kennelskogstassen

På med finjeansen och fram med locktången - nu är det dax för UTFLYKT minsann. Det är inte onsdag, utan påskdag, alltså söndag, men okidoki, det går oxå bra!  Lekkamraten Andersson har minsann kommit på att dra med den inte helt ovilliga skogstassematten på KONSTRUNDA.




Det är mycket man måste lära sig här i livet. Bl a att uppskatta KONST. Jag är ingen fena på det. Men jag är omgiven av goda vänner och en lekkamrat, som har ett innestående behov av att beglutta tavlor och allehanda KONSTigfikheter. Och jag lär mig................. Och inte nog med att jag lär mig - jag kan t o m drista mig till att uppskatta en och annan konstnärs alster och våga mig på en åsikt. Ni som är trogna bloggläsare vet, att jag konfronterats med både den ena och den andra konstnären. Lars Lerin är favvon och Karin Bros tillhör definitivt de konstnärer man ska titta på. Hennes distinkta porträtt av människor och djur är underbara. Åsså målar hon ju f HUNDAR. Någon som förstår förkärleken för hennes konst? 
Just nu förlidna påskhelg skulle så skogstassemattes konstnärsvyer vidgas, igen. Nylockad och med nystrukna jeans och kavaj så bar det iväg mot Lövens Långa Sjö, och de av er som kan er Selma Lagerlöf vet att det är Fryksdalen som ska besökas.

Vi ska följa i den Röda Vargens spår genom dalgången - genom en Fryksdal som inte kunde ha bjudit på vackrare vyer - sol,  vårvärme, stilla i luften och en bedövande fågelsång, musöronbeklädda björkar,  dikesrenar fulla med tussilago, vitsippor och scilla






Men först ett besök i Borgeby, utanför Sunne. Vi måste starta dagen med fika och dopp hos Tina

Mor och dotter Andersson i samspråk







Och vi skulle ha kunnat bli kvar där ännu. Fotografen gav sig sjutton på att det ivrigt bobyggande blåmesparet skulle förevigas. Något som blåmesparet dock inte var helt överens med fotografen om!


Se där ja - någon har precis bestämt sig för att komma ut Ser ni den lilla blåmesen försiktigt komma  ut ur boöppningen? En aldrig så liten vindil fick björkgrenen att retsamt fladdra förbi varje gång kameran och motivet var redo.



Nu har blåmesen i alla fall släppt taget



och ser ut som om hon hänger i luften med landningsställen uppdragna





för att sedan störtdyka ner till dikeskanten för att hämta mer torrt gräs till bobyggandet





I rabatterna hos Tina blommade denna förtjusande primula




Efter förplägnad så började så konstnärsbildningen! Först ut, 300 m från Tina, besöktes så Bernt Jansson, vars underbara akvareller tilltalade undertecknad i högsta grad! Sagolikt vackra, men så satt det röda "såld-lappar" på i stort sett allt!  















Bernt Janssons målning av höns - och höns hittade vi hos snart varje konstnär i år. Är det inne med höns? Kanske borde gå ut och plåta våra egna befjädrade vänner och göra fotokonst av dom?




Sen bar det vidare norrut längs med Frykens vackra stränder. Ett lätt soldis dolde de underbara skogsklädda höjderna i fjärran. Om jag oxå hette Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding skulle jag skriva om troll och oknytt i dessa vidsträckta skogar. Författare av rang blir man definitivt inte om man heter Christina Nilsson. Då förväntas man på sin höjd kunna sjunga. Och inte ens det fungerar......




Dikeskanter




Nästa Röda Varg som lockade oss till ett stopp hittade vi vid gamla järnvägstationen i Ivarsbjörke.
Anna Hedstrands emaljmåleri och textildesign gör en glad i hela kroppen! 




Jag skulle vilja äga metervis av dessa underbara, färgsprakande tyger, brickor, tallriksunderlägg, lampskärmar - you name it!




