Detta med valp
Som väl ingen undgått - vi har blivit med valp - igen. Det är en viss förundran över egen brist på insikt och förmåga till glömska, som är lite skrämmande i detta. Man VET ju fuller väl att det är en himla massa jobb med en ny valp och ändå........... Man VET att det blir knackigt med nattsömn en period, när valpen ska på pottan mitt i natten, TROTS att den faktiskt gjorde både stort och smått vid nattrastningen 22.30. Man VET att man får slita med att bära in nya vedträn att tugga på i st f att offra biabäddar, köksstolar, bordsben och tv-soffor. Man VET att det blir en jäkla massa springa i dörrar ut och in för att släppa ut en nästan ständigt kiss- och bajsnödig liten vän och man VET att det blir en mängd nya mattider att hålla koll och man VET att det rent ut sagt blir en aning "dretjöbbit", för att uttrycka sig på ren värmländska, en ganska lång period framåt. Och ändå........ Där sitter man i bilen på väg hem med den nya lilla familjemedlemmen och känner sig bara så UPPFYLLD. Eller något sådant! Insikten om allt slavjobb tar inte bort glädjen över den lilla nya. Och visst är det konstigt att man glömt allt jäkelstyg en liten valp kan ställa till med? Att ständigt, under flera månader måsta ha ögon i nacken! Som att ha en klättrande 1-2 årig liten människovalp under sin uppsikt! 
Nåja, nu har det nästan gått en vecka sedan lilla Dolly gjorde sin entré i det skogstassiska packet med hundar. Och det händer nya saker varje dag! I packet alltså. Det var väldigt roligt att se våra hundars olika reaktioner på den där lurviga lilla grejen, som husse och matte sa skulle bo i huset. Första presentationen fick bli Tasselina Bråkstake, som vid hemkomst med valpen fick bli den första att hälsa på nykomlingen. " - Å fy en sån läskig typ! Korgen - FORT, FORT!!" Den frustrerade valpen försökte att med skällande, jämfotahoppande och gläffsande få Tasselinan ur korgen. Men nix pix, taxen blev kvar i korgen och vägrade umgås med lurvtussen. Basta.
Nästa hund för presentation - den absolut "ursnälla" och socialt mycket välanpassade Super Diva Fisförnäma. Som lugnt konstaterar "- Jaha, en sån däringa valp igen. Coolt. Den kan väl få bo här, men förvänta er inget mer........."
Och så hämtas Lille-Pille-Bror in från hundgården. Fullständigt på tå! Vad finns inne i köket, jag har nog märkt att något är därinne. Ivrig, svansviftande men med bakåtstrukna öron och svansen i lite för högt läge för att det ska kännas helt ok. Han får hälsa med koppel på och på avstånd tills öronen får normalläge och svansen börjar att landa. Han morrar lite, får ovett för det och bestämmer sig sedan för att den där valpen får vara i huset, bara den inte ställer till några skandaler i hans närhet!
Och till sist, Jonta-Ponta-Ridgenose. Den spralliga, tokiga men samtidigt lite blyga och barnsliga. Hur ska hon fixa detta, att inte längre få vara minstingen och därför ursäktas för alla tilltag (som att ständigt gå upp på köksbordet för att titta ut........ )? Hon blir helt chockad! "VAD KNALLAR OMKRING PÅ MITT KÖKSGOLV OCH DESSUTOM TAR SIG FRIHETEN ATT GLÄFFSA PÅ MIG!!??" Jonta-Ponta-Ridgenose kör in huvudet i hörnet vid köksspisen och tjurar! Och rör sig sedan med yttersta försiktighet i huset och har så svårt att acceptera valpens uppdykande i sovrummet inför natten att hon tjurigt sover på hundsängen bredvid våra sängar, något som hon definitivt aldrig gjort tidigare. Helst ligger hon mellan husse och matte och förstör allt vad eventuellt småprasslande under täcket skulle kunna leda till............
Nu har det snart gått en vecka och valpen är mer hemtam, tar "för sig" mer och mer territorium. Har t o m varit med Super D och Ridgenosen i hundgården några timmar. Och så, hux flux, igår eftermiddag, så var den där lurvtusssen "okeyad" av Ridgenosen, som lekte och lekte och lekte med den lilla. Jakten gick i hundgården i 720 km/tim, ömsom med Jonta först, ömsom med valpen ledande racet! Efter detta bestämde de sig dessutom för att försöka välta kök och tv-rum inne oxå! 
I morse var det dax för "storasyster" SuperD att ta ett lekrace med nykomlingen. Jakten gick runt i köket, runt i tv-rummet och ut i rastgården, in igen, under soffbordet och ut i köket, ut i rastgården, morr, gläffs, grrrr och hej-och-hå så skoj vi har!
Återstår så att försöka charma Lille-Pille-Bror som har gjort sitt val, i alla fall hittills, att låtsas som lillhunden inte finns! Han ser henne inte, bryr sig inte, och har en synnerligen nonchalant attityd till hela "valpgrejen". Och den tio år gamla Tasselina tycker korgen är ett mycket tryggt och trevligt ställe, när de stökas i huset!
Nu är det lugnt! Fem hundar sover, husse sover och själv har jag fått mitt morgonte. Livet är inte så tokigt! Och då kommer jag in på detta med hundnamn och tänker på att oavsett vad vi har "döpt" våra hundar till, så har de alltid fått andra namn till vardags. Ibland har kanske inte aliasnamnen ens liknat ursprungsnamnet. Och nu har så lilla Dolly fått sitt "blogg- och vardagsnamn". Vännen Annika döpte henne redan efter första träffen till Adorable Dolly (och förtjusande är hon, ända tills hon sätter valptänderna i din hand - tro mig!) och Adorable Dolly blir det, med tillägg av Adorable Dolly Piraya - förkortat till "Rajjan". Om ni kunde se mina armar och händer (ja, jag vet, jag är skitdålig på att försvara mig!) så skulle ni förstå detta med Piraya. Förresten så skriver nog hennes lekkamrater under på det oxå! De har fått smaka på hennes små gaddar. Men som sagt, nu sover Rajjan och övriga i huset och endast tomten, nä, matte, är vaken.
Tjingalong kantarellsäsong!
