kennelskogstassen

Att skogstassarnas matte älskar hundar är väl ingen större välbevarad hemlighet, snarare tvärtom. Att kärleken har pågått sedan i mitten av förra århundradet torde inte heller vara något som är ägnat att förvåna någon i bekantskapskretsen. Min käre far berättade ofta historien om hur han var ute och gick med mig, när jag nyssens blivit så stor att jag kunde knalla runt på egna ben och hur jag i ett obevakat ögonblick snabbt som attan hade sträckt ut mina treårsarmar och kramat dem frenetiskt runt en boxerhals. Det var ju tur att jag gjorde ett så bra val av hundras – boxern var på den tiden bland det gladaste och snällaste man kunde krama på. Något min stackars pappa dock inte kände till, eftersom hans kontakter med hundar dittills i livet enbart hade bestått i ett irritationsmoment som min mamma i tid och otid släpade med sig på deras dejter i början av bekantskapen. Käre far vågade inte närma sig min mamma när den ettriga lilla foxterriern var med………… Smart mamma, frustrerad pappa.

Av treårsincidenten minns undertecknad inget utan det dröjer ytterliggare några år innan det första alldeles egna, inte återberättade, minnet dyker upp vad gäller vovveriet. Och det var förstås åter en promenad i centrum, till Djurgården i Eskilstuna och det var vårvinter. Tryggt placerad mellan båda föräldrarna var jag på promenad. Kanske placerad mellan föräldrarna för att inte någon mer boxerhändelse  skulle kunna äga rum? På Djurgården gick det denna vårvinterdag en massa hussar och mattar med schäferhundar som hade PULKOR bakom sig och i pulkorna satt det lyckliga barn och fick åka. MEN INTE JAG!!! Jag är faktiskt inte helt säker på att jag ännu i denna dag förlåtit mina föräldrar denna ”oförrätt”. ALLA andra fick åka, men inte barnet Carlsson, som säkert älskade dessa stora hundar mer än alla andra barn sammanlagt……….. (min egen bedömning och saknar all vetenskaplig grund).

 En högst betydligt senare bild i livet - den älskade Super Diva Fisförnäma som alldeles utomordentlig draghund

Nåja, tiden gick och den första egna schäferhunden dök upp. Och naturligtvis införskaffades en PULKA och i denna pulka åkte barnen sina första vintrar efter tiken Laica.

Laica, som blev 100 år gammal och som ständigt var barnens beskyddarinna. Sedan barnen föddes vaktade hon barnsängar, barnvagnar, sandlådor och barnpooler och vistades ständigt i närheten av dem!

Nämnda pulka hängde med länge – ända tills barnen blev så stora att de i stället för att spänna pulkan bakom Laica tog ett par tömmar och spände den bakom den stora halvblodsvalacken Dick. Om vi säger som så – det var en himmelens tur att mamma inte alltid såg vad som pågick. Samtidigt kan det ju ses som en megabrist att mamma INTE såg vad som hände. Men för mammanervernas skull var det kanske bra att det var som det var! Dick var INTE inkörd. Ett faktum som de tre barnen inte brydde sig mycket om. Han var stor, gul och snäll och ställde upp på det mesta. Och med ”det mesta” förstås alltså att helt plötsligt få en liten 11-åring på ryggen (som definitivt inte nådde ner till sadelkåpans kant), ett par tömmar spända i sadelgjorden, en pulka bakom innehållande först en lillebror och sedan dessutom en lekkamrat. Jag är synnerligen glad att jag inte såg ekipagets framfart efter byvägen (o nej då, trafikerad väg förstås!!!) mellan snövallarna. För att tänka sig att just mina barn skulle ha förstånd nog att med ekipaget ta sig ut på en åker och låta hästen dra i snön med lämpligt underlag, är att ge dem alltför mycket "kredd" för lämpliga barnsysselsättningar. NIX, man ”selar på”, drar iväg efter byvägen med dess understundom sandade snöunderlag, och galopperar iväg ner till byn (i det här fallet Grums). Hämtar upp en kompis till nämnda 11-åring och galopperar hem igen.

Nåja, efter den turen var bottnen i pulkan sig inte riktigt lik. Men barnen hade skoj!!! Och förmodligen även Dick, som i vissa lägen var tramsig men alltid tog hand om de små, sina 1,65 cm över havet till trots. Undrar just om Anna Panna Storasyster var med på det här upptåget. Jag minns banne mig inte, minns bara de två yngsta. Men det var ”egentligen” Annas häst. Men det är inte så säkert att någon hänsyn togs till det. Nina förträngde ofta sådana oväsentligheter.

Men NU kommer vi till den ointräffade födelsedagen (det satt långt inne, yes). Den ointräffade födelsedagen inträffade nämligen söndagen den 11 mars i år. (Och när den verkligen inträffar hör inte till denna story). NU SKULLE JAG ÄNTLIGEN SJÄLV FÅ ÅKA PULKA MED HUND. HIKE!!!

 Carl har tagit kort med mormorkameran

Dax att hälsa på hundgänget













Och Långe Andersson serverar kaffe


 

 Och matte presenterar sina hundar




Och sedan blir det körsång!!



Och höga glädjefnattiga hopp i selarna



Känslan.... ooooohhh - barndomsdrömmen




Skogstassehusse har provkört



Linn ska provköra med Elvira i pulkan och en sovande hund framför......



Den Långe Andersson ska oxå köra hundspann



Och här kommer Nina med sina två små i pulkan

Det är mycket tillfredsställande att upptäcka att barndomsdrömmar inte blir sämre med åren och att de kan vara värda att vänta på. En underbart fin dag i Branäs med barn, barnbarn, måg och sambo – bättre blir det inte här i världen!

 http://www.hikehuskytours.se/index.htm

Jag rekommenderar fler som har  barndomsdrömmar i den här branschen att omsätta dem!

Hike bike huskysäsong!