Och utsikten från stationshuset rakt över Fryken mot den sagoomspunna Tossebergsklätten (Gurlita Klätt i Selma Lagerlöfs diktning) var en tavla i sig.....
Göran Thunström (javisst ja, Thunström kan man oxå heta om man vill bli författare) skriver
 i sin bok Tjuven "Det högsta är att skåda Gud. Det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över denna värld".




Åsså bar det av igen - mot Barbo Olssons ateljé. Måleri, teckning, blandteknik.  










och nya höns...................




Vi strävar vidare norrut och hamnar i Lysviks centrum. Det är en betydligt lugnare plats på jorden en många andra "centrum" - jag lovar
Och här hittade vi Solsieg Atelje - Solveig Ueltzhöfer-Nyqvist, delar av hennes konst har vi Karlstadsbor sett tidigare -






"Solseig" själv, som stod i sin ateljé och berättade och underhöll om sina alster



Klart att de här vackra hästarna tilltalade mig





Och minsann, hittade vi inte Selma, Akka och Nils i ett hörn hos Solveig 



Jag påstod, att vi Karlstadbor har sett Solveig Nyqvists alster tidigare - den här mannen har de flesta i stan sett

Flottaren -som står i en vacker damm utanför NWT-huset




Men som alltid på utflykterna, så måste vi ha något i krävan. "Frykens Pärla" finns i Lysvik och där finns minsann mat, eller räkmackor som det blev denna gång




Tavlor i all ära - men Frykens klara vatten och vågskvalp är en konst i sig själv





och bästaste Nilsson tar sig en solgädda





Vi rullar vidare - njuter av utsikter, "oooh-så-vackra-dikeskanter" och "tänk-så-underbara-björkarna-är-nu"  och vänder så "hundaj-fronten" mot söder efter att ha passerat Fryksände - Torsby
Ett stopp har vi kvar - sen är vi fullmättade med konst för en dag. Av konstrundans mer än 20 olika anhalter har vi i alla fall betat av  en handfull!  Ytterligare en pärla vid Fryken - Hotell Frykenstrand



Här var det fler än en konstnär, som visade sin konst. Måleri, monotypi/blandteknik, akvareller och KLÄDER.
Västanå Teaters egen klädmakare - Inger Hallström Stinnerbom - ett schackbräde





Och så Karin Broos absolut UNDERBARA svenska tanter! Endast Sverige svenska tanter har!!!
Visst känns tanterna igen? De fanns alla i kvarteret där man växte upp!





Nu är vi fullproppade med kultur och måste återvända söderöver - mot Karlstad, 2 ha Solberg och lite fler hektar Silkesta.

Tjingalong vårsalong

Förr i världen, för cirka sisådär när mina barn var små (och den yngste har gubevars precis fyllt 30 år), så planterades det alltid "pangséer" till 1 maj. I bästa fall. Det hände att "pangséerna" faktiskt inte alls var riktigt klara att plantera ut så tidigt. Nu börjar de säljas någon gång i mars......... Nåja, även om jag är lite fylld av traditioner, så har jag faktiskt skjutit fram blompremiären jag oxå. De första "utekrukblommorna" har i flera år nu alltid satts till påsk. Och i år är det ju en riktigt rejält sen påsk, så det började mullra i "pangsétarmen" för tre veckor sedan redan. Och nu i veckan fick det bli uteblommorpremiär på 2 ha Solberg -  i samband med att spåren efter den av "ridgenosen" mördade kudden skulle avlägsnas. Och så i torsdags var det dax att skita ner naglarna med jord och annat mojs. Härligt!

