kennelskogstassen

cker saker från mig!! Jopp, det är alldeles jättesant. Och den här gången, precis som alla andra gånger, bara för att retas......... Jag har nämligen en lidelse här i livet. Nä, jag har fler. Men bara EN som tidvis är lite småskadlig. Ähhh, det där var dumt skrivet. När jag tänker efter, är varenda lidelse jag har, skadlig på något sätt. Jag    hästar. Och det har verkligen varit SKADLIGT genom åren. Jisses så många blåmärken, hjärnskakningar, av-brodd-igenomtrampade-tår, trasiga glasögon mm som dessa underbara varelser förorsakat.
 Jag  förstås oxå hundar.......någon som trodde något annat??!! Och de har väl inte heller varit direkt oskadligt genom åren. Som tioåring fick jag mitt första hundbett (trots många rent suicidala hundkontakter långt tidigare i åldrarna, som när pappa hittade mig hängande runt halsen på en STOR boxer. Jag lär då ha varit i tvåårsåldern och fullständigt förhäxad av boxerns dräglande nylle. Allt enligt pappa, som nog själv höll på att stryka med av hjärtslag vid åsynen av den enfödda avkomman, nästintill ihjälslickad av en vänlig jycke).  Jag vet åtminstone två personer i min omedelbara närhet, som inte gillar att jag talar om, att det i min tioårsålder bakifrån bitande monstret, var en drever. Nåja, nästa attack var från en chihuahua, när jag någonstans i 25-årsåldern, skulle hjälpa en kompis att klippa klorna på den näpna varelsen. Jag borde ha anat oråd, när någon ber om hjälp med kloklippning av en så liten hund. Ibland är jag mer än lovligt korkad. Jag tycker fortfarande varken om drevrar eller chihuahuor.  Nästa påminnelse om min dödlighet fick jag av en av mina absoluta älsklingshundar genom åren. Den underbara, snälla, klyftig-korkade Ruff, en airedaleterrier. Han höll på att bli min död, när jag var ute och cyklade med honom och han helt plötsligt kastade sig rätt över mig, över cykeln och rätt över vägen och ner i diket på motstående sida. Ett rådjur kom lite för nära.......... Tror att jag fortfarande har lite smågrus kvar i skrubbsår på knäna efter den incidenten. Efter det band jag fast Ruff i en skalm på vår shetlandsponnys rockard, när det var dax för motion av  häst och hund. Monty och Ruff höll exakt samma fart och Monty lät sig inte rubbas av att hunden kastade sig iväg åt något håll. Och de kom väl överens. Problem solved. Sen var det visst något om en schäfer som drog ner mig i ett dike vid tolkning på skidor efter henne. Det gick fort, diket var fullt av snö och matte sjönk. DJUPT. Och de allerstädes närvarande barnen höll på att skratta ihjäl sig. Säg den, som lätt tar sig upp ur ett dike fullt av snö, med ett par skidor fastsatta på fötterna, allra längst ner i snöhögen. Glöm det. Snö upp till mitt på magen.  Jag vägrar att komma ihåg hur jag räddades ur situationen. Men säkert kan något av mina barn påminna mig om den saken. Jag är övertygad om att någon av dem fick gräva upp mig. Och jag kan än idag se hur schäfern flinade i mjugg. Sabla hundar!
Sen vägrar jag att komma ihåg fler fadäser i hundvärlden. Och snöhistorien gjorde mig ju inte illa förstås. Bara knäckte mitt ego lite granna.

Jaha, och så har jag då ytterligare en STOR lidelse. Chocklad. I alla former. Söt chocklad, mörk chocklad, praliner, kakor, you name it and I eat it!  Förra helgens gäster från Holland "presentade" oss bl a med en sån här ask med belgisk chocklad.





