Jag har en ny kärlek eller Betraktelser från ovan

Jag har fått en ny kärlek. På fyra ben (shame on you som trodde något annat). Vad hon-kärleken heter har jag inte odelat klart för mig, eftersom hon inte riktigt presenterat sig för mig med något annat än sitt isländska namn. Och isländska är för mig något mycket mer fjärran än t ex latin. Jorå, jag skrev alldeles rätt. Latin har jag studerat 6 tim/vecka i fyra långa skolår, så det tycker jag mig åtminstone minnas mer än fragmentariskt. Men isländska, sitt nordiska ursprung till trots, är vad andra skulle säga "rena latinet för mig". Men latin skulle alltså ha varit en fördel för mig, som du förstår. Hon kallas av sin extramatte för "Larven". Och inte vet jag varför, för hon är varken en "larv" eller "larvig". Fast förresten, en "larv" är ju i regel något som blir typ en vacker fjäril till slut, så kanske är det inte så fel…….. Hon är i fall just nu bara en alldeles underbar liten isländsk häst.

"Larven" töltar med sin extramatte Nina




Och om jag får säga det själv, så har jag blivit en hejare på att rida i både "kärringtölt" och något som i bästa fall kan kallas "tölt-på-riktigt", så det så! Och jädrar vad de fyra benen springer - eller, nåja, töltar.

Det tycktes, från vanligen välunderrättat håll,  t o m att modern eventuellt kunde anmälas i tävling, i töltklass för nybörjare, så det så!!! Jag är faktiskt lite moppig över det. Har inte den allra som minsta lilla tanke på att börja en ny karrär, men ändå………. Eftersom jag har bestämt mig för att satsa en slant i en 1/4:s islänning, så tänker jag välja de fyra töltande benen. Lille Carl får ursäkta, men när han blir äldre och sparat mer pengar kan han få vara med och dela eller köpa ut mormor! Snälla Nina, berätta inte det för honom!

Det här med att ha en ny liten kärlek för andra positiva saker med sig. Som igår, när dotter Nina och skogstassematten lite lömskt bligande upp mot Vår Herre bestämde oss för, vädret till trots, att ta en liten tur med isländskt sällskap.  Och aldrig slutar jag förundras över dessa små hästars enastående tillit till människan, trots att de ju faktiskt "nästan" lever vilt en del av sin uppväxt. I stora härliga flockar med mycket kamratuppfostran. Och förhoppningsvis inte kamratuppfostran som vissa internatskolor brukar tolka begreppet.

Vi kom nämligen fram till en färist. Och  själva begrepp "färist" betyder helt enkelt ett ställe där inga "fän" ska gå över. Och med "fä" förstås även hästar.... sorry.  Färister lägger man över ett dike in till t ex en beteshage, i st för att behöva ha en grind som stressade stadsmänniskor ska behöva gå ur bilen och öppna och stänga efter sig. Vilket de ju till en viss procent av gångerna helt enkelt ger höge farao i. En häst, av normalstorlek, och då menar jag ett halvblod, skulle ALDRIG låta sig bevekas att gå över en tocken anordning. Kanske i fullt sken möjligen ta ett JÄTTEHOPP över. Men det är inte speciellt troligt. Skulle du i din enfald sitta av halvblodshästen och försöka leda den över färisten, skulle den enbart tacka för din omtanke med att stegrande vägra gå över och därefter dunka en framhov i ditt huvud. Problem solved. För hästen, alltså.

Men en liten islandshäst kan man sitta av, prata med och själv gå över och DEN FÖLJER HELT ENKELT EFTER och den är inte det minsta upprörd efteråt. Med tanke på hur fruktansvärt förolämpad en halvblodshäst skulle bli efter ett "nederlag" (OM det nu överhuvud taget skulle äga rum) så skulle den i i ca tre kilometer därefter  belöna dig med ett otal "burnouts" och förbaskad som bara den försöka att skaka av dig.  
Och här åkte jag ur halvblodsälskarnas fan-club.

So what - jag gör numera mina betraktelser från lägre nivå, men har kommit underfund med att utsikten trots allt är densamma.

Och då kommer vi fram till själva betraktandet. Möjligheten till utsikt är nämligen egentligen precis densamma från en islandshäst som från en stor halvbloding - fast lite bättre. Detta helt enkelt beroende på, att om man ber Larven och hennes rasfränder att  "stå still", så står de faktiskt still. Även om man slår på en tvärnit från höghastigstölt. Som igår....
Framför oss vid sidan av stigen satt en fågel, färggrann som en papegoja. "Vad är det, aldrig sett, heter vad, kommer varifrån och varför? En snedseglare från Ryssland, eller?"  Och där stod vi medan fågeln lyfte på sina vackra v-formade vingar och flög tvärs över vår lilla väg och satte sig i ett träd en liten bit ifrån oss, med ryggen mot oss. Kanske fanns vi inte, när vi inte syntes så bra? Och där satt den och jag förbannade det faktum som gör att hästar inte är några bra fotostativ. Men vi körde ett mantra " röd rygg, blyertsgrått huvud, lång rompa och vingar i V". Och se, det räckte för att kunna spåra vår vackra syn.


 
Tornfalk

Tornfalken häckar allmänt i Europa, större delen av Asien samt i stora delar av Afrika. Dess häckningsområde i Europa sträcker sig från 68° N i Skandinavien och 61° N i Ryssland över Medelhavets öar till Nordafrika. Den ses också på Brittiska öarna.  Tornfalk saknas som häckfågel i vissa delar av södra Sverige, men annars finns den över hela landet. Den drabbades hårt av biocider under 1960-talet. Den häckar sparsamt, och den svenska populationen uppskattas till 3 000 par.
Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar.

Ovanstående uppgifter är plockade från olika nätsidor och det sistnämnda med öppna ytor såsom t ex myrar kanske gör att vi får se herr Falk fler gånger under sommaren på samma ställe. Hoppas kan man alltid.

Ja, sen betraktade vi sjön en stund. T o m så nära att både vi och hästarna blev lite blöta. Hästarna mest, dock.  Och
därefter betraktade vi - och använde oss av - färisten. Och sen gick vi hem........
Love my life!

Tjingalong betraktelsesäsong!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0