Delar av "hemburet" från Blomsterlandet




Åsså jobbas och slits det - snällaste hustomten Lennart hjälper till med att samla ihop resterna av den döda ankan som var i dunkudden





och själv "pangserar" jag fönsterlådorna till köksfönstret



Åsså måste krukorna få sitt



och allt detta under Super Diva Fisförnämas övervakning



Och i fredags dök så husse Skogstass upp efter en tvåveckors sejour i svartaste Afrika. Han hade varit ner och kollat så att svalor och sädesärlor insett att det var dax att ge sig av norröver.
Det sägs ju, att hundar lever i nuet (precis som om vi själva inte gör det. Vad är alternativet?) och att de har lite suddiga tidsbegrepp. Men ibland är jag böjd att vilja ge den s k vetenskapen en rejäl knäpp på näsan. Den som säger så, kan aldrig ha sett hur glad en hund blir när en sedan ett par veckor saknad husse/matte återvänder till hundkojan! Husse skulle anlända från utrikien vid femtiden på eftermiddagen, så tre hundar var fortfarande kvar i hundgården, när matte (efter en lång jobbardag i "la stada") och husse nästan samtidigt anlände hem. Super Diva Fisförnäma, sjukskriven som hon är, vistades ensam med daghusse Lennart, i huset. En tillvaro hon tycker är tämligen okey och passar en diva i högsta grad. Jag "behälsades" i vederbörlig ordning med svansviftningar och en sångstump i huset och med lite lagom hysteriska skällanden från hundgården vid min entré. Men sen kom HUSSE!!!!!! Super Diva gjorde väl inga större ovationer, hon hade ju haft sin matte hemma hela tiden. Men ljudet i hundgården var inte av denna världen. - Våran husse är hemma, VOV VOV, släpp in oss NU!
Men eftersom vi kan tycka att det är lite trevligt att få prata med varandra en stund UTAN en massa inlägg från fyrbeningarna, så fick de vänta en stund. Till sin förtret. Man hade ju kunnat hoppas, att deras iver att hälsa skulle mattas lite, men icke sa Nicke. De byggde upp hur mycke´ sång och svansviftningar som helst där ute. Och så var det då dax att släppa in den sjungande stövarkören från hundgården. Detta görs förvisso varje eftermiddag. Precis till kvällsmatstajm. Det innebär, att man öppnar dörren till hundhuset och släpper iväg den VANSINNIGT hungrige Lillebror Stövare på egna idiotfort springande ben, från hundhus till kök. Varje eftermiddag samma visa - hundgårdsdörren upp, Lillebror iväg som värsta trestegsraketen, där första steget ett LÅÅÅÅNGT skutt ut på gården, icke beaktande att det faktiskt är fyra trappsteg......, nästa raketsteg löses ut vid kontakt med gräsmattan och accelarationen är ett faktum tills nämnda hund kommer fram till husets entrétrappa. Denna trappa tas i  regel i ett enda stort språng och så saktas farten något, om inte annat så när raketen slår bredsidan i byrån i hallen. Golvet är halt och tassarna dåligt broddade. Hade en matta där förrut, men det brukade fungera som ett fjärde steg i raketen och skjuta iväg hundarna på flygande matta rätt in i sovrummet. Därefter inträder, i bästa fall oskadd, Lillebror i köket och formligen slänger sig över matskålen.  Samma trestegsraket utlöses, när Super Diva Fisförnäma släpps ur hundgården.
Nu släppte jag  iväg Lillebror i ensamt majestät (Tasselina Bråkstake och den pundiga Ridgenosen måste gå i koppel hem - inte tillräckligt hungriga för att inte gå på varsin "walk-about" ) och nu skulle det bli spännande att se - vilket var mest angeläget?? Att hälsa på den nyhemkomna husse eller att käka mat? Är man stövare så är man! MATEN först," jiiiiihaaaaaaa, samma goa gamla krubb som alltid" och sen ett jätteskutt rätt upp i luften, landandes med alla fyra tassarna i husses kagge! Är det det som kallas att göra två flugor på smällen? Tuggan mat och skuttet upp i  luften var ganska simultant!


Och morgonen därpå var hälsingsceremonierna inte riktigt helt avklarade! Lillebror är tämligen noga med rangordningen vid hälsning! HAN först, och sen möjligen Ridgenosen





En liten lördags-bilpromenadtur gick till ett litet kraftverk norr om Molkom. Och här ser vi vad ett läckande vattenrör in från dammen till turbinerna kan förorsaka - snöraukar mitt i bofinkens land






Och nere vid bryggan har isen släppt och snart går det att lägga Kaisabåten i sjön!
Mamma och pappa badand simmar omkring och kvackar på Kaisas plats och alla tampar väntar på att Kaisa ska komma....




