kennelskogstassen

Förra veckan satt jag vid kaffebordet på jobbet på eftermiddagen och hävde ur mig - Ska du följa med till Nina  i Nysäter och rida Anna? I samma sekund bet jag mig i tungan.  - Faaaaan, JAG VILL VÄL INTE RIDA!! Har  inte ridit på fem år eller så, och det har gått alldeles utmärkt! Fast - det har dragit i ridtarmen, när jag på skogspromenaderna med hundarna mött ryttare i skogen. Åhhh, rida i skogen en vinterdag och få snö mellan halsen och kragen, brrr, så härligt, en vårdag med koltrastens underbara sång i öronen, en sommarkväll med alla underbara dofter från allt som blommar, en höstdag med alla dessa underbart vackra färger och lukten av mylla i näsan. Hmmmm, nä, det är dax för en upplevelse igen! Skogen - häst. Yeaaah! Nåja, nu var orden utsagda och någon däruppe måtte ha hört mig för Anna nappade direkt med ett något förklarat sken runt sig. För sent alltså, eftertankens kranka blekhet fick kastas åsido. Här skulle minsann ridas! Och lite efterhand så vande sig mitt inre vid tanken på att ånyo sitta till häst. Någonstans ifrån måste ju den förflugna tanken ha kommit - ett bättre jag som insåg att det nu var hög tid! Och sen började ångesten i stället att det INTE skulle bli av. Alltför dåligt väder, typ åska och drivis, någon behagade bli sjuk, bryta benet, whatever.
Onsdagsmorgonen kom, med ett absolut hejdlöst vackert väder utan att vara alltför varmt. Snacka om tajming i kvadrat! Och ingen ringde sig sjuk, varken jag, Anna eller dotter med barn, som hade fått det tvivelaktiga nöjet att bjuda på hästar och allmän förlustelse för två tillresta "hästturister".

Vi möts av barnbarnen, Carl och Elvira, som har börjat plocka in hästar från hagarna till oss. Här kommer Carl med mormors häst, Skima. Det här var ett arrangemang med vilket inte den unge mannen var helt nöjd. Skima är hans sommarhäst, inlånad till honom, under sommarlovet. Och nu kommer alltså mormor och knycker Skima medan han själv får rida Bjarki - inte helt ok i den unge mannens värld! Det får vi rätta till en annan gång!
 



Nåja, borstarna och sadlarna kom fram och hästar putsades och försågs med utrustning.

Anna och Vildros. Vildros som inte helt förtjänar sitt namn, då hon är en tämligen välartad häst.




Vissa små damer är mer noga med att det är små tofsar i manen och små stjärnor i pälsen på bakdelen av hästen än att blankborsta....





 

Och så undertecknad Skogstassematte med Skima. Tagen sitter fortfarande i! Men så var det ju det här med en halvt obrukbar arm, som gör att ryktborstar och andra verktyg måste skötas med fel hand. Men det fixar sig!
Ända tills ...........   det var ju det här med att sitta upp! Vänster fot i stigbygeln, vänster hand i tygeln vid mankammen och höger i sadelns bakvalv och så HÄVER man sig upp. Trodde jag, ja! Har väl gjort det miljontals gånger under sisådär femtio aktiva ryttarår.
- Nina, har du en pall? Annars kan jag ju inte sitta upp!
- Mamma, det är inte en kamel du ska klättra upp på!
- Mmm, men ändå..........
Islandshästar är inte speciellt höga. Men nog är de sisådär 1,30 cm FÖR höga ! Trösklar är ok att kliva över, men att genomföra ovan beskrivna ritual och komma underfund med att bakdelen väger 20 kg för mycket, DET ÄR DEPRIMERANDE PÅ RIKTIGT! Alltså PALL! Behöver jag förklara, att jag inte fick någon pall?! Det ingick inte i dotterns värld att hålla sig (eller sin mor) med en pall, när man ska "klättra" upp på en 1,35 cm hög häst.
Hmmmm, på något underligt sätt lyckades den icke-fungerande högerarmen övertyga bakdelen om att det var helt rätt att elevera uppåt - trots allt.
         Bildbevis!

 

Nåja, övriga deltagare på utflykten svingade sig lätt och elegant upp i sadlarna - förstås.

Och vi red iväg i ett sommarfagert Värmland - vackrare än så blir det inte! Jag måste absolut köpa mig en pytteliten digitalkamera att ha med när jag hädanefter kommer att rida ut med dotter och hennes barn (och Anna förhoppningsvis oxå). Ohhh, så mycket jag skulle vilja förmedla de underbart vackra vägar/stigar vi red med guldgula kantareller i kanten av stigen, med hallonbuskar fulla av röda bär, med dikeskanter fulla av doftande älggräs. Det går inte att beskriva syn- och doftintryck!
Och någonstans däruppe på skogen - JAG ÄR KISSNÖDIG. Och inte av den lilla sorten! Att försöka koncentrera sig på att tölta islandshäst och vara kissnödig, det är ingen lek! Jag lovar. Att trava och rida lätt är helt ok. Men att tölta och knipa - GLÖM DET! Slängde så Skimas tyglar till dottern (jisses så lättparkerade dessa islänningar är!) och rusade till skogs. Puuuh. Men sen då. Jag glömde en sak. PALLEN och uppsittningen. Efter en längre stunds ridning är den förbenade högerarmen inte med på några mer uppstigningsförsök. SKA JAG GÅ HEM???? "Det ville være helt ulikt meg da. (Yes, farligt nära norska gränsen). Men om man har en dotter som jobbar med hästar och när hon inte jobbar med hästar i stället jobbar med grisar och återstående tid (var hon nu hittar den) tillbringar sin tid med att lyfta skrot och ro låtsasbåtar på ett gym, så kan det ju inte vara hela världen att återställa sin mor i sittande läge på en (fyrbent) islänning med hjälp av superduperkrafter. Närå, dottern satt av sin Lippertau (den absolut vackraste islänning undertecknad sett. Nu pratar vi HÄST), flinade brett och väntade till modern lite omständligt lyckades få vänster karda om tyglarna i mankammen, satt vänster fot i stygbygeln och låtsashögerarmen i bakkanten på sadeln. Och DÅ - kom hissen! I form av en raketstöt i den ädlare av Skogstassemattes bakre regioner. Tjoff - innan jag hann dra andan satt jag i sadeln. Och tur nog stannade jag där. För det var farligt nära att den där raketstöten hade fått mig att landa i en oprydlig hög på andra sidan hästen. Suck. Måste nog ha ett resonemang med högerarmen om nödvändigheten av att kunna äntra en liten häst ute i skogen!!