Någon som blev glad, tror ni? Jorå, husse Skogstass blev oxå glad, eftersom vi dessutom fick en STOR härlig röd edamerost. Lagrad och smakrik - långt ifrån den smak vi är vana vid från våra trinda edamerostar på julbordet. Jag gick i spinn på chockladen och husse förstås på osten. Och därvid borde det väl ha kunna vara 1 - 1, så att säga. Men nehej då, någon gång i måndags FÖRSVANN min chocklad. Här kommer man hem från jobbet, trött som en gnu och vill bara sjunka ihop med en (eller två, eller tre, eller femtioelva) chockladbitar i soffhörnan och titta på Two and a Half Men och så är godbitarna borta! Lixom Skogstassehusse, som sitter i godan ro framför datorn och lägger patiens och ser helt oskyldig ut. Men jag började ana de s k ugglorna i mossen. En hel chockladask försvinner inte spårlöst. Men det verkade den ha gjort. Jag smög omkring och tittade i skåp, kylskåp, barskåp, varenda jäkla skåp i hela köket. Samtidigt ville jag ju vara tyst som musen och inte avslöja att jag var på chockladjakt. Det skulle  bara ha gjort att någon, och jag säger inte vem, skulle sitta och flina förtjust framför datorn. Blähä, jag fann förstås ingen chocklad. Det fick bli en kaka i stället och jag tror att besvikelsen hördes ända ner i mina fotsteg, för efter en stund hörde jag  "va´letar du efter gumman? Sugen på nå´t, eller?" 
Tro inte, att jag låtsades om att jag var besegrad. Närå, "ville bara ha en kexbit, sköt ditt du."
Hmmm, jag var fortfarande inte HELT säker på Skogstassehusses busstreck. Det händer att jag gömmer saker för mig själv oxå. Inte medvetet visserligen, men borta blir de.......
Men det blev tisdag och onsdag och det dök fortfarande inte upp någon kartong med belgisk chocklad. Suck. Och jag vägrade att tigga och be............
Hade ett sent möte på torsdag kväll, kom hem vid pass 20.30 på kvällen. Alla som känner mig vet, att då ska jag ha sovit framför tv:n en stund redan, så jag var verkligen trött. I köket möttes jag av husse Skogstass, som såg ut som om han gjort ofog (igen). Jaha, och på köksbordet, på dagens tidning, stod ett upp-och-nervänt glas, och i "växthuset" under glaset växte en CHOCKLADBIT, omisskänligen en bit ur den åtråvärda asken.
Smask - men någon mer chockladbit kom inte fram. Nu skulle jag alltså sättas på både bantning och psykbryt! Men det gäller att hålla god min i rävspel, så jag tackade för min bit och låtsades vara jättenöjd med BARA EN BIT.  Grrr.

Fredag morgon. Jätteroligt sudoko och husse och matte Skogstass blev sena vid frukosten. Oooops, ska vara hos sjukgymnasten om en liten, liten stund. Snabbdusch, ut med hundar och kom in och fann, att Skogstassehusse hade brett ett par lunchmackor åt mig. Det har aldrig hänt - och kommer nog aldrig att hända igen.
Slängde ner mina mackor, drog iväg till sjukgymnasten, drog därefter till möte på jobbet och klockan 12.oo sjönk jag ihop med några jobbarkompisar vid lunchbordet. Mmmm.
"Vad i hela friden har husse lagt emellan ostskivorna?"
Jag brast ut i ett gapskratt, som fick hela enheten att vända sig till mig och mina lunchmackor. Jissse,  hur mina arbetskamrater lät och såg ut, när jag befriade en belgisk chockladbit ur sin fångenskap mellan två ostförsedda mackor!
Nu förstår jag varför det helt plötsligt var så roligt att bre mina lunchmackor. Vad jag däremot funderar över är var jag kommer att hittar nästa chockladbit. Husse är nu i skogen med Lillebror och jag har gjort ett sista desperat försök att hitta den gömda asken. Jag har nu gett upp. Jag kommer att må mycket bättre av att inte hitta den.



Lilla Tasselina Bråkstake kollar tv - läskig film (De 101 dalmatinerna)

så hon tittar bara med ett öga






Kan tulpaner, precis som chocklad, bli en last/lidelse? Jag" presentades" av våra holländska gäster med en stor kartong blomsterlök oxå. Fast just nu, när det snöar över 2 ha Solberg, känns det väldigt avlägset att få peta ner lökar i backen.





Super Diva Fisförnäma, förstås






Japp, nu snöar det alltså igen. Husse har givit sig iväg ut i skogen med Lillebror och Tasselina Bråkstake och Ridgenosen håller ordning i hundgården några timmar medan jag och Super D  fortfarande går omkring i morgonrockarna. Jorå, Super D har egen!  Ni tror väl inte att en så prominent hund saknar pyjamas och morgonrock!


