Jag mår såååå
bra - såååå bra. Det gör ont här och där, men jag mår såååå bra! Ibland måste man skilja på "mår bra" och "mår bra", om ni förstår vad jag menar! Man kan faktiskt må så bra i själen, att kroppen följer med av bara farten! Skröplig eller inte!
Upp tidigt i morse, cyklade med de älskade vovvarna och tittade sedan mot himlen. Njaaaa, SMHI sa "skitväder", fast i kanske lite finare ordalag, och jag sa; det blir fint väder, för jag ska på utflykt........ En något nymornad Marita ringde och undrade hur det skulle bli med utflykten - himlen såg ju så mörkt ut............ Kryp ur nattsärken, jag kommer om en stund - det blir bra väder! Eller så åker vi hem efter att ha klappat på hästarna.
Lite stöddig är jag, vad det gäller väder, för jag har inte misslyckats med vädret på hela sommaren. Det har regnat tisdagar och torsdagar, men aldrig på en onsdag (mer än en gång, och då skulle jag vara hemma!) och det har varit fint väder resten. Vaddå, fin sommar?! Klart det har varit! Jag har ju haft utflyktsprogram var och varannan dag! OCH DÅ ÄR DET BRA VÄDER!
Nåja, Marita hämtades upp och på hela vägen till Nysäter klarnade himlen mer och mer och när hästarna var sadlade sken hela himlen.
För sisådär fyra-fem år sedan bestämde jag mig för att nu är det färdigridet, efter att ha haft ett andra liv på hästryggen sedan barnsben. Marita bestämde sig något år efter mig - färdigridet! Trött på att bli trampad av klumpiga, fevaggade, halvblodshästar och trött på att klättra på en stege för att ta sig upp på desamma.
Sen kom "Kvarten" in i mitt liv, och efter Kvarten kom "Larven", "Prinsen", underbart vackra Spóla, med flera, med flera. En lååååång rad av underbara islandshästar. Och ridningen var igång - igen. Tack min envisa dotter, som tjatade upp mig på hästryggen igen!
Skima, alias "Kvarten", som idag blivit mamma till Thor från Väsby Gård Min första lilla bekant i islandshästvärlden
Men jag var, som sagt, inte den enda som bestämt mig för att avsluta hästeriet. Väninnan Marita gjorde sig också av med sitt stora halvblod och lade hästgrejorna längst bort i garaget.......
- Men du Marita, jag har börjat att rida islandshäst, ska du inte prova??
Jag ska inte redogöra för alla de undanflykter för att INTE ens prova en islandshäst, som jag fick höra. Jag hade ju dessutom levererat samma undanflykter själv något år innan. Men å andra sidan visste jag ju nu hur en slipsten skulle dras - jag hade ju själv blivit dragen!
Och för att göra historien kort (vilket den i och för sig blev, eftersom det uppstod någon form av klockarkärlek ganska omgående) så ägs nu en Teitur av det Bolandska hushållet.
Och idag skulle vi ut på alldeles egen tur med varsin "isis" utan vår "dagisföreståndare" Nina. Ibland får man "en-dag-på-miljonen", när man känner sig så alldeles underbart nöjd och tillfreds, trygg och tacksam och ofta är det för min del, en dag jag tillbringat på hästryggen. Det är magiskt. Eller en dag med mina underbara hundar, det är oxå magiskt! Att vara tillsammans med en vän som man känt i "hundra" år, är magiskt! Man behöver aldrig förklara något, man delar en historia bakåt i tiden, man kan vara "sig själv", man skrattar åt samma saker, man gråter över samma saker, man har sett varandras barn växa upp, det är magiskt!
En sån här dag tänker jag ibland bakåt (även om FRAMÅT) mer är min filosofi, på tunga tider, på dagar när man ibland varit rädd att livet skulle ta slut alldeles för tidigt, när en liten nioåring hoppar upp i mammas säng och frankt frågar - mamma, har du cancer? Och vi föräldrar som inte trodde att någon annan än vi visste! Men lillkillen, nio år, han visste - eller var det bara så att det var den enda sjukdom han kände till (förutom kikhosta), som man kunde tänkas bli så sjuk av, att man måste ligga till sängs en dag eller två. Älskade barn, hur mycket visste ni egentligen, och var ni rädda?? I min egen, ibland absolut skräckslagna värld, ville jag inte släppa in någon, allra minst mina barn, som fortfarande var så små. Herregud, efteråt har jag frågat mig själv så många gånger - gjorde jag rätt? Skulle jag ha varit mer öppen? Det fanns inte på min världskarta att lämna er! Ibland, som idag, när jag har en sån här "en-på-miljonen-dag", endera med er barn, eller med någon kär vän, så är jag bara så tacksam och mår sååååå gott! Det gör ont överallt, men det gör inget! Jag mår såååå gott! Alltför sällan tänker man på de där små vardagssakerna som gör att man mår så här - familjen, vännerna, djuren, skogen, jobbet, möjligheten att få
sitta på trappen till hundgården en tidig vårdag och småprata med en vän
att plocka sina egna goda smultron i smultronkrukan på altanen
att åka på utflykt med lekkamraten Ingrid och se nya saker, gamla saker, och äta gott och "bara vara"
Arja Saijonmaa - Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger.......
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger.......
Älskade ungar - jag älskar er så mycket, för allt ni ger och har gett, "min" Erik för att du får och fick mig att skratta i en tid när skrattet var bortglömt, alla mina underbara vänner - jag älskar er för den glädje och trygghet ni ger i mitt liv
Sentimentalitetssäsong
Kommentarer
Postat av: Gunilla i England
<3
Postat av: Gunilla i England
<3
Trackback