Lite längre ut på fjärden dröjer sig lite svart is kvar någon dag till





Och igår blev det helt plötsligt möbleringslust på altan och möbler placerades ut och nya dynor köptes. Återstår så blomsterprakten inför sommaren.......

Och grillning på kvällskvisten - myyyysfaktor 100



Tjingalong karrésäsong!

Min röda matta i tv-rummet! Inte så röd - mera död. Eller i varje fall kudden och defintivt den stackars anka-panka som fått sätta sina fjädrar till!

Jag släpade med en viss möda och värkande arm ut den förpipplade mattan på gården bara för att inse att mina tillkortakommanden är av varierande dignitet. Att släpa en tung matta och dessutom kunna SKAKA av den, blev ETT moment för mycket. Nämligen skakandet. Om man knappt orkar släpa ut matteländet utanför ytterdörren,  ska man inte inbilla sig att man ska kunna SKAKA det otympliga eländet oxå. ALLTSÅ, mattan kom till gräsmattskanten framför trappan. Och inte så mycket som en decimeter längre. Men shit happens och fåglarna började bygga höstbon.  Fast inte tillräckligt många. Och sen kom snön. Halvmeterdjup. Och där någon stans försvann spåren efter Jontas härjningar. Försvann ända tills i förra veckan, när Kung Bores sista spår smalt bort. Det var då det framgick att bobyggandet i talgoxekolonin på höstkanten varit alltför dåligt.

Och nu står jag i valet och kvalet. Ska jag låta småfåglarna frossa i dunkuddar eller ska jag helt enkelt ta fram en kratta och göra processen kort med den döda ankan? Jag ska fundera på det........................

Våren har kommit. Igår såg jag för första gången våra hammiesar ligga och sova på sina "trådrullar" i hundgården. Då, om inte förr, är det vår! Bilden nedan är dock ett fuskverk. Bilden är tagen i juni förra året, men hunden, "trådrullen" och hundgården är desamma som i fjol. Bara det att gräset i bakgrunden avslöjar att detta är en bild från bättre tider.
Här leker Jonta förmodligen "reta-lilla-taxen-leken". Man ligger och smyger uppe på piedestalen, sen dyker man ner i 720 km/tim och skrämmer livet ur den lilla (som konstigt nog återhämtar sig varje gång) Tasselina Bråkstake, som intet ont anandes ligger och sover utsträckt på marken därunder.




Ett annat vårtecken på 2 ha Solberg är, att våra rådjur har slutat komma fram till foderplatsen med havre och andra godsaker. Nu lockar de späda gröna stråna i vallen mer - Bambisarna går i timtal utanför sovrumsfönstret och hundgården. Bra träning för att få RR-rena stövare! Jonta har väl ännu inte riktigt insett, att det inte hjälper att varken morra eller skälla för att få rådjuren att flytta på sig. Bambi-gänget är mycket väl medvetna om höjden på hundgårdsstaketet och har för flera år sedan slutat att ens höja huvudet och titta, om det blir stövar/tax-konsert. Kunde inte bry sig mindre!

Och här går två av dem i den nedgående solens ljus ikväll och kunde inte bry sig mindre...





Fick ett nostalgiryck för några månader sen - och då kom jag på, att jag nog inte är alldeles precis någon tonåring längre.
Life sucks!