Tjingalong snösäsong fortfarande

och det har vi, d v s Skogstassefamiljen, blivit varse under senast förlidna februarivecka. Vi har nämligen bekanta och vänner lite här och där i vida världen, precis som de flesta människor av idag. Bl a har vi fått nya bekanta genom vårt gemensamma hund-,  och i synnerhet hamilton - intresse. Vi fick t ex "hundbesök" från Kanada för några år sedan (se på hemsidan) och nu  har vi (eller kanske hundarna???) haft besök från Nederländerna senast förlidna helg. Och det var alltså det här med att tänka lite olika. När vi p g a en oerhört efterhängsen och snörik vinter bara vill packa våra väskor och dra till Pippi Island, Thailand eller Australien, ja då packar ett gäng mellaneuropéer sina packsäckar för att komma till Värmland och frysa rumporna av sig genom att kliva omkring på snöskor i de värmländska skogarna, åka hundspann så snön yr i Stöllet, sova i tipi i minus femton graders kyla och utsätta sig för diverse andra köldchocker! Brrrrrr, som Casper sa, när han såg en naken häst mitt i vintern! Det är tur för alla företagsamma turistentreprenörer att det går att göra pengar på kylan och snön. Och för att vi nu inte skulle ge våra holländska gäster en värmechock vid besöket på 2 ha Solberg, så fortsatte vi deras semestervecka i kylans tecken. Och det är ju inte så svårt, när termometern varje morgon lyser illröd runt minus 20-strecket. 

I söndags förmiddag packades så husse Skogstass´ "missibischi" med släpvagn med därpå stående snöscooter. Här skulle det köras scooter så snön yrde! Och kommentarerna från våra gäster lät inte vänta på sig. Detta tokiga svenska folk, som åker bil på sjöarna! Att man till nöds kan åka skridskor, skidor och snöscooter på småsjöarna i norra Värmland var nog helt okidoki, men att ta en "nästan lastbil" och dra ut på Vänern, var nog i  magstarkaste laget.  Efter att vi förklarat, att man inte behöver någon extra livförsäkring för att åka på Vänern med en missibischi när isarna är nästan metertjocka, så lät de sig övertalas till äventyr (hhmmmm, nåja. Äventyr och äventyr......) 

Och färden gick ut över fjärden och rundade på lagom avstånd Kärrholmens "södrigaste" uddar. Och där, i "badviken" var det nästan badväder, om det inte varit för det där med nästan metertjock is.  




Och alla var med - Nel och Henk Adema från Snits





husse Skogstass från 2 ha Solberg, Värmland





och matte Skogstass var oxå med - bildbevis kommer senare!



Här ska lekas!!




Och här ska grillas käk på öppen eld. Husse Skogstass, eller som han numera döpts om till, Woody Woodpecker, eller kanske Woody Woodpicker eftersom han sköter drivvedsinsamlandet.....





Sedermera döptes Woody om till Svenske Kocken. Hur många minns den figuren från The Muppet Show? Tydligen gjorde Henk och Nel det, eftersom husse Skogstass promt döptes om efter att vedsamlandet var klart.
Och se - Matte Skogstass är med i stum beundran inför Svenske Kockens agerande









Kolla Svenske Kocken! Fattas ett handtag, så trär man in grillgallret i rumpen på scootern.

Men det är inte det som  den här bilden skulle visa, utan det är fru Ademas fascination över de vackra iskristaller som bildas runt en brasa i snön. Här ska plåtas!





Och visst var det mer än vackert?!





Hmmm, vilken bländare blir bra en sån här dag?



Strandhugg i vassen




Vacker rimfrost i skogen   (foto; Nel Adema, of course)




Nu ska vi göra oss i ordning för lite scooterräjs på Vänern





Tjockmössan tas fram






Instruktioner




Haha, det trodde ni inte va?  Matte Skogstass är en jäkel på scooterdriving!




En liten promenad över ön hör oxå till dagsprogrammet och stugan ligger kvar där den brukar




och skogen står så tyst och vacker som bara en vinterskog kan





och rimfrosten lindar in späda grenar i pärlor och kristaller  (foto Nel Adema of course)




Men även en aldrig så vacker vinterdag är dock kort! Solen börjar stå lågt över Vänerhavet och
det är dax att ge sig av hemöver.



Men leken är inte helt slut för Henk, som väljer att köra scootern hem över isarna i stället för att krypa in i den varma "missibischin". Nu går det att DRA PÅ!!!!





Och nu är vi snart hemma och leksaken får åka "missibischi" de sista kilometrarna till 2 ha Solberg



Nu "lurade" alltså våra gäster ut oss i kylan en hel dag. Ger mig attan på, att vi annars stannat inne och lipat åt kylan och dragit ett täcke över oss och hundarna. Tack för att vi blev utdragna i vintern!

