En ledig dag, eller??
Det blir inte alltid som man tänkt sig, och idag hade man tänkt sig en ledig dag i hängmattan. Med en god bok i öronen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland blir det bättre än en god bok i öronen i hängmattan!
Cykeltur med stövartikarna, check. Sen var det där med de fruktansvärda häxklorna på Rara Rajjan. Det finns/har funnits tillfällen, då Rara Rajjan minsann inte varit ett dugg "rara" Rajjan, utan helt enkelt bara Rajjan Piraja! Och den senaste tiden har utbrotten av ilska från hennes sida mest handlat om, att matte och hon inte alls varit överens om hur långa stövarklor ska vara! När man är van vid ett gäng underbara hammiesar som alltid gör som de blir tillsagda (nåja, nästan i a f) och framför allt står stilla som gamla snälla hästar hos hovslagaren, när det är dags för kloklippning, så får man ju nästan spunk, när helt plötsligt en valp får fullständiga vansinnesutbrott, när man tar fram klotången. Jag tycker faktiskt inte om att få hundbett! Inte alls! Och därför försöker man naturligtvis att på alla sätt övertyga det lilla fyrbenta monstret om att kloklippningen inte alls är farligt, snarare något VÄLDIGT lustbetonat. Jag kan ju säga som så, SÅ MYCKET ILSKA I EN SÅ LITEN KROPP HAR JAG ALDRIG SKÅDAT! Och så många förnuftiga trix att lära ett monster att stå ut med klotången, har nog aldrig heller provats. Jag lovar - inga "gulliga" trix har lämnats oprövade!
Nåja, efter cyklingen idag kom jag in med en ganska trött Rajja, lite för trött om man ska vara noga, men det ska vi inte vara nu...... Helt kort - konceptet är funnet och nu är Rara Rajjan försedd med normallånga klor och matte har inte ett enda blåmärke ..... Rara lilla Rajjan!
Sen var det dags för förmiddagskaffe på Åsen - och där sprack dagsplaneringen! Check! D v s hängmattan fick ge vika för betydligt trevligare saker. Eftersom det var mitt fel, att lekkamrat Ingrid ännu inte varit på Sliperiet i Borgvik den här säsongen, så fick jag ju ändra på detta tragiska faktum (jag "smet" iväg utan henne dit med andra lekkamrater i början av sommaren, AJAJAJ). Solen sken inte alls, men det såg ut att vara bättre väder i väster, så bilen packades med unga damer (=vi), plånböcker och kamera, ett och annat paraply (bara i-fall-att, eftersom det aldrig regnar på mina utflykter) och så begav vi oss. På E 18 för en gångs skull - principer är till för att ruckas.
Kjell Engmans underbara glaskonst tål väl att ses igen liksom de andra konstnärernas verk, så någon uppoffring är det definitivt inte att återvända ännu en gång samma säsong till Oskar Magnussons underbara Sliperiet
Ett av Kjell Engmans "Egna moln"
Nästa mål var Liljedal, där ingen av oss varit i modern tid. Inte bidde det så mycket av det nu heller, förutom att vi konstaterade att det var vackert, mycket vackert, men på vägen dit hittade vi Eds kyrka, om vilken man kan läsa att den ersatt en gammal träkyrka från 1200-talet och att nuvarande kyrka uppförts under 1780-talet och invigts i augusti 1788.
Underbar utsikt från kyrkbacken
Men nog är det tragiskt att man inte kan ha tillträde till våra kyrkor utan möts av en dörr utan nyckel.
Under min uppväxts tältsemestrar med familjen tror jag, att jag har angjort de flesta kyrkorna efter norrlandskusten, från Gävle och uppåt, liksom många av kyrkorna i inlandet. Kyrkorna var öppna och alla var välkomna. Var väl ingen som snodde kyrksilvret på den tiden
Sen blev det Liljedal - vackert beläget vid Ransundet
On the road again - vad stod det på den där skylten? Mässvik! Jamen där har vi inte varit sedan på 90-talet (huvvaligen, "tia går"). Det måste vi kolla! Men det var nog inte riktigt rätt väg till Mässvik........ Det bidde nästan bara en kostig, dessutom alldeles precis åtgärdad med en vägskrapa modell gigantiskt, så det kändes nästan som det var risk att lillfinvolvon skulle gå bet på att ta sig fram genom/över mittsträngen av grovt grus. Men så vacker väg det var! Känns som om vi och de bofasta är de enda som känner till den "shortcuten". För till Mässvik kom vi, och efter några kilometer på kostigen blev det asfalt under hjulen och vi kunde konstatera, att "det här är nog RÄTT väg". Ojojoj, så vacker gammal gård! Måste absolut finnas äkta gårdspöken där!
Här residerar familjen Lillienau sedan flera generationer och gården är idag bl a känd för sin ekologiska produktion av bl a köttdjur och mycket av produktionen säljs i den gamla stationsbyggnaden nere i Värmlands Bro, som blev vår nästa anhalt, för nu var vi hungriga (igen!).
Grön Ko - Café och Saluhall i Bro - väl värt ett besök!
Det var den" lediga" dagen det! Mysig dag i vackra Värmland!
Och snart borde jag få någon form av hedersomnämnande för alla reportage från Värmland. Hmmm, kanske skulle bli turistentreprenör, nu när jag inte får vara kommunalt anställd från 2014. Tål att tänka på!
Tjingalong turistsäsong (ännu)
Kommentarer
Trackback
