Konsten att lura en sexåring
Alla vet hur klok en sexåring är, men oxå att en sexåring har full förtröstan på auktoriteter (ännu). Problemet kommer när dessa auktoriteter i sexåringens värld helt plötsligt börjar sända dubbla budskap. I flera år har nämnda sexåring litat på fars, mors och alla andras utsagor om att tomtar finns. Och självklart har sexåringen rätt. Visst finns det tomtar! Säg någon, och nu menar jag verkligen NÅGON, som inte vid något tillfälle sett en tomte! Självklart - alla har sett tomten! Alla vet hur han ser ut, vare sig han är en trädgårdstomte eller en jultomte. Och som sagt, kunskapen är grundmurad hos 5,5-åringen, men så händer något magiskt - ofta i anslutning till att den där lille ungen börjar i nya tiders påfund - 0:an i skolan. Där finns alltid någon förnumstig liten kotte vars alltför stora storasyskon har desillusionerat denna 100 - 120 cm stora människa och helt enkelt tagit bort förtrollningen. Dessa 12-åringar borde inte få gå lösa, eller helt enkelt förses med munkavle ca 1-2 månader före den 24 december. Som väl är lär sig dessa 12-åringar bättre med tiden. Om inte annat så den dag de får egna små barn. Och på det sättet hålls traditionen vid liv......................
I december 2005 var en viss ung liten man, sisådär 21 månader gammal, och hans förtjusande storasyster, som ännu inte själv kommit upp i tvivlarnas ålder, fullt införstådd med att tomten finns (vilket han ju bevisligen gör, eftersom miljontals barn ser honom varje år, och så många kan bara inte ha fel). Och det väntades...
och visst kunde lilla damen, tryggt förankrad i farfars famn, se att tomten kom utanför häcken, bärandes på en stor säck, och visst kunde man med alldeles egna ögon se att det var en alldeles, alldeles riktigt tomte, som bultat på dörren och nu kom in!
Och klappar i vackert inslagna paket hade han med sig
Och när man inte är mer än snart 2 år, så håller man sig l i t e i bakgrunden och låter storasyrran sköta kommunikationen med den där godmodigt skrockande farbror´n.
Den julen var "årets julklapp" en mycket billig liten julklapp, en leksaksmobil för sisådär 15 kr på ICA för den unge mannen. Alla andra "fina" klappar till trots.
Men för att återvända till nutid. Den unge mannen har vuxit och nu är han snart sju år - men ändå kvar i gränslandet, den där magiska 0:an. Stora syster säger att tomten inte finns, några av kompisarna i skolan säger samma sak. Men bara NÅGRA. De andra kompisarna, de som saknar äldre syskon, är precis som vår unge man övertygade om att tomten finns, för de har sett honom i flera år nu. Men nu är det ju så, att en storasyster är en betydande auktoritet och idol i denne unge mans liv. Hon har nu suttit i flera veckor och visat mamma på internet och i div olika leksakskataloger, vad hon önskar sig i julklapp. Livligt påhejad av sin yngre bror, som nu börjar svikta i sin tro på Nordpols/leksakstomten. Å se, det börjar ju liksom bli väldigt mycket klappar under granen, och någon tomte har inte setts till! Syrran har alltså rätt - tomten är död.
Det öppnas julklappar!
och en alldeles för stor mängd av dessa engagerar sedan de vuxna männen, på nytt blivna småkillar, att skruva och mixtra och sätta ihop (när blev leksaksindustrin så influerad av IKEA??)
Och varför så himla brådis att montera ihop TRUMSETET?
Det är betydligt lugnare när mor och dotter sjunger karaoke tillsammans
Knäfert Ådi, dagen till ära utspökad i röd rosett, gillade verkligen den fjärrstyrda bilen, vars förehavanden på golvet var lite svåröverskådliga. 
MEN, det är nu det börjar att krångla till sig för den där 120-cm människan i 0:an. Det bankar nämligen på dörren!!! Mitt i julkappsöppningsevenemanget! VEM????