Inte nog med att man gärna vill finna sina rötter. Ibland vill man ju oxå ha förklaring till sina barns rötter och konstiga böjelser. T ex detta med Anna Marias ko-mani. Men herregud, hon är ärftligt belastad stackars barn! På bilden ovan har min mamma lyckats fånga in mig, 5-6 år gammal, mitt i morfars skock av SRB-kossor. Kossa Rölla främst med blicken stadigt stirrande in i lådkameran. Hon kunde inte heller bry sig mindre. Om mig, alltså. Och inte ser hon ut att vara speciellt upprörd över att jag håller en fullständigt makabert stor käpp i handen heller. Konstigt att jag inte välte - käppen ser ut att vara i sajs med mig själv. Och puman (Anna Marias benämning på mjölkproducenterna)  bakom kofösar´n verkar inte heller ha speciellt stor respekt för mig - även hon är mera intresserad av lådkameran, tycks det. Till vänster i bild skymtar stora, snälla Sippas vita bakben. Sippa som var SÅ snäll och som moster Maj lät femåringen lära sig handmjölka. Sippa skulle ALDRIG ha sparkat den lilla människovarelsen som frenetiskt försökte krama hennes jättespenar för att få lite mjölk i hinken. Underbara Sippa, som var den första av kossorna att få sitt bindsle fastsatt av en femåring! Hon sänkte snällt ner sitt stora huvud och grova hals för att lillungen skulle kunna sätta ihop bindslet. Jag minns det som igår.



Ser ni vad som står framför morfar Gunnar uppe i lasset bakom Svarten och Bläsen? Samma femåring igen! Och minsann får hon inte hålla längst ut i tömmen oxå och låtsasköra morfars parhästar! Men kolla!
Minsann har vän av ordning upptäckt, att rosetten i håret halkat på sniskan och stackars morfar måste förutom att hålla ordning på en unge i lasset, dessutom sköta om frisyren på henne (mamma måste ha haft en viss pli på morfar)
och käraste morfar måste ha haft sina två stora kampar under herrans tukt och förmaning, eftersom han släppt tömmarna för att knyta rosett! Ibland förundras man över prioriteringar här i världen!!



Nu var det inte bara kor, hästar,  grisar och svalor på gården. Det var höns oxå! Ett ljuvligt minne jag har beträffande dessa fjäderfjän är, när jag som sex-sjuåring skulle hjälpa moster Maj att flytta hönsen från sommarbostaden till vinterd:o. På sommaren gick hönsen i en utehägnad, förstås. Det gjorde ju alla pullor på den tiden. Ingen skulle ha kommit på tanken att äta ägg från stackars burade värpmaskiner! Men så kom vintern, och då var man rädd om sina pullor och de flyttades in i en fin "innehönsgård" i ett utrymme bredvid grisstian. Varm och skönt. Och som sagt - hönsen skulle ju förflyttas från det ena till det andra stället. En liten promenad på kanske sisådär 100 m. Över ladugårdsbacken, över ett dike med en spång och sedan en trång stig, kantad av brännässlor, fram till hönsgården. Och nu började det skojsiga, när man väl överlevt promenaden genom brännässlorna. Hönsen skulle FÅNGAS IN. Inte sjutton insåg dom, att det kunde vara trevligt att bäras omkring på gården! Det var ett kacklande och flamsigt flygande omkring. Men infångade blev de, och bäras skulle dom. Och jag bar, och jag bar. En pulla i taget. Varsamt som vore de av finaste "gull". Idag vet jag ju en sak - tappar man en höna så ramlar hon inte i backen och slår ihjäl sig. Hon flyger några löjliga vingslag och landar som katten på sina fötter. Men på den tiden bar jag ömt från hönsgård till vinterviste. 



Mina flickor fick  kaniner och undulater och marsvin. Men Andreas ville ha höns, när han var 8-9 år och han köpte sig två små ludna härliga dvärgcochin 
Det här är dock inte Andreas´ små cochin - de finns bara på videofilm.


Men Andreas´ hönsprojekt kom snart att innefatta även de två systrarna och snart var det höns lite överallt på gården. Och många gånger var det tre av mina barn samt en hel del av deras kamrater som satt i hönsgården med varsin liten tam cochi-höna i famnen. Och aldrig,  aldrig behövde man vara rädd att något litet barn tappade en höna. Tappade marsvin tenderar att inte öppna ögonen något mer, men tappade små höns flaxar glatt ner på backen och tackar för åkturen.

Tjingalong nostalgisäsong!