kennelskogstassen

den älskade sonen, över vilken jag aldrig slutar att förundras. Ni som känner mig - och min familj - vet att vi alla gick igenom helvetet i februari 2009, då Andreas hittades djupt medvetslös. Det var d r y g a månader innan han vaknade upp och det var d r y g t lång tid innan han sa de första orden och visade att han faktiskt var med oss fortfarande........ Tårar av gråt och förtvivlan hos mig, systrarna och pappa, förbyttes till tårar av försiktig glädje, när han så smått började kommunicera och visade att "huvudet" fortfarande var intakt. Första rabblandet av det egna personnumret, övriga familjemedlemmars personnummer, diverse gamla telefonnummer och Färjestads segerstatistik, allt utlöste glädje. Och jag minns min blogg, när han första gången, visserligen med hjälp, men ändå på egen begäran, i maj 2009 ringde hem och hälsade, som han alltid gjort "  "Hallå där, va´ gör du?" . Korta samtal, korta besök, eftersom orken inte räckte speciellt länge. Efter nästan ett år på sjukhus, äntligen, hem till eget boende!  Åsså ikväll ringde han, precis som många andra gånger i veckan, och ville bara berätta "Vet du vad jag gör? Jag sitter och tittar och lyssnar på en filmversion av Fantomen på Operan!"

Killen som älskar hårdrock och egentligen bara lyssnar på sådant som får håret att resa sig på armarna på mamma, lyssnar på "Fantomen", lite av en "barndomsidol" för hela syskonskaran Nilsson. Vilka minnen det väckte hos mig - hur vi satt och lyssnade på en LP-skiva med hela musikalen på engelska, hur jag satt med hela barnaskaran runt mig på kvällarna (och nu var barnen verkligen "små", den äldsta, Anna, max 14 år) och jag översatte den spännande texten och vi lyssnade till den underbara musiken av Andrew Lloyd Webber. Och dotter Nina, max 11 år då, hade DVD-skivan med musiken med i bilen, när vi körde våra många, långa mil till olika tävlingsplatser med hennes ponnyhästar. Och tänk så väl implementerat detta måste ha blivit! Den tuffe hårdrockälskade sonen ringer mamma, bara för att berätta att han sitter och tittar på en filmversion av "Fantomen". Mammahjärtat blir så varmt! Lika varmt, som när det kommer bilder med lilla dotterdotter Elvira och morbror, då han bevistar en av hennes tävlingar. Elvira, som var såååå efterlängtad av honom som första syskonbarn. Nu är vi bortskämda med fem ljuvliga syskonbarn/barnbarn, men Elvira var först! Och i vintras orkade Andreas åka till ishallen och se syster Annas Filip spela ishockey. Ibland glömmer jag hur fruktansvärt sjuk han var, hur långt bort han var från oss.........

 

Älskade ungar - ni är allt - betyder allt!