Tomten har bevisligen redan varit på plats - diverse redan namngivna önskeklappar har plockats fram, men vad är nu detta? En tomte! På riktigt! Och som berättar att p g a den i Sverige förhärskade kylan, så har han skickat renarna på semester till Kanarieöarna! Det är för kallt i Nysäter! Till och med storasyster ser konfunderad ut!
Om den unge mannen inte somnat, så lär han fortfarande fundera över vad som egentligen hände!
Och om inte Janne har somnat, så sitter han nog fortfarande kvar på hallgolvet ......................
Tjingalong tomtesäsong!
Tipp tapp, tipp tapp, tyyyyst det är i huuuusen
Det är tyst, eller i alla fall lugnt. Om du förstår skillnaden. Husse snarkar (även om han inte tror det själv) och tre hammiesar och en liten tax snusar lite lagom högljutt på olika ställen. Alla utom Skogstassematte fördriver nätterna med att sova. Vovvarnas utvalda slav har lite svårt med sömnen - månen är för stor fortfarande och värken är för j-g i nyopererade axeln. Tro mig, en operation av krånglande axel ingick INTE i planeringen inför julen! Men visst är det tjusigt med en hamburgare på axeln!
Det är MITT I NATTEN och jag förväntar mig att tomten ska komma tassande på 2 ha Solberg. Men han är väl som alla andra gubbar, tidsoptimist, och startar inte i god tid. Får nog vänta tills kväll i Nysäter, innan han dyker upp med sitt whooo,whooo whoo. Och sina klappar.
Skönt att vara hammie nu, inga bekymmer inför morgondagen. Helt inne på att tomten naturligtvis kommer att gynna dem och taxen. Eftersom de varit snälla hela året.
Bildbevis - min man har en annan!!!!!
........tyyyst det är i huuuuusen
Äre de här som är "sötnos"?
En av mina underbara azaleor, som jag lyckats hålla liv i flera veckor nu
Krya-på-dig-blomma från arbetskamraterna (eller för att de är glada att slippa se mig på sex veckor???)
Snart ljusnar det...... nä, det är lögn ser jag. Klockan är bara 02.48 natten mot julafton. Än är det långt till dagen gryr. Men då ska jag prata lite med andra invånare på 2 ha Solberg
upp-och-ner-fågeln
och talgoxen
åsså ska jag njuta av lekande hundar
och SEN, om jag är snäll, så kommer tomten!
Nätter kan man ha till mycket - när det är tyyyst i huuusen. Jag har precis tillbringat ca 45 min med att chatta på Facebook. MITT I NATTEN. Man kan ju undra vad för slags vänner man har, när de är uppe så okristliga tider. Gamlaste vännen Anders, vet jag egentligen inte vad han hade för ursäkt för att vara uppe vid denna tid. "Pysslat lite, tittat på tv", sa han. Nåja, pensionärer kan ju faktikst få vrida klockan hur fanken dom vill, precis som nyopererade skogstassemattar med sömnproblem. Det andra var en FB-vän i USA, och hon får ju faktiskt vara uppe nu. Det är tämligen normalt för henne.
Har ni oxå någon sån där riktigt "gamlaste" vän, som ni kan undgå att höra av på sisådär 10 år men ändå kan ringa till vilken knäpp tid som helst på dygnet och be om en kopp kaffe om en kvart, eftersom du just nu "råkar passera ditt hus på väg hem"??? Anders och jag har varit goda vänner sedan jag gick i 7:e klass i den s k "enhetsskolan" i Kungsör. Det var tider det! Det fanns inga pedofiler, inga mördare, inga farligare saker än att bli utskälld av någon gubbe vars äpplen man pallade, och man tillbringade all ledig tid med att "hänga på byn" med kompisarna. Och där fanns alltså Anders - några år äldre än undertecknad och ingående i kompisgänget. Vi växte, gifte oss (fast aldrig med varandra - däremot valde han min bästis från realskolan....... fast det är en annan historia) och har aldrig tappat kontakten, även om det någon gång gått hiskeligt många år mellan "höra-av-sig-tillfällena", mest beroende på .....ja vadå? Det finns telefon (och fanns faktiskt redan på den tiden då vi kom att hamna med 22 mils avstånd emellan oss). Men på något sätt behövde vi nog inte ringa, eller skriva, eller någonting, så ofta. Vi visste nog båda med synnerligen stark övertygelse, att den andra fanns där och om det skulle behövas någon gång och då skulle det bara vara att "titta in" eller lyfta luren. Och så har det varit genom åren. Ibland tät kontakt och sedan flera år emellan, men alltid den där magiska känslan av att kunna lyfta luren, ringa, och samtalet tar vid där det slutade förra gången, ÄVEN om det skulle ha gått 10 år! Märkligt detta. Och aldrig det där dåliga samvetet - jisses jag skulle ha hört av mig, det börjar kännas lite dåligt samvete, jag b o r d e nog ha ringt, ...... Aldrig! Inga beklaganden, inga ursäkter. Bara ett naturligt babbel som om det var en kvart sedan förra gången.
