kennelskogstassen

skrika BRAAAA,  MÅÅÅÅL, och egentligen vet man inte om det var "bra", eller ens "mål"! Och framför allt är det inte säkert att man vet om det var "rätt" lag som gjorde mål!  Mina barnbarns mormor är ingen fotbollsnörd. Hon vet bara att fotboll, liksom ishockey, är något som inte förekommer på husets STORA platt-tv, över vilken skogstassematten själv har  bestämmanderätt om fjärrkontrollen. Men nu var det inte platt-tv på programmet, utan pojkfotboll in real life - killar nio år gamla. Det är grejer det!  Om man tar sikte på sin egen ättelägg i generation nummer två, kalvbent och go´ och sen inte släpper taget alltför länge, så kan man nästan förstå sig på det där med fotboll. En rund boll ska erövras från de andra små kalvbenta killarna på planen - förhoppningsvis INTE iförda samma blå matchkläder med röda strumpor, som den egna lillkillens lag, så att man förstår att det är två olika lag som tampas och dessutom ska kunna ha en sportslig (hahaha, lustigt värre) chans att skilja lirarna åt. Alla killar springer åt samma håll, oftast, och fortast och krokigast, oftast med bollen mellan fötterna, springer den som är minst, Leon, som tycks vara överallt och ingenstans, oftast dessutom framför motståndarmålet för att sätta in en bicikleta bakom målvakten.  Men han är inte ensam! Flera mål ska göras  - och en stolt mormor kan se Carl skicka in en präktig boll bakom målvakten.