Vi red och vi red och vi red och så var vi helt plötsligt i Långseruds socken (Boysmatte - jag menar förstås Långs´re - bara så du inte blir förvillad......). Och så var vi i "kohagen", en underbar liten sandstrand, känd bara för traktens boende. Och där har Nina fixat lov att rasta med hästarna och vada ut i vattnet. Mmmmm, flashback, flashback. Ridläger på sextiotalet!!!!

- Mamma är lik sin mamma. Ja, kvinnans lott i livet är densamma...........   Det var en dag fylld av flashbacks. Bakom mig red Elvira på sin B-ponny Dino, snett framför red lille Carl och så hörde jag Elvira sitta och sjunga och nynna på någon visa som hon bara känner till själv. Och lille Carl började bli otålig eftersom det inte galopperats på tre minuter. Herregud, jag förflyttades 20 år tillbaka i tiden och själv sitter jag på Hansi, mitt underbara halvblodsto som följde mig så många år, och bakom sitter Nina på sin irländska kritvita C-ponny Pride of Athlone,  "Dingis" (himmel så vacker han var!) och framför mig har jag Andreas på Ninas B-ponny Inferno. Den ene sjunger och den andre vill galoppera. "På tok för lite galopp", som ett annat barn i bekantskapskretsen sa, när han som sexåring skulle börja rida på ridskola. Och tillbaka till nutid igne och jag hörde Ninas kommandon till sina barn; exakt desamma som jag själv gav henne och hennes syskon, när vi red ute i markerna. "Sakta av nu när vi rider över det här gärdet. Det bor rådjursmammor här med sina barn och vi ska inte skrämma dem" Och upp skuttar förstås ett rådjur. Hur underbart många gånger har man inte sett den synen på ridturer genom åren. Och jag ser hur hon elegant fångade in Carl på insidan, mellan sig och dikeskanten, när en bil närmade sig. Så visst är det så  - Mamma är lik sin mamma. Ja, kvinnans lott i livet är densamma...........  Men vår lott har nog inte varit riktigt densamma som den knäskurande kvinnan i Siw Malmqvists låt! Priviligierade är väl snarast det ord vi kan säga, men lika är vi visst!

Bästaste Anna blev VÄLDIGT förtjust i sin Vildros, lättöltad och pigg och med härliga gångarter. Men sen, vid hästarnas lilla bad- och äta-gräs-rast i kohagen  fick Anna byta till Ninas Lippertau (eller hur det nu stavas, men det lär betyda "den som trippar lätt på tå" - så träffande namn!). Och nu blev den första kärleken lika blekt rosa som en äkta vildros. För Lippertau var hästen med DET "lila extra"! Nu blev kärleken röd. Och Anna töltade och töltade och galopperade ikapp med ungarna på en äng. Och då kommer, bakifrån, Nina ridande på Vildros i en gångart som varken Anna eller jag skådat tidigare. Ökad tölt. Och jag kan garantera - det gick lika fort som när ett halvblod kommer i en skön galopp. Och absolut blixtstilla på ryggen på Vildros sitter Nina och bara njuter. Nästa gång ska kameran med! En kamera med rörliga bilder! Jag trodde nog att det var flygande pass, som var den mest extrema gångarten på dessa hästar, men denna ökade tölt var mycket, mycket mer imponerande! Att bara hinna få ner fötterna i rätt turordning i den farten! En galopperande häst svävar ju långa bitar, men islänningen har ju ständigt en fot i backen. "Importerade" på riktig blev vi.

Hemma igen!



Och Anna vill njuta lite till av Lippertau och töltar runt lite på stallbacken, bara för att vi ska kunna föreviga detta



Hästar sköttes om och släpptes i hagen och sen FIKA. Gissa om det kändes alldeles nödvändigt efter ett par timmar på hästryggen! Fika, glass och bara fortsätta att njuta av den underbara sommardagen

Och flashbacksen fortsätter att försätta hjärnan i en tidsålder för 20 år sedan. Mina barn hade oxå en sån här lekkamrat 




OCH den här leken har jag sett tre ungar genomföra absolut hur många gånger som helst. Ensamma, med varandra och med kamrater. Först rider man i två timmar och sedan fortsätter man att leka häst. Och då förstås hopphäst (har ALDRIG sett en unge leka dressyrhäst någon gång!!!)



Och när man inte hoppar själv så kan man låta Ådi vara häst!



Dax att skicka Elvira på friidrottsläger. Hon hoppar snart som Kajsa Bergqvist, men stilen är kanske lite annorlunda.



Och Annika min vän - träningsvärk ÄR för mesar!

Tjingelong islandssäsong