Förrresten så har Anders lärt min yngsta dotter att simma, bara en sån sak!
Nu kommer han nog snart! Tomten alltså!
Tjingalong JUL
Stövare bortskänkes.................
+ en hundring till mat för densamma!!!!
Ovanstående uttryck stulet, med vissa modifieringar, från mina kära pappa, som lixom jag nästan alltid var hundägare. När han vid ett flertal tillfällen ledsnade på familjens dåvarande långhårstax (som ofta faktiskt förtjänade sitt dåliga rykte), sa han alltid, - nu jäklar sätter jag ut en annons "Gammal, grinig och sur tax bortskändes plus 20 kr"
-----
Husse snubblar upp på morgonen, EN av de eventuellt tre morgnar på ett år, som han är uppe före hundarnas slav, Skogstassematte. Undertecknad riktigt hör hur han gnuggar sömnen ur ögonen, hasar sig fram till vattenkranen och börjar lite morgonpyssel - sätta på kaffebryggaren, ladda för tebryggning till matte och sen dra sig tillbaka till dörren med ett hjärta på. Återkommer efter en minut eller två, och det är NU som det börjar bli roligt. I Skogstassehusses värld. Ett konstigt återhållet skratt hörs från köksregionerna, där husse nu har börjat få upp ögonen och börjat ta in omvärldens utseende.
- Hahahaha, matte, du vill nog inte gå upp idag!
Måste säga att jag anade visst oråd! Det där lät inte bra. Och sen slår det mig, förstås. Någon av de fyrbenta har ställt till rackartyg under natten. Bajsat på golvet? Nä, de har sin hundlucka och går ut och in, när de vill och skulle hundluckan gått i baklås (hur nu det skulle kunna gå till med en lucka som hänger fritt och skvalpar omkring i tillvaron) hade jag blivit väckt av en klagande fyrbening. Så nej, inte bajs på golvet, inte kiss på golvet heller. Det måste vara något helt annat. Och varför detta SKRATT??? Ingen skulle komma på tanken på att skratta om en "olycka" skett på golvet.
- Hmmmm, vad har hänt?
En sak förstår jag fuller väl. Något har hänt som inte husse har en endaste tanke på att ta rätt på själv! Varför annars "du vill nog inte gå upp idag" Ergo, något har hänt som JAG alltså är förutbestämd att fixa till. Vissa i familjen, säger inte vem, får alltid väldigt bråttom om det gåtts på toaletten inne av någon vovve. Blir helt plötsligt SÅ hemskt känslig......... jajaja, finns en anledning till varför kvinnor tar hand om bäbisar och hundvalpar! Vi kvinnfolk spyr endast vid utbrott av vinterkräksjuka o dy. Och inte ens då spyr vi förrän resten av familjen spytt färdigt. Vår Herres klokskap i ett nötskal. NÅGON, och jag säger inte nu heller vem, måste ju ta hand om alla stackars karlar! Hihihi.
Funderar så i en minut eller två på vad som i hela fridens världar kan ha skett under natten. Samtidigt rör sig några tankar i hjärnkontoret om varför hundarna alltid är mina, när det ska tas rätt på något och varför de är husses gullegrisar i andra situationer. Husse vill alltid stå med som ägare till hundarna, när de är vackra och duktiga. Men när de ska rastas, matas, cyklas med o s v, då är de ALLTID bara mina!? How come?
Nåja, lika bra att trots allt gå upp!
Och som ni förstår, det är nu en stövare (och jag säger inte heller nu vilken, MEN den har en skruv lös och har en nos med en ridge på) plötsligt ska skänkas bort!! 
Någon, med ridge på, har formligen mördat en dunkudde under nattens ljuva timmar!
Och det är ingen som helst idé, att den skyldiga lilla vandalen försöker skylla ifrån sig
Det räcker med att se hennes uppsyn!
Ja, skogstassehusse hade alltså börjat sin dag med ett absolut sannt påstående. Idag ville jag inte alls gå upp!
Någon som vill ha en stövare? Nähä, inte det! Då får hon väl stanna kvar här då - på rehab.
En sak är säker. Till detta hushåll köps ALDRIG mer en dunkudde! Hädanefter får vi vila våra trötta skallar på kuddar med skumgummi i.
Nu har det gått sisådär mer än en vecka sedan kuddkriget, men runt om på 2 ha Solberg flyger det fortfarande fjädrar i luften. Varje gång tror jag i min enfald att det börjat snöa. Icke, sa Nicke, ytterligare en fjäder bara. Och det kvittar om det är inomhus eller utomhus. De finns fortfarande överallt, men lite mer utspridda bara! Några av gårdens talgoxar och blåmesar fick tokfnatt en timme eller två, eftersom de trodde det var vår och att de snälla människorna försett dem med bobyggarmaterial. Men när termometern visade på - 15 gr, insåg de sitt misstag.
Men nu är det faktiskt andra advent i morgon och en glögg skulle allt sitta fint!
Tjingalong glöggsäsong
Nytt besök Västerut
har minsann inte resulterat i några fler smitningar från bomavgifter. Vi har blivit så duktiga! Inför helgens lilla tripp till Broderlandet hade det laddats upp i framsätet med framlagd plånbok och kreditkort, UTIFALL ATT, OM EVENTUELLT, KANSKE, det skulle dyka upp såna däringa vägavgifter, som vi svenskar, så länge vi håller oss inom våra egna gränser, ännu så länge är förskonade ifrån (såvida man inte beger sig in i kungliga huvudkommunen och tvingas betala trängselavgift, vare sig man trängs eller inte). Det dök inte upp ett enda ställe, där man kunde få visa, att man lärt läxan sedan förra utflykten i augusti. Herreminje, det känns som igår, och det var i augusti. Det låter sååååå länge sen. Då råkade vi befinna oss i Norge den dag då värmen nog nästan slog rekord på Bjerke travbana och nu lyckades vi pricka in en dag då snön for omkring i luften och gjorde vägarna glashala. Men är det hundutställning så är det! Handler med sambo plockades upp i svinottan i Nysäter och så bar det iväg västerut. I flera timmar. Ca en timme längre än vad det skulle behövt vara med normala vägar och normalt väglag. Men vinter är vinter och norrmän är bäst i världen på att bygga krokar på vägarna. Det kvittar hur landskapet ser ut, vägen är krokig likafullt!
Allt vad som blev galet på vår förra, helt oförglömliga utflykt, blev desto bättre denna gång. Vi körde inte fel. Men hur svårt kan det vara på en skala att följa E 18 till den möter riksväg 22 och sedan köra norrut några mil, därefter svänga in på 159:an i ca 2 kilometer. Och längs med 159:an ligger så Norske Varemesse utplacerad. Man kan inte missa. Men för säkerhets skull, Garmingreta var nerpackad i handskfacket. Hon hade säkert lurat oss på en tripp via Oslo (där man mitt i vintern och värstaste snöfallet, får betala extra för att köra säkert på sina dubbade vinterdäck) till Lilleström. Garmingreta fick nu inte chansen att förvirra oss. Så vi kom fram, dock en timme senare än beräknat. Men tack vare att det var gott om parkeringsplatser, att insläppet fungerade oklanderligt o s v, så var vi vid ringside i alldeles lagom tid för att plocka upp stolar, hundbo och kamera. 
Och vovvarna skötte sig så exemplariskt som bara två ljuvliga hammiesar kan. Jag blir lika glad varje gång jag far iväg med mina "lantisar" och kan konstatera, att de fungerar alldeles utmärkt i vilka jobbiga miljöer som helst. Alltför många jakthundar kommer till utställning utan att över huvud taget ha tränats att gå i koppel........ Sorgligt. Och "göbbera" kan inte heller "gå i koppel". De har inte sprungit ett steg de senaste 20 åren och de snubblar över hunden femton gånger på ett varv i ringen, när de väl hittat lite fart. Suck, suck.
MEN Norge är alltid Norge. Något konstigt måste man ju få hänga upp sig på, när man nu inte lyckats smita från vägtullar (mest beroende på att det inte var några längs den väg vi körde). VAD GÖR EN KARL (STACKARS!!!)
utklädd till en j-a PINGVIN i finalringen?? Att han vänligen bjöd hussar och mattar på lite dricka i väntan på inträde i finalringen, förklarar ändå inte - VARFÖR EN PINGVIN??? Det är ju advent! Har man adventspingviner i broderlandet? Jag vill ha en förklaring! Någon??
??????
Och vi hittade hem oxå. Men eftersom vårt kära SMHI hade utfärdat Klass 1-varning runt Vänern, ymnigt snöfall, hård blåst och tillhörande halka, så blev hemfärden något förkortad. Avbrott i Nysäter på kvällen för nattning. Det värsta vädret skulle vara öster därom.
Så "knäfert-Ådi" fick för första gången i sitt unga liv hundbesök i sitt hem. För dig som inte vet vad är en "knäfert" är, så visas härmed bild
Det är alltså en "knä-schäfer", en s k knäfert!
Knäferten är vansinnigt glad över att matte och husse är hemma igen! Att vara på "dagis" är kul, men att vara hemma är bäst
De stackars hammiesarna fick känna av att bli vallade! Något som inte direkt ingår i deras vardagssysslor. Att ränna efter hare, okey, men att själv bli "rännd" efter och ihopsamlad, NIX, ingen förståelse alls. Super Diva Fisförnäma löste problemet på eget sätt
hon tog skydd i en stol och drog sedan upp överläppen i ett lagom brett grin för att sätta sig i respekt hos fridsstöraren. Och Lillebror körde en annan taktik - han rantade runt, fram och tillbaka och upp- och- nedför trappan, och knäferten fick så dagens behov av motion tillgodosedd! Ska jag vallas, sa Lillebror, så ska i alla fall vallaren få jobba för det!
Lite uppdatering av Facebook före sänggåendet, och vem hjälper till, förstås?
Tänk att mitt barn och hennes sambo inte har någon som helst förståelse för hammiesarnas behov av "morgonumgås", och då helst redan vid halvfemtiden! - Natten är slut och vi är HUNGRIGA!!!!! Nåja, jag är van, men husfolket, inklusive knäfert Ådi, är inte vana! Men nu vet jag, att i alla fall dotter Nina är en hejare på att i femton graders kyla rasta hundar iförd endast morgonrock och täckjacka samt håret på ända! Oooh, vad det är skönt att vara på landet! Stackars folk i storstan (som har hund) och måste lägga full krigsmålning i ansiktet och klä sig "anständigt" (vad det nu kan vara, men det är väl ialla fall inte morgonrock och tofflor) för att morgonkissa husdjuret. Nä, nysnö i Nysäter, morgonrock och stjärnklart. Det är grejor det!
Därefter smakar morgonte och skinkmacka alldeles jättesmaskens i tv-soffan framför Nyhetsmorgon.
Och ALLA, ska ha mysplats! Finns det ingen plats, så gör man sig en!
Och är det så att någon försöker att ta den plats man tagit sig, så kan man ju alltid grina upp sig! Inga knäfertar ska sticka upp
Och solen gick upp även denna dag och de sista 7,5 milen hem till 2 ha Solberg avverkades.
Tjingalong, snökalsong
