancer, vilket oftast är en snäll form av hudcancer. Det skulle vi nog ta bort." Sen tittade han i min journal, tittade på mig över glasögonkanten och säger; "Men du, du är allt fortfarande gångbar på  marknaden, så jag vill inte skära själv, utan du får remiss till hudmottagningen". HAHAHAHA, en av de bättre komplimangerna det senaste året!
Nåja, efter tre månader så fick jag så komma till hudkliniken. Träffade där en liten utländsk läkare, 160 cm hög och i 30-årsåldern,  med en ganska bristfällig svenska, som tittar på mig och sen säger  "Nej det där vill inte jag ge mig på, det blir inte snyggt (underförstått "och det vore ju synd....." hihihihi) utan du får remiss till öron-näs- och hals mottagningen. Dom är vana att skära i ansikten! "
Och så går det ju alltså ytterligare exakt tre månader. För säga vad man vill, nu för tiden håller landstinget på vårdgarantitiden, i alla fall med att erbjuda ett första besök! Sen kan det ju dra ut på tiden igen.................Nåja, den här gången drog det inte ut mer på tiden utan exaktement tre månader efter remissen från hud till öron-hals o s v-mottagningen, så hade jag min operationstid idag. Jiiihaaaaa.  

Och det var nu nästa trevliga komplimang kom! Visste ni att jag har så slät fin panna att det var ett riktigt grannlaga jobb att sätta kniven i mig?! Hihihihi, en panna som det ska skäras bort centimetrar ur ska helst vara lite lagom veckig, så det finns hud över att dra ihop efter att man tagit bort en remsa. Det höll på att sluta med att jag skulle få donera skinn till pannan från ...? Ja, vart skulle de hitta något skinn till övers? Inte vet jag, men nu fixade det sig i alla fall. Med kommentaren från den lilla dockan till läkare (det är väl inte förnedrande att säga så?), att "nu har du fått en liten ansiktslyftning idag, och du kommer nog att se lite förvånad ut en tid, eftersom jag fått dra ihop pannan så ögonbrynen lyfter sig lite. Men var lugnt - de åker nog ner igen............."

Jahapp, så ung är jag! Frågan är om man skulle träna på Iatt rynka pannan lite, så det finns skinn över till framtiden om det skulle behövas!

Och i lördags hade vi 30-årsfest för Andreas. Härligt!



Och syskon med sambosar och barn var där

Syster Anna Maria



vars sambo Björn nästan lyckades undgå kameran hela dagen, men trägen vinner.....




deras gemensamma illbattingar

raraste lille Filip




och de underbara charmtrollen Erik och Alva






och så har vi då hela "familjen Nysäter"



Nina och Janne med Elvira och Carl

---------------

Ormvråken har börjat patrullera över skogskanten, tranan går omkring i snön ute på gärdet och bofinken fladdrar omkring - DET ÄR VÅR.

            Tjingalong värmesäsong (snart)                 

undrar, så kan jag härmed  meddela, att chockladen är återfunnen!  Men den har tydligen vandrat runt lite
i huset, innan jag, p g a husse Skogstass´ slarv, hittade den. Jag fick nämligen tips från våra holländska
vänner var jag skulle söka (husse Skogstass tänkte inte på att datatrafiken är snabb, så han gömde
godiset med vittnen i köket....   hähähähä). Men jag kammade noll, tips till trots. Så när jag nöjd och
belåten läst mejl från Holland och skulle förse mig med godbitarna, så var dom likt förbaskat BORTA. Igen.


Växthus för godis, sä här serverades godbiten i fredags kväll
Vän av ordning ser att det är vinglas till växthus. Hmmm, det gäller att blidka den Skogstassematte
som man retat upp genom att gömma chocklad!




Men nu kan jag alltså meddela, att godiset är återfunnet. Jag tror inte att det försvinner igen........
Men jag måste medge, att husse nästan överträffat sig själv i fiffighet.

Kommer ni ihåg de här gammaldags kryddhyllorna?



Vi har en sån, fast den är kvadratisk och står inställd i skafferiet, där aldrig någonsin någon (tror jag)
lägger någonting för förvaring. Men hyllan står där, gömd med kortsidan mot dörren och det skramlar faktiskt runt några gamla riskorn, en hög gammalt potatismjöl samt några röda linser m m i den. DÄR återfanns alltså delikatesserna.
Jag skulle ALDRIG ha fixat att hitta dom, om inte OM hade varit. MEN ibland straffar Vår Herre  Skogstassehusse, när han gör illdåd mot mig. Vid senaste uttag ur "godisautomaten" glömde han nämligen att peta in
lådan helt. Och halvöppna grejor väcker förstås nyfikenhet - och SE - där var mitt guld!!

 Och så ett förslag från Nel i Holland, som tillsammans med sin Henk lyckats att läsa min
blogg (nä, de är inte svensktalande, men jobbar på det........ Bra dessutom!)

Tjingalong, chocklad is gone
(fast det är den ju inte längre)