Och nu sätter jag mig och väntar på en "släng" från en viss annan bloggare. Hon vet själv vem hon är och hon förstår varför jag väntar på  kommentar. "Svinhugg går", som bekant, "igen".

Tjingalong, mer än vintersäsong!!

Jorå, det har vi faktiskt. Och vi har varken flugit eller åkt båt! Men i England har vi varit - jag och lekkamraten. Men egentligen var det en sån där dag som skulle ha kunnat sluta hur knäppt som helst, för det började inte så bra.........

Onsdagsutflykt på vintern! Det brukar vi inte ägna oss åt, men nu hade väl någon av oss fått vårkänslor, kanske. Så utflykt skulle det bli.  Till England! Så där bara, över dagen alltså. Och utan att koppla in Ryan Air eller Stena Lines.

Vi hann inte mer än till Väse Rasta förrän det var kört. Rrrriiinnnng! En gång. En gång till. Och ytterligare en gång. Varför i hela friden befinner sig alltid mobiltelefoner ALLRA längst ner i en djup ficka, när man sitter vid ratten, väglaget är halkigt och man inte kan med ett enda finger  släppa ratten??? Nåja, så var det! Varför det fick ringa några kilometer onödigt länge, alltså ända till 7 km hemifrån. BRANDLARMET tjöt i Silkesta. Utan brand, vilket vi naturligtvis tackar Vår Herre för. Men det var "batteritorsk". Och då LÅTER det. Och med tanke på att i huset befann sig ett stycke hussse Stig och ett gäng taxar, så var goda råd dyra. Det innebar alltså kontrakurs 7 km för att befria husse Stig och taxgänget från oljudet. Och halvvägs komna på kontrakursen så möts vi i en kurva på byvägen av värstaste timmerbilen. Störst går först! Alltså kontrakurs igen. Men nu med aktern först. Backövning nästan en kilometer! Yeah, yeah, skojsigare kan man ha! Nu var det verkligen tur att det inte var flyget vi skulle med till England, för då hade vi nog fått boka om biljetten till senare flight.

Nåja, vi kom i alla fall iväg och efter E 18 österut syntes inte så mycket av vintern längre. Solen sken från en klarblå himmel  och vädret var verkligen så där vårvinteraktigt som man drömmer om i december.  Men OBS, vintern har inte lämnat fronten på "Hundajen" och vindrutetorkarna hade inte riktigt tinat loss ännu......





Åsså svängs det av nordöst från Lusasken och plötsligt är det vinter på riktigt igen - även om solen skiner.
Och naturligtvis - det är inte vår dag idag. Vi lägger i rumpan på en timmerbil efter E 18 och NATURLIGTVIS svänger han av åt samma håll som vi. Jahapp, skoj skoj och krypa i 40 fort i två mil........ Men ajajajajaj, så dumt att tro. I det väglag som rådde - och nu pratar vi verkligen om osandad vinterväg som efter gårdagens töväder återfrusit och mer liknade skridskoplan än väg - så gick det ju inte att hålla samma fart som detta fartvidunder till timmerbil. Han drog iväg som en avlöning efter vägen och vi kunde i lagom fart njuta av vinterlandskapet och förundrat titta på folk och fä efter vägen. Vart kom alla promenerare från mitt ute i skogen?






Och kolla - vi är faktiskt i England!  Fast lite fusk var det allt - Gunilla i England - befann sig just nu
i Rådetorp - 1 600 m från England! 
                                            
                                                               







Och nu befinner vi oss alltså på "Ströget i Bjurtjärn"
 hos Gunilla i England


Underbart!




Japp, här har vi Gunilla själv i den engelska historien.


Det har var skojigt på riktigt! Skinn, vadmal, sömnad, trådrullar, tyger, skinn, färdiga kläder, halvfärdiga kläder, MASSOR AV SKOJ!


Gunilla visar lite alster




En liten väst på gång, eller jacka kanske




Åsså mina (nåja Eriks........) minkskinn, som hängt alldeles för länge i garderoben. Vem fanken vågar gå ut med minkpäls i dessa dagar, förutom minkarna själva alltså. Nu har jag inte så dåligt samvete för dessa minkar, eftersom de är vildfångade minkar, som levt ett sunt naturligt liv innan döden inträtt. Och nu villl jag alltså få något att täcka min skröpliga lekamen med. En minkväst skulle sitta fint på kärringa!




Lite bilder från Gunillas album





Jaja, Super D var naturligtvis med......
Och i synnerhet eftersom det initiala var att faktiskt försöka, tillsammans med Gunilla, att få fram fungerande små näpna tossor till familjens (och kanske andra familjers) stövare. Alla jägare vet hur det är att försöka jaga i vass frost och skare. Tassarna tar stryk och den kloke jägaren avstår förstås från att släppa sin hund lös. Men OM, och jag understryker OM, det ginge att lösa tassproblemet så skulle jaktsäsongen kunna förlängas för många jägare och deras hundar. Försöka duger











Mina (nåja Eriks då....) rävskinn i förgrunden. Här ska has mössa med pannlapp och öronlappar!
Yes, yes! Skogsmösssa till kärringa!





En skapelse med vadmal och rävskinn.





Och hos Gunilla höll vi på att fastna. Så länge stannade vi bland trådrullar och tygbitar att vi missade vår tilltänkta lunch "på stan", men vad gör det om hundra år.

Och eftersom det var den dag det nu var, så mötte vi naturligtvis värstingtraktorn på byvägen hemma. Men den här gången behövdes det inte backas en kilometer. Det tackar säkert chaufför´n för, d v s lekkamrat Ingrid.



Det fanns plats över för en "Hundaj". Så bra. Det är bara ett litet aber med vinterväg. Man vet inte riktigt hur snöplogen har följt dikesrenen. Ibland när man väjer undan för skolbussar och traktorer så kan man helt snopet befinna sig i diket, därför att plogbilen gjort vägen bredare än den är. Vägen liasom försvinner under högra hjulparet - inte skojigt alls.

Tack Gunilla för vår trevliga dag hos dig! Och vi ses när det är dags att prova väst och "mysse".


Tjingalong fortfarande vintersäsong!

De  flesta som läser min blogg läser oxå mina inlägg på Facebook och torde därför komma ihåg mitt inlägg igår, lydande enligt nedan:

Man opereras den 20/12, skickar in sina papper omgående till försäkringskassan och IDAG, den 3/2 kommer beskedet från nämnda myndighet att de nu ska BÖRJA UTREDA rätten till sjukpenning för nämnda åkomma för den av läkaren bestämda sjukskrivningstiden! Är det inte helt SUVERÄNT! ? ? Snabbaste myndigheten!

Men se nu har tjänstemännen på FK  blivit turboladdade - redan idag kom det besked om att de faktiskt nog ifrågasätter fru Nilssons rättighet att vara sjukskriven efter axeloperation...... eller i alla fall ifrågasätter hur väl ÖVERLÄKARE, obs, ÖVERLÄKAREN på ortopeden är kompetent nog att bestämma hur länge nämnda fru Nilsson behöver vara sjukskriven! JAG SLUTAR ALDRIG ATT FÖRVÅNAS över FK:s numera fullständigt obegripliga regler.
Man lämnar in ett sjukintyg, som till synes är ifyllt med konstiga koder och latinska ord på i stort sett varje rad. Koderna fastställda av myndigheten själv för att förenkla för sig själva och för utfärdande doktor och de latinska orden fastställda av Linné eller något annat klokhuvud för div olika kroppsdelar på såväl blommor som bin och div däggdjur, också dessa för förenklande. Tror man, i alla fall.
Jahapp, idag, inte mer än en dag efter första meddelandet, så kommer alltså detta







TVÅ tättskrivna sidor med frågor  till stackars doktorn och nu har nämnde doktor på sig till den 14 februari att svara. Jag är säker på, att jag kommer att hinna få lön från Karlstad kommun innan FK har fattat beslut. Och nu är frågan; kommer fru Nilsson att över huvud taget få någon sjukersättning?? Jag har ev två operationer framför mig inom en snar framtid och nu frågar jag mig stilla;
ska jag verkligen VÅGA vara sjukskriven enl "doctors orders" eller ska man månne begära förhandsbesked från FK?????????????

Från det ena till det andra,

SuperD börjar se lite piggare ut och gillar att vara omslagsflicka



och just nu tittar husse och Ridgenosen på Let´s Dance



Tjingalong försäkringskassesäsong

så baskat ont, att se sin hund ha ont.......... Det har varit "syndom" SuperDiva Fisförnäma ganska länge. Hon har vispat på öronen som värsta elvispen och haft utbrott av fullständig "kliar-mig-tills-örat-ramlar-av-syndrom". Matte skaffar förstås örondroppar av den snälla husveterinären. Men det fortsätter att komma brun kladdig gegga ur örat även om bakbenen inte längre försöker att slita bort öronen. Lite starkare örondroppar fås av veterinären och SE - det är NÄSTAN kladdfritt i öronen. Jag sa NÄSTAN.
Nåväl, nu kommer aldrig en olycka ensam. Strax efter jul upptäcktes denna knöl på bakbenet, dock betydligt mindre då. Rörelserna var dock inte påverkade och SuperDivan brydde sig inte ett dugg själv om sin skönhetsfläck, varför man ju naturligtvis livligt hoppas att det är just en "skönhetsfläck", eller snarare "skönhetsknöl". Men veterinären konsulteras givetvis och i onsdags var det så dax att söva ner SuperDivan och befria henne från den växande knölen. Trots storleken på utväxten fanns i alla fall ingen hälta, så det verkade inte som om några ligament eller andra vitala delar i hasleden var involverade.





På onsdag kväll hämtades så SuperD hem, en MYCKET trött Super D, med hängande ögon........ SYNDOM på riktigt!



Men bakbenet såg inte speciellt dramatiskt ut - ett fint litet bandage



och på torsdagen skulle bandaget avlägsnas och såret få vistas "i det fria". Och allt ser jättebra ut


Lite svullet - men i övrigt jättefint. Och ingen hälta. Otroligt.






Men öronen var inte så bra. Eftersom Divan ändå skulle sova, så bad jag dem titta på öronen "ordentligt". Det är inte lätt att komma ner ordentligt i öronen på en vaken hund utan att behöva vara rädd att göra hunden illa, när man bara vill hjälpa. Nåja, öronen spolades ur och hela trumhinnorna var fulla med brun äcklig gegga, som trots nästan tre veckors behandling med tvättning och örondroppar, inte hade lösts upp och "runnit ur". Vänster trumhinna var dessutom inte hel. Så nu blir det återbesök om 14 dgr för att kolla öronen! Ja, och såret förstås, som vid det laget ska vara helt läkt. Suturtagning behövs inte eftersom de sytt med tråd som försvinner av sig själv. Så skönt! Och så det obehagliga - vad bestod knölen av???? Nu hålls alla tummar och tår att det bara var fettceller som löpt amok. De här är så OTREVLIGT!

Tänk att det faktiskt i år, den 5 maj, blir hela 7 år sedan jag "plockade ut" den vildaste valpen i lådan och bestämde att hon skulle stanna på 2 ha Solberg. Hon var så vild att jag var rädd att hon skulle komma i retur, om vi sålde henne........ Min underbara, lugna, följsamma, alltid skötsamma SuperDiva, som var det värsta yrväder som någonsin drabbat 2 ha Solberg! Tur att man glömmer, annars skulle det aldrig bli fler valpar i hemmet. Men lillasyster Jonta har inte gått av för hackor hon heller, även om hon inte riktigt nått upp till Super Dampis nivå som husets bråkstake. Åsså var det då systrarna Ysters Lillebror, Xsora, som har varit den absolut lugnaste. Han måste ha ärvt mammas temperament helt och hållet. Han har varit den "normala" hunden i familjen.


                                        Super Diva, "Dampi", som liten underbar "bäbi"





I övrigt lever vi ett dårarnas paradis just nu. Två löptikar, en knäppgök och en pilsk hanne. Hur kul kan det bli? Ibland är det tur att man är sjukskriven! Det gäller att inte glömma några dörrar öppna, ta tag i nackskinnet på rätt hund vid in- och utpasseringar o s v. Lillebror har fått bo i hundgården några nätter, när det varit som värst. Och Knäppgöken har fått göra honom sällskap. Inne i huset har det så fått bo en löpande, "nyoppad" SuperD och en löpande jättelycklig Tasselina Bråkstake. Lycklig för att hon bara haft EN stövare att tävla om uppmärksamheten med. Idag har så de två deporterade fått återkomma till huset igen eftersom det värsta av löpningen passerat. Bara lite efterslängar just nu och Lillebror envisas med att sticka näsan i rumpan på löparmadammerna för att få sig den ena omgången skäll, morrningar och bett efter den andra. Karlar! Tänk att de har så svårt för ett NEJ, t o m när det åtföljs av blottade tänder och vassa nyp i halsskinnet! 


Tjingalong - håll-tummar